• About

syladysparrow's Blog

~ Seglande rätt rolig barnfamilj på väg ut på den stora resan.

syladysparrow's Blog

Monthly Archives: December 2014

2014 in review

31 Wednesday Dec 2014

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ Leave a comment

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 13,000 times in 2014. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 5 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Som om i morgon inte fanns.

29 Monday Dec 2014

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Hemma

Jag vet att jag nästan alltid avslutar mina alster med att skriva, i morgon ska jag skriva om ditten och datten. Ja och sedan blir det i morgon och jag har baken full från morgon till kväll och när det väl är tyst och stilla här då brukar det ta ungefär fem minuter innan Herr och Fru Dallner sover i varsin del av soffan. Jo då, nu har vi även soffa så den stackars maken inte längre behöver sova på golvet framför Tv`n. Han har nämligen för vana att varje kväll äta som om ingen mat någonsin mer kommer att serveras, sedan klagar han en stund på magont och påstår sig inte alls vara för mätt utan det måste absolut ha varit något annat, sedan ska han ta sig fem minuter på en av visarna, vilken kommer jag inte ihåg, den stora tror jag och det brukar vara det sista man ser av honom i vaket tillstånd för den dagen.

Jo vi kom till Drömkåken, Sonjalund, för en månad sedan och flyttade in i ett kallt tomt hus och nu fyra veckor senare är det något som påminner ett hem. Snälla vänner och bekanta har generöst lånat ut saker och mycket har vi släpat hem från lite olika magasinslokaler. Min käre svärfar som ibland påstår sig ha framtida planer på att sälja huset och skaffa sig något mer praktiskt har hela sin vind fylld med våra och lillebror Olles saker. Vi har liksom inte flyttat hemifrån eller mer när vi väl har flyttat har all kvarlåtenskap sparats på sagda vind och svärfadern själv skulle nog få väldigt svårt att få in så mycket som en grytlapp där då vi utnytjat ytan väl till våra pinaler. Men nu är för det ena halvan av vinden för det befriats på allt som för mig har något värde. De kartonger som är märkta med texten ” Minnenas allé” de står kvar och de kan de gott göra. När så farfar beslutar sig för att flytta kan jag tänka mig att man beställer hem en container och då kanske dessa kartonger göra mycket annat bråte sällskap. Min man har mig veterligen aldrig kastat något och då menar jag något, sedan har han en förvisso förtjusande dotter, men hon är på pricken lika dan, så i minnenas kartongerna ryms det ungefär 50 mer eller mindre trasiga Mc Donalds leksaker, 14 sjömansklänningar och ett antal årgångar av tidningen Min Häst, givetvis nerknölat i samma kartong. Nu vet jag att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag aldrig ska klaga på makens iver att spara saker då han i Belgien trollade fram en ny startmotor ur sina gömmor. Jag ska inget säga denna gång som kan framstå som klagomål, jag bara konstaterar kort att dom inget slänger, punkt slut.

Tiden går fort oavsett om man har roligt eller ej, över en månad har gått sedan vi landade i Sverige och fortfarande är det rätt skönt att vara på landbacken. Det är kallt, inte 20 minus som här, men för det ingen hetta i Frankrike heller och visst kan vi hålla oss varma på båten med men vad hittar man på hela dagarna? Vi kom inte över Biscaya som var vårt mål innan hemresan. Att sitta fyra personer i en förvisso ganska stor segelbåt och glo är inte att rekommendera för den mentala hälsan.

Honfleur är en oerhört förtjusande stad men efter ett par dagar hade vi redan sett det mesta. Både Nalle och jag har rätt mycket myror i baken och blir ganska lätt uttråkade så kajsegling är nog ingenting för oss. Visst vi har spenderat en massa tid till kaj i Valdemarsvik men då gick vi till våra jobb varje dag och barnen till dagis, men att sitta i franskt vinterrusk det hade inte varit skoj.

Men det här är för det som varit skoj.

Holländska kanaler, när man väl fick distans till dom. Både en oerhört vacker upplevelse som turist att få passera igen en massa samhällen som man aldrig hade sett annars.

Lördagen då vi gick mitt igenom Groningen som den största båt på evigheter och brovaktarna vevade 16 broar för hand och folk samlades längs gatorna som följde kanalen och ropade lyckönskningar och tipsade om vidare resemål.

Seglingen från Sverige ner till Bornholm.

Efter hur mycket trassel som helst kom vi äntligen i väg från hemmavatten. Vi hade just blivit ensamma efter att medseglaren lämnat fartyget, vi hade nya batterier och nya segel. Vår herre bjöd på god vind, alla segel var hissade, det var som om hela båten fylldes med nytt syre och väl i Rönne gick vi på Konsum och köpte en flaska vin för första gången.

Kielkanalen.

Äntligen var vi verkligen på väg någonstans. Därtill gick det verkligen bra också. Jag som gått Göta kanal och vet vilket inferno det kan vara fruktade att det här skulle va samma sak fast 1000 gånger värre. Här har man sällskap med containerfartyg som är flera hundrameter långa. Av dem såg vi inte mycket. De körde helt enkelt bara om oss och det var den kontakt vi hade.

Amsterdam.

Första gången som det kändes som vi lyckats få med oss Sparven till annat land på riktigt. Två dygn bland fnask i min mammas ålder i skyltfönster samt haschånger, det var annat än Valdemarsvik det.

Standing mast route.

Strax efter 01 på natten gick vi och ett tiotal andra segelbåtar i karavan ut ur ett nattvaket Amsterdam. Undan för undan öppnades större och mindre broar ut ur staden. Natten var varm och det var fullkomligt magiskt.

Peter kom till Neue Beierland.

Att få ombord medseglare är nog ungefär som att spela på Lotto. Antingen vinner man eller så vinner man inte. Det finns ingenting som befinner sig där emellan. Nu kom Peter och det var rena högvinsten inklusive Joker. En liten skön lirare, som bara smalt in. Inget var svårt eller krångligt. Han och Edith gjorde egna små lyxturer på konditorier och åt bakelser. Han kunde köra båt och när han inte kunde förstod han att be om hjälp, det är en gåva. Han hade intigritet och påstod att han var på kontoret ibland, alla förstod då att man inte stör en man som är fullt upptagen med skrivbordstjänst. Sedan fattade vi med att han bara vilade öronen lite men det sköna var att då kunde man själv gå undan i fem minuter och ingen undrar vad som är galet. Att han sedan även hade med sig en Grå Golf som följde oss på resan var heller ingen nackdel.

En del av tiden i Blenkenberge.

Stranden. Denna underbara långa sandstrand där barnen kunde leka dag ut och dag in. Värmen som var då, hemma var det snö och vi hade 24 grader varmt och det största bekymret var solen i ögonen. Småstadskänslan. Det dröjde inte länge förrän man var tjenis med damerna i affären och Peter hittade ett stamställe att gå och dricka sin öl på.

Sjöräddarna som efter att ha varit rena ondskan förbyttes och blev godheten själva. Den kvällen när dom bar ombord alla leksaker till barnen kommer jag för alltid komma i håg samt det ögonblick då de verkligen förstod att vi inte bara var lata och därför bad om inbogsering till hamn utan verkligen hade en trasig motor och dom rev räkningen på nästan 7000 kronor, det kommer jag också att minnas.

Engelska kanalen.

Nyrenoverad motor, ny kraft i besättningen och bra väderprognos. Det var här jag tyckte Peter vrålade att det brinner när han egentligen ropade – Delfiner! Det här nog Ediths största upplevelse. Dom hoppade så hon nästan kunde klappa dom.

Le Havre.

Hittade snus till Nalle i en tobaksaffär. Det var lycka det.

Honfleur.

Som att segla in i en pepparkaksstad. Alla hus är brun/svarta och gatorna är lika breda som en normal svensk trottoar.

Mindre roligt då…..

Ja batteribranden var inte så särdeles roligt. När man väl insåg att båten inte tänkte explodera så var nästa katastrof ekonomin. Försäkringsbolaget var de första dygnen lite oklara och vi trodde tillslut att vi skulle få ta hela skadan själva men så småningom klarnade allt och även om det kostade en hel del var det lösbart och mycket blev bättre när elektrikern och Nalle fått rota runt i hela systemet, så nu kan för det inte samma sak hända igen.

I storm över Hanöbukten.

Jag var inte rädd men det är jäkligt opraktiskt när båten ena sekunden ligger ner på ena sidan för att i nästa ögonblick häva sig över på den andra. Kläppen på min garderob höll inte för detta och innehållet vräktes ut som lava ur en vulkan. I nästa sjö lyckades jag få in det mesta och igen med dörren. Två minuter senare kom allt ut igen och då gav jag upp. Det var den natten Edith sa att hon hade en magkänsla. – Oj, sa jag, vad säger den då? – Jo sa den unga damen, den säger att jag nog behöver kräkas. Att ta sig ut på toaletten i 29 m/s kräver en viss planeringen. Man kryper framåt mellan sjöarna, men vi hann. Edith gjorde vad hon tänkt sig och sedan kröp vi med samma metod tillbaka till bingen och höll oss fast. Innan infernot fullkomligt brakade loss utvecklade Gustav en oerhört god teknik i att just ta sig fram mellan sjöarna. Ett par steg framåt, sätta sig ner och vänta tills vågen är över och sedan ett par steg till. Men när sjön tillslut bara vräkte åt alla håll och kanter då la han sig och sov. Tillslut slet vinden sönder seglen och inget mer fanns att göra än att gå in till kaj. Simrishamn låg närmast och för alla som varit där så är det allmänt känt att inseglingen är hemsk, dessutom i bleckmörker och en jävla sjö. Jag litar fullkomligt på Nalle, med någon annan skulle jag aldrig ha gjort det. Han vet hur båten rör sig, hur lång tid det tar för henne att vända upp sig och gå åt det håll man tänkt sig och hur hon beter sig i grov sjö. Det är då man blir varse om hur stor båt man har och hur kompetent skeppare det är ombord.

Motorhaveri i Blenkenberge.

‘Det var så bedrövligt att jag fortfarande knappt vill tänka på det. Att det skulle bli fasansfullt dyrt insåg vi i samma ögonblick som det hände. Men det värsta var sorgen. Vi visste just då inte ens om vi skulle kunna fortsätta resan. Vi hade ingen aning om vart vi skulle hitta pengar till det om det nu var lagbart. Det var en sorg. Men den värsta var att se Nalle. En man som brukar brinna av iver, både i medgång och motgång. Han har alltid lösningar på allt och brukar kunna trolla med knäna om det behövs, men den här gången tog orken och hoppet bara slut. Det gick inte att vare sig trösta eller försöka komma med hopp. Det var liksom hans egen sorg och inget hjälpte. Så småningom hittades det både mekaniker och pengar. Men det dröjde tills den morgon när vi på högvatten lämnade hamnen efter 15 dygn som det åter lös i ögonen på honom. Då först trodde han att det var sant att vi faktiskt tillslut hade fått ligga gratis i hamnen trots att det egentligen kostade 30 €/dygn och att båten gick som den skulle.

Hur var det då?

Jo på det hela taget ångrar jag inte en minut. Visst man har lärt sig massor, så förhoppningsvis finns det misstag man inte gör om. DEt har varit en underbar tid att få vara tillsammans. Tillsammans med barnen och varandra. Inte en gång på tre månader tror jag att vi har sagt – skynda er, till barnen. allt har fått ta tid. Att leva så nära varandra under ibland ganska tråkiga och enformiga omständigheter kräver lite av uppfinningsrikedom. Man får så gott man kan hålla sig fast i sina rutiner för mat och barnavård och där emellan skämma bort sig så mycket man kan med god mat och övriga belöningar som man kan hitta på.

Hur var det med barnen då frågar många.

Jo det var bra. Det gick betydligt bättre än vad jag trott. Jag tänkte att bristen på stimulans skulle orsaka en del gnissel framför allt mellan syskonen Dallner som är rätt viljestarka båda tv. ;en det var som att de insåg båda två att nu var dom hänvisade till varandra och det var bara att gilla läget. Edith blev tålmodigare och Gustav lärde sig den hårda vägen att inte bara förstöra allt som Edith skapade. Sedan hölls dom i sär en del också. Edith gillar att segla och visar redan nu på stort intresse utav däckstjänst. Dessutom är ho fantastisk på att leka med ingenting alls, hon hittar på och fantiserar så när alla andra tycker att det som syns är hav, hav och åter hav då har hon hittat på en lång saga om allt som då tydligen bara hon ser. Lillebror sover ju fortfarande middag och då fick hon all den tiden för sig själv med oss. När det kaos då? Jag är nog en rätt cool mamma och tänker att så länge barnen är med oss är ingenting särskilt farligt. När batterierna brann väckte jag dom små änglarna och förklarade för Edith att det var lite farligt så vi måste skynda oss lite att komma av båten. Mycket lugnt klädde vi på oss, tog med det vi för stunden behövde och klev i land. ´Jag upplevde inte att hon var rädd för ett ögonblick, ingen annan bar sig märkligt åt och den ända som var upprörd var hennes lillebror som var urförbannad för han tappade sin mugg med nyponsoppa i sjön, i övrigt var det en ganska vacker natt i Byxelkrok med långa samtal om stjärnor himmelen och om det var där morfar och farmor var. Någon annan gång förberedde jag med vinterkläder, överlevnadsdräkter och samtal om i fall vi måste lämna båten nu behövdes det inte men fortfarande häromdagen sa hon att om det börjar brinna då ska jag krypa in i din dräkt eller hur? Vi har övat en del och pratat mycket om hur vi ska göra så jag tror vi är rätt förberedda och framför allt vet Nalle och jag vad vi gör och hur vi gör. Ja å tre månader senare är vi fortfarande gifta och oerhört lyckliga med varandra, som någon sa, det som inte dödar det stärker.

Å nu då?

Ja nu blev det ju som så att mannen i mitt liv fick jobb på sjön. Efter en del tröstlösa år med fin examen så dök det plötsligt upp ett jobb så i lördags morse mönstrade sjömannen så på och blir borta i tre veckor. Länge sa någon, inget säger jag som en gång sa hejdå till min man och visste att jag inte skulle se honom på fyra månader. Då är det här ingenting att klaga på. För egen del vårdar jag mest sjuka barn, den ena snuvan och rinnande ögon avlöser varandra och Gustav och jag turas om att hosta oss igenom nätterna. Framåt mars åker vi tillbaka till Honfleur och våran båt. Sedan får det bli segling i tre veckors etapper och sedan hem och jobba. Men då vi redan denna vinter missar möjligheten att gå över Atlanten så får det anstå till nästa år och nu blir det till att tura oss ner i längs Spanien och Portugal och in i medelhavet, men på tre veckor hinner man ta sig rätt långt och då en av fördelarna med att vara sjöman är att man tjänar lika mycket när man jobbar som när man är hemma kan det nog bli en ganska skön tillvaro. Så när jag sammanfattar allt fram tills nu så har det mesta varit skitskoj, annat lärorikt och småsaker rent  bedrövliga.

Om några dagar kommer den årliga nyårssammanfattningen och som vanligt, glöm inte att besöka annonsören, dom blir glada och i slutänden även jag.

Att bo som folk.

11 Thursday Dec 2014

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ Leave a comment

Efter ett par dagar i svärfars trygga famn var det så dags att åter dra oss till Valdemarsvik. Så ny bussresa med all vår packning till Norrköping och därefter vidare, barnen och jag med ny buss till mamma och Nalle med merparten av bagaget med Jimmy och hans firmabuss. Min man avskyr att åka kollektivt, ja om man undantar flygplan eller det är inte riktigt bra det heller, det beror på vad det är för flygbolag. När vi var i Barcelona i våras och pengen bara räckte till att flyga Ryan air så gapade han hela vägen dit samt på returen om att det var som att flyga SL-buss och att försöka förklara för honom att man får liksom det man betalar för och kostar det 500 spänn att ta sig tur och retur att till södra Europa så bör det märkas skillnad mot att flyga SAS first class. Men jag kan lika gärna ringa fröken ur och föra dylika samtal med henne, troligtvis lyssnar hon mer intresserat. Så när denne krake till man rest omkring med kreti och pleti nu i tre dagar var nog Jimmys buss närmast att jämföra med en tur med limousine. Alla återsågs i Valdemarsvik och vi trodde det bara var att hämta nyckeln hos vår landlady, en mycket rolig brittisk dam med skojig accent som utbrister i olika meningar vars innehåll aldrig innehåller mindre än sju “Fuck” eller “Fucking”. Hon är gammal sjöman, men det hade jag kanske inte behövt berätta. Vi kom dit till hennes hem som ser ut som en utställningslokal för kristallpjäser på minst 10 kilo samt  tekannor och tillbringare i porslin, vilka ser ut som om de skulle gå sönder bara små barn tittar på det. Edith fick damens förtroende att själv få sitta inne i salen bland grannlåten men Gustav blev omedelbart portad. Över en kopp kaffe blev vi hälsade välkomna men tyvärr fanns det varken vatten eller el i huset utan det fick vi ordna med själva och i samma ögonblick fick Jimmy även övernattande gäster, det tyckte han säkert var jätte skoj. Eller, kanske inte. Har man vuxit i från små barn så kan man nog hålla sig för skratt när man somnar till tonerna av att Edith högljutt beklagar att vi inte bor i det hus som var utlovat och varför, varför gör vi inte det? Samt lille Gustav som oftast somnar sist och vaknar först. Man får i bland vara glad för det lilla och efter två dagar checkade vi ut från hotell Skärkullen och in på Sonjalund. Elgubben kom bara efter ett par timmar efter att jag ringt och bett att få strömmen påkopplad. Han önskade oss så varmt välkomna hem och det hade varit så skoj att följa oss på radio Östergötland som följt oss varje måndag i direktsändning sedan veckan innan vi åkte. Jag har ingen aning om vem han var men var oerhört tacksam över att få ström. Efter ytterligare ett par timmar kom en ny karl med uppgift att sätta på vattnen som varit avstängt. Påkopplingsenheten var längst ner i trägården och jag fick i uppgift att sätta på kökskranarna för att se så vattnet kom fram. Viss oro fanns då vattnet varit frånkopplat i flera år. Så ropade han något och jag hörde inte riktigt ut gick ut och runt kåken och bad honom repetera.

– Va sa du? sa jag.

– Kommer det något vatten?

– Jag springer in och kollar, sa jag. Hann bara vända på klacken då jag hör Edtih som tydligen hört vattengubbens fråga från början och nu utsett sig själv till vattenspaningsansvarig.

– Ja, det kommer vatten, massa vatten ner genom heeeela kökstaket, hojtade en mycket lycklig observatör.

Av med vatten och slå av upp till övervåningen och en tur till materialmännen och köpa rör och blandare, det hade frusit sönder tidigare kalla vintrar. Undan för undan har vi nu installerat oss i drömkåken och har numera både varmt och kallt vatten. Varmt och skönt är det med. Visst saknar jag båten, framför allt det som finns i den. För även om vi hade en enorm mängd saker med oss hem så är det så mycket jag saknar som finns där. Vänner och bekanta har varit oerhört snälla och generösa och lånat ut sina Tv- apparater, barnstolar och mattor. Mamma lånade ut större delar av sitt linneskåp, eller innehållet i det och min gudmor Lilian lånade ut adventsstjärnor och stakar samt en jättefin docka till Edith. Dockmodern gick här på kvällen och pysslade om sin nya familjemedlem som tydligen var ledsen . Dockan bars och vyssades och tillslut sa den unga modern till henne, – Var du tyst, det är ingen fara, tant Lilian kommer och hämtar dig om ett par år. Det är tur hon inga egna barn kommer att ha inom de närmaste 20 åren, hon behöver nog utveckla sin empatiska förmåga en smula.

Så nu är vi tillbaka i verkligheten på allvar igen. Maken försvinner i gryning till arbeten och jag är hemma och vårdar sjuka barn. Efter tre månaders isolering ombord på båten har ingen av de små liven knappt ens nyst, men på dagis hann dom väl knappt visa sig  förrän förkylningar och ögoninflammationer kom och tog dom. Så nu lever vi ett väldigt vanligt Svensson liv, dock utan Volvo och vovve.  På Måndag den 15: december är vi på Radio Östergötland och hälsar på mellan 10-11, lyssna om ni vill.

Som vanligt får ni hemskt gärna klicka på hos vår annonsör, det gör det möjligt för mig att sitta här och fortsätta mitt skrivande.

I morgon ska jag försöka sammanfatta de här tre månadernas seglande, lite det bästa och värsta.

Over från Sonjalund, i en annan del av Valdemarsvik.

 

 

 

Landkrabbor på gott och ont.

05 Friday Dec 2014

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ Leave a comment

Själva avresan från Honfleur var som att vara med i “Dolda kameran”. Vi hade packat med allt vi ansåg var nödvändigt och det var tydligen en hel del och när allt så stod samlat plus två barnvagnar bara tittade vi på varandra, hur i hela fridens namn ska vi få med allt detta till Sverige, eller ens till busstationen? Det sista löste sig jätte bra för framför oss bodde två Franska konstnärer samt en hund ombord på en segelbåt och de såg vår nöd och lyckades på något otroligt vis få in oss i sin bil och körde upp oss till bussen. Där stod vi i nästan en timma då damen som sålde biljetter hade lunch och då det rådde in viss osäkerhet om vilken buss vi skulle i väg med och det var minst sagt läge att börja chansa och i värsta fall få kånka av 6 väskor, två vagnar och lika många barn. Tillslut blev klockan ett och damen med biljetterna hade fått i sin lunch samt troligtvis en limpa Gitanes, då hennes fingrar var de mest nikotingula fingrar jag sett. På direkt fråga talade hon ingen engelska men till sist insåg hon väl att kön skulle bli allt för lång om hon inte skärpte till sig, svalde stoltheten och pratade ett något mer gemensamt förståligt språk. Med gemensamma krafter lyckades vi fastslå vart vi skulle, hur dags och med vilken buss. Två timmar senare befann vi oss någonstans som jag inte har en aning om vad det hette, vad jag minns så fanns det en gigantisk katedral uppe på ett berg samt en järvägsstation där allt bagage åter skulle stuvas om nu på ett tåg mot Paris. In i vagnen i sista sekund där hela gången var fullkomligt ockuperat med vår packning, Plats hittades i en kupé som enbart hade en ensam man som resenär. Till en början satt barnen som två små tända ljus och den ensamme mannen satt med halvslutna ögon och läste sin dagstidning. Men efter en stund blev barnen så där som barn blir när dom suttit stilla på en buss i två timmar. Deras byxbakar liksom fylls med små myror, Från början yttrade det sig enbart i små krumbukter men efter en timme började dom ta sig allt större utflykter och protesstormarna blev allt mer högljudda när dom nekades allt för vidlyftiga äventyr. Gubben såg bara mer och mer irriterad ut för varje minut som gick och snart nog vek han ner sin Le Figaro, knep ihop ögonen och försökte sova bort bekymren. Det gick inte. Barnen var inte ledsna eller arga, dom var oerhört glada och leksugna och sitta stillet, det var det slut på. Jag försökte hålla barnen på ett lämpligt avstånd från han som vi nu öppet kallade för arga gubben, vilket sedan slog mig, han kanske kunde svenska, det kanske var därför han var arg, för att han förstod vad vi sa? Min man däremot, han tycker att alla borde förstå att barn låter och dom leker, ja detta så länge det är hans egna barn alltså. Andras barn har han inga bekymmer alls att huta åt på bussar eller tåg, dom där andras barn, dom måste väl förstå att han som Nalle var rent av lite road utav stämningen ombord medans jag själv börjar känna svetten på ryggen när Gustav likt en mask krälar runt i famnen på mig. Så för att riktigt slå spiken i kistan med den surkartet så nyser Nalle, det var givetvis inte med flit, men att inte hålla för munnen det minsta samt vråla när man gör det, det var på flit, det kan jag lova. Gubben virade nu in ansiktet i sin orange färgade halsduk, maken försökte kväva ett gapskratt samt talade högt om Ebola. Tack och lov så rullade vi in i Paris och mardrömmen var över eller ja, den bytte för det tillfälligt skepnad. Av och ut med allt och alla. Tunnelbana sa maken, taxi, sa hustrun och så fick det bli. Efter att ha jagat chaufförer till de övergivna droskorna som stod parkerade utanför station i regn en halvtimme dök det tillslut upp en bil som var komplett. Den innehöll även en man som körde den. När allt var inknölat i bagageutrymmet, runt våra fötter, med Gustav lös på golvet i baksätet samt en vagn över oss, gav vi oss så i väg mot hotellet. Strax efter att vi rullat bort från centralen påminner chaffisen om att en väska ingår i själva transporten, för de övriga ville han ha 1 € styck. Skitsnack, tänkte jag, bra affär med dum svensk familj, tänkte nog han. Tillslut var vi vid hotellet, betalade och tackade så mycket för att packningen á 120 kronor fått sig en trevlig resa genom Paris.
Staden bjöd på regn, klockan var sex på kvällen, så med planerna på att göra stan blev det inget. Ner med barnen i badkaret och i väg med maken att hitta mat. Rummet hade Micro och i den tillagades det romantisk middag för till en början 4, men efter ett par timmar, 2.
Champagnen som skulle ha avnjutits i badkaret om inte dom som skulle ha druckit upp den somnat med kläderna på sig i soffan dracks upp till frukost och vips var taxin där och en halvtimme senare var vi på flyget.
Bagaget behövde stuvas om lite men till sist så fanns det 15 kilo fördelet i fyra väskor samt fyra som aldrig vägdes och tack gode gud för det. Mellanlandning i Prag och varken på planet dit eller till Stockholn serverades det någonting annat än små sockerkaksbitar med varierad dricka. Edith klagade högljutt och förstod inte vad i hela fridens namn som det var bord att fälla upp om man nu ändå inget kunde få att äta. Så var då resan över och vi landade på Arlanda där Nalles pappa och barnens älskade farfar mötte oss. En timme senare satt vi i köket ute i Spånga, käkade Felix paj och allt var precis som vanligt, så där vanligt som saker var innan vi åkte.
Dagarna fylles med praktiska spörsmål som till exempel den lilla detaljen att ha någonstans att bo. Kanske hitta lite jobb eller i allra bästa fall två. Nalle har ju den stora fördelen att vara tusenkonstnär, allra minst, så han kan ju alltid hjälpa sin vän på ” Västerums Mur&Puts” som väl gör det mesta inom mureri, kakelugnar och öppna spisar, men allra helst vill han ju på sjön och jobba som styrman. Själv hankar jag mig fram på att ni är snälla och klickar på olika reklam banners, det är klart fick man önska så vore det ju roligt om ni handla lite via dom med. Ett och annat julbord på Davidssons Restaurang och bowling ska det bli med, men sedan vet i katten vad jag ska hitta på. Skriv en bok sa någon, ja kanske, det skulle säkert va skoj det med.
Boende löste sig. För en vecka sedan flyttase vi in i drömkåken 2.0 och om det och vatten genom kökstaket skall jag berätta om i morgon.

Så får man väl tycka vad man vill om reklamens varande. Men ett klick på länken nedan som absolut inte kostar er någonting, ger mig möjligheten att sitta kvar här och koka ihop nya historier. Så vänligen ägna våra annonsörer en minut.

 

 

Sparvarna har landat.

04 Thursday Dec 2014

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ 2 Comments

Tags

Le HAvre#delfiner#engelskakanalen#honfleur

Uppdateringen här har visst skötts med farmors hand eller vad det heter. Jag vet inte vart dagar och veckor tar vägen. Sist jag skrev var den 14 November och vi låg i ett kallt och regnigt Calais. Nu tre veckor senare känns det så långt bort i tiden att jag skulle lika gärna kunna säga att det var ett år sedan eller att jag nästan drömt alltihopa. Vi lämnade Calais och hade lite löst tänkt att gå direkt mot Brest men natten blev kall och alla seglande var både trötta och frusna så Le Havre var inte alls ett dumt alternativ och efter lite fix och trix för att ta oss in var det en lycklig liten skara som knöt fast båten och drog på landströmmen, tände i kamin och långsamt tinade upp. Kamin går fortfarande inte att använda under gång. Eller, jo det går om man inte är så känslig mot rök. Ty varje gång båten guppar åt det ena eller andra hållet så skapar det ett rökmoln ur kamin och vid andra eller tredje guppet känns värme sekundärt jämfört med obehaget av att varken kunna se eller andas. Natten ner längs Engelska kanalen var det mest odramatiska vi har gjort under hela resan. Många är de historier man hört och läst om väder och trafik men vi skred ner under en stjärnklar himmel och ett alldeles platt vatten. så småningom kröp jag till sängs med änglarna och sov som en sten när Nalle kom ner och väckte mig vid midnatt och sa att inget var farligt men vi väntade besök utav Fransk kustbevakning som önskade genomsöka fartyget. Jag gick upp och nog ett väldigt kvinnligt beteende, så vek jag snyggt och prydligt ihop barnens kläder som låg och skräpade i soffan, plockade undan i byssan och satte upp håret i en ny knut. Allt detta torde säkert vara helt nödvändiga åtgärder då man får oväntat besök miss i nassen. Därtill la jag faktiskt fram även sådant som är nödvändigt när man får dylika besökare. Pass, nationalitetscertifikat och behörigheter. I fjärran såg vi dem komma och det skulle ta drygt två timmar innan vi såg häcken på dem försvinnande åt samma håll som de kom i från. Ombord kom fem beväpnade gossar från havets hjältar, de talade mer eller mindre dålig engelska och var tillika mer eller mindre otrevliga. Efter all formalia om vilka vi var, hur mycket pengar och vapen vi hade ombord samt iförda gummihandskar sökt igenom smutstvättkorgen och allt annat och hittat intet var stämningen oerhört uppslupen och vips pratade dom ganska hygglig engelska och ansåg unisont att det minsann var så här man borde leva och vara med sina barn och fruar. Vi kom överens om att höras nästa gång vi passerade så lovade jag att sätta på kaffe. Åter ner i sängen till de små änglarna som helt ovetande fått sina kuddar grundligt kontrollerade medans dom låg med sina söta huvuden på dem.
Morgonen och solskenet kom och bäst som vi satt och åt frukost bankade Peter på luckan, Nalle rusade upp direkt och jag tyckte att han skrek att det brinner, larmvarningssystemet är väl påkopplat jag lovar. Jag hann tänka vad som kunde ha börjat brinna däruppe, men nästa tanke var att få livbåtar i sjön.
Det brann inte. Han hade inte ropat att det brinner. Han ropade DELFINER! För första gången såg vi delfiner. Ett stimm på kanske femton individer som skuttade runt båten. Edith var salig. Hon stod ute vid relingen en meter från dom som hoppade upp mot henen. Säkert en kvart följde dom med oss, sedan var det tydligen inte roligt längre, ett, tu tre var dom borta och av dom såg vi ingenting mer. Men vilken energi det gav, vi var alldeles lyckliga allihopa och äntligen kändes det som om vi hade kommit någon vart.
Det har hänt så mycket på dom här tre månaderna, allt som gott sönder och all evig försening så har det ibland känts som om vi inte kommer någonstans alls, men äntligen fick vi verkligen uppleva något annorlunda.

Två dagar blev vi kvar i Le Havre och under dom dagarna bestämde vi oss för att det här fick bli slutet för den här etappen. Förvisso låg Biscaya blank som en spegel framför oss och vädret var strålande, men så här års vet man inte hur länge det varar och Peter skulle helt enligt planen åka hem.

Peter avslutade sina veckor ombord med att laga en brakmiddag med okänt innehåll. Det är ju en del av spänningen med att vara i främmande land där man inte till fullo begriper vad det står. Vi hade en aning om att det var kalkonrullader men är inte helt säkra. Tisdagmorgon tog han sin kundvagn, packade ihop sina saker och mönstrade av. Inte helt osorgligt. Edith hade träffat på en ny bäste vän, någon som erbjöd henne lite egentid, utan lillebror, mammor och pappor. Vi andra hade fått en vän en medseglare och en himla rolig prick att fått spendera tre veckor med.

Hamnen i Le Havre var inte möjlig att övervintra i så vida man inte gjorde egna pengar eller var miljonär redan från start. Ungefär en 10 000 i månaden för att knyta fast båten och efter som vi behövde ha plats i tre månader så var vi tvungna att se oss om efter alternativ. Nu löste hamnen det själva och på förmiddagen hade vi fått plats inne i Honfleur för en tredjedel av det de önskat i Le Havre. På nästa högvatten gav vi oss i väg på den sista resan för den här delen av resan, Sista broöppningen, sista slussen med ett rätt stort vemod. Nu var det liksom skrivet i sten, vi var på väg hem. Nalle var rätt färdig seglad, nätterna är kalla nere i Frankrike så här års också och nu kom vi inte längre. Han ville hem. Hem till pappa i Spånga, sitta i köket och få god mat, ett par droppar vin samt obegränsat med varmvatten. Jag var inte riktigt där ännu, jag ville längre och förvisso saknade jag barnen hemma så det ibland gjorde ont rent fysiskt i mig, men jag hade nog kunnat stå ut. Samtidigt kändes det som Nalle absolut fick ta beslutet. Det är främst honom väder och vind drabbar.

Vid 18 tiden tisdag kväll hade vi så kommit till kaj i en så oerhört vacker stad, jag vill verkligen rekommendera alla som turar runt i Frankrike att stanna till där. Allt ser ut som pepparkakshus hämtade ur någon bröderna Grimm saga. Följande dygn gick åt att packa, packa och packa. Torsdag morgon var vi så färdiga eller så färdiga man nu kan känna sig. Allt som ska med hem, allt som man kan tänkas behöva ställdes så på kajen och jag såg framför mig ungefär det scenario som väntade oss i form av att åka buss, tåg och flyg hem till Sverige, med ett bagageberg och två redan trötta barn.

 

 

Svenskadomäner.se
Om den resan och hur det är att komma iland, det ska jag berätta om i morgon.

Subscribe

  • Entries (RSS)
  • Comments (RSS)

Archives

  • September 2019
  • August 2019
  • March 2019
  • February 2019
  • January 2019
  • November 2018
  • June 2018
  • April 2018
  • March 2018
  • February 2018
  • January 2018
  • December 2017
  • November 2017
  • October 2017
  • September 2017
  • July 2017
  • June 2017
  • April 2017
  • May 2015
  • April 2015
  • February 2015
  • January 2015
  • December 2014
  • November 2014
  • October 2014

Categories

  • Uncategorized

Meta

  • Register
  • Log in

Blog at WordPress.com.