• About

syladysparrow's Blog

~ Seglande rätt rolig barnfamilj på väg ut på den stora resan.

syladysparrow's Blog

Monthly Archives: January 2018

Adjöss till ett blåsigt Kap Verde.

21 Sunday Jan 2018

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ Leave a comment

Jag tror förutom Västervik att detta är det blåsigaste stället som finns på den här planeten. Jag har givetvis inte de minsta vetenskapligt belägg för det och helt säkert är det ännu en av mina överdrifter, men tame tusan att det har blåst sedan vi satte in näsan här. Vi ligger förtöjda med aktern in mot bryggan, där vi då har vårt sovgemak. I bästa fall är man så trött så man bara slår ihop på kvällen för börjar man väl lyssna på tamparna som gnekar fram och tillbaka blir man klarvaken och två minuter senare galen. Därtill hugger hon och sliter så det är lika gungigt som på Atlanten ombord. Att man aldrig är helt stilla och att det låter gör en både lite trött och irriterad. Leksaker som i bästa fall bara ligger och rullar mot något skott eller i värsta fall spelar melodier varje gång de slår in i inredningen kan få en att fullkomligt förlora förståndet. På nedresan låg en hylsa lös inne i ett skåp, en hel natt lyssnade alla på det som lät som en stenkula som rullade längs en gammal marmorbelagd skolkorridor. Vart efter båten gungade kom ljudet tillbaka. Jaha, tänker ni, dumma lata människor som bara klagar. Gör något åt det! Jo, det ska jag förklara. Skåp öppnas inte under gång så gärna. Just i detta skåp förvarar Nalle merparten av sina verktyg och om man jämför mängden irritation över en rullande hylsa mot det inferno som skulle ha uppstått om jag öppnat och blivit dränkt i skruvmejslar, hylsnycklar och 200 lösa buntband, ja då får väl hylsfan ligga där och rulla och jag trycker kudden hört över huvudet. Riktigt så mycket gungar det ju givetvis inne i hamnen som ute på havet men trots allt, det är alltså aldrig stilla. Detta, samt den eviga blåsten och brist på solsken gör en rätt så less.

Alla börjar nu förbereda sig för avgång och vi hade planerat att gå i dag, lördag men bestämde oss två timmar innan klockan blev 12 och förta gruppen av Vikingar ger sig av att vi lugnar oss tills i morgon. Vi är förvisso utklarerade från och med i dag, men ber vår herre om gott och att det i egentlig mening inte har någon betydelse. Kontoret är stängt i dag och fram tills tisdag så även om man skulle vilja göra något åt det så kan man inte. Nalle och Peter är på stan och handlar det sista som säkert tillslut blir ett par kundvagnar. Främst ska vi ha med oss frukt och grönsaker härifrån. En stock bananer kostar inte så många kronor, är himmelskt goda och får långsamt mogna på däck. Mjöl och annat har vi så förhoppningsvis kan vi baka under gång och få bröd. En gång har vi provat att baka ananas paj och om det sedan berodde på att alla var så utsvultna på sötsaker eller om et var så gott som vi faktiskt upplevde, vet jag inte, men underbart var det för det.

Det goda med konvojsegling är att det finns så många mer eller mindre kloka människor omkring sig. Alla med olika bakgrunder, kunskap och erfarenheter. Vissa är oerhört tråkigt. Det bakomliggande är nog lika varierande som mängden deltagare. Till slut härnere blev vi 17 båtar tror jag. Endast en kille från Göteborg seglar helt ensam, modigt, jag skulle inte göra det. Även om jag vore en jäkel på att segla skulle jag inte ha modet. Väldigt många har med sig crew eller jag tror egentligen alla har det. Det är tufft att bara vara två även med autopilot, den innebär inte att du kan krypa ner och sova hur länge som helst. Även om man inte sitter uppe hela tiden så för det var 20:e minut vill vi för det titta efter. På de här jätte vattnen är det inte alls säkert att någon står på bryggan hela tiden på de stora fartygen och innan man hamnar för nära varandra vill vi kunna göra något åt det. I går eftermiddag blev vår AIS uppdaterad. Först väntade vi i två dagar på att han skulle komma och till sist gjorde han det faktiskt. Han tittade in, suckade och sa att det här var en mycket gammal modell och att det troligtvis skulle bli billigare att köpa nytt. Jag tittade på min man med en blick som sa honom att om han köpte en jäkla pryl till så kastar jag plånboken i sjön. Denna gång förstod han budskapet och muttrade olika ohörbara saker. Raymarine kille skruvade ner vår apparat och sa ungefär, – vi hörs!

  • Ja, men pris då, sa Nalle.
  • Jag hör av mig om det innan det är klart.

Å vad det betyder kunde vi sedan bara drömma om. Ett dygn senare hade vi ingenting hört och Nalle gick upp till deras kontor. Nu var han inte där men de kunde prata i telefon. Pris kunde vi få i kassan men eftersom han inte var färdig ännu så kunde vi inte betala, dock fick han ett timpris. 105 €/h. Jahopp och redan hade ett dygn gått och inte var det klart. Senare på eftermiddagen lämnades allt tillbaka, klart för installation nedknölat i en plastpåse. Det kostade en timmes jobb men då fick man montera själv, vilket Nalle ägnade sig åt hela eftermiddagen. Jo, nu heter båten även Lady Sparrow på Marine Traffic, bekymret var nu bara att en sladd blev över. Det fanns ingenstans att sätta i den och inga andra båtar syntes. Inte ett eko någonstans. Nu kommer det fina i kråksången med att vara många. En brygga innanför oss ligger Hafsorkestern, döpt efter Mumin pappans båt, som väl i och för sig stavade med Å, Hafsårkestern, men i internationella sammanhang är det klokt att inte stava saker med alfabetets sista vokaler. Nåväl, karln ombord är klok som en bok och efter 10 minuter i elskåpet här var saken klar. Trådar satt i en stor sockerbit och i den skulle en annan knippe trådar sitta och då de fått kontakt dök det plötsligt upp en herrans massa båtar och allt är nu i ordning.

Nu återstår bara att fatta hur SSB radion fungerar, jag har fått i gång den men skulle behövt ha gått den där kursen för amatörradio som jag har tänkt gjort i flera i år. Den skulle va god att kunna använda, den sänder på längre avstånd än VHFén vilket är en fördel ute i den oändliga Atlanten.

Nu återstår det att kramas adjö till de som går i dag, i går när ni läser det här.

Nu är klockan 8.30 i det här landet, det är söndag morgon och dags att säga bye, bye till Kap Verde. Mycket har varit roligt, en del mer trassligt. Utsikten över hamnen och vulkanerna fantastisk, men nu är det nog. För sista gången har jag packat min dator, köpt en färskpressad apelsin juice endast för att komma åt ett vettigt WIFI.

Om ett par timmar seglar vi ut i atlanten och nästa rapport kommer från Barbados, hoppas jag. Vad vi vet om vädret är att det är helt ok. Det kommer ett lågtryck längs amerikanska kusten som vi nog inte på något vis kommer att träffa på utan bara få smaka på den gamla sjö som ligger kvar. Till Karibien kommer vi nu oavsett om vi vill eller inte. Passadvinden tar oss dit vi ska så det är bara att segla med. Gunga kommer det att göra och jag hoppas att när jag kommer hem så är allt surrat och stuvat. Det sista jag ska göra är att besöka Floating Bar för sista gången och bjuda Edith på den glass som jag lovat henne var och varannan dag. Antingen har jag inte haft pengar på mig eller så har Laktos tabletterna legat kvar ombord och vi har prövat den några gånger under resans gång och det blir inget bra, en laktos mage på liten yta den drabbar alla.

Fram tills att vi hörs igen önskar vi er alla goda dagar och om allt går som tänkt så hörs vi om 15.6 dagar, det är Nalles tips för hur lång tid det tar. Jag har sagt 18 och Peter jobbar bredare och sagt mellan 2-4 veckor. Den som kommer till kaj får se.

Eder utsände i Mindelo.

 

 

Ingenting är bara sol som glimmar.

17 Wednesday Jan 2018

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ Leave a comment

img_6007

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Käpprätt åt Kap Verde.

17 Wednesday Jan 2018

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ Leave a comment

 

 

Alla Viking Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

img_6755

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista från Las Palmas.

08 Monday Jan 2018

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ Leave a comment

Att få svenska papper och dagar att gå.

05 Friday Jan 2018

Posted by S/Y Lady Sparrow in Uncategorized

≈ 4 Comments

Att köpa båt i annat land, ha mäklare i ännu ett samt svenska myndigheter som skall utfärda alla papper som krävs för att kunna lämna EU är inte helt okomplicerat. Att det sedan är juletider hemma gör inget direkt enklare. Här ligger vi dessutom en timma efter Sverige vilket har gjort att vi flera gånger missat telefontider.

Från början tog vi kontakt med Transportstyrelsen för utfärdande av nationalitetscertifikat. Absolut sa den snälla damen, det är bara att ni kommer förbi eller skickar in alla handlingar på båten och er själva så ordnar vi det. Nja, det går inte riktigt, sa Nalle. Vi är i Portugal och kan inte riktigt komma förbi och vi har ingen möjlighet att få saker skickat ner hit. Därmed stängdes den dörren. Återstod Svenska kryssarklubben samt Båt Unionen. De dagar de har öppet dessa dagar är lätträknade. Radiotillstånd från Post&Telestyrelsen var ett ganska lätt uppdrag, ett telefonsamtal till Sverige så fanns det på mailen. Just precis så på mailen, inlåst i rymden eller i bästa fall kan man ju tänka sig att det för det fanns i telefonen fullt synligt. Nalle gjorde som Nalle gör. Hån åker till Media Markt och köper en skrivare han tycker om. Han läser ingenstans hur den funkar eller vad som krävs för att ens få den att skriva ut de minsta bokstäver. Hem kommer han med sitt nyförvärv, stoppar i sladden och efter fem minuter är han hysterisk över att det inte fungerar och är färdig att kasta stackarn i sjön. Jag hann rädda den och erbjöd mig att så småningom ordna det hela. Ett dygn senare hade jag kanske glömt bort det och åter åker Nalle iväg och köper ännu mer konstiga saker som vi inte behövde. Jag satte mig ned och fem minuter senare fungerade den och skrev snällt ut vad man bad den om helt utan att skälla på den oskyldiga och helt döda föremålet. Att hota en skrivare till livet är nog ytterst meningslöst.

Nu har ytterligare dagar gått och problemet med certifikatet började kännas alltmer akut. Vi diskuterade att fylla alla uppgifter, betala ansökan och be gud om gott och tro på att pappren låg färdiga när vi kom till Kap Verde, jag håller med, det var inte en bra idé men det var i alla fall en tanke. Så i morse klockan 9 upptäckte vi att Svenska kryssarklubben hade öppet fram till 13 svensk tid i dag. Nalle ringde och frågade hur vi skulle göra och då det är fredag i dag så var det i sista sekund. Damen i andra änden förklarade hur vi skulle göra så vi fyllde i formulären med alla uppgifter som krävdes. Bifogade de brittiska köpehandlingarna och skickade det. Två timmar kvar på expeditionstiden. Efter en kvart hörde hon av sig och sa att de dokument vi skickat in inte var tillräckliga då det saknades datum samt att båten inte nog hade specifierats. Fixa rätt papper eller vänta tills måndag. Nalle mailade mäklaren och lät henne vänta i fem tills han ringde upp henne i England. Hon tyckte väl att det skrivits nog med papper i den här affären men självklart skulle hon hjälpa till. 20 minuter kvar. Under tiden var vi tvingade att gå ut till macken och bunkra upp det sista bränslet i de tio dunkar vi har på däck. I det här landet firar man trettonhelgen med liv och lust och efter lunch i dag är allt hermetiskt stängt tills på måndag, Mataffärer, bensinmackar och precis allt är tvärstängt. När vi kom till kaj igen var klockan 12.50

-Det här kommer jag i alla fall inte hinna sa Nalle som läste mailen i sin telefon.

-Vad, sa jag och tänkte att de skulle krävas ytterligare uppgifter.

-Jag måste maila vidare mäklarens köpehandlingar och nu stänger dom, sa han med all den uppgivenhet som endast den som just blivit besegrad av tiden kan låta.

Vad han hade glömt var att han bett mäklaren skicka pappren direkt till Kryssarklubben och hon där var snäll och jobbade över en kvart och nu ligger certifikatet utskrivet och klart tillsammans med alla andra papper som krävs och på söndag går vi. Då har vi hunnit vara här sedan den 25:e december och i jämförelse med de andra båtarna som varit här i månader är det ingenting men vi känner oss färdiga här. Platsen är underbar, vädret fantastiskt och för oss svenskar är det hyfsat billigt att vara här. Jag förstår mycket väl alla de vi mött och hört talas om som blivit kvar här. Många har haft planer på att gå jorden runt, gått in i Las Palmas och plötsligt har åren bara gått. För vår del är tidsnöden ständigt påmind. I april åker vi hem och redan nu är det bara drygt tre månader kvar och det är mycket vi vill se. Därtill hade vi turen att köpa en båt som var färdig, allt finns. Bra utrustning, vi har ett rejält dieseldrivet elverk, vi har watermaker, tvättmaskin, massa bränsle och nu även fullt med mat. Vi är redo, vi ska bara packa ihop det sista. Tiden här började ute på ankarplats i fem dygn. Efter att vi tjuvlåg uppe vid soppatappen en natt olovandes åkte vi ut i skamvrån och varje morgon när Nalle åkte dinge in och med mössan i hand frågade vart i kön vi befann oss fick vi till svar att vi hade plats 10, samma sak i tre dagar. Sedan på den 5:e dagen fick vi så komma in vilket var ett jätte lyft på alla tänkbara vis. Barnen har fått kamrater ombord på ännu en svensk båt, vi stora har även vi fått nya vänner och när vi firade Nalles födelsedag här i går kväll så blev vi ett litet gäng gratulanter som samlades på lite vin och plock.

Vart tiden här nere tar vägen vet jag inte. Allt tar tid, dubbelt så lång tid som hemma. Handla är ett äventyr på flera timmar, dels för att man inte förstår vad det står på förpackningarna och dels nog därför att vi alla gått ner i tempo och nog inte har så bråttom längre.

Inte bara Nalle har fylla år det har hunnit bli ett helt nytt år. I vanlig ordning firades det med champagne och hummer. Vid 12-slaget underhölls vi med storslaget fyrverkeri och en kvart senare när det slocknat hade vi gjort det med. Det tillhör verkligen inte vardagen att vi nattsuddar, för det mesta sover alla som änglar redan vid tio på kvällarna och med solen går vi upp vid 8 på morgnarna. Dagen efter nyårshelgen hyrde vi bil och åkte upp i bergen. Stränder och hav har jag sett mycket utav men så oerhört magnifik natur som där uppe har jag inte så ofta upplevt. Strax över 1800 meter upp var utsikten så långt bort från playor man kan komma. Flera mil klättrade bilen uppför serpentinvägar som var så krokiga att vi nästan slog knut på oss själva innan vi kom upp. I någon timma for vi genom ett helt uppbränt landskap. Skogsbränder som tagit i princip allt. Men trots det som nog varit helt sönderbränt började åter naturen repa sig. Små gröna oaser i allt det svarta. Där inte allt var kol var ändå stammarna svedda ett par meter upp. Jag har fortfarande svårt för saker som brinner men sett i det här perspektivet finns det nog de som har det betydligt värre än oss. Utsikten från toppen var helt galet vacker. Peter hängde med halvvägs och satte sig och lyssnade på gatumusikanten som ett par kilometer upp längs vandringsleden hittat sin guldgruva. Barnen kämpade på tappert och Edith som är den lite mer oroliga utav dem frågade väl hundra gånger om detta verkligen var säkert och om vi verkligen inte skulle ramla ned i jordens mitt. Äpplen och päron ramlar ju som bekant inte så långt ifrån sina träd och det är ju inte underligt att den lilla flickan ängslas när den ömme fadern ständigt påminner om att ha barnen i hand och att de absolut inte fick springa för att de kunde ramla mer. Jag är gräsligt höjdrädd, men bara på stolar och stegar. Däremot i höga berg kände jag mig oerhört till freds. Lillebror tjöt som vanligt av skratt och skrek – VI KOMMER ATT DÖ! VI KOMMER ATT DÖ!! Han och jag tyckte det var skitroligt, andra tyckte det inte. Precis som han och jag trodde dog vi inte utan så småningom klättrade vi ned och precis som Edith förutspått , lite farligt var det allt och givetvis var det hon som snubblade och skrapade sig på knäna.

Framåt kvällen kom åter till Las Palmas och jag tror vi är rätt eniga om att det var det bästa vi gjort här den där dagen i bergen. När vi inte handlar saker ägnar vi rätt mycket tid åt olika kafferep. Först ombord var Leif och Katarina från Ahloa hemma i Västervik, Peters båtgrannar. Nalle var rätt nöjd när de gick och Leif som är en oerhört duktig båtägare med en galet rustad båt hade sagt till honom att den här Sparven var en jäkla fin båt. Ett par dagar senare var min syssling Karin med sin man här. Det är ju synd att man aldrig har tid att ses hemma men nu blev det av. Slutligen så kom två utav Nalles bröder från Odd Fellow, Håkan och Lennart förbi på fika häromdagen. Så nej vi känner oss inte det minsta ensamma här. Det är mer folk omkring oss här än hemma. Nu ska vi ta reda på hur man checkar ut härifrån i dessa helgdagar och sedan är det parad för barnen klockan 17. Då ska vi tillsammans med de tre vise männen och de kanske alltid helt kloka män som bor på den här båten paradera genom staden.

Imorgon är det packa ihop dag och stuva så gott vi kan och på söndag klockan 14 lämnar vi Kanarieöarna under viss pompa och ståt tillsammans med de andra 14 båtarna i Viking Explorers. 850 nm senare knyter vi fast i Mindelo på Kap Verde. Vi ber för goda vindar och som det ser ut nu kan de förutspådda 3 meters vågorna plana ut lite.

Vi hörs om en dryg vecka och vill ni oss något tages sms till satellit telefonen emot tacksamt, 881631523766 är numret.

Eder utsände på Kanarieöarna.

Subscribe

  • Entries (RSS)
  • Comments (RSS)

Archives

  • September 2019
  • August 2019
  • March 2019
  • February 2019
  • January 2019
  • November 2018
  • June 2018
  • April 2018
  • March 2018
  • February 2018
  • January 2018
  • December 2017
  • November 2017
  • October 2017
  • September 2017
  • July 2017
  • June 2017
  • April 2017
  • May 2015
  • April 2015
  • February 2015
  • January 2015
  • December 2014
  • November 2014
  • October 2014

Categories

  • Uncategorized

Meta

  • Register
  • Log in

Blog at WordPress.com.

Cancel