Jag har tidigare jämfört seglande med barnafödande. I många stycken är det precis samma sak. Man anar att det dåliga vädret är i antågande och helt plötsligt befinner man sig i det. Allt gungar, rullar och häver. Uppfattningen om tid suddas ut, om det gått en timme eller fem har man ingen aning om. Man förbannar att man är där man är och tänker att man aldrig, aldrig mer ska segla i storm. Aldrig. Till och med Nalle har vid ett tillfälle lovat att ge bort båtfan till kyrkan bara Gud såg till att vi kom in i Visby hamn en novembernatt för många år sedan. Vi kom fram och båten finns kvar dock kysste han kajen i tacksamhet. Men efter dessa oväder när antingen vattnet stillnat eller man tryggt ligger till kaj så är allt som bortblåst. Man är redan i färd att planera för nästa gång och minnen av att kaffet åkt ut, hakarna på garderoberna som gav med sig och i varannan sjö vräks innehållet ut. Som en rasande vulkan spyr garderoben ut ett hav av strumpor, tröjor och allt annat. Ingen kan stå stilla så länge att det går att ta hand om det och allt löst som for omkring trycktes ned i Gustavs spjälsäng som hade staket runtom och dessutom satt fastskruvad i skottet. Allt det där är som om man sett det på film och kvar i huvudet är bara vidare drömmar om morgondagen. Troligtvis är denna mentala funktion förutsättningen både för fortsatt barnafödande och segling.

Nu befinner jag mig i en annan sits av seglandet. Precis som den blivande pappan sitter jag på en hård pall bredvid och kan inget göra mer än glada tillrop och hoppas på att det går vägen. Peter och Nalle har ofrivilligt tillbringat helgen i Cuxhaven. Väntat på bättre väder och målat. Den nya hytten har kosmetiskt smält samman med det övriga skrovet samt försetts med lanternor. Detta var högst nödvändigt men ack så tradigt att bara vänta, därtill är det inte gratis att ligga i hamn. Inga jätte pengar kan tyckas men när man inte direkt var sugen på att just åka på semester till Cuxhaven känns det som onödiga pengar. I dag gav dom tillslut sig iväg. Vid 6 i morse lämnade dom hamnen och gav sig ut. Det är inte på något vis gynnsamt väder men nu har dom inget val längre. För att för det hinna över Biscaya var dom tvungna. När vi seglat tillsammans har vi en tyst överenskomelse om att räddats bestämmer när det är nog. Jag har nog aldrig varit rädd däremot har jag ibland dock använt mitt veto för att jag inte orkar längre. Men då är det Nalle som är den tappre, kloke och modige. Han som uppmuntrar och lyckas tanka med lite mer energi. Den här gången är vi inte med. Vi diskuterar prognoser och kurser på telefon men det är inte det samma. Jag vet att han är rädd. Nordsjön är inge rolig alls, vädret är allt annat än bra. Nere i övre salonger ligger flytvästar och överlevnadsdräkter. När jag vid ett par tillfällen dukat med det så har han alltid tittat på mig och kärleksfullt himlat med ögonen. I dag har han själv lagt fram dom. Nu kan jag inget göra mer än att hålla mina händer över dom. Hur många gånger jag tittat på Marine Traffic i dag vet jag inte det är tur att man har annat att göra annars blev man väl tokig. Jag säger som någon annan sa. – Håll nära land.

Det tog drygt 12 timmar ned till Kalmar. Smhi hade lovat sol 16 grader varmt och västlig vind. Av dessa tre lyckades de inte pricka in ett enda rätt. Det var 12 grader, varierad molnighet samt sydlig vind. Vad det anbelangade blåsten spelade det väl egentligen ingen roll. Ingen var väl ute efter så mycket romantisk skärgårdskryssning, det var målet som var just målet. Kalmar strait. Redan i höjd med Idö var mitt syfte med resan framlagt. – Jag vill ha Kinamat i Kalmar och det är mest därför jag är med! – När stänger dom sa skepparn och tittade ängsligt på klockan, för på så vis är han klok, han vet att en sur hustru är värr än skörbjugg ombord. Dom stängde 21 och redan vid Demman var detbupoenbart att vi var ute i ogjort ärende. Mina jätteräkor i vitlök såg jag i det blå efter men jag är inte sämre än att jag kan byta dröm och då McDonalds stängde en timme senare började jag istället drömma om cheeseburgare. Själva båtåkandet ned längs det evinnerliga Kalmarsund finns det inte mycket att orda om. Det påminner egentligen rätt mycket om samma sträcka längs E:22:an. Västervik-Kalmar är troligtvis bland de mest tråkiga vägar som finns och sundet är ungefär det samma. Man ägnar 4 timmar åt att ha Blå Jungfun i näsan sedan ser man henne i häcken lika länge. I går var hon förvisso höstfin i röda, gula och gröna höstlöv, men lika väl ligger hon som en gigantisk stenpadda mitt i vattnet. Ombord råder det arbetsläger och då listan är lång, lika lång som vägen till Portugal är så borde allt vara klart när de knyter fast i Porto. Under gång flyttades sjökort och reglage fram till nya styrplatsen. Vid ankomst hade vi fart framåt, hade någon bett oss att backa så funnits där bekymmer, men förhalning är ju även det att flytta på sig. Röran är ett bekymmer. Vi prioriterar en aning olika ibland krockar det ordentligt. Jag hade bestämt mig för att hålla tyst och tro på att det fanns en högre mening med verktyg, elverk, svetsar, cirkelsågar, borrmaskiner, miljoner skruvmejslar och skiftnycklar precis överallt. Ibland tyckte jag att jag såg Nalle plocka ihop saker, det var bara inbillning, i nästa ögonblick överföll hans jävla verktyg mig från annat håll. Det fick bli zoner där någon form av ordning fick råda. I byssan, i barnens hytt samt en gång fram till toaletten var ett ingenmansland som även om det inte var helt rent på skruvar och muttrar för det inte var helt ockuperat av motståndsstyrkorna på deck. Jag tänkte i dag på människor som renoverar sina hus och bor kvar i dem under tiden. Hur står dom ut? I byggdam, verktyg och all annan bråte? Jag har varit ombord i tre dygn och höll på riktigt på att bli helt galen. Lyckan var ojämförlig när vi knöt fast 21.47 i Kalmar gästhamn och likt de gamla sjömän som varit mönstrade i flera år kastade jag mig i land i farten och med liv och glädje sprang jag bort till McDonalds och köpte allt som dom hade kvar. Varför vi var så hungriga? Jo, den nya spisen kommer inte förrän på sidan 3 tror jag och då spelar det ingen roll hur ny och fin dieselspis man köpt. Så länge det inte sitter ihop så är den mest en prydnadssaker. Till det goda hör nya Elverket vilket synnerligen gör skillnad på till exempel varmt kaffe eller ljummet kaffe. En oerhört påtaglig liten detalj kan tyckas i det vanliga livet. Men rent livsavgörande i andra dimensioner av livet. Nu har inte barnen något som helst bekymmer med att leva på olika kallskurna delikatesser, undra om chips och kakor kan räknas som det också? Dagen för deras del förflöt i vila. Edith satt i timmar uppe på deck. Hjälpte Peter att köra, satt i tystnad och tittade på havet och sov middag för första gången på flera år. Gustav far upp och ner en frihet som alla gläds med. Minns när jag bar honom merparten av tiden och upprepade som en papegoja- inte där, rör inte det, nej där får du inte vara! Tack för att förstånd och ben växer i ett gemensamt tempo. Vi gick in under stjärnklar himmel i Kalmar och därmed var det ju slut får vår del. I går morse mönstrade en tämligen moloken besättning av. Nalle hängde med oss upp till station och deras avsked gör ont. Hon börjar bli stor och torkar snor och tårar med åvansidan av handen när hon inte tror vi ser, men jag ser. Jag ser hur ledsen hon är. Hur gärna hon ville följa med eller för den delen ta med sig sin pappa hem. Vi diskuterade det alternativet senare på kvällen, att hennes älskade pappa alltid skulle va hemma. – Nej du Finemang, sa jag. Nångång måste vi ha lugn och ro samt lite städat. Jag tror det är bäst så. Hon tittade upp i mörkret och önskade sig ett stjärnfall. Då ska jag önska att vi finns för alltid. Lillebror tittade på henne som hon inte vore riktigt klok. – I så fall önskar jag mig en Ben Ten klocka och så var det slut på filosofin.

Som vanligt sena intill omöjlighet kom vi så i väg. Edith fick hoppa lunch i skolan till förmån för hamburgare från #torget1, det var ett bra val tyckte hon. Vidare Apoteket i Valdemarsvik som packat och beställt hem det sista som saknades. Ännu en gång slås jag av hur hjälpsamma människor är. I dag stod det lapp på entrén att de pga sjukdom var tvungna att hålla stäng och jag var dessutom flera timmar tidig. Helt säker på att ingen hunnit ta rätt på all medicin jag bett om att få ut så står så en leende apotekare och förklarar hur allt är tänkt och vad som gick att få ut under frikortsperioder och vad som blivit uttaget i förväg. Jag fattade ingenting men tackade oändligt, hann säga puss till favvo Gunsan och rusade ut till bilen som återigen var så packad att den kröp längs backen. Hade inte Tommy kommit hem och hjälpt mig tidigt i morse hade jag nog inte fått med mig hälften. Nu kom han farandes bar och stuvade och åkte och köpte extra prima hönsmat som nu är preparerat runt om inträdgården så pullorna får en fin helg med. 13.00 var sista sekund att knyta loss och ge oss av. I den stund visste vi inte alls om det skulle funka alls. Nalle har förutom att han har lyckats vända upp och ned på hela båten påbörjat ett hyttbygge där uppe men även rivit hela styrningen, och utan fungerande sådan är det inte lätt att åka. Det har sedan vi köpte båten suttit en helt värdelös ratt här nere. Inget ser man ut genom rutorna och det minsta det gungar måste man springa upp och styra därifrån. Följden att detta är att allt revs, ny styrplatta blir i nya hytten och den stora ratten flyttas fram och fästs på aktre väggen på hytten. Bekymret, ja eller ett av många, är att hela styranordningen bor under min säng. Av den ser jag inte mycket av det lovar jag. Men å andra sidan lär det inte bli svårt att stå upp och sova i kväll. Nalle kraken var gråtfärdig när jag kom ombord. Allt i en galen röra. Verktyg, matlådor från jobbet med lite lagom gamla matrester i, all mat som stod i kartonger efter gårdagens handlande. Han lider inte själv utav det, han går in i någonslags overklig bubbla där han bara jobbar, inget annat finns därutanför. Vill man tala med honom får man oftast inget svar eller i bästa fall ett ganska otrevligt, men då har han ju för det sagt något. Nåväl. Nya slangar som pressats, hydralolja nästan överallt och timmars pill och fix så styrde hon alldeles fantastiskt fint. Vännen Magnus hade kastat sig i bilen bara för att vinka hejdå men engagerades genast i att åka till Västervik och möta oss för att köra upp Nalle till Gamleby så vi får ner hans bil. Sedan ska det köras sopor, båten är eller rättare sagt delvis isolerad med frigolit  som numera ligger i sopsäckar. Frigolit och svetsning är det visst något dåligt och farligt med. Jag tror det är därför jag har en brandsläckare i det som har varit min säng. Barnen slurpande ned i båten på sitt alldeles vanliga och självklars vis. Edith hade med sig skolarbete hem som hon pysslat med och lillebror har haft avsmakning av kakor, kex och lite godis. Livet på havet funkar det med.

och på olika vis är vi det själva med. På våra egna sätt har vi nog gjort slut på den mesta energin. Vi är stressade och irriterade, stingsliga och känsliga. Men så plötsligt står vi i regnet nere i hamnen, håller om varandra i tystnad och så känner man att, va fan, det är så lite kvar. Jämfört med när vi satt i köket på Torrö och så innerligt gärna längtade efter något annat så har vi kommit ljusår framåt. Vi satt på en ö där vi var helt färdiga. Men mycket var samtidigt så främmande och skrämmande. Nyblivna föräldrar igen med en liten tös på armen, sälja av Torrö, Nalles pojkdröm, klara av studier i Kalmar, kasta sig ut i det fullkomligt okända. Bo på båt. Skulle det verkligen fungera? Jo, men det gjorde det ju. I fem åt hade vi inget annat hem. Vi fick en lillebror under den tiden. Vi levde och bodde bara där. Först efter Spanien resan köpte vi det lilla huset i Valdemarsvik och det blev vårt nya hemma. Så fort Peter och Nalle syntes med Sparven in mot kaj här i hamnen på väg från Bilbao sa Edith i mörkret – Nu flyttar vi hem igen va mamma? 

Jag minns att jag för några månader sedan skrev om att kanske ta lilla Wilma i stället. Våran Fidra, rusta henne och ge oss ut i världen i ett mer än hälften så litet ekipage. Nu tog vi tillslut beslutet att gå med Sparven, ett klokt beslut tror jag det egentligen är, fast i kväll när jag var nere på båten och lämnade av all mat som min snälla arbetsgivare sponsrat med, inser jag med att vi borde ha haft ett par veckor till på oss. Båten ser ut som en byggarbetsplats, all ordning som rådde för en månad sedan är helt upp och ner. Men det kommer att gå och det vet jag med. Å andra sidan hade vi dragit med Wilma hade vi inte fått ombord all mat som kommit i dag. Vi var på shopping i dag i Loftahammar. En liten men galet välsorterad ICA affär ute på landsbygden. Jag kan ju tycka att det är himla roligt att vi fick en betydligt bättre deal med en liten handlare i ett pyttesamhälle än av de i de större samhällena runt om oss. Därtill en sådan superservice av tjejerna som jobbade där. Vi engagerade personalen i ett par timmar och det slutade med att dom bjöd på kaffe när det nog borde vara tvärtom, som tack för tålamod och vänlighet. Det är nog tack vare människor som dom som satsar på vischan som får landsbygden att leva. 

I kväll har det burits ombord mängder med mat, vatten, kaffe, ris, pasta, knäckebröd, konserver med frukt, kakor, russin, choklad och lördagsgodis. Planen är att vara seglande i 12 veckor. Det innebär lördagsgodis i 12 lördagar. Det gäller att planera klokt så de yngre inte utsätter oss för myteri. Te får man gärna dricka 40 gånger per dygn samt baka bröd två gånger om dagen för det räcker både jäst, mjöl och socker till samt tepåsar till. Kaffe är det lite mer restriktivt med det samma gäller även kakao. Snälla Lina, kocken på jobbet hade därtill varit och köpt mjölk. Sådan man inte behöver hålla kall. Så med viss ransonering får jag kaffe 2 gånger om dagen och om jag snor Finemangs ena ranson får jag mjölk båda gångerna i mitt kaffe. Själv kanske hon kan få ihop till en oboy om dan.

Men just nu är det mitt i natten i ett rätt kallt lite hus i Valdemarsvik och jag vet precis hur mycket godsaker som finns ombord. Kakor, godis, choklad och annat gott och onyttigt. Här hemma finns sega chips, fullkornshavregryn och en massa andra nyttigheter. Jag längtar bara efter dess motsatser just nu. Trött, frusen och hungrig. Nalle har fortfarande inte synts till. För två timmar sedan sa han att han bara skulle skruva lite till. Jag tror det kan bli lite mer än lite. I morgon klockan 15, inte 16, öppnas bron och sedan är det här på riktigt. Det som vi en gång satt och drömde om i en kökssoffa på Torrö.

16.00 på fredag eftermiddag har vi Broöppning ut i det vilda vattnet utanför Gamlebyviken och tillbringar natten i Västervik. Den som känner sig manad är hjärtligt välkommen att komma förbi och säga hej då. Barnen och åker ju inte med så långt men de andra två Kapten Fasa och Wrakplundraren Peter går mot Porto och det med en önskan om ljusets hastighet. Nu är ju inte direkt vår båt känd för sina enorma kappseglingsegenskaper snarare rör hon sig i vattnet som en gråsugga. Jag var förbi båten eller om vi nu kanske mer bör kalla henne för projektet i går. Nalle tittade något uppjagat på mig och frågade med illa dold panik; -Ska du verkligen komma ombord? 

-Nej tack, sa jag. Jag ser vad jag behöver härifrån och DET här lägger du inte ut några bilder på någonstans får då spärrar någon in dig Nalle och kastar nyckeln. Den här gången känner till och med jag en viss oro, men men, han brukar få till det i slutänden i alla fall.

I morgon ska jag bunkra båten med all mat, kläder och apotek. En massa snälla är även denna gång vänliga och subventionerar och möjliggör.

Torget 1, restaurangen i Gamleby där jag jobbar har inte bara varit vänliga nog att ge mig tjänstledigt i flera månader dom har också sponsrat med en massa mat. Är man i trakterna tycker jag verkligen man ska äta där. Vällagat och mycket finess, dessutom trevlig personal 😀.

www.torget1.net

Sport och Järnaffären i Valdemarsvik har även den här gången hjälpt till med kläder.

Så torra och mätta kommer vi att vara, nu är det mer praktiska funderingar om svetsningar som måste hålla och dessutom för ganska rejäla påfrestningar.

Fogliga vindar är ett annat önskemål och gärna från rätt håll. 

Om tre veckor vet vi hur det gick tills dess håller vi tummarna och för de som önskar att även hålla ett öga går utflykten att följa på Marin Traffic och söka på S/Y Lady Sparrow.

Problemet är att det fortfarande känns så långt borta. Tittar jag i kalendern inser jag med att båten går om en vecka och två dagar. Det blir 9 dygn det. På de dygnen ska den nya hytten på deck bli klar. Elen gås igenom samt klura ut varför vi saknar ström föröver. Lanternor måste bytas. Hitta en varmvatten beredare. Uppdatera sjökortet. Få upp mezanmasten, den som trillade av när båten lyftes och tusen andra saker. Nu rystar säkert hälften av er på huvudet och tänker, det där går aldrig! Vi har hört det förut. Men vi har en viss erfarenhet av att gå dygnet runt som två gamla ardennerhästar och förvisso stå upp och sova tillslut men vi fick för det gjort det vi tänkt. När vi en gång i Tiden sålde Torrö så gick det fruktansvärt fort från ord till handling. Nya ägarna ville för sitt liv inte ta över en gammal stridighet om en brygga som delvis låg på naturreservatet den skulle väck. Försiktigt påtalade vi att det var 20 grader kallt och en oerhört snörik vinter. – Och? Sa dom. Vi köper inte annars och vi hade inte råd att tacka nej till 2.5 miljoner, vi hade liksom redan gjort av med pengarna. Skuldfria och en apstor segelbåt. 

Nalle klädde på sig, tog ett djupt andetag och med lastmaskin och ren råstyrka fick han loss bryggor och stenskistor. Det är många ton sten det i tre grader varmt vatten. Köparinnan tittade sig runt i huset och sa på östermalmsmål- Hur ska du hinna få ordning på huset? På armen bar jag ständigt Fröken Finemang, fem månader gammal. Vi sorterade, packade och städade i tre veckor. En torsdag morgon skedde så överlåtelsen och ett par månader senare var huset urblåst och innanmätet som vi städat som en operationssal låg i en container ute på gården. Tack för det!

Jo då, när vi väl sätter fart är vi rätt driftiga. Jag har bara så himla svårt att få fart den här gången. Nalle mönstrar av i morgon och jag tänker att med honom kommer kanske lite energi. Jag har hamnat mitt i mellan att vara hemma och vara på väg. Tittade in i garderoben i dag och funderade på att ta fram vinterkläder men tröttnade nästan direkt, vi ska ju ändå snart åka. Inte en Ljung eller pumpor i trädgården även att jag blir hemma i två månader till. Helst skulle jag följa med Peter och Nalle nu och inte komma hem förrän i vår. Känner mig rätt färdig här för stunden. I dag ska jag för det ta mig samman och söka ledigt för Finemang i fyra månader. En del säger att det är omöjligt och andra har inte haft några större problem. Skolan har tyckt det varit berikande och lärande på ett annat vis en salundervisning. Några har fått 10 000kr i vite för brott mot skolplikten andra har fått råd och stöd via Skype i något som påminner om hemundervisning, fast det absolut inte får heta det då detta är olagligt sedan ett antal år tillbaka. Jag har hittat flera stycken riktigt bra forum för undervisning i hemmet så jag är inte det minsta orolig över att Edith ska halka efter, snarare tror jag att hennes värld kommer att vara oerhört mer rik än många andras i hennes ålder. Det lär visa sig vilket beslut vi får, jag tänker tro att allt går bra tills det står avslag med stora röda bokstäver. 

Vi lär bli varse hur det blir.

Vad gör vi om? Frågan ställer vi oss 1000 gånger om dagen. Om någon blir sjuk. Om styrningen inte funkar. Om elen inte funkar. Om någon bara ledsnar. Om något händer hemma. Om pengarna tar slut.
Ja, jag vet ärligt talat inte. Nalle kan bli fullkomligt galen på min ständiga tro eller kanske över tro, på allt allt löser sig. Med alla hans projekt, påbörjade, ibland avslutade och lika många gånger liggande påhitt skulle man kunna tro att det är han som glatt visslar och rycker på axlarna och säger- det ordnar sig. Så är det inte. I det här är det nog mest han som vänder och vrider på allt, ja plus hela våran omgivning. Efter alla orkaner som varit sista tiden har inte de nära direkt blivit lugnare. Jag saknar pappa och svärmor varje dag och särskilt pappa, men jag vet!, han hade svetsat fast båten i kajen om han hade varit i liv. Min saliga svärmor var en mycket rar och omtänksam människa men ack så känslig och orolig, hon hade inte tyckt om det här. För länge sedan lovade jag i en gammal blog att när vi köper en jolle till båten så ska den döpas till Britt-Anders för att hedra dessa båda muntergökar. Nu har vi en ny jolle och givetvis tänker jag uppfylla mitt löfte. 

Vi oroar oss nog båda inför olika saker. Jag tänker ibland att min brist på just ängslan kanske beror på att jag inte riktigt förstår vad jag ger mig in på. Förra gången var längsta etappen Biscaya som tog knappt 5 dygn och det var väl inga bekymmer. Stormen dygnen innan när vi tillslut gick in i Roskoff var besvärligt men likt barnafödande glömdes den bort ganska kvickt. En annan anledning till min ganska avslappnade inställning är att jag som vanligt förlitar mig oerhört på Uppfinnar Jocke som jag är gift med. Jag vet att han löser det mesta så vad ska jag då oroa mig för? Det enda som kan väcka mig genomsvett på nätterna är att något händer barnen. Vi tror Gud om gott och så tänker jag att vi är inte de första som seglar över. Rätt många har vid det här laget klarat sig bra. Vi har alla våra ansvarsområden, dvs Nalle har 500 och jag typ 3. Därtill går mina så där. Vi satellittelefon kan man tanka hem grib-filer och vidare väderprognoser. Detta är jag satt att lära mig. Just nu känns det lättare att lära mig att svetsa den nya hytten, men jag tänker som vanligt, det löser sig med skridskor, bara det blir is.

En dags extra ledigt gav vid handen att jag kan segla med i några dagar. Troligtvis blir det väl avmönstring för min och barnens del i Kalmar men vi får för det hänga med i några dagar och det är vi som vänder båten ryggen och reser vidare. Förvisso bara med tåg hem men om ni frågar mig som är något utav en expert på just avsked så är det för det lite lättare att säga bye, bye och dra vidare än att säga adjöss i köket och återgå till disken. Nu är det inte så farligt som det kanske låter. Vi har ju en viss erfarenhet utav just frånvaro av varandra men det är alltid ett par tuffa dygn kring avfärd. Först så ska man vara lycklig som få sista dagarna, sedan är det dags att säga hej då och sedan kommer ett par tysta dagar. Efter fyra veckor är åter tid för att återses och allt är upp och ner. Barn och man tillsammans utgör ständigt en kaospakt.

Visst är det annorlunda den här gången än när Nalle ska iväg och jobba. Jag vet att vädret kan vara jäkligt tufft och det är värre att sitta hemma och följa på avstånd via Marine Traffic, läsa väderprognoser och inget kunna göra. När Johan och Nalle seglade hem från Spanien hamnade dom i ett jäkla väder strax efter Biscaya och som tur var snuddade dom till franska kusten och hade täckning på telefon i en kvart och även att det i praktisk mening inte spelade någon roll så visste dom i alla fall om att oväder var att vänta. Nu längtar jag inte alls efter stormar, dygn med oupphörligt regn och akrobat insatser för att klara av att gå på toaletten, koka kaffe eller få av sig kläderna. Men jag är enda hellre med och gungar ihop än sitter hemma och på avstånd ser eländet komma. 

Nu är det som det är och jag gläds över de dagar vi plötsligt fått.

Inser med någonslags fasa att om 21 dagar ska båten vara packad med allt som skall med. Allt vi kommer att behöva under nästan 4 månader. Kläder, mat, leksaker, mediciner och böcker. När vi väl flyger ner i december så tänker jag mig handbagage. Allt för väl minns jag hemresan från Honfleur. Fyra människor med lika många resväskor och varsin ryggsäck samt en barnkärra. Betänk att två av människorna var under fyra år och rätt påhittiga. Först buss till någonstans av med allt bagage, på tåg till Paris i fyra timmar. Vidare med taxi till hotell. Taxichauffören upplyste oss när vi som packade sillar fått in oss och all packning i bilen om att det kostade extra per väska. I någon gammal blogg finns för den som så önskar ett mer djupgående inlägg om denna resa som för Ediths del slutade sittande på mina fötter bakom passagerarsätet, rejält fastkilad mellan ben och väskorna. Detta har jag tänkt mig att slippa en gång till.

Medans båten legat i ide i Gamleby har allt burits i land för att liksom börja om. Men hur mycket leksaker behöver vi verkligen? Kommer de ens att användas? Eller kommer barnen helt att krokna på himmel, hav, delfiner och valar?

Apoteket från förra resan är sorterat och är under uppdatering.

Alla konserver, torrmat och flaskvatten ska med nu. Men vad behövs? Kommer barnens ständiga kärlek till bullens pilsnerkorv att bestå? Eller blir det som med nyponsoppa? Helt plötsligt ville ingen ha det?

Klädet är en annan fundering. Sist hade vi kostymer, långklänningar, dopklänning och allt där imellan med oss. Nu säger Nalle att han behöver två par badbyxor och en skjorta. Jo du, lägg till kepsar, kåpor, signalgula jackor och arbetsbyxor. Vi får väl se. Men det fanns julpynt, mattpiska,två symaskiner, fyra datorer, köksutrustning värdig en mindre restaurang, det ska inte heller med. Nalle har lovat att likt Noah på sin höjd ta med två av varje sort. Två hammare, rörtänger, skiftnycklar osv. Det är en oerhörd förbättring mot sist. 

Och allt som är bättre är bra. 21 dagar kvar, jag hinner packa om 50 gånger till.