This gallery contains 7 photos.
Lite bilder.
24 Saturday Feb 2018
Posted Uncategorized
in24 Saturday Feb 2018
Posted Uncategorized
inThis gallery contains 7 photos.
24 Saturday Feb 2018
Posted Uncategorized
inVi går norröver.
Vi började ju som sagt på Barbados och Bridgetown, de första dygnen ankrade därefter fyra nätter till kaj. Det är toppen med alla dessa ankarvikar, för det första är de gratis och för det andra är de sällan särskilt lång från civilisationen. Nackdelen var bara att det gungade lika mycket som ute på Atlanten. Det tog tio minuter att ta sig till broarna mitt inne i stan. Små förtöjningsplatser fanns längs kajen och efter att ha knutit fast så var man i city.
Alla Viking Explorers hittade snabbt ett stam hak nere på stranden och där var vi väl så gott som varenda kväll. Dagarna fördrev vi där med, fast då på beachen. Vågorna gick höga men som väl var åt stranden till, så bäst som man stod där kom hela havet och puttade omkull en. Det var vid ett av dessa tillfällen som Fröken Finemang förvisso redan innan var bra tovig i håret blev omkull vält av havet samtidigt som lillebror ramlade på ända och satte sig på hennes huvud. Saltvatten, tovor och mycket sand gör håret till betong. Vi ägnade två dagar, lika många flaskor balsam och allt tålamod som finns men till sist fanns ingen återvändo. Håret åkte av. Det var en dread. En som gick från öra till öra, tjock som en falukorv. Stackars Edith med sitt änglalika hår. Sprött, tjock och sällan klippt. Det var så himla tovigt att ingen nåd fanns. Hennes tårar sprutade ur ögonen medans jag bit för bit tuggade mig igenom falukorven, men när allt var klart tittade hon sig själv i spegeln länge och väl, efter två minuter sken hon som solen och utbrast – Gud, vad jag är snygg!! Ja, tänk om man hade det självförtroendet. Ett par gånger de kommande dygnen hade hon ett par existenciella sammanbrott men snart nog var hon bara Edith, en korthårig sådan. Fadern var inte direkt lika imponerad som alla andra vars komplimanger haglade över den lilla damen. Pappan, kanske i brist på eget hår eller i någon form av cementerad genusuppfattning är av den åsikten att flickor har långt hår, pojkar kort och där med punkt. Ja, lille Gustav lever väl på ett undantag med sitt numera superblonda hårsvall, men i övrigt är det just så enkelt som jag nyss beskrev. Nu två veckor senare har fadern för det slutat titta argt på det korta håret och alla njuter verkligen av för det en daglig jätte konflikt är över, världskriget det innebar att borsta håret. Miljarders hårstrån tunna som silkestrådar och en hår öm unge under det, så numera lever vi för det i borst harmoni. Dagarna på Barbados flöt iväg de också och för de av er som läste förra kapitlet vet ni ju att jag mest gick omkring och var en sur passlös turist. I tristess blir man mest drivandes, sittande på strand baren och hänga eller bara dö i sittbrunn på båten. Då är det bra att ha en Nalle, ja han är oerhört användbar annars med men just som man är så där lagom uppgiven, helt säker på att passet är stulet och givetvis hamnat i händerna på någon som inte vill annat än att begå terrorhandlingar mot USA eller köpa ett nytt hem på Ellos postorder, det är då Nalle är toppen. Han brukar börja med något som han själv påstår är dans. Jag tycker det mest ser ut som någon slags parningsakt fåglar håller på med. Hjälper det inte övergår han till fysiska handgripligheter som att köra fingrarna i magen på mig kittla mig och vråla –”Lilla Draken”!! Han skrattar så han kiknar själv och initialt blir jag skitförbannad men efter en stund ger jag alltid upp och så får man se till att skrapa ihop sig och tro på att allt kommer att lösa sig. Det gjorde det ju så småningom också och tillslut hade jag bara surat bort en förmiddag. Det är ju trots allt så att vi är fem människor ombord. Fem olika viljor och individer, alla olika sammanflätade. Barnen och jag behöver inte titta på varandra så många gånger för att se vad den andre tänker. Pappan som vi knappt sett de två senaste åren är lite mer oförutsägbar och Peter är mest bara Peter. För det mesta strävar dessa fem åt samma håll men ibland ser det ut som en havrekärve ombord. Det stretar åt alla håll och vi har lika olika metoder för att komma dit hän att vi är nöjda. Jag blir sur, stänger hytt dörren och läser en bok, Nalle muttrar och besöker samtliga fronter för att snarast mäkla fred och se till att alla mår bra, Edith blir super sur och helt oförhandlingsbar och Gustav skriker ut sin Intifada mot hela världen. Peter är i dessa lägen den neutrala zonen som håller sig utanför stridslinjerna så gott han kan. Tack och lov så varar dessa strider inte särskilt länge och inte ens jag som normalt sätt ät oerhört långsint orkar bråka bort en massa tid när man nu kan ha det väldigt bra. Det är tack och lov inte särskilt ofta som tålamoden briserar här, barnen är trots att de spenderar all tid tillsammans oerhört tåliga med varandra och försöker man vara snäll och dela på dem går de mest omkring och saknar den andre och när man försöker försvara den ena från den andre och skäller på någon av den så har man genast en ny pakt emot sig som skyddar sitt syskon mot vuxenvärldens makt.
Ett museum han vi med under väntetiden på Barbados. National historiska museet. Bara att åka buss hit och dit är en upplevelse. I princip finns inga hållplatser utan bussen stannar där det går människor. Det kostar två dollar oavsett om du åker kort eller långt och tillslut är bussen så fullpackad med människor att ingen plats finns kvar. Sedan blir det som en rundtur genom bostadsområden och ut på snirkliga landsvägar i full fart och med jätte hög musik som skramlar och lever takt med de halvdåliga vägarna. Att de dessutom för oss kör på fel sida vägen gjorde det hela ännu mer spännande. Museet för det var en halvtimme bort och inrymt i ännu än av de illröda tegelbyggnaderna som det finns gott om. Det speciella teglet kom till Barbados med fartygen som barlast och sedan användes det som material när man byggde, som gatubeläggning och allmänt fyllnadsmaterial. Vi gick runt i ett par timmar och för det jag gick ut därifrån rätt stum och fylld av den där kollektiva skammen som jag känt några gånger tidigare. Både när jag besökte samemuseet uppe norr och judiska i Prag. Skam kanske egentligen fel ord, mer en gammal skuld som jag inte kan göra något egentligen åt. Jag kan inte ändra på någon av historierna, vare sig utrotning av judar eller slavhandel. Men min uppfattning om hur viktigt det är att vi berättar historierna vidare, hur oändligt viktig vår uppgift som föräldrar är i att fostra våra barn till hyggligt goda människor, den stärks ytterligare efter en dag i deras historia. Vad jag Jonna Larsson, från Järnvägsgatan 4B har gjort för att förtjäna min historia och mitt ursprung vet jag inte, men tacksamheten över den är ännu djupare nu. Det fanns en utställning riktad till barn. Gustav skuttar som vanligt på lätta ben genom tillvaron medans hans syster som är utav en betydligt känsligare natur samt betydligt äldre hade många frågor och funderingar. Varför var det bara de vita brittiska barnen som hade de fina dockskåpen och porslinsdockorna? Pojkarna hade bilar, flygplan och tåg att roa sig med, medans deras rum städades av färgade betjänter. Det fanns dockor som visades som bar kolsvarta med stort lockigt hår, kodumma stora vita ögon och läppar som ingen i den mänskliga historien någonsin haft, ett rent spä mot sin medmänniska. Så sent i historien att saker fotograferats fanns bilder på hyddor där det levde flera familjer utan några bekvämligheter men 100 meter längre bort låg plantageägarens boning som inte hade några likheter med bostäderna som deras slavar hade som sina hem. Vi såg skisser i genomskärning från fartygen hur man räknat ut hur man bäst fraktade slavarna. Precis som man räknar när man lastar med olja, bananer eller cement så gjorde man någon slags lastplanering för att få med sig så många som möjligt på så liten yta som det bara gick. Man kan tänka sig hur det var att hamna längst in och var lastat först.
Efter tre timmar var turen i Barbados historia över och ön som i dag är ett paradis fick ytterligare en dimension. Med förundran tittade jag på alla dessa oändligt glada och gästvänliga människor. Inte ens jag med min historia är så där lycklig. Hur kunde de se ut som dom var så nöjda med en bakgrund som deras? Ja, kanske därför. En tacksamhet över att allt blev bra. I takt med industrialiseringen och med någon form av reform av mänskliga värden blev slavarna tillslut onödiga. Man fann möjligheten att skapa syntetmaterial och därmed var bomullsplantagen oeffektiva, fabrikerna producerade i en takt som farmerna inte kunde hålla och tillslut kostade arbetskraften mer än vad den smakade. Barbados har inga naturtillgångar, odlar inte särskilt mycket utan den mesta land ytan har tagits i anspråk för vägar, städer, flygplatser och annan infrastruktur, det blir inte mycket över att leva på förutom att bo. Den enda tillgång man har där är dess människor. Vi var inne i fiskehamnen och bunkrade vatten för en halv förmögenhet och då frågade jag vattenmannen vad de försörjer sig på som land sett, – oss själva, sa han. – Det är vi som är tillgången, med vår glädje och kärlek och något sa mig att det nog var sant. Hela befolkningen ser ut antingen som Bob Marley eller vad hon nu hette, en gigantisk färgad kvinna som gjorde braksuccé i någon musikal på 80-talet med någon låt som jag tror möjligen hette I´m telling you eller kanske You gonna love me, skit samma, stor var hon och såg väldigt lycklig ut för det. Det är nog mitt samlade Barbados intryck. Alla är oerhört vänliga, jag hörde i alla fall inte talas om någon större kriminalitet och alla verkade vilja oss väl.
Efter passets ankomst drog vi vidare i ett jäkla gung upp till S:t Lucia och Rodney bay, jag tror det är dit som de flesta hamnar. Oavsett om man ligger ankrad eller går in till kaj som vi gjorde är man skyddad mot vinden. Lika platt som Barbados var är Lucia kuperat. Tidigt på morgonen började vi se bergen som är alldeles gröna. Sandstränderna är inte alls lika vanliga som kring Bridgetown och landskapet är kuperat med höga berg och djupa dalar. Vi låg kvar i två dagar och hann med en tur upp till Pigeon Island. Ett naturreservat med ett högt berg på slutet där Chief Commonder Rodney lät bygga ett fort, utmärkt för att skjuta kanoner mot fransmännen på Martinique, fram till andra världskrigets hade amerikanarna signalstation på tvillingberget. Det finns gott om lämningar i sämre och bättre skick. Rester utav förläggningar, kaserner, mäss samt Rodneys egen bostad finns kvar dock bodde han tydligen i princip inte på ön utan föredrog att bo ombord på sitt fartyg. I dag ser man inget militär aktivitet utan bara en fantastisk miljö att ströva omkring i. Dagen avslutades med en enorm långpromenad hem genom Gross Islet där vi kvällen innan var på street market. Vi fick tips av en kille i Valdemarsvik om att det någonstans där skulle finnas en man som i sitt förflutna bott i Sverige och jobbat som diplomat både under Palme och Bildts tid men som efter pensionering dragit sig tillbaka och sedan dess drivit restaurang på sitt hustak. Uppgifterna om honom var mer än tio år gammal och tyvärr hittade vi honom aldrig.
I söndags lämnade vi S:t Lucia och gick vidare till den franska grannen Martinique i ett helvetiskt väder. Vi hade hela sjön i sidan och alla for som vantar ombord. Barnen har en fantastisk förmåga att somna så fort det blir väder. Gustav somnade på durken under bordet vilket är bästa platsen om man inte vill ramla ner och slå sig. Nalle som under gång ronderar fartyget och tittar till så både besättning och båt har det bra tittade in i maskinrummet och hittar en smärre barnpool där inne. Det står vatten i höjd med motorn och de kommande fem timmarna gick vi för full maskin och pumpade vatten var 15:e minut. Det hela upptäcktes 20 minuter efter att vi lämnat kaj och Nalle tittade frågande på mig, vad gör vi? Vänder och går tillbaka, var mitt förslag, men avslutade med, – men du bestämmer. Hade jag använt mitt veto som räddast ombord hade vi gått till Lucia igen men nu lämnade jag det hela lite öppet och rakt ut fortsatte vi så fort maskin höll för. Vattnet togs in så länge motorn var på men segelalternativet fanns inte då vi hade hårda men himla dålig riktning på vinden. Det hade tagit oss något dygn att komma fram. Vi for som apor ombord och jag som oerhört sällan känner av sjön tackade vår herre för sovande barn som jag inte behövde vara nere och ta hand om, dels så var det svårt att bara ta sig upp och ner och när sjöarna gick som högst kände även jag av ett begynnande illamående. Vi kom fram och gick in och ankrade i S:t Anne, en ankarvik som ser ut som Bödacamping i juli. Båtarna ligger som packade sillar och tillslut måste ju någon hamna längst ut, i det fallet är vi inte NÅGON! Vi kryssade in mellan båtar och ankarkättingar och tillslut låg vi snyggt och prydligt längst in och Nalle tog dingen i land- Något klareingskontor hittade han inte, numera vet vi att det ligger inrymt i ett litet fik uppe på stan, men det fick bero istället för att anmäla vår ankomst handlade han mat och vi behöll gulflaggen uppe. Vi gick in mot stan och hittade en vik i ett mangroveområde där det både var ankrade båtar men framför allt såg vi de första vraken som förra årets orkaner vållat. En del låg på sidan omkullvräkta andra uppspolade mot land och några såg man bara topparna på riggen av. Ännu en gång känner jag tacksamhet över att komma någonstans ifrån där vi knappt vet innebörden av oväder. Ankarbekymren har blivet en följetång, alltid är det någon som är arg för att man ligger för nära, alltid någon som står på sin båt och vrålar antingen åt egen besättning eller åt andra båtar. Den 20:e var det så till sist Gustavs efterlängtade födelsedag. I god tid hade dagen planerats av honom och inga detaljer kunde fattas. I gryning steg vi så upp och sjöng 7 stämt, det blir så när 4 man sjunger väldigt falskt, ”Ja må du leva” Det gick åt två repriser innan jubilaren något förvånad började vakna till och inse vad det var för dag. Men två sekunder senare slog han upp sina bruna ögon och kastade sig över sina paket samt släkte ett sitt ljus föreställande en 5:a nedsatt i en muffins. Trots faderns misstro om framgången i paketjakten dagen innan var den lille gossen överlycklig för sin röda gitarr med flames på som låg inslagen i ett stort paket. Vi har sedan dess haft otaliga konserter ombord och har sedan någon dag tillbaka infört restriktioner i hur långa och många de skall vara samt på vilken ljudnivå. Efter morgonfirandet blev det lunch på McDonalds och därefter hade Gustav beställt strandparty. Vi gick åter ut och ankrade och gjorde samma manöver igen. In i massan med båtar och cirkla runt tills vi hittar den optimala platsen närmast stranden utan båtar framför oss. Ett litet bekymmer var båten akter om oss. Eller det var snarare så att DE hade bekymmer med båten för om dem. Dvs vi. Gubben ombord gapade och skrek på franska och Nalle skriker tillbaka på svenska då han inte talar franska vilket alla här gör. Nu hade man nog inte behövt vare sig tala eller förstå språket för att inse andemeningen i herren bakoms ursinne. Vid Nalles finn så även Peter som är kaptens bäste hejjarklack i fråga om att hitta på galenskaper samt mer eller mindre lämpliga terrorhandlingar mot ens antagonister. Vi åkte iland och enligt önskemål åt sandiga muffins, meloner samt drack solvarm cola, men Gustav var nöjd. Väl tillbaka på båten var gubben ännu argare och nu hade Nalle ledsnat på honom, ryckte på axlarna och sa surt att han ändå inte fattade vad han sa. – Jag kan prata sa Gustav och innan någon hann stoppa honom var ungen ute på akterdäck, pekade med hela handen rakt ut mot havet och skrek – GO!. Jag tog oron på allvar och var uppe halva natten så vi inte började dragga, för hade vi gjort det hade vi haft stora bekymmer. Nu låg vi stilla och rörde oss inte ur fläcken och på däck på den dyra catamaranen som var så oroliga för vår närhet såg jag inte ett livstecken på hela natten. Tydligen sov dom gott trots deras skräck över att få in 44ft stål båt i sitt fina fartyg. På morgonen for de i väg med tummarna riktade nedåt och sedan har vi legat i ensamt majestät. Akter om oss har vi fåt en ny svensk granne; Benny som med sin båt Kairos har seglat runt hela jorden allt som oftast ensam. Himla trevlig granne som berikat oss med nya böcker samt bjöd på oändligt god torkad fisk detta plus att han inte har några åsikter om att vi ligger nära gör honom till en fröjd till granne. Motor bekymren visade sig bestå i sönderrostad låda som avgasvattnet passerar igenom. Nalle rev ut den, gjorde rent med thinner och lagade med kemisk metall och efter några timmar provkörde vi och det är torrt som i en öken inne i maskin. Det är väl förövrigt det enda som är torrt numera. Vi har det senaste dygnet fått så mycket regn som det väl normalt regnar här under ett halvår. I natt har det blåst och ösregnat, till och med en svensk midsommar bleknar i sammanhanget. Dagens plan är att ta oss in till stranden på någon grillfest som funkar som knytkalas. I skrivande stund gör Peter potatissallad ivrigt påhejad av barnen som är oerhört intresserade av matlagning, det låter som det inte direkt är ömsesidigt, kocken skulle nog gläds av att få pyssla ifred men om man nu bara har 14 meter att fördela sig på för man ibland bara stoppa in öronen inåt i huvudet och stänga av dem och försöka va ifred på insidan. Det är inte alltid så lätt och särskilt inte en sådan här regnig och blåsig dag men det är ju det bästa med livet. Om den här dagen inte riktigt blir som man tänkt sig så kommer det en ny i morgon, som väl är.
Tills vi hörs igen skall ni veta att ni är många som är saknade. Häromdagen passerade vi vad vi tror är halvtid för vår resa och det firade vi med att öppna paketet från Tommy och Alexandra. Himmelen inpackad i en kartong. Knäckebröd, wienergum, skinkost, sardiner och kexchoklad. Kärlek. När vi gav oss i väg förra gången hade vi avskedsfest på kajen. Alla kom med olika gåvor i form av vattenflaskor, bullens korv och massa olika konserver och godis. Nu får vi väl ha tvärtom fest när vi kommer hem, för Vat är helt tömt på allt, det finns inte ett enda någe kvar. Men det är ett framtida bekymmer, till dess lever vi kvar i här och nu. Och sedan är det ju så att även livet här nere fyller på med massa gott. Som i går, när S/Y Looma med Mads och Lotta kom förbi och lämnade av en burk med lingonsylt, något som vi saknat massor, särskilt de dagar vi ätit raggmunk.
Eder utsände på Martinique, en del av den Franska staten.
18 Sunday Feb 2018
Posted Uncategorized
inAdjöss till Atlanten.
Att beskriva Atlantöverfarten skulle kunna lämna ett blankt A4 efter sig och det är ju inte så roligt att titta på. Ja det är bland det tråkigaste jag gjort. Jag brukar tycka att bland det tråkigaste som finns är att flyga, inte för att jag på något vis är flygrädd utan för att jag helt enkelt tycker det är makalöst tråkigt. Tack och lov är jag försedd med en förmåga att somna så fort jag i princip ser en flygplats och sedan brukar jag sova gott med små undantag för start och landning samt mat. Starten tycker jag är skit kul, det passar nog mitt kynne väldigt bra, fullt ös och upp, likaså att landa gillar jag, när planet dånar i flera 100 k/m i timmen och piloten drar spakarna och meckar ner planet på marken i en perfekt harmoni mellan luft och land, det gillar jag, allt där i mellan kan för min del fullkomligt bara vara utan, därtill får man ju inte röka på flyget längre vilket gör det ännu värre så även på allt fler flygplatser råder detta förbannade rökförbud, därmed ogillar jag numera även de flesta flygplatser. Så ja, en fördel med att åka egen båt är att jag rökt och ätit när jag velat.
Överfarten tog ganska precis 16 dygn. Det som hände det hände de första två dygnen och sedan hände ingenting. Dagen då vi lämnade Mindelo, en stad jag förövrigt frivilligt aldrig mer kommer att sätta min fot i, trasslade Genuan och ville inte alls. Nalle slet och lirkade med inhalet i mörkret men den satt som i hälleberget och ja, det som inte löser sig med lite lagom med våld det tycks han ju tro att lite mer våld sätter fart på. Så med lite rejält med kraft lyckades han slita sönder svirveln i hornet och ett tu tre låg seglet i havet och guppade. Nu är det ju lite handlingskraft i honom så ett par minuter senare låg seglat både bärgat och surrat på däck. Det var händelse nummer ett. Natten efter vid 01 kom Nalle ner och väckte mig. Efter brunna båtar är vi oerhört försiktiga ombord med att skrämmas eller hojta i onödan. Nu kom han ned smygande och bedyrade att vi hade det bara bra men att någon annan hade bekymmer. Tjugo minuter innan hade någon ropat upp ett PAN-PAN meddelande på radion. En liten segelbåt utan bränsle eller ström ombord behövde hjälp. Vi tyckte ett tag att vi hade ett eko på radarn som skulle kunna vara dem men snart nog var det borta. Ett bekymmer bland många andra var att de talade bara franska, portugisiska eller spanska. Det var där jag kom in i bilden. Jag kan lite franska, men från att kunna beställa lite mat på krogen, fråga vad klockan är och att min kusin har ett tält är sträckan lång till att tala med en halv hysterisk fransman och få ur honom en position som jag uppfattar rätt. Hade jag kunnat förklara för honom att han fick ta siffra för siffra så hade vi nog rätt ut det men innan dess var han försvunnen. Vi ropade flera gånger men inget svar. Senare gjorde vi allmänna rop till- all ships, men inget svar. Efter någon halvtimme såg vi vad vi tror var sök ljus och precis som när vi hittade den övergivna båten uppe i Atlanten mellan Portugal och Kanarieöarna, vi gjorde vad vi kunde hitta på att göra. Den gången hörde vi av oss till alla berörda myndigheter samt gick upp vid sidan av skrovet och kunde bara konstatera att det låg en överlevnadsdräkt i sittbrunnen samt patroner till nödraketer och att någon valt/tvingats lämna sin lilla segelbåt ”Sunflower”. Vi vet varken hur det gick för den eller de som ropade upp oss mitt i natten, men de har funnits i våra tankar hela vägen hit, man är himla liten på det stora blå.
Samtidigt ska jag ärligt berätta precis vad jag tänkte när jag hörde anropet – pirates! Fem man i en snabbgående ribb med automatvapen, vad gör man då? Vi är helt obeväpnade och Nalle må ju vara hur stor han vill men i det läget finns inget att be för. Nu var vi redan 400 nm utanför kusten så det verkade kanske inte troligt men hade vi hittat dem hade det inte varit ett alternativ att vare sig gå tillbaka eller bogsera, de hade fått lämna sin båt ute på Atlanten och jag hade krävt visitering av var och en innan någon satte sin fot på den här båten. Nu hittade vi dem aldrig så bekymret uppstod ju inte. Dagen efter i brist på Genua uppstod händelse nummer 3. I brist på bröd får man ju som bekant äta limpa så denna trio varav den ena aldrig har seglat med vare sig spinn eller genacker, en har sett andra göra det och den tredje gjort det när hon var typ 11 år, barnen räknas inte in i detta. Nu hissades så detta monster till segel. Vi lyckades med märkningar på seglat för det förstå vad som borde vara upp och ner och därefter improviserade vi. Nu är det ju lite drag där ute. Man har typ all vind rakt akterifrån så länge allt är som det bör men i ett slag så vänder vinden och man har 35 knop och ösregn över sig och blåst från alla håll och kanter och då vill det till att man har ordning på snören och segel och en genacker är en segelmassa som jag inte egentligen har en aning om hur stor den är men mycket tyg är det. Nalle gjorde väl tio misslyckade försök att få upp det men gång 11 verkade det hamna där det skulle och strax efter sa de rich och seglet sprack snyggt och prydligt. Men då min man i vissa lägen är shoppingsgalen har vi givetvis symaskin för segel ombord. Så medans Peter producerade himmelskt goda tonfiskburgare, sötpotatis pommes och dressing en trappa ner turades Nalle och jag om att sy segel. Han har kanske övat lite men jag har aldrig gjort något sådant, jag har genom livet haft en mamma som kan sy allt så jag har liksom inte riktigt haft någon anledning att direkt lära mig, men som jag sa i mitt tal när vi gifte oss. – Anledningen till att gifta mig är att själv bli dubbelt så bra. Så det är väl bara att hålla fast vi det och prova sig fram. Tidigare ägare till maskinen hade reserverat sig för eventuella fel på den och var själva lite tveksamma till dess framtida öden, men vi kan härmed lova att den fungerade toppen och att så fint sydde både hit och dit, förvisso har vi inte försökt hissa den fler gånger, men lagat är seglet för det. Ja de var väl de stora händelserna. Nalle lagade så småningom genuan så den höll för att segla vidare med. Väl på Barbados satte vi Mårten på att fara upp i masten och på två minuter var den sönderslitna svirveln borta. Annars så åt vi mest, glodde på hav och himmel. Edith gick i skolan och dagarna flöt fram, den ena efter den andra. Vad det gällde mat var ambitionsnivån ganska hög. För det mesta hamnade maten där den skulle andra dagar vräkte sjön hit och dit och så gott vi kunde jagade vi kaffekoppar och vår mat. Nalle var nog sammantaget den som råkade mest illa ut, samtidigt var han nog den som hade högst nivå på sin matlagning. En av de sista dagarna gjorde han sig till och kokade pasta, stekte bacon och skulle blancha av lite sparris med. Att laga mat i grov sjö iförd shorts och barfota är bara det i sig förenat med livsfara. När sjön häver hit och dit och stekfett far ut ur pannan samtidigt som båten vräker fram igen och tippar ur pastavattnet ur kastrullen. Tålamodet var väl på upphällningen redan när den första kastrullen sparris rann över hans fötter när sedan även nummer två for ut då var han färdig i byssan för den dagen. Ilsken som en bålgeting hotade han maten till livet, kastade stekspaden all världens väg och sedan drog han sig tillbaka. Jag förklarade för honom att det inte hjälpte det minsta, vilket väl kanske inte är det klokaste man kan säga till någon som är rasande. Då dyker familjens 7-åriga diplomat upp och förklarar att pappa minsann inte är arg utan väldigt ledsen för att all hans fina mat gått åt pipsvängen. Pyttsan, sa jag och städade byssan, serverade en någon form av förning, ej i klass med den som var tänkt men i alla fall blev det mat även den dagen.
Andra dagar har vi ätit rent furstligt ombord. En av höjdarna var när Peter försvann ner och efter en halvtimme började det dofta raggmunk ifrån köket. Tänk den lycka att befinna sig mitt ute på Atlanten och äta raggmunk med stekt bacon. Gustav åt så han höll på att dö, efter fem stycken var han i ett himmelskt tillstånd av mättnad och efter ytterligare några befann sig hans pappa i samma himmelrike.
På den 16:e dagen straxt efter 12 såg vi så Barbados. En känsla av overklighet. Både att vara framme och att det liksom inte var mer. Det var lite grann walk in the park att segla över. Jag hade mentalt peppat mig för oväder och gud vet vad, så var det liksom ingenting. Nalle var förstås väldigt trött, han hade varit vaken mer eller mindre de sista dygnen med bara några få sovtimmar på slutet. Vinden var helt opålitlig och for från 11 knop till 35 på bara några minuter, ost till norr, syd till väst och inget gick att förutsäga. Det goda var att vi gjorde bra fart och det gladde oss alla. Alla ville komma fram och helst typ nu. Efter en vecka ungefär mitt i natten låg Nalle och sov uppe i sittbrunn och bäst som han låg där och drömde om rompunch och vita stränder så får vi en gipp. I samma ögonblick som allt tog en ny riktning var Nalle på däck. Smällen var helt galen och två sekunder var jag klädd och uppe, jag trodde hela masten hade rasat, men som väl var hände ingenting annat än att ett vinchhandtag som var i vägen blev böjt och numer ser ut som en ledsen banan. Den fungerar fortfarande men den ser jäkligt krokig ut. Efter detta sov Nalle med ena ögat öppet tills vi knöt fast i Bridgetown. Vi började vår karibiska resa i Port s:t Charles och klarerade in. Nalle tog med sig alla pass och gick iland. Efter en kvart kom en av officerarna ner till båten och sa att min man hade så oändligt mycket papper att fylla i så om jag kanske kunde vara snäll och fylla i våra egna uppgifter. Jag gjorde som jag var tillsagd och att jag inte reagerade då över datum när pass var utfärdade och utgångna förvåna men jag mycket men det gjorde det inte i alla fall. Nalle kom tillbaka efter en kvart startade upp och sa till Peter att lägga loss och snart var det springet kvar. Då kom officern springadel längs kajen och meddelade att mitt pass var utgånget sedan ett år tillbaka. Aldrig sa jag. Jag visste ju att jag hade fixat nytt pass i somras innan vi åkte på bröllop i Ungern, dessutom verkade det ju inte rimligt att jag skulle kunna ha rest genom hela Europa och vidare via Kap Verde där mitt pass dessutom var stämplat på immigrationskontoret. Alltså borde det finnas två pass ombord. Nu var ju redan passet stämplat och jag önskades välkommen in i landet, dock fanns det ett litet bekymmer, jag fick inte lämna landet. Nu vet jag med att det finns säkert 200 länder där det är värre att bli sittandes i än Barbados och tillslut hittades passet i farfars skrivare i Stockholm. Nalle kopierade alla innan vi åkte och mitt blev kvar. På torsdagen skickades det med DHL från Stockholm och i onsdags när vi spårade det visade det sig att passet hade befunnit sig på Barbados två gånger. Först åkte det från Stockholm till Leipzig och vidare till Amsterdam, sedan en tur till staterna och Panamacity och sedan Barbados. Passets lust att resa tycks inte ha haft några gränser för bäst som jag satt där, tjurig som en 3-åring och trodde att jag skulle bli kvar för evigt, så drog passet till Panama IGEN!!!!
Tillslut tog det reson och återvände och tack och lov har vi ett konsulat, förvisso pyttelitet inhyst i en resebyrå, men i alla fall ligger det i ett litet rosa hus i Christ Church. När Nalle återvände torsdag morgon var en av mina lyckligaste stunder. Snabbt packades båten ihop och vi gick upp till Port s:t Charles och klarerade ut. Samma kvinna var åter igen i tjänst och när Nalle berättade historien om passet som glömdes i Stockholm sa hon milt att hon tänkte inte skälla på honom för det trodde hon att andra hade gjort så det räckte och det stämde nog rätt väl.
Nu har mörkret lagt sig över S:t Lucia och jag tänker runda av här. Snart återkommer jag med en massa samlade karibiska historier och till dess önskar jag er all framgång i snösvängen. Själv ska jag borsta av sanden från mina fötter och gå ner och äta mat.
På åter hörande, eder utsände i den Karibiska övärlden.
Adjöss till Atlanten.
09 Friday Feb 2018
Posted Uncategorized
in