Advertisements

Snart så.

Vi lever på hoppet som grodan säger och gnetar ihop alla pengar vi ser för nu börjar tiden gå fort. Det har känts som evigheter sedan vi lämnade båten och värmen borta på Trinidad och länge kändes det som evigheter tills vi skulle resa tillbaka men nu börjar det bli tvärtom, jäklar så fort dagarna går. Å det är väl lustigt; vi sa redan när vi kom hem att vi måste boka tid på ambassaden och ordna visum till USA åt oss, tror ni var har hunnit det eller kanske mer kommit ihåg det? Näe, kanske inte. Det som hette, vi gör det sedan, blev ett; vi gör det till nästa gång.

Ja, ja amerikanskt vatten eller inte, det gör just nu det samma, tillbaka till solen, havet och stränderna kommer vi utan visum och det känns som huvudsaken just nu.

Vi kom hem i mitten på april och jag började jobba dagen efter att vi landade, just det är inget jag direkt rekommenderar. Första arbetspasset på runt 14 timmar var jag helt speedad och hade så mycket energi att jag på inget vis tyckte att det var det minsta jobbigt att komma hem, dag två var annorlunda. Bara det att komma upp på morgonen i någon slags bestämd tid som var mitt i natten enligt min inneboende klocka var en mardröm och dagarna som följde var som i en dimma av att gå runt och känna sig halv packad eller i bästa fall bakfull.

Snart nog var det tack och lov vardag igen och barnen återvände till skola och förskola och jag kanske det skulle ha förändrat dem mer än vad det gjorde men efter en vecka var det som om de aldrig skulle ha satt sin fot på en segelbåt på andra sidan jordklotet. Ett tag bekymrade det mig en del, att avtrycken inte blev större, att båda var som cementerade i sina jag. Nu ganska långt efter tror jag att det de båda visade var bara en oändlig trygghet, både i sig själva och i skolan. Dom var båda fullt kapabla att slinka fram och tillbaka i sina verkligheter och fyra månader borta var bara ett gupp i vägen när de var tillbaka hos sina kompisar och pedagoger. Tryggt och bra, tror jag

Inför den här resan trodde jag kanske att motståndet framför allt från Finemang möjligtvis skulle vara större, jag har upplevt henne som hon är i en period av att vara väldigt tajt med sina kompisar och hemskt fäst i dansen och gympan som hon ägnar fritiden åt, men det verkar inte vara något bekymmer alls. Häromdagen konstaterade hon bara att nu är det snart dags att åka tillbaka till Västindien, inte mer inte mindre än så.

IMG_7571

Lillebror han är ännu i en ålder där han är oändligt nöjd med allt så länge vi andra ingår. Ibland hör jag att de pratar om alla grejer de har kvar ombord, saker som jag vet att de gärna hade släpat med hem till Sverige men den packning vi till sist flög hem med tillät inga gitarrer  eller rosa mikrofoner på stativ, det räckte så bra så med de 80 USD det kostade i Miami för att få med oss allt vidare hem. Den lycka vi känt fem timmar tidigare på Piarco flygplatsen när vi trots misstanke om övervikt glatt lämnat ifrån oss allt och utan kommentar togs de emot men så småningom mellanlandade vi som sagt i Miami och där hade de tydligen en våg.

Alltså finns det kvar rätt mycket dyrgripar för barnen ombord som väntar på att få bli lekta med och vi andra ser förstås fram emot nya konserter och framträdanden av The Dallner Sibling Show.

Båten bor kvar på land och undan för undan har våra svenska seglingskamrater kommit tillbaka och också hunnit ge sig i väg. En del av dem vi gick över atlanten med för snart ett år sedan är långt ute i Stilla havet, Hafs Orkestern med Niklas Krantz är på Raroria, killarna på Astrid gav bort båten till några på Tahiti, tror jag, och seglar vidare som crew. Ash seglade hem och såldes, Looma ligger på Tobago, Jens Bang är i skrivande stund på väg tillbaka till Cartagena, Colombia, minns ni? Det var honom vi slog med någon båtlängd eller två i Mindelo, kanske du också kommer ihåg det Jens, om du läser det här. Några är tillbaka på Kanarieöarna och gör om det igen, Viking Explorer del 2.

Samtidigt med oss kommer nog Mårten med och när vi är i sjön så är nog hela den svenska kolonin på Trinidad väck. Jag vet inte alls hur de andra har gjort , för min egen del vill jag nog mest bara komma därifrån rätt snabbt. Kanske har jag börjat bli gammal eller för det rätt så rädd om mig. Varje dag kan man läsa om det ökade våldet, den uppgivenhet som finns bland dem som bor där och en ökad organiserad kriminalitet. Det har sin sidor att bo granne med Venezuela. Båda öarna Trinidad and Tobago är transitländer för en herrans massa knark.

Någon sa eller kanske skrev för en tid sedan, att det var märkligt att vissa brottslingar riktar sin verksamhet mot seglare. Vi badar inte direkt i pengar, utan de flesta planerar att vara ute länge och då krävs det att man håller i plånboken. Absolut, jag håller med, men jämfört med de som bor där, jämfört med dem i Roseau, så är vi oerhört rika. Under några dygn bodde vi granne med en familj som sonika flyttat in i en övergiven segelbåt. Mamma, pappa, fem barn. I en liten segelbåt, helt utan vatten eller några som helst bekvämligheter.De stora i familjen simmade i land, de mindre som inte kunde stannade ombord. Då kände jag mig för det rik. Jag kunde välja att nästa morgon dra upp ankaret och gå vidare, jag har val att göra, alternativen de har är nog rätt begränsade.

Nu börjar vi så sakteliga planera för återfärden. Vi skulle behöva flyga ned grejer med DHL, en ny dinge i stället för den lilla poolen vi åkte omkring i. Vi har inte bokat något flyg ännu, billigast verkar vara att flyga Norwegian till NY, och sedan vidare, men någon annan kanske vet bättre. Nalle har fått beviljad ledighet och jag kommer väl och går numera som jag vill, Finemang har jag lite granna skjutit på, ni vet lite såna där obehagliga saker kan gärna få stå och mogna en stund, eller två.

Men snart så, snart kommer vi.

Advertisements

Ett kvarts varv runt jorden på fyra månader.

IMG_7074.jpg

Redan nu inser jag att jag inte kommer att kunna fatta mig kort, vilket jag inte heller annars brukar kunna, den här gången blir det nog om möjligt ännu värre.

Jag ska försöka skriva i någon slags hyfsat kronologisk ordning och hålla tråden, svårt efter som tankar, minnen och jag som brukligt spretar åt alla möjliga olika håll.

Redan nu har det blivit som lite overkligt resan vi gjorde, minnen flyter redan ihop, vart vi var, vad som hände och i vilken ordning. Jag sitter i trädgården hemma i Vat korset i Valdemarsvik, ensam med bara hönsen som sällskap och ska försöka sammanfatta de där vintermånaderna när det mesta var så enkelt, så fritt från bekymmer och stress. Men redan, mindre en än en månad senare, börjar det redan bli suddigt. Men nu åker vi tillbaka.

Att köpa sig en båt.

Alla antar jag vet historien om vår gamla S/Y Lady Sparrow, vår båt som brann upp under transportseglingen ned mot Portugal. Båten som vi bott ombord på sedan 2011 och som nu äntligen skulle få kasta sig ut i Atlanten efter år av drömmar och förberedelser. Alla vet hur det slutade. I Holland hände något i landströmskontakten och en kvart senare var hon ett urbränt vrak.

Jag har en ibland ganska obehaglig sida utav okänslighet så när Nalle ringde hem och skrek ut sin sorg, rädsla och förtvivlan sa jag väl i princip till honom att snyta sig och komma hem så köper vi en ny båt. Jag var givetvis oändligt ledsen och förtvivlad. Det mesta av vad vi ägde och hade fanns ombord. Det ekonomiska värdet var för oss, omätbart och det affektiva värdet oersättligt. Däremot var min fasta övertygelse att inget blev bättre eller skulle lösas utav att deppa ihop. Resa skulle vi, riktigt hur visste jag väl inte, men i väg skulle vi.

Dagen efter hittade jag Emma-Laura som hon då hette hos en brittisk mäklare och båten låg i Lagos vilket var utmärkt. Köpa båt hemma var uteslutet då vi behövde vara på Kanarieöarna kring jul.

En del andra mer eller mindre otänkbara båtar passerade men till slut var det hon, en blå stålbåt med ett piano ombord som blev vår.

Allt gick oerhört fort. Försäkringsbolagen, Alandia som hade vår båt försäkrad behandlade allt blixtsnabbt samt var oerhört hjälpsamma med allt vad rörde att köpa ny båt och Länsförsäkringen där allt lösöre var försäkrat hade allt klart inom en månad.

Nalle åkte till Portugal och tittade på henne. Under en dag hann han med att sjösätta henne, köra fram och back medans hon hängde fast i kranen, tittade på alla elektronik, samt provropa upp VTFén i Lagos som påstod att de hörde honom loud and clear. Barnen och jag tittade på henne via facetime och fann henne förtjusande om än lite liten.

Ett dygn senare var han hemma och ytterligare ett par dagar hade vi prutat ned henne till ett acceptabelt pris och var rätt urfattiga men med en mindre båt visade det sig att premien till försäkringsbolaget var hälften och med klok budget skulle vi nog fixa allt i alla fall.

Den 15:e december lämnade vi Sverige och flög ned till Portugal. På kvällen flyttade vi ombord och efter en knapp vecka hade vi bunkrat upp ännu en båt med mat, vatten, vin, verktyg, tusen prylar till och säkert ännu mera mat.

Vi lämnade Lagos och gjorde vi jungfruresa till Kanarieöarna. En orolig resa där jag tror Nalle hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Vi kände inte båten, vi fick lära oss under gång och efter en stund lämnade vi den Portugisiska kusten och var lämnade åt vårt eget öde. Allt visade sig fungera utmärkt, men jag tror det dröjde till varvet på Trinidad innan skepparn slappnade av och kunde andas ut. Jag läste någonstans att man ska köpa båt och segla omkring i flera år innan man ger sig iväg. Jag kan tycka att det är lite överdrivet men att köpa båt en lördag och ge sig iväg på onsdagen är inte vettigt heller, men vi ville så gärna komma i tid och hålla vår tidsplan.

Planen höll och tidig juldagsmorgon gick vi in på ankarplats i Las Palmas. Då hade vi provseglat i fem dygn. Båten funkade, utrustningen verkade funka och under resan ned bodde vi in oss.

Det var en oerhörd skillnad att komma ombord på Lill Sparven med all vår packning. På den gamla fanns hur mycket stuvutrymmen som helst. Stora garderober man kunde gå in i, under alla bingar kunde man packa undan prylar, här fanns inte mycket till skrymslen att få undan sina pinaler. Det var en bra övningsresa. En liten glimt av hur det skulle vara att vara på öppet hav i kanske uppåt en tre veckor, ingen av oss visste riktigt hur lång tid det skulle ta, vi kunde bara ägna oss att gissa. Nedresan bjöd på fint väder, delfiner och en övergiven båt. Det var väl ungefär så. Den övergivna båten som hette Sunflower hittade vi på julafton. En liten segelbåt utan flagg och med överlevnadsdräkt och patroner till nödraketer i sittbrunnen. Vi gick upp så nära att vi kunde se in i den och ingen människa fanns ombord. Långt senare fick vi via vår mäklare som skötte båtaffären reda på att båten hade övergivits i dåligt väder och den människa som fanns ombord hade övergivit sitt lilla fartyg och blivit evakuerad av någon större båt. Vi rapporterade fyndet till Portugisisk kustbevakning och sjöräddning med positioner och allt annat som kunde vara av värde. Själva hörde vi aldrig någonting tillbaka, men långt borta i Karibien hörde Penny av sig och berättade att någon läst vår blogg och där hört talas om båten Emma Laura som hittat en båt utanför Portugals kust och ja, det ena gav det andra och på olika omvägar fick för det ägaren reda på vad som hände med hans lilla gula båt. Förhoppningsvis hittar de varandra tillslut då båtar allt som oftast för det hittar någonstans och driver i land.

Att komma fram dit man tänkt sig.

Vi hamnade på ankarplats, ja förutom en natt, i rätt många nätter. Vi tjuvlåg en natt inne vid sjötappen, efter att ha gått in och tankat så ”råkade” vi bli kvar över natten, detta skulle visa sig vara ett oklokt beslut. Morgonen efter vaknade vi av ett bryskt bankande i skrovet och en oerhört myndig hamnkapten sa till oss att omedelbart gå tillbaka till ankarplatsen och invänta eventuell plats inne i hamnen. Varje morgon besökte vi hamnkontoret och då oftast med två vädjande små blonda barn i släptåg som i varierad grad kunde uppföra sig. Samma svar varje dag, – Plats 10. Detta återkom i fem dagar, samtidigt såg vi andra båtar som kommit in efter oss få plats och lämnade ankringen men familjen Långnäsa fick minsann ligga kvar på noughty corner och skämmas över sina tilltag. Dagen innan nyårs afton hade hamnkapten Surmule ledigt och hans något mer charmige och tjänstvillige kollega var i tjänst. Nu fick vi äntligen löfte om att gå in i hamnen dagen efter, han tyckte inte att vi skulle behöva fira nyår där ute. Redan samma dag på eftermiddagen ringde han och sa att vi var välkomna in. Vi tackade, bugade och bockade och slängde oss hals över huvud in i hamnen och blev granne med familjen Af Ekström från Göteborg. Själva hade de checkat ut ur verkligheten och ombord på S/Y Lina hade de nu vinterhamn i Las Palmas. Edith och Gustavs lycka visste knappt några gränser när det helt plötsligt dyker upp två stycken högst lekbara barn i deras egen ålder. Vi hängde en hel del. Både Mi och Nalle fyllde år där nere vilket givetvis måste firas, trettonhelgen och mycket annat roligt. De blev kvar en tid efter att vi lämnade ön. Barnen tyckte att det var oerhört sorgligt att säga hej då till dem, det var nog första gången de själva mötte barn som var som de själva, barn boende på en båt.  De här dagarna var första gången vi träffade de andra svenskarna i Viking Explorers. En väldigt opretentiös grupp seglare. Jag tror den från början uppstod som ett alternativ till Arken. De flesta hade övervintrat nere på Kanarieöarna och vi var nog de som sist kom fram. Jag tror ingen riktigt trodde på att vi skulle komma alls, så i det perspektivet är ju sist betydligt bättre än aldrig. Vi hörde av oss till Micke Westin under sensommaren och meddelade att vi gärna anslöt oss till den grupp av ca 15 båtar som mer eller mindre samlat skulle gå över Atlanten i januari 2018. Gruppens syfte var nog dels för själva sällskapet men nog mest som en kunskapsbank. Ett 30-tal människor med varierad erfarenhet, kunskaper, utrustning och med lite olika mål. När vi sedan hörde av oss i oktober och berättade att vi för stunden inte hade någon båt för vår brunnit upp men att vi nog skulle lösa det, var det nog ingen självklarhet att så skulle ske. Men en av de första dagarna i januari träffades vi så för första gången och diskuterade försäkringar. Det var sådant som gjorde gruppen toppen att vara med i. Vi hade alla en massa att tillföra och vi som just skrapat oss upp från botten med hjälp av vårt försäkringsbolag kände att vi nog hade lite att tillföra. Försäkringar är i mångt och mycket en helt obegriplig djungel. Alla olika bolag har helt olika villkor för att försäkra ett och samma objekt och många väljer till sist i alla fall att endast tredjepart försäkra sin båt. Jag tror det är lätt att tänka att man kanske inte har en så särdeles dyr båt och att huvudsaken är att man kan gå skadeslös om man orsaker annans olycka. Förvisso helt rätt, det kan bli förskräckligt dyrt men om man kan få sitt försäkringsbolag att ens gå med på att ta sig an dig så överväg i alla fall om det inte är värt att betala för den. Skillnaden mellan att ha en båt och att förlora den är stor, jag lovar. Vi såg även till att själva vara skapligt försäkrade, det är dyrt men hade någonting hänt oss hade det kunnat kosta herrans massa mer, så väl investerade pengar. För er som gör sådana här resor, glöm inte att kolla upp vad som gäller om ni har med crew. Även gastar kan skada sig och de är väl skepparens ansvar om det skulle visa sig att de är oförsäkrade.

Vi träffade på en katamaran med gäster från Schweiz där en i besättningen ramlade och bröt benet. Han flög från Union Island till S:t Vincent för röntgen, gipsades och flögs hem till Luzern och den planerade 10 dagars trippen förkortades till ynka tre dagar, saker händer glöm inte det.

Kanarieöarna var roligt, skönt och nödvändigt. All bunker inför atlanten gjordes där, allt Nalle ville ha och behövde inhandlades på de flesta av de hundratals kines affärerna. En kines affär är en företrädesvis ganska liten butik som innehas av en rad olika familjemedlemmar som säljer allt och då menar jag allt utom möjligtvis levande djur. Dom har elektriska saker som kablar, kontakter, säkringar och sockerbitar. Tyger, paljetter och sytråd. Barnkläder, leksaker och nudlar. Skor, badväskor och maskeradkostymer. Så endast med det undantag att ni söker levande höns eller getter finns det inte så stor vits med att söka sig till de stora varuhusen. Därtill är det för oss svenskar rätt billigt.  Vi besökte även de stora, IKEA måste väl nästan ses som ett måste. Dom har förövrigt en rätt hygglig mat affär, dyrare än hemma men är man sugen på nyponsoppa och lingonsylt så är man. Båten vi just hade köpt var ju i princip kliniskt ren på allt när vi kom ombord. Inga verktyg egentligen ingenting fanns kvar när vi kom, jo förutom fem kryddburkar med torkade örter som de lämnat. Alltså var inköpslistan lång. Nalle var inte bara irriterad över att allt som fanns ombord var utburet sedan han var nere och tittade på henne, dels skulle det kosta en massa pengar att handla in ett nytt förråd med verktyg och inventarier, men det var nog inte det värsta. Det värsta var alla affärer han skulle behöva gå i och då är nog IKEA det värsta. Det är som om det knottrar sig på hela kroppen på honom och han vill fly innan han ens kommit in där. Väl inne är han så otrevlig mot alla andra kunder som förstår vitsen med att driva omkring hos Kamprad en hel dag. Han kan liksom inte alls se vad glädjen kan vara i att provsitta olika soffor, titta på utställningskök, klämma på kuddar och avsluta med att gå ut därifrån med att ha köpt 50 värmeljus. Näe, det ska vara så effektivt som det bara går. Man går in och fångar en vagn, beger sig omedelbart till det man ska ha, utan att passera något annat, vidare till kassan och strax efter är det över. I Faro var han på skapligt humör och lyckades uppföra sig i säkert ett par timmar när vi efter en iskall första natt ombord sovit under jackor och koftor i brist på täcken och kuddar. Det som behövdes inhandlades och mot detta lovade jag att snällt följa med honom till typ Jula som låg bredvid. Jo om han nu tycker att IKEA är en mardröm, så är det inget emot hur jag hade det de två timmar jag befann mig bland skruvar, mejslar, kompressorer och va fasen vi nu gick och tittade på. Säkert i tjugo minuter velades det hit och dit angående en skruvdragare eller vad det var. Ett föremål utan sladd som kanske gör hål eller skruvar i saker, vet inte säkert, men det låg i en liten resväska som var svart och gul, det kommer jag ihåg. Tydligen finns det rätt många snarlika sådana eftersom vi var tvungna att stå där i en evighet och dividera om vilken som var bäst. Det är väl för guds skull bara att ta en, på det hela taget såg de lika dana ut. Jag tror han tänker ungefär lika dant när jag timmarna innan valde mellan olika påslakan. Den dagen inköptes även 4 idiot tjocka täcken samt två element, bra att ha när man seglar till Karibien tänker säkert ni. Japp, säger jag. Portugal bjöd på 25 grader på dagarna men tyvärr bara klena 4 på nätterna. Elementen kom aldrig fram efter Portugal och täckena stuvades undan i mitten av Atlanten och där ligger de ännu. Så småningom blev kyla vårt minsta bekymmer.

7:e januari var det meningen att vi skulle komma i väg och kvällen innan ösregnade det. Vinden vrålade i riggen och jag hade inte den minsta lust att ge mig vidare mot Kap Verde som var nästa stop.

Vi var inte de enda som inte kom i väg på rätt dag, en del hade jobb kvar att göra på sina båtar, andra väntade på crew och själva var vi väl bara lite fega och försiktiga.

Måndag gick vi ut och bunkrade och vid 15 vinkade vi adjö till Svante på Black Pearl, mannen som gav Gustav ett lys svärd, dock med trasigt lyse men ännu i denna stund hemma i Sverige, en av Lillebrors dyrgripar bland leksaker.

Vi gick längs kusten ned och såg solen gå ned över Kanarieöarna för sista gången, vid 20-tiden på kvällen slutade telefonerna fungera och nu lämnade för sista gången Europa och för första gången var vi laglig mening ordentligt utklarerade någonstans ifrån. Kursen var raka vägen till Mindelo och planen var att hålla den så också, vi gissade på en knapp vecka, en gissning som skulle visa sig lite i överkant, men bara marginellt för sex dygn senare en tidig söndagsmorgon rundade vi udden med Yin&Yang bakom oss och Jens Bang på Sussi strax framför då hände något oerhört märkligt.

IMG_7053.jpg

När jag fick horn.

Vi såg att Yin&Yang revade och gick ut närmare grannön bakom oss vilket skapade ett angenämt avstånd framför. Jens ropade upp oss på radion och kollade att vi var de han trodde vilket vi ju förstås var. Nalle var uppfylld av tävlingslust, upp med mer segel och gå in hårdare. Mellan bergsväggarna på dessa vulkanöar vräkte sjön åt alla håll och kanter och både Sparven och Sussi for omkring som två tvålkoppar. Jens slog och strax efter revade han och saktade ned. Vi ropade upp hamnen och bad att få fortsätta in till kaj och strax efter var vi fast förtöjda i Mindelo som den första av Viking båtarna. Det var då jag genomgick min förvandling. Efter att i två timmar ha berättat för Nalle hur barnslig han var, det var ju verkligen ingen kappsegling vi var ute på. Ingen tävlan, bara ett skönt gäng som var ute på en segelutflykt. Men då, när jag väl kom i land och förstod att vi med vår knubbiga lilla tunga båt faktiskt kommit först då utbröt jag i en segerns dans och kände mig som en oerhört stolt och överlägsen vinnare.

Nu var inte vinsten så storslagen för bara inom den närmaste timmen kom det säkert in fem båtar och ett dygn senare hade alla kommit fram. Men vi kom först, först av alla. Detta blev sedan omdiskuterat , Jens höll nog aldrig riktigt med, han tyckte att de var först, vilket måste vara helt fel. Det bör ju rimligen vara den som knutit fast först. Ett varmt och kärleksfullt gnabb pågick under en hel vecka som vi bodde grannar i marinan.

Kanske aldrig mer Kap Verde.

Jag hade innan resan sett fram mot att få komma till Kap Verde, bara namnet tycker jag är oerhört vackert men jag tror det stannar där. Ett vackert namn och ingenting annat. Öarna består av vulkaner och ön som Mindelo ligger på är säkert den med minst turister. Det är som det är. Inte det minsta uppstädat och tillrättalagt för att motsvara turisters önskemål om kritvita stränder, service och underhållning. Kap Verde består av fler öar och det finns fler som besöks av charterbolagen , Sao Vicente tillhör inte dem. Jag ska inte grotta ned mig i hur makalöst tråkigt jag tyckte det var men utan detaljer var det mest bara skit trist. Hamnen är jätte fin, duschar, fritt vatten och en liten bar, Flooting Bar som blev allas gemensamma vardagsrum. Maten var väl inget att skriva hem om men fritt WIFI och skapligt vin är rätt uppmuntrande när man mest driver omkring och börjar känna sig rastlös och vill komma vidare.

Vi hade mer eller mindre större skavanker på våra båtar som fyllde våra dagar med jobb. Själva knackades vi rost och målade. Stålbåtens förbannelse.

Första dagen i detta land, som ligger som en drös med småöar utanför väst Afrikas kust, blev vi för första gången varse om att vi inte var hemma, eller inte ens i närheten av hemma. Vi spenderade dagen med att fotvandra runt i ett tämligen ödsligt Mindelo. Det var söndag och precis som i Frankrike och Portugal var i princip allting stängt. Inga barer, inga affärer och ingen kommers på grönsaksmarknaden. Bara de ensamma, tysta med de tomma ögonen syntes ute i ljuset. Annars var det rätt så öde. Nalle och Peter gick en bit framför oss och barnen och jag släntrade på efterkälken, Gustav allt längre efter oss. Plötsligt kommer en gammal man fram till mig och lägger sin hand på min axel och säger något på portugisiska som jag inte förstod ett smack av. På dålig engelska förklarade gubben för mig att jag inte kunde ha mina barn lösa. Det här är ett land som inte är säkert för små blonda änglar från norden. Med handen visade han mig att jag var tvungen att hålla i Edith och Gustav hela tiden. En ny erfarenhet för oss alla och Gustav var inte det minsta intresserad av att gå med mig och kunde då rakt inte begripa vad någon annan än jag skulle ha honom till och inte kunde jag ge en vettig förklaring heller. Edith frågade i flera månader efter om detta var länder där de stal barn i eller om hon gjorde bäst i att fånga in sin vilde lillebror och hålla fast sig i mig.

Det var en kunskap vi blev rikare, en ganska obehaglig, men så är det när man reser. Man måste komma ihåg att man inte är hemma och inte heller kan förvänta sig att det ska vara som hemma heller.

Fattigdomen var påtaglig hela tiden, tiggarna oräkneliga eller alla de som ville sälja saker som man nog inte ens riktigt kunde se vad det skulle föreställa. Barn och ungdomar kröp ihop för att se hälften så stora ut, kupade sina händer och gjorde sig hjälplösa. Ganska snart upptäckte jag hur hjärtlös jag faktiskt kunde vara. Hemma tror jag ibland att jag själv försörjer alla tiggare utanför affärerna men nu kunde jag stålsätta mig och bara promenera vidare. Kanske för att det retade mig så jag kunde dö att de liksom klängde fast på oss, omringade barnen och inte alls var helt obehagliga. Mindelo är nog bland de enda platser jag har varit på där jag aldrig skulle gå ut ensam efter det blivit mörkt, aldrig! Knappast inte ens med sällskap heller. En av de sista kvällarna var Nalle och jag iland och skulle handla det sista inför Atlanten. Det fanns en mindre och en större mataffär i närheten av hamnen och vi riktade in oss på den större som ligger på samma gata som hamnen ett par hundra meter ner. Dagtid tänkte man sällan på de stora klungorna av rätt så osyselsatta unga män som likt moln bara svepte omkring på gatorna. Men där i mörkret när vi hade cirka hundra meter kvar kändes de inte längre som ett moln, mer som en betongvägg av äldre tonårskillar varvid Dallner&Dallner gjorde en 180 grader och vandra helt om. I den lilla dyra affären köpte vi de sista vinflaskorna, ett burk extra kaffe som döptes för sitt pris skull till ” Söndagskaffet” och gick raka vägen hem via den bevakade gaten, barriären mellan oss och dom.

lördag var det tänkt att gå, den dagen gick åt annat och bara tre av viking båtarna kom i väg, Ash, Astrid och lilla Soffi, vi andra blev kvar till söndag. Sent på eftermiddagen släppte vi förtöjningarna och därmed lämnade vi Afrika. Vi var utklarerade och hade angivit Barbados som nästa hamn, det är till att sticka ut hakan tänkte jag, men vad fanns att välja på? Mellan Kap Verde och Barbados finns inget val, nu var det bara att ta ett djupt andetag, säga hej då till de andra och vänta på att se land igen, om si så där tre veckor.

IMG_6974.jpg

Hav, Hav, Hav och lite mer Hav.

Atlanten tog ungefär 16 dygn att komma över. Det var rätt mycket en walk in the park. Inget alvarligt skedde, alla var friska och mådde bra. Visst händer det grejer det gör det väl jämt men inget som var värre än att det gick att ordna. Redan första kvällen slet Nalle sönder svirveln till genuan och efter att ha fått upp eländet ur havet lades det i bojor på däck. Där blev det nog kvar en dryg vecka innan Nalle hade klurat ut hur hans skulle laga det men efter att väl satt i gång och borrat tunna små hål uppe i hornet och gjort nya förstärkningar så var det som nytt. Arbeten sköttes förmiddagstid och det som inte var avslutat innan maten blev liggandes tills morgondagen. Snart nog var det väl värmen som gjorde oss morgonflitiga annars så var det nog mest lathet. Vi har verkligen ingenting annat gjort de senaste åren än att jobba för att kunna genomföra det här. Varenda krona har slurpat ner i den oändliga segelportmonän så jag tror vi var ganska slut båda två och den lilla dippen vi råkade ut för under hösten när vår stora båt brann upp tog oss nog egentligen hårdare än vad vi riktigt hade erkänt, varken för oss själva eller inför varandra. Vi bar det nog som olika bördor. Jag höll ihop för att jag visste att Nalle var så bottenlöst ledsen, jag inventerade, jagade kvitton och bilder så försäkringsbolag kunde börja jobba och Nalle tog som vanligt hand om allt praktiskt, dvs i detta fall att köpa en ny vettig båt. Sedan gick ju allt som bekant oerhört fort och jag tror inte att det var förrän ute på Atlanten, när alla andra sov som vi började att på riktigt prata om det som hänt och allt annat med. De sista två åren hade Nalle sovit hemma med oss 12 nätter och jag vet att jag innan funderade på hur det skulle bli. Att ha varit ensam med barnen nästan jämt och plötsligt vara tillsammans dygnet runt och aldrig få vara själv. Men det gick bra, väldigt bra. Det är klart att vi väl trätte om ditten och datten och alla som var i närheten av Fort de France på Martinique vet hur det låter när jag är arg oavbrutet i fyra timmar, så näe ingen ska tror att bara för att man är i Västindien förvandlas allt till en skir rosa tillvaro. Men den gången, då när jag var ursinnig en halv dag, vill jag bara understryka att det faktiskt inte var Nalles fel, han till och med kom ned ibland och försökte krama mig vilket i sig är helt idiotiskt med någon som är så förbannad att man skulle kunna gå på havet för att komma bort där ifrån.

I övrigt så var Atlanten en stilla resa på drygt två veckor. Jag vet inte hur det var för andra men för mig var det oerhört spännande och nyttigt att vara utan intryck så lång tid. Ganska snart slutade det upp att låta inuti huvudet, det var som om tankarna gick långsammare och det blev lite vila. Jag drömde massor, låg i någon slags ganska ytlig sömn och drömmarna var nog egentligen en massa tankar och minnen som flyta helt fritt. Jag gjorde upp mycket med mig själv under den där tiden. Var tillbaka och rotade i gammal barndom, i gamla relationer och funderade på varför jag hade gjort som jag gjorde. Jag rekommenderar alla att göra någon form av Atlant, att vara med sig själv som sitt största sällskap är en upplevelse. Barnen chillade mest omkring, precis som vi. Efter ett par dagar såg vi inte längre några delfiner, fåglar eller andra båtar och tillvaron skulle ju möjligen kunna betraktas som en smula ena handa, men det var det inte. Inte förrän sista dygnen började vi alla känna att det skulle bli rätt gott att komma fram. Men medans det pågick pulade alla med sitt och dagar kom och gick utan att man märkte så mycket av det. Edith hade sitt skolarbete att sköta så där gick ett par timmar varje dag, Gustav uppfann nya lekar och när han hade riktigt tråkigt så fanns det ju möjlighet att gå ner och se på film ett tag. I julklapp hade vår vän Lina skickat med en ny Paw Patrol film, ett välkommet avbräck i allt friluftsliv.

Jag kommer att minnas Atlanten med ljuv värme, kanske konstruerad i efterhand, kanske tyckte jag att det var längre medans det pågick, det är lätt att bara komma ihåg det roliga, men jag vill nog ändå minnas tiden som rätt underbar. Alla stjärnklara nätter med månljuset, när Nalle tålmodigt förklara vinklarna på himmelsvalvet för mig och Edith, nätter när alla sov och jag smög upp med vin och choklad, morgonen när ingen vaknat och himmelen öppnade sig i ett 15 minuter långt skyfall och vi duschade och tvättade håret på däck under regndropparna.

Alla sov ju givetvis någon gång men eftersom segling pågår dygnets alla timmar så lever ju alla i 24 timmars cykler. Någon sover, någon äter mat mitt i natten, någon jobbar och några dräller mest omkring, för barnen blev det här toppen. Det spelade liksom inte så stor roll vad klockan var. Var de hungriga så åt de, var de trötta så sov dom. Nalle var i börjar orolig och försökte brassa klockor så vi skulle närma oss de 5/6 timmar som är tidsskillnaden mot Sverige jag log moderligt och tänkte, – lycka till, det där ger sig först när man har någon real tid att förhålla sig till, när klockan och tiden får ett värde till dess kan du skruva runt på klockan som du vill, det spelar ingen roll. Så småningom lyckades de precis som jag trodde anpassa sig till både klockan där och klockan hemma, vilket nog var det tuffaste, att bli väckt 01.00 för att det är dags att hoppa upp och gå till skolan, den måndags morgonen tittade Edith oerhört oförstående på mig.

Innan Atlanten, när jag ännu inte visste hur det skulle vara eller vad jag kunde förvänta mig, fasade jag för att aldrig få vara själv. Väder och vindar oroar mig inte något nämnvärt men skräcken över att vara helt ockuperad av andra människor skrämde mig lite. Det är en chansning att låsa in tre vuxna människor och två barn på väldigt liten yta, men alla kom ju fram och ingen blev kvar ute på havet så då gick det ju för det vägen.

Tiden med barnen är nog det klokaste vi har gjort, att bara få vara tillsammans, sedan ska jag i ärlighetens namn medge att jag då och då körde in näsan i mina böcker för att mentalt få vara ensam en stund, båten är inte super stor, alla ytor utom vår hytt och toalett är gemensamma och eftersom Peter inte ville sova i sin hytt under gång utan sov i sittbrunnen fanns det liksom ingenstans där man verkligen kunde vara ensam, men på något vis lärde jag mig att fälla in öronen och vara själv liksom inuti mig.

Innan resan läste jag en massa olika bloggar, en del handlade om väder och vindar andra beskrev mer en resa, alla med olika grunder. Efter att ha läst hundra slutade jag, jag tänkte att min resa kommer inte bli som deras i alla fall. Vi, de 17 båtarna som gick över ungefär samtidigt hade helt olika känslor och erfarenheter när vi återsågs på Barbados. De flesta hade haft en maklig tur över med passadvinden som puttat dem framåt. Några hade träffat på mer eller mindre stora squalls, ett plötsligt byte av väder. På radarn kan man se dem komma som en raket mot än och helt plötsligt byter vinden riktning och hastighet och regnet forsar ned. Vi stötte på två, tre stycken och ingenting var egentligen så farligt. En natt vaknade jag av ett jäkla oväsen på däck, det brakade till ordentligt. När jag kom upp var alla vakna och vi hade högst ofrivilligt gippat och preventen höll inte och ett winchhandtag hade tagit hela smällen och såg nu ut som en ledsen tulpan, det är krafter både i väder och i segel som man inte riktigt kan förstå förrän man upplever det. En annan natt kom ytterligare ett och efter hade vi en del diskussioner om hur man bäst skulle göra, Peter beslöt att byta kurs för att komma undan det, Nalle ville ha blivit väckt för att för det få ta beslutet om hur man borde ha gjort. De är luriga de där vädren, de kommer fort och går över lika fort och det är klart, byta kurs som man sedan ska byta tillbaka en stund senare får andra konsekvenser. Ibland tänkte jag att det var synd att han inte höll sig vaken dygnet runt, det hade känts bäst för mig. Han och jag själva kunde fördriva timmar med att prata om vad vi gör om något händer, jag fick genomgångar på nätterna om vart allt satt i maskin, vad jag skulle tänka på i olika scenarier och hur jag skulle ta över allt ansvar om han inte skulle finnas kvar.  Att segla är inte ofarligt. Att jobba på däck på nätterna i grov sjö är inte heller helt utan risker och man ska vara medveten om att ramlar man över bord i tre fyra meter höga vågor så har man inte så många minuter på sig att bli hittad och inte mycket hjälp finns att få.

Nalle sa ofta, – jag är inte rädd för att dö Jonna, du klarar det här själv, jag är bara rädd för att det ska göra ont fram till dess. Jag var inte rädd, jag kunde känna ett visst obehag när han kröp omkring ute på näsan i mörkret, men inte rädd, mer en rejäl skärpning av alla sinnen, att vara maximalt observant.

Därtill ville jag verkligen, verkligen inte hamna ensam mitt ute på Atlanten, ensam med två barn. Verkligen inte. Nu blev det ju aldrig så, i stället flöt vi fram, sov, läste, bakade varje dag, åt gott och när de andra sov middag och sittbrunnen blev tom, drack vi bubblor, åt kakor och såg till att alla spår noggrant sopats bort innan barn och crew dök upp igen.

IMG_7571.jpg

Slut på Atlanten och framme på Barbados, 2013 nm senare.

-Port S.t Charles, Port S:t Charles, this is Lady Sparrow on channel 77.

Vi ropade så upp den första hamn i Västindien, hissade gul och Barbados flagga,  Atlanten var slut och vi hade kommit fram. I Port S:t Charles klarerade vi för första gången in och det var där de upptäckte att mitt pass var gammalt. Vi hade gjort det, vi hade korsat Atlanten. Jag trodde jag skulle vara gladare än vad jag var men det säger väl bara mest att jag inte tyckte att det var så gräsligt att vara ute på det stora blå. Gladast var jag nog egentligen för att bli av med alla sopor ombord. I hamnen stod ett par rejäla soptunnor som vi snabbt fyllde upp och vips var utemiljön helt annorlunda. Barnen var glada även att regnet vräkte ned och Gustav ropade – Hello!!! till alla båtar han såg. Edith hade gjort ett eget pass till sin Nalle som de var snälla att stämpla också och eftersom mitt hann stämplas innan katastrofen var ett faktum så fick jag ju för det stanna i landet, inte resa därifrån och inte klarera ut från någon annan hamn, men jag var lagligt inklarerad i alla fall. Samma dag puttrade vi vidare ned till Bridgetown, la oss i ankarviken utanför och firade återseende och framgångar med de andra Vikingarna. Den här gången kom vi verkligen inte först, utan snarare tvärtom, men vi kom i alla fall fram. Det blev många sköna dagar på Barbados, det tog en dryg vecka innan mitt pass behaga komma fram. Tre dagar gick vi in och la oss i hamnen för att slippa gunget ute på ankringen. Om det var värt pengarna vet jag inte, men visst var det ljuvligt med obegränsat med färskvatten, landström och frågar man barnen var nog Burger King på andra sidan gatan det bästa av allt.  Att åka buss var annars den stora behållningen. Tänk en folkabuss, utan hållplatser och tidtabeller som plockar upp dig vart du än är och ser till att du på, ibland lite olika sätt, kommer dit du vill och detta för 2 dollar. Bussen är snart nog proppfull, med skolbarn i uniformer, ungdomar, gamla tanter och farbröder och på detta musiken. Musiken är så hög att man inte hör vad man tänker, vägarna är dåliga och gropiga så man gungar, kränger och far både i otakt och takt till Bob Marley, ja, det är så underbart, så roligt och så inte Sverige. Det tog Edith och Gustav en kvart att gilla läget. När någon innanför behövde komma av bussen lyftes de helt enkelt ut av han som skötte biljettförsäljningen. Hemma hade Edith blivit helt förskräckt för att inte tala om hennes mammagris till lillebror, men här var det som det var och ingen tyckte ens att det var det minsta konstigt.

Vi gjorde en del utflykter under vår passväntan varav ett till nationalmuseum i Bridgetown. En sorglig och fasanfull resa i slavhandelns historia. En del påverkades mer andra mindre, Edith och jag var helt tysta den eftermiddagen när vi kom ut därifrån. Gustav var mest arg för att de apor som det varnades för inte var där. Visst har jag både läst och sett på TV om slaveriet men inte förrän jag såg lastplaneringen från ett av de fartyg som fraktade slavar förstod jag nog riktigt hur jävligt det var, hur man så kunde avpersonifiera en grupp människor. Helt bortse från att de var människor precis som jag och alla andra, att bli betraktade som djur eller kanske inte ens som det. Besöket började med en separatutställning för barn. Man visade leksaker och miljöer som de vita brittiska barnen lekte i och andra som de svarta barnen fick vara i, ja de som sprang lösa. Det fanns barn som kedjades fast vid sina mammor ute på fälten. Det var mycket att prata med Edith om och mycket som jag egentligen hoppas att hon aldrig ska behöva förstå. Jag hoppas hon växer upp till en klok människa där vårt lika värde är lika självklart som vår själva existens. Jag funderade mycket när jag kom hem den kvällen vad det är jag nästan skäms över, som om jag är med och bär någon slags kollektiv vit skuld för allt helvete vi ställt till med. Jag tillhör ju den lyckosamma gruppen som föddes uppe i norden, vit, inte judisk, inte armenisk och ej heller någon annan folk grupp som fångats av någon diktator, religiös fanatiker eller annan galenskaps intresse. Jag hade sådan jäkla tur som föddes på Järnvägsgatan 4b, så långt bort från allt elände det går att komma. Vilket jäkla tur jag hade.

Men samtidigt är det alltid något stygn av skuld jag alltid känner när jag befinner mig i andras mänskliga ruiner. Jag vet ju med att jag varken var född när Hitler utrotade judar, eller när slavar var hårdvaluta, eller när armenierna slaktades av den turkiska osmanska regimen. Jag var inte där, mina föräldrar var inte där, ingen jag känner deltog, ändå känner jag mig så himla VIT, duktig och skyldig. Jag funderar på varför. Jag har försökt uppfostra mina barn till kloka människor, försökt att lära dem hur man ser igenom sanningar vi matas med, hur det är total noll tolerans mot rasism och diskriminering, mer kan jag nog inte göra, ändå gick jag ut från museet med en klump i magen, en stor hård grej som bestod av den fullkomliga ondska som andra utsatts för och på olika sätt än i dag görs, jag  mindes så väl mannen i Mindelo.

Här kan du inte ha dina barn lösa, här försvinner barn.

IMG_7004.jpg

S:t Lucia och för första gången riktigt dåligt väder.

Vi klarerade ut från Port S:t Charles, dels för att det låg på vägen och dels för att jag var tvungen. Efter att passet tillslut kom var jag äntligen fri att lämna landet men där emot tvungen att göra det via den hamn jag kommit i, alltså var ett återbesök obligatoriskt. Samma trevliga kvinna jobbade denna gång med och fick historien om det bortglömda passet i Stockholm. Hon skrattade gott och lovade Nalle att mer skäll då inte alls var nödvändigt, det var ju han som glömt det, inte jag. Hon utgick från att jag hade skött utskällningarna så bra på egen hand att hon var helt överflödig, vilket stämde oerhört väl. Vi och givetvis Ediths skitiga och trasiga Nalle stämplades ut och nästa land skulle bli S:t Lucia, ett stenkast om man jämför med Atlanten, en stilla nattutflykt tänkte vi. Jo, pyttsan, ni. Det gungade redan rätt mycket redan innan vi lämnade S:t Charles så låg kvar och åt mat och nybakade bullar innan vi lämnade Barbados och tur var väl det. En timme senare rullade båten omkring och levde apa och det skulle hon hålla på med de närmaste tio timmarna. Tyvärr hade vi stuvat dåligt och när första riktiga sjön kom satt jag uppe i sittbrunn och kunde bara konstatera att jaha, så var det att segla ja! Vi gungade runt i ösregnet tills morgontimmarna när vi började se den sydliga spetsen av S:t Lucia, vår andra Karibiska ö. När solen började stiga smög vi upp längs kusten, vinden avtog och vågorna dog ut.

Efter en natt med dålig med sömn för alla stora kom det upp utvilade och pigga små barn som sovit som stenar.

-Ja, ropade Edith, nu är vi på Sankta Lucia, Gustav. Det var här dom stack ut ögonen på hon i lucia sången och eldade upp henne!

Gustav såg med fasa längs klippkanterna vi passerade och spanade efter de galningar som måtte bo där vars ondska troligtvis var obeskrivbar.

Vi hade en snabb historielektion och tittade på jordgloben som Lina Nilsson på mitt jobb skickat med för att jag skulle hitta hem. Där kunde vi se den klart märkbara skillnaden rent geografiskt mellan Sicilien och S:t Lucia, samt ett samtal om hur länge sedan det var som Lucia råkade jäkligt illa ut.

Fem timmar senare låg Gustav i poolen inne Rodney Bay Marina och historien om Lucia och hennes ögon hade passerat honom som om han aldrig hade hört den. Man minns vad man vill.

Jag avslutar tillfälligt här och skriver färdigt en annan dag. Vardagen och verkligheten tog mer tid än vad jag trodde. Visst var det skönt att komma hem. Träffa mamma och de stora barnen, men det var också betydligt jobbigare än vad jag trodde. Jag antar att vartefter tiden går så blir resan allt mer overklig och att det blir den här verkligheten som blir den riktiga. Tack och lov åker vi i vinter igen och fram till dess så får jag väl vältra mig i minnen.

img_7665

Hur skall det sluta för mig?

Jag har vid fyra tillfällen under denna tid befunnit mig på utsidan av lagens rå märken.

Den första som illegal, passlös turist på Barbados. Detta var dock inte mitt eget fel utan jag själv skyller allt på den man som la mitt pass i sin faders kopierings maskin, scannade och åkte till Portugal endast med mitt gamla pass i vår packning.

Om detta finns att läsa i en äldre blogg och Nalle har fått skäll så det räcker och saken får betraktas som förlåten.

För så småningom efter en egen jorden runt resa återfick mitt pass sin längtan till mig och landade som planerat på svenska konsulatet på Barbados.

Kriminalitet nummer två var vid ett tillfälle då talesättet, – tillfället gör tjuven, bevisades.

Maken och jag befann oss på tu man hand en afton i S:t Pierre och följde stranden söderut. I slutet av stranden hittade vi en liten restaurang med en ung man som det skulle visa sig var både krögare, servitör och kock.

Man ska nog vara glad för att man i det närmaste befinner sig som enda gäster i denna underbemanning.

Han välkomnade oss stort och utan att vi egentligen bestämt oss hade vi satts ned vid ett bord.

Han beklagade bristen på lobster men hade en rad andra delikatesser. Fågel, fisk eller mitt emellan? Han kunde ordna allt.

Det fanns ett annat sällskap i lokalen som tack och lov talade lite engelska och googlade fram en bild på det vi erbjöds. När han först försökte förklara vad det var lät det som fiskbullar och det äter jag inte ens hemma, men när vi nu såg bilderna så såg det ut som några slags friterade fisk knyten.

Nalle fick en öl och i brist på rödvin fick jag rosé som för det var drickbart.

Bullarna var verkligen super goda och väldigt välkryddade och vi sa väl att vi skulle äta upp och dra vidare. Men när han dukat ut så kom genast varmrätten in.

Stekt NÄBBGÄDDA!!!!!! Som oerhört torr strömming. Jag försökte äta med kniv och gaffel till skillnad från Nalle som omedelbart gav upp och åt med fingrarna. Krögarn sa till slut åt mig att sluta fåna mig och äta som min man. Det hela slutade med att jag åt upp alla mina sides som var oerhört varierande även att de kanske inte direkt hade något med varandra att göra och att Nalle åt upp samtliga förbannade gäddor i ren snålhet. I halvtid kom den glade kyparen ut med en skitig plastdunk på 25 liter. Ur den bjöds vi alla på rumpunch och stämningen var god och glad. Men, det finns alltid en orm i alla paradis. Ut mot lobbyn kunde vi helt plötsligt se tre poliser samt tre vansinniga kvinnor som i furisk ilska skrek ut sina synpunkter på vår krögare samt att vår nye vän nu var barbröstad då de arga damerna slitit kläderna av honom.

Damerna vrålade i mun på varandra, krögarn försökte freda sig och polisen gjorde sitt bästa för att uppräthålla någon form av ordning eller för den delen se till att de inte klöste ögonen ur honom. Jag fick uppfattningen om att det i ungefär lika delar handlade om brustna hjärtan och pengar. En inte helt unik kombination. Mitt i tumulten var det dags för oss att gå och med denna galna massa av mänskliga ilskna atomer stod vi och hemskt gärna ville betala.

Det fick bli ett tillfälligt eld upphör då man faktiskt också behöver sköta sina affärer. Polisen stod i allvarligt samtal med de mycket upprörda damerna som fullkomligt spottade ur sig anklagelser och var så där arga som jag faktiskt bara tror att förrådda franska damer kan vara. Det var då tillfället uppstod.

På en bänk just bakom polisen stod två Hacke Hackspett med en hängmatta mellan sig, kanske 50-tal, möjligtvis 60. De vill jag ha tänkte jag. Kanske var det rumpunchen eller den allmänna galenskapen som gav mig modet eller bristen på omdöme, trots allt stod polisen 70 cm ifrån mig. Tyvärr eller kanske som väl var satt dyrgriparna fastmonterade i träskivan på bänken och jag kunde inte få loss dem, då fick jag syn på hästen! Å inte för att jag på något vis behövde en svanslös plasthäst så var det som om min hand levde sitt eget liv och den fula hästen var snart i min BH.

Vad jag skulle ha den till vet jag fortfarande inte och strax var notan betalad och den genomsvettige ägaren ursäktade sig tusen gånger kysste oss på kinderna och i nästa ögonblick var slagsmålet i full gång igen.

Detta var den kriminella handlingen nummer två.

Vi kom till Union Island, ankrade och undersökte läget för bunker både av vatten samt diesel vilket visade sig var hutlöst dyrt. Läget började bli aningen desperat ty fartyget innehöll snart vare sig det ena eller andra. Watermakern är ett stängt kapitel ombord, vi pratar inte ens om eländet längre för det blir så dålig stämning ombord då och diesel har vi ännu inte lyckats uppfinna någon mojäng som gör. Men att efter att ha stått på bryggan vid vad vi kunde se den enda plats som sålde och ingen vare sig ser åt oss än mindre svarar på tilltal gav vi upp. Längre ned stod en sur gubbe som angav ett gallon pris och efter lite räknade kom vi fram till knappt 20 kronor litern. Vi bad vår herre om goda vindar och tänkte att det kanske går att driva ned till Carriacou på luft och kärlek. Union hade kanske varit roligt om man engagerat sig mer. Det ligger en liten bar ute på revet och på en annan gigantisk hög med stora snäckor sägs någon bo. De där jättesnäckorna som ibland pryder svenska trädgårdsgångar tas upp här ur havet, man tar ut innanmätet och äter upp det. När Nalle beställde det beskrevs det ungefär som musslor och det älskar vi ju. Hur detta smakade talar vi inte heller om för Nalle får något så plågat och ljusgrönt över ansiktet och det kan jag lova, han är inte kräsen. Överallt i hamnen ligger det berg och drivor med dessa snäckor och utanför finns det som sagt var en hel ö byggt av dem. Ankringen är enligt min mening inte särskilt rolig, man ligger som utmed en stor väg. På landsidan löper den jäms med den lilla flygplatsen.

Det var för övrigt från den som den stackars killen från Schweiz fick flyga upp till Kingstown och röntga sitt onda ben. Ett par dagar innan hade kom vi iland med dingen uppe på Mayreau och får syn på en stor man som ligger i vattenbrynet omgiven av några kamrater. Vi gick bort och frågade om vi kunde hjälpa till varpå de berättade att killen stupat i vattnet och landat illa rakt ned på knät. Vi kunde nog konstatera direkt att benet var av men själva tyckte de att det var nog med lite Ipren och vila. Vänta ni, tänkte jag. Efter en halvtimme kom de bort till oss och sa att benet var dubbelt så stort och att han hade vansinnigt ont. Efter mina samtal med Robert dagen innan visste jag att ingen sjukstuga finns på ön och endast en vårdcentral på Union Island. Jag sa till dem att det klokaste vore att få ombord honom och gå tillbaka till Kingstown för han behöver röntgas. Intresset för det var obefintligt. De var ett kompisgäng som hyrt katamaranen i tio dygn och utgått ifrån Kingstown och var nu på väg söderut. Följden blev att han fick seglas ned till Union Island vidare med flyg upp till S:t Vincent där man bara kunde konstatera att benet var av, gipsade och sedan fick han flyga hem till Schweiz igen och därefter var hans tre dygn som seglare i Väst Indien över. Tack och lov var han välförsäkrad, just i stunden en klen tröst kanske, men i efterhand när sjukhusräkningarna börjar komma underlättar det nog en hel del.

Vi åt och sov och på morgonen väntade bara utklarering från S:t Vincent och Grenadinerna.

Då visar det sig att den där söndagsmorgonen för någon vecka sedan när vi klarerade in hemma hos tullaren för hur mycket pengar som helst var helt uppåt väggarna fel. Inte med ett ord meddelade han att vi var tvungna att ta kontakt med migrationsmyndigheten också. Följden blev att vi befann oss helt illegalt i ett land, igen. En massa ringande hit och dit och papper som fick fyllas i efterhand. Nalle och Peter fick departure stämplar i sina pass, sedan gav han upp, för det fanns ju inga ankomna. Ett tag var stämningen minst sagt obehaglig och Nalle krökte på nacken så gott han kunde och tillslut hade vi alla de dokument som behövdes och illa kvickt lämnade vi ön utan att se oss om.

Kriminell handling nummer tre var därmed ett faktum.

Det är ju inga avstånd mellan öarna här och efter 16 dygn på Atlanten är ju ingenting längre långt och vart efter tiden här går och man hoppar mellan öarna blir man lite bortskämd. Nästa skutt ned till Carriacou var ännu en sådan där dagsutflykt. Vi gick in i Tyrrel Bay och ankrade, tog dingen in som för övrigt numera heter Fjollen. När vi började den här resan kunde Gustav av någon anledning inte säga Jollen. Hur han än försökte blev det Fjolle och så fick den heta. Numer säger han jolle alldeles utmärkt och det är ju bra för honom men mindre roligt för oss andra. Klareringen ligger direkt ovanför varvet och då vi skulle gå i ottan dagen efter så klarerade vi även ut direkt. Med dessa papper i handen går man sedan ned till varvet, visar att man ska lämna landet, ön tillhör Grenada, på så vis handlar man skattefritt. Vi fyllde båten med vatten och diesel så vi säkert tog oss till Tobago. Det finns inte direkt någon anledning att bunkra några mängder då bränsle är väldigt billigt på Tobago och framför allt på grannön Trinidad. Vad jag vet så är väl dessa öar de enda i Karibien med egna naturtillgångar i form av olja och gas. Nu är ju inte längre oljemarknaden vad den har varit så riktigt lika billigt som det var när vi var här för fyra år sedan är det inte men fortfarande är det betydligt bättre pris än på de andra öarna norröver.

Vi räknad med 18 timmar ned hit och då tidvattnet och strömmar är högre och värre här behövde vi komma i väg lunch tid för att inte ha hela sjön mot oss. Under ett halvt dygn hinner man ju både ha ström med sig och tyvärr även mot sig. Ett par knop mer eller mindre gör skillnad och efter att ha läst spaltkilometrar om svåra och besvärliga samt om väldigt dyra inklareringar var planen att komma in under expeditionstid. Ett tag susade det på som tusan och vi hade ett ETA i gryning på morgonen men vi njöt så länge det varade och sa att vi får dra av lite på slutet. Det skulle snart visa sig vare ett av våra mindre bekymmer.

Strax efter midnatt gick jag upp och satte mig i sittbrunnen och rökte. Ute var det svart som i en kolsäck endast stjärnorna och månen speglade sig i havet när det plötsligt far upp en Fregattfågel precis i aktern. Fåglarna är jättestora och ligger normalt i flockar och väntar på fisk. När väl bytet är lokaliserat vänder de ned rakt mot vattnet och sekunder senare stiger de som jaktplan rakt upp i luften. Jag vet inte om de även ägnar sig åt nattfiske men den här kom från absolut ingenstans med näbben riktad rakt upp mot himlen.

Jag frös till is inombords och han tänka att nu jävlar händer det något och i nästa ögonblick stannade motorn.

Peter körde och Nalle sov men den sömnen var över på en tusendels sekund, i ett nafs stod han klarvaken och försökte starta igen. Det hände ingenting. Vinden var så där och framför allt riktningen hade mycket att önska. Vi drev inte direkt mot Charlotteville och startförsöken var tämligen fruktlösa.

Motorn var glödhet så felsökningen var inte den enklaste, men snart nog hade Nalle fått ut bränsle och kunde bara konstatera att den såg ut som lervälling. Om det var så att vi fått ombord dålig diesel när vi bunkrade eller om det helt enkelt var utfällningar från tanken det vet vi inte förrän vi kommer fram till Trinidad och kan öppna tankarna och börja göra dem rena, är det från den senaste bunkern känns det rätt surt. Man ber ju inte om precis om ett par provrör innan man häller det i tanken och för den delen, nu var det ju redan som det var. ETA’t blev bara senare och senare och under någon timma hade vi inget alls vilket innebär att man har mer än ett dygn kvar innan man är framme.

Anledningen till denna stress över ankomsttid är att så vitt vi har läst är det alltid mer eller mindre bekymmer att klarera in på Tobago. I andra länder hissar man gul flagg, dvs att man är ej inklarerad och att ens besättning ej bär på några sjukdomar samt den flagg som landet man tänker bevista har. Kommer man sent på kvällen lugnar man sig till nästkommande dag eller om platsen man ankommit ej har tull respektive migrationskontor går man vidare dit det finns.

Så är det inte här. Det finns historier om seglare som gått in i Englishman bay, tagit en taxi ned till Scarborough och fått betala sura pengar i böter samt en hel del obehag. Man måste således gå raka vägen till antingen Charlottville eller Scarborough. I det första fallet finns egentligen bara tullen så för att fullfölja processen innan du har pappren klara måste det komma upp personal från emigration dit. Normalt finns de där under kontors tid några dagar i veckan, annars ringer tullen till dem och de sätter sig i bilen och kommer upp, varpå man får betala övertidsersättning för dem. Vidare får man inte befinna sig här utan att vara inklarerad, man droppar ankaret, får dingen i sjön och springer dit, den första fråga man får är hur dags man kom.

Om allt detta hade vi läst, en del var rena skräckhistorierna om tusentals kronor i böter för att man gjort fel på ett eller annat vis, andra hade tagits i förvar. Inget av detta kändes så uppmuntrande och vår ursprungsplan var att glida in vid nio, kasta i ankaret och sedan bums knalla upp och få ordning på pappren. Mer och mer började planen gå åt pipsvängen och framåt fyra tittade Nalle och jag på varandra och i tyst samförstånd bestämde vi oss för att händer det snart inget drastiskt så går vi direkt till Trinidad. Nu var nämligen inte klareringen det värsta nu hade vi en gastäckt precis framför oss. Hur vi än bar oss åt drev vi rakt mot det. Ett ilsket rödmarkerat fält med så mycket förbud om att passera att det inte var något att ens fundera på. Vi provade att slå för att vinna lite höjd men det gav inget direkt resultat.

Att gå mot Trinidad när vi var utklarerade från Grenada med nästa destination Tobago så är det inte bara att byta ö och åka någon annan stans. Det hade säkert gott om man kunnat hävda motor bekymmer, men bekymmer hade det blivit. Nalle luftade och luftade och provstartade, flera gånger puttrade det till och hon gick en liten stund men så fort man belastade så stannade hon. Därtill finns ju vårt gamla bekymmer med kylarvattnet. Innan man slår av så stänger man kylvattnet och gasar lite för att tömma, följden är att man måste skruva på vattnet när man startar annars kokar motorn. Man måste således bestämma sig när det verkar fungera att slå på vattnet men också ha så mycket maskinverkan att man kan tömma den när man slår av. Gasfältet kom närmare och närmare och Nalle la om spåret så tajt utanför det bara gick, men då fanns ingen, verkligen ingen marginal att spela på. Skulle vi få mer vind eller mer ström så vore vi helt rökta. Ny kurs och Trinidad kändes allt mer aktuellt. Helt plötsligt så ser vi en båt på radarn dock utan AIS, antingen för att den är avslagen eller för de ingen har. Med de krumbukter vi gjort under eftermiddagen, kvällen samt nu hela natten skulle Kustbevakningen inte vara en långsökt gissning. Jag tog upp alla papper på både båt och människor och så var det bara att vänta. Jag tyckte att de körde alldeles för långsamt för att va dem vi trodde och efter en kvart och ingenting hade hänt kunde vi bara konstatera att det inte var någon som tittade efter oss. Timmarna gick och Nalle bytte bränslefilter samt fortsatte i sina oförtrutna försök att starta motorn och efter timmar av orolig väntan så startade hon snällt och beskedligt och snart sjönk ETA igen och vid 10 var vi tillbaka på Tobago, efter fyra år.

Sist vi var här var i mitten på januari och vi hade fått resan av Nalle i julklapp. Själv hade jag tömt plånboken och köpt en ny kamera till honom och tyckte nog att jag toppat klapparna det året. Det var rätt surt när jag fick min present. En flaska brun utan sol!?! Hur fan kunde man köpa något så idiotiskt dumt. Nästa paket var bättre men sedan kom det sista. Ett måttband! Ni vet ett sådant som ligger inrullat i ett metall fodral och så drar man ut bandet när man sedan har mätt färdigt det som behövde veta längden av så rullar det in sig precis som sladden till dammsugaren. Där satt han med sin nya kamera med extra objektiv i knät, själv hade jag fått en flaska konstgjord solbränna som mest ger orangea handflator, en blus och ett måttband. Hur fan resonerar denna man när han köper julklappar, tänkte jag. Så drog jag ut lite av måttbandet, då såg att det var en extra pappersremsa påklistrad. Drog ut lite till, mer papper. Så började jag läsa och då såg jag vad det var. Det var en sönderklippt flygbiljett. Ivrigt slet jag ut 75 cm till och då såg jag hela biljetten. Jag skulle med flyg till Tobago med familjen, avresa den 21 januari. Mörker byttes mot sol och Nalle blev återigen, världens bästa Nalle.

Jag minns att vi tittade ut mot havet och sa,- Hit ska vi tillbaka, men nästa gång tar vi vår egen båt.

Veckorna här gick fort förra gången och snart var vi hemma i kylan igen. Nu stod vi på däck och återsåg en del av de platser vi var på förra gången och långsamt gled vi in på ankringsplatsen.

Snabbt som ögat var vi iland och promenerade samtliga upp till inklareringen, den ligger höger från hamnen och upp vänster uppför backen på baksidan av polisstationen och sjukstugan. Just denna dag var ingen före oss i kön och då detta är första landet vi besökt där alla fysiskt måste närvara var jag tacksam över att vi inte behövde sitta i kö. Tullen tog emot oss och pappersexercisen var inte värre här än någon annanstans. Frågorna var som överallt annars. Hur många master, vad är skrovet gjort av, antal motorer, glöm inte utombordare till dinge. Inget var värre än vanligt. På en kvart var det klart sedan fick vi sitta ned en stund och vänta på att damerna på emigration hade tid och efter en kort stund var vi välkomna in. Två stycken unga kvinnor tog emot oss på ett mycket vänligt och välkomnande sätt. Efter en timme var alla papper klara, Edith hade fått en penna för att hon var så snäll, hennes Nalle som har eget pass hade även han klarerat in och fått stämpel och Gustav hade hunnit med två omgångar av vansinnes utbrott över att inte få leka hela havet stormar samt stor brist på wifi. Som Peter och Nalle hade tolkat det hela fick vi nu inte lämna staden utan nytt tillstånd. Man behövde en reseplaneraring över vart och när man tänkte sig att röra sig på ön. Kom ihåg att detta är en ö av ungefär Gotlands storlek. När jag hörde det avfärdade jag det som nonsens, jag tycker det är illa nog att man måste klarera ut ifrån Tobago och in på Trinidad, det är trots allt samma land, men så är det. Vi blev kvar ett par nätter, träffade Eric, vår gamle vän och taxichaffis som körde omkring på oss sist vi var här. Vi hade oroat oss för att gå in här på långfredagen då detta officiellt är ett katolskt land, vi tänkte att allt skulle vara stängt och i sorg å Jesu vägnar. I land var det party till småtimmarna då det är en långhelg och vad Jesu lidande anbelangar verkar ingen vara särskilt bekymrad. Natten till påskafton sov alla dåligt. Edit och Gustav for upp och ner till framåt två på natten. Hur skulle det bli med påskharen? Fanns den verkligen här? Jag lovade gång på gång att den fanns även i dessa regioner och att hon givetvis visste vart dessa små änglar befann sig. Framåt 2 på natten var vingarna aningens solkiga och deras mor aningens upprörd. Då bytte Edith taktik. Haren som kom med ägg var inte längre en söt och fluffig kanin som kom med gotter till barnen. Nu var den ett rovdjur som nog hellre åt de små barnen än att ge dem godis och med ens var Gustav hysterisk och kunde inte alls sova. Jag vill minnas att vi hade det ungefär lika dant kring jul med dessa förbaskade glädjespridare, tomtar eller kaniner, barnen blir tokiga i vilket fall.

Påsk blev det och då snälla Lina hemifrån skickat godispengar till barnen visste glädjen inga gränser när de såg sina små berg med allehanda godis när de vaknade.

Själva drack vi kaffe planerade för vidare turer på ön som vi under förmiddagen delgav befälet på ön.

Man går helt enkelt hem till honom när det är stängt på kontoret. Jag berättade att vår plan var att gå ned till Bucco och att jag utgick ifrån att det inte var några bekymmer med det. Nja, sa han och undrade om vi hade sagt det när vi klarerade in, att vi hade sagt till att vi ville resa omkring. Jag utgick ifrån att det var självklart och på något vis lyckades jag övertyga även honom om att det bara var att gå. Sagt och gjort gick vi vidare och inte förrän i går när vi ändå passerade Charlotteville fick vi klart för oss vad vi gjort.

För att gå ned hit krävs att man klarerar ut från Charlotte går hit och tar en taxi ned till Scarborough och klarerar in på denna sida ö. Vem var det som sa att det inte var så krångligt? Jo, troligtvis jag. Nu har vi för det en vän på ön. Med hjölp av honom har vi nu löst det och i kväll kommer emigration hit till Bucco och klarerar ut oss.

Alltså befinner jag mig återigen i kriminalitet och får strax kalla mig själv för återfallsförbrytare.

Förhoppningsvis återgår jag till mitt vanliga jag annars låser de kanske in mig och bara jag får dagliga utevistelser samt hummer de har här går det ingen nöd på mig.

Tills vi hörs igen har vi förflyttat oss till Trinidad och ligger för första gången på riktigt länge vid kaj. Mina vidare högst illegala äventyr i Karibien.

Epilog.

I skrivande och postande stund sitter jag på Trinidad. Vi kom som planerat på fredag eftermiddagen och fick en kajplats. Omedelbart uppsöktes klareringskontoret.

Gissa vad de sa?

Vi hade inte riktigt rätt papper med oss från Tobago.

Eder utsände med glorian käckt på sned i den karibiska administrativa djungeln.

Om ormar, rasta män och alla dessa andra som samlas i Paradiset.

ÄVEN I DETTA PARADIS LURAR ORMEN KRING HÖRNET.

ee2d5711-2367-41b7-903e-576889aa802f

Vi lämnade Kingstown och tuffade långsamt ned till Mustique. En helt privat liten paradis ö med en befolkning fylld av integritet. Så lång bort från alla försäljare och alla som vill hjälpa oss med i stort sett allt, ja givetvis mot en bra slant i ersättning. När vi gled in i den enda vik som finns gled det upp en kille i en liten båt som ville ha 200 ECD för tre nätter. Vi fick vår boj och en informationsfolder om allt man ombeds att inte göra på ön, sedan tackade han och åkte.

Timmarna innan hade ett långt och enträget fiskande äntligen gett något slags resultat. Vi har sedan Kanarieöarna, alltså kring jul, bogserat rev och en massa olika drag bakom båten och av detta fullkomligt kammat noll och ingenting. Det är ju tur att vi inte räknade med fisk som en källa till proteiner ombord. Alla de andra båtarna har fiskat och fått mer fisk än vad de egentligen velat ha, endast vi har fått ingenting.

Mellan S:t Vincent och Mustique fick så äntligen napp. Helt plötsligt skrek Peter att något som inte för en gångs skull var tång eller sjögräs satt på kroken. Tio minuter senare låg det en död Barracuda på däck. Barnen skrek i skräckblandad förtjusning, en barracuda är ett riktigt rovdjur med hela munnen full av djävulskt vassa tänder. Direkt efter dess ankomst slogs den ihjäl och det var nog det som roade dem mest. Gustav pratade om dess frånfälle i flera dagar. När vi först såg den visste vi inte riktigt vad det var för en fisk men killarna i hamnen visste besked och meddelade vad det var samt att den dessutom var oerhört god.

Sagt och gjort, firren rensades och skars och fileades, lades i stekpannan med smör och åts upp i ett huj. Edith, blev efter att ha sett dess hädangång vegetarian och åtnjöt ett par potatisar för hon tänkte minsann inte äta något som så brutalt blivit mördat.

En timme senare sov alla som stenar och det hade vi nog gjort gott om inte de små änglarna plötsligt stod inne i vår hytt vid tre snåret och Edith oerhört myndigt meddelade att nu hade vi verkligen ett stort problem.

  • Vad? sa jag, inga problem som hon upptäcker brukar vara så enorma för oss andra så dags.
  • Vi har FÅGLAR inne i båten!

Jag kan medge att det är ett stort problem och snart var vi varse om att det inte bara var en utan två och därtill var det inte fåglar utan hysteriska fladdermöss som kommit in. Utrustade med lakan jagades dem akter över och till sist lyckades Nalle med en obeskrivlig taktik jaga ut dem genom en ventil. Tricket var tydligen att själv blåsa upp sig till tredubbel storlek, vifta med armarna och själv anta skepnaden utav en Concord. De små fladdermössen blev väl troligtvis vansinnigt rädda vid anblicken av denna gigantiska och mycket märkliga fågel och lämnade oss sedan i fred och läxan fick bli att vi därefter stängde igen om oss på kvällarna. Kvar ombord är nu bara den lilla citrongula ödla som rest med oss rätt länge nu. Med jämna mellanrum ser vi den men då den håller sig utom synhåll så fort vi ska iland är det följaktligen kvar här.

Under en promenad upp på berget på en av de få vägar som man som turist får gå på passerade vi polisstationen. En vit liten villa omgiven av en prunkande trädgård med en lite träskylt på framsidan med texten Mustique Policestation. Jag hade aldrig förstått vad det var om inte skylten upplyst mig. Dagen efter knallade jag dit och knackade på dörren och frågade om jag kunde få göra en intervju. Båda skruvade lite på sig men tillslut gick de med på tio minuter. En och en halv timma senare lämnade stationsbefäl Cutty och hennes aspirant bakom mig. Öns kriminalitet hade vi klarat av på ett par minuter resten kom att handla om livet i stort, om barn och deras framtid och skillnaderna mellan våra olika länder. Min första fråga var om vad de upplevde som vardags kriminalitet, det som jag kan tänka mig fyller svensk polis vardagar. Snatterier, trafikbrott, omhändertaganden av påverkade människor samt allt det som är relations relaterat. Hon log lite moderligt mot mig och förklarade att på den här ön finns inte kriminalitet. Ingen stjäl något, trafik brott är kanske inte så stort då det knappast finns bilar på ön och nästan alla är små eldrivna skapelser som mer ser ut som en golfbil än något man kör för fort i. Folk super inte sig fulla, går hem och klår upp sina fruar och barn så det bekymret fanns inte heller.

  • Vi är rent genetiskt ett vänligt folk. Vi är snälla och vill inte bråka med någon. Visst händer det att det är bråk mellan män och deras fruar men det kommer inte till vår kännedom. Det sköts internt och plötsligt flyttar mannen ut från sin familj. Vad det gäller barn så får man absolut slå dem, de måste fostras och disciplineras.

Jag berättade om det svenska systemet, om lagen om barnaga och att vi försöker lära barn att samtala och lösa konflikter på andra sätt än att slåss. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och helt ärligt sa hon att hon undrade om vi svenskar på riktigt hade en näve skruv lös. Som vanligt när jag känner mig angripen kryper jag ihop lite grann och börjar genast fundera över vad som på riktigt är rätt eller fel, men att slå kvinnor och barn är bara åt helvete fel och så får de tycka vad de vill.

När jag gick därifrån var jag på något vis uppfylld utav deras oerhörda lycka, hur de i ryggmärgen var så harmoniska och ville varandra så innerligt väl. Tio minuter senare hade jag åter blivit mitt vanliga jag och insåg att allt givetvis är en form av hur man bestämt sig för att definiera sitt samhälle och sin lagstiftning. Om man beslutar att ett samhälle tillåter barnaga, hustru misshandel, sexuella övergrepp i relationer, att det är inte är ett brott att köra alkohol eller drogpåverkad, ja då är ju det mesta lagligt. Hon påstod att kriminaliteten endast fanns på huvudön, S:t Vincente, jag tänkte när väl förtrollningen släppt, att hon troligtvis kunde ta sig i häcken, skurkarna finns överallt, de har bara olika kostymer. Ön är underbar och ofantligt vacker. Man slipper alla som vill sälja saker, du får verkligen be om dess tjänster. Det är vansinnigt dyrt att äta ute så ät ombord och handla innan ni går dit. Det är absolut värt pengarna att stanna vid boj och snorkla, spana på sköldpaddor eller för den delen Mick Jagger, men ön är lite grann ett ” Hittepåland”.

Vi lämnade överklassen och istället för Tobago Cays gick vi till Mayreau och Saltwhistle Bay. Nu snackar vi Karibien. Kritvita stränder, palmer och vatten så turkosblått som man bara ser på vykort. En gång hörde jag någon säga att något var onödigt vackert och det är just vad det är. Första natten låg vi ankrade utanför baren ” Last bar before the jungle” men ett jäkla gungande fick oss att smyga in på morgonen efter att det stora lämmeltåget med katamaraner gått. Det var som om de hade en tidtabell att gå efter. Alla gick vid 9.30 och då blev det rätt tomt och en halvtimme senare kom de första och snart nog kom ungefär 15 till. I mitt nästa liv eller i min nästa ekonomi ska jag ha en katamaran, vilka ytor, vilket totalt brist på djupgående. Helt ljudlöst smyger de runt en och ankrar precis i strandlinjen.

Vi hade tänkt stanna ett par nätter men blev kvar fyra och hade det inte varit för att tiden började bli knapp så hade jag varit kvar ännu. Looma med Lotta och Mads kom dagen efter det blev både sundownerns och ett par kvällar i land. Dagarna fördrev i en ljuv kombination av strandhäng och promenader. Ön, precis som Sverige består av en fram och en baksida, enligt dem själva. På den sida vi låg fanns en pytte liten affär, stor som ett normalt uthus, ett par barer samt ett resort, som bestod utav ett antal bungalows och en riktigt trevlig bar, för övrigt den enda som tar kort. Maten var väl si sådär men å andra sidan är Mads och Lotta så jäkla trevliga så bristen på lobster var helt ok, tonfisken var väl ingen gourmandisk sensation, men kvällen var varm och stjärnhimmeln fantastisk, så vad var väl en bal på slottet?

Andra dagen i land fotvandrade vi över till andra sidan. En tur på 30 minuter enkel resa. När man uppåt höjderna tittade bakåt och såg vår lilla båt guppa ute i viken så kände jag en sådan oerhörd tacksamhet.

Åter igen var jag där, tillbaks till Järnvägsgatan 4B. Tillbaka där jag var liten, vårt kungarike, mormor, morfar och jag. Min morfar som lärde mig allt egentligen. Det är fortfarande egentligen få saker jag lärt mig efter att han dog 1978 som varit direkt nödvändiga. Det viktigaste han lärde mig var egentligen tre saker.

  • Att världen består av massa olika länder, olika människor, men att världen egentligen är en plats.
  • Att skriva vackert och kunna läsa och därmed inhämta kunskap.
  • Att inte va rädd för att dö.

Det var nog lite annorlunda att vara Knutte Med Krokens älskade barnbarn, men det gjorde mig till den jag är och det är jag rätt nöjd med men framför allt bottenlöst tacksam. Morfar kom inte ut från Sverige någonsin, han fick aldrig möjligheten, men han gav mig allt det i stället. När man nu står här på andra sidan jorden så slås man ofta av hur ofantligt priviligierade vi är. Tänk där stod jag på bergets topp, tittade ned på vår båt, på kyrkogården som snirklar längs en dalgång ned mot havet med getter betandes kring gravarna och alla dessa oerhört vänliga människor. Vad fasen har jag gjort för att förtjäna det här?

Efter tips av min vän Kaj letade vi reda på rastamannen Robert som driver en restaurang eller vad man ska kalla det för. En kombinerad bar/restaurang/museum eller vad det nu än är. Sett från gatan är det ett enda virrvarr av plankor, snäckor, växter i alla färger som finns. Stora målade hjärtan, blommor och allt i rasta färgerna. Helt plötsligt hördes röster inifrån och ut stack en liten smal gubbe sitt tandlösa ansikte. Efter honom kom hans bäste vän, sedan berättade sin egen makalösa historia. En historia som så småningom ska få ett helt eget kapitel. Om en man som blev faders lös som liten, vars mamma flyttade till Trinidad och som efter en tur på haven som räkfiskare återvände och sedan knappt lämnade ön. Hans mamma hade alltid lagat mat och när Robert var liten och stod och tjatade vid spisen om att få smaka hade hon slagit honom över fingrarna med sleven. Mat smakar man inte på förrän man äter den, man lagar den med kärlek och omtanke och det räcker. Själv lagade han mat med samma princip. Han provsmakade den aldrig.

Han ägde ingen telefon än mindre mobiltelefon. Han hade VHF i baren, man ropade på 16. Han hade aldrig googlat något, det han inte begrep sig på gick han undan och mediterade över, fattade han inte då, så var det inget att förstå sig på.

Rätt enkelt kan man tänka.

Jag frågade om jag fick komma tillbaka dagen efter och sitta ned i lugn och ro och prata om livet, Haili Selassi och livet som krögare i världens ende. Han log sitt vänliga pojkaktiga leende och önskade mig så välkommen åter.

Och likt prinsessparet Victoria och Prins Daniel återvände jag till Robert och hans mycket kärleksfulla värld.

Jag traskade på nytt upp till honom dagen efter. På mycket stort allvar tog han emot mig som en oerhört viktig gäst till honom. Jag inser att det är det som gör hans plats i solen. Att få alla att känna sig som så oerhört viktiga, det är det som gör att prinssessor, fotbollsstjärnor och tusentals andra människor under 25 år återvänt till denne 62 årige lille man. En sådan genuin nyfikenhet och kärlek till sina gäster. När jag frågade vad moroten var att hålla öppet 365 dagar per år från 7 på morgonen tills sista gästerna går hem tittade han på mig med små pliriga pepparkaksbruna ögon och svarade – För att jag är så vansinnigt nyfiken! Jag vill träffa alla människor, jag vill veta allt om dem!

Jag känner egentligen bara en annan människa som har samma lust till sin restaurang, min bästa vän, min hittepå syster, Myriam Davidsson som jag jobbat med i massa år. Bara hon kan säga, – Jonna habibi, pengarna är inte viktiga, det viktiga är att gästerna mår bra och har det roligt. Belöningen är kärleken. Tänk, så mötte jag en lika dan till här borta!! Trots att han inte längre är 25 år satsar han framåt. Det senaste är en terrass på taket där man ska kunna sitta lite avskilt titta på stjärnorna, månen och njuta av hans mat och sällskap.

Hans något märklige vän och följeslagare Snake som aldrig lämnat ön var även han en riktig rasta man. Flätorna eller kanske mer hårkorvarna ned till midjan är egentligen en historisk frisyr som unga krigare hade. De stora flätorna symboliserade trädets grenar som viner i vinden.

Snake hade slutat sova. Han mediterade några gånger per dygn och hans kropp behövde inte längre sömn. Efter stängningsdags såg han till att allt var städat och undanplockat, sedan såg han till att Robert kom hem till sin fru ordentligt och sov. Vid tre på natten vandrade han runt ön, gick förbi restaurangen och förberedde frukosten och gick sedan hem till Robert och väckte honom. Klockan 7 var frukost serveringen öppen igen, alla dagar lika dana 365 dagar om året.

Vi pratade om likheter och olikheter mellan våra hemländer. Mycket är likt, egenföretagarens ständiga ok av skatter och moms. Mycket är olikt. Av någon anledning klarar många av dessa öar inte av att på något vis kunna producera någonting själva, för oss helt obegripligt. Med tanke på klimatet så borde de ju kunna både hålla massa djur samt odla massa saker. Men det finns ingen organisation, ingen infrastruktur och absolut ingen större vilja heller. Man kan ju fundera över varför man till exempel inte skaffar sig gemensamma kyl och frysrum. Man skulle då kunna importera kött på ett helt annat vis och göra inköpen i betydligt större skala vilket skulle få ned priserna lite. Det som inte produceras på S:t Vincent importeras mestadels från England. En gång i veckan kommer båt därifrån. Varorna packas sedan om och körs med färjorna till öarna inom Grenadinerna. Det är många som skall ha betalt på vägen och det är väl det som gör att allt är fullkomligt från vettet dyrt i land. Själva åker de som kan till Union Island och handlar, med en något mer snabbgående båt tar det 10 minuter.

Men där hade Snake aldrig varit. Han sov inte, han vandrade eller arbetade. Han spred sitt budskap om en kärlek och påstods sig absolut inte vara religiös men när han beskrev det han trodde på, om tanken på allas lika värde, om tron på kärleken om respekten till sin nästa och eftertänksamheten så är det väl snubblande nära det som de flesta kallat för tro.

Han förklarade för mig att anledningen till att vi människor begåvats med de långsmala muskler i benen var för att gå, så fort vi får en impuls eller en tanke om att göra någonting ska vi omedelbart förflytta oss. Vi ska inte, som vi européer gör, hålla på och analysera en massa och sedan oftast inte komma någon vart. Dels får vi inget gjort sedan motverkar det hela vår naturliga drift, att komma någon vart.

Jaha du, tänkte jag, förvisso har jag oerhört långa ben, som gjorda för att springa med, men jag ägnar mängder med tid åt att gå omkring och fundera på massa olika saker, men, trots detta har jag till skillnad från Snake kommit ganska långt, det är en bra bit från Sverige och hit bort. Men det kanske inte var så han menade, han kanske syftade på någon form av inre resa där han har kommit om mig, det är kanske så, att allt är till sist relativt.

Roberts eventuella ekonomiska överskott fonderades till öns barn eller rättare sagt deras skolgång. Skolan är inte obligatorisk och kostar rätt mycket. Dels för själva skolgången men även för böcker, uniform och när man börjar motsvarande vårt högstadium får man åka till Kingstown och färjeresorna bekostas även de av föräldrarna. Nu får de flesta barn på ön för det möjlighet till grundläggande utbildning. Tyvärr slutar oftast det oftast där. Tjejerna har sällan så mycket andra drömmar än att skaffa en egen familj och där tar det liksom slut. Hos Robert satt fyra, fem tjejer i 20 års åldern varav fler utav dem redan var flerbarns mammor. Jag frågade om det var ungefär så här för de flesta och det var det. Man träffade en kille, blev med barn och sedan fortsatte det bara så. Det som skrämde mig var att det låg så oerhört nära att daska till de här små barnen. Tålamoden var korta och var som att det var en helt vanlig dag med barn som gråter så tårarna sprutade över att åkt på en hurring utav en trött mamma. Jag förklarade försiktigt att där jag kom ifrån hade man tagit barnen ifrån dig och placerat dem hos en fungerande familj och själv hade du hamnat i fängelse. Hon tittade tyst på mig med de där tomma bruna ögonen som jag nu så oändligt många gånger sett under resan, de uppgivna och så trötta ögonen, så sa hon till mig med en ton av kanske trots eller triumf, – men här är det mina barn och jag som bestämmer.

Vi satt tysta en stund, hon vilade blicken någon stans långt borta där vi inte fanns runt henne. Hon såg ut som om hon såg på sin dotter som var två, men någon kontakt fanns inte. Hemma fanns en lillebror på 10 månader och någonstans fanns även ett äldre barn. Jag ska inte ge mig in i någon mätning av kärleken till sina barn som större eller mindre här eller där. Jag ska heller inte börja skatta i vilka mammor eller pappor som är bäst och tar hand om sina barn på mer eller mindre bra vis. Jag kan nog bara konstatera att man nog oftast gör så gott man kan och att samhället formar sina medborgare efter de resurser samhället har.

Jag drog på min sista fråga för den bekymrade mig lite. Jag ville fråga om de själva definierade sig som fattiga. Men hur ställer man den utan att såra och själv framstå som så djävla vit, lycklig och själv placerad på en pedistal. Men till sist hade jag hittat på en formulering jag tyckte dög och uppenbarligen var det absolut ingen skam utan bara ett faktum, ja, de beskrev sig som fattiga och inget var konstigt med det.

Det vilar något bittert mitt i solskenet, något säger mig att de givit upp. Ungdomarna vill inte jobba som de gamla gjort utan vill ha pengar, kläder och allt som de jämngamla på Union Island i mycket större omfattning har tillgång till. De hoppas på att hitta tjejer från Europa och kunna ge sig i väg. Men varför gör dom ingenting? Vart efter dagarna går mot kväll är de flesta så pårökta att inget blir gjort mer den dagen. När Robert byggde sin bar högg han virket på ön efter tillstånd hos öns ägarinna som bor i det gigantiska huset bakom lekparken. Virket fraktades sedan till Union där det kapades och gjordes plankor av, tillbaks ut till ön igen. Så är det med allt. Ön är full med höns trots det kommer alla ägg från andra öar.

Katolikerna kom tidigt till ön som på den tiden ägdes av en familj på Union Island. Kyrka byggdes som snart nog brann ned. Ny kyrka byggdes och även den stod i ljusan låga. Nya tag och nya planer. En kyrka i plåt, den blåste iväg och tillslut gav prästen upp och åkte till Belgien. Ska man få något gjort så gör man det själv. Sagt och gjort, prästen lärde sig att mura och en tid senare kom han tillbaka med hink och murslev och sedan den dagen har Mayreau sin egen katolska kyrka. Kommer ni dit så gå runt på baksidan och titta ut över havet. Jag tror prästen tänkte att om inte Guds ord inte räckte att locka folk till kyrkan så kanske utsikten över det turkosa vattnet bort över Tobago Cays gjorde susen.

Orstborna är säkerlige troende så där som folk är mest. En del ryms i den stora frikyrka på andra sidan gatan, andra i sin dimmiga tro om en kärlek och för det några firar mässa hos Fadern på ön. Vi kom inte iväg på mässan men satt där inne en stund och bara va. Edith som aldrig kan vara tyst tittade på bilden av Jesus när han bar korset på Golgata, – Ligger det där i Valdemarsvik? Näe, sa jag det är långt borta från hemma, – Gustav, Gustav, titta på Jesus, han fick bära sitt kors i Göteborg!

I två sekunder blev hon tyst och funderade på vad hon just sagt. – Men du sa ju att det var långt borta mamma!

Tänk att ha seglat till andra sidan jorden och därtill på ett väldigt konkret sätt tagit oss hit. Jag kan förstå det abstrakta i att flyga långt bort, men det här har vi gjort i långsamt gemak och när Finemang tänker på något som är långt hemifrån så tänker hon på Göteborg. Det kanske dröjer innan våra barn blir riktiga världsmedborgare, fötterna i sin egen mylla kanske är mer förankrade än vad vi tror. Vi tycker att vi tagit oss så lång, upplevt så mycket, men sett ur hennes perspektiv så är hon ännu kvar i det lilla, vi har bara glidit ur det vanliga livet, men snart sugs vi in där igen och åter är Göteborg långt bort.

Vi lämnade Robert, den tomma lekparken och gick nedför backen. Vi hade en mission kvar.

Kaj´s andra tips var att leta redan Lördag.

Han var en man som fått namnet efter veckodagen han ordnade lobster fest åt en båt med svensk skeppare. Kapten kunde inte uttala hans namn utan likt Robinsons vän, Fredag fick Lördag sitt namn.

Efter lite efterforskningar visades vi in under ett palmblads belagt tak och där var han.

Det blev ett magiskt möte. En smal man i vår ålder blev liksom självlysande när vi sa att vi var från Sverige och hade hälsningar från Kaj. Han kramade oss som om vi saknat varandra i åratal och äntligen återsetts.

Jag ska i nästa karibiska avsnitt berätta historien om Lördag om ännu en man med långa flätor i håret och skägget om tron på ”one love”, men om en man med livet kvar i sina ögons speglar, om han och återseenden på Tobago, samt mina kontakter med insats styrkan.

Till dess önskar jag er goda vårdagar. För egen del ska jag försöka bli av med all sand i mina skor.

Eder utsände i Bucco, Tobago.

Sparven hittar hem.

img_7424

Vi återvände till Martinique efter en sista natt hos Marcus på Dominica. En långsam tur ned till S:t Pierre som verkligen är en höjdare. Ett elände att klarera in i, då de sällan eller aldrig har öppet, men i övrigt väldigt vackert. Barnen och jag hängde på stranden medans Nalle ägnade två dagar åt just inklarerings bekymren. Solen sken från klarblå himmel och livet var så där lätt och gott. Mitt i det så ljuvliga fick så Nalle besked från Ungern att hans så älskade farbror tillika gudfar hade vid 90 års ålder somnat in.

Solen mörknade lite och man kände för första gången en sådan påtaglig uppfattning av avståndet hem. Vi kollade möjligheter för honom att flyga ned till Budapest och närvara vid begravningen men var för sent ute vilket gjorde det helt omöjligt att för rimliga pengar ta sig dit. Den fredagen rådde det någon slags kompakt tystnad ombord. Det var i allra högsta grad väntat att den gamle mannen skulle gå bort, men då man inte kan sörja i förväg, när man är i närheten, så blir det som det blir.

Dagarna gick och snart nog var allt som vanligt igen. Vi passerade åter igen Les Marine och gick in och storhandlade. Detta var nog barnens bästa dag på länge, inte för att det direkt går någon nöd på dem till vardags men när möjligheten till lunch på Mc Donalds dök upp då sprang Gustav så fort de små benen bar och när dom till slut sprang fortare än vad han hade förmåga till for han med armarna rakt ned i asfalten. Pojken grät så tårarna sprutade och armbågarna var fulla med grus, blod och småsten. Men lyckan över en Happy Meal kartong och ett lekrum översteg smärtan och snart nog var han på bana igen. Det goda med Donken är tre. Snabbmat, lekrum och WIFI och allt detta för en rimlig peng. Redan samma kväll gick vi ut till S:t Anne igen och återsåg andra Vikingar. Micke och Lotta på Svea af Vallerviken, Oliver och Carlott på Icelander. Den här världen här borta är inte så nämnvärt stor, det är lite som att tuffa omkring hemma i skärgården, alltid möter man någon som man känner. Vi turade upp norr ut igen och gick in i Le Anses d’Arlet, ett samhälle inte större än två gator. Men så underbart. Barnen och jag parkerade omedelbart på stranden och lyckades för första gången på 3 månader bränna oss i solen. Vi byggde sandslott, samlade snäckor och bara va. Ombord kämpade Nalle med watermakern som aldrig och då menar jag aldrig har varit ens en smula medgörlig. Han har ägnat dygn sammanlagt med att läsa manualer och för en gångs skull även följt dem. Eländet har besvarat hans vedermödor med att gå upp i tryck, sucka lite och slå av. Nalle har enligt vanligt maner hotat den till livet samt att få en enkel resa ned på havets botten men inte ens i ren förskräckelse har den producerat så mycket som en enda droppe vatten mot förväntat 30 l per dygn. Innan dödsdomen över den var fullbordad och Nalle iklädde sig rollen som dess bödel bjöds Micke på Tamara ombord. Efter att ha mätt ström och lirkat med den visade det sig att den på riktigt faktiskt var trasig. Ingenting att ens lägga ned tid och möda på. Lagning får bli på varvet nere på Trinidad och tills dess stänger vi luckan om den och låter de två surpellarna hålla sig i från varandra. Kvällarna ägnade vi åt att äta. Vi var fyra svenska båtar, alla sprugna ur Viking Explorers, som rensade kylskåpen på våra båtar och lagade mat på vad vi hade. Det är dagar jag så varmt kommer att minnas länge. Visst är hela resan fantastisk på alla vis, alla platser vi varit på, underbar segling, all tid tillsammans, men det jag verkligen i hjärtat kommer att behålla är alla sköna människor. Hela gruppen av Vikingar har varit en så himla hyggliga mot varandra, så hjälpsamma och verkligen bjudit på sig själva, sin kunskap och sin erfarenhet. Alla vi båtar kommer från 1000 olika förutsättningar. En del har gjort det här förut, en del har kapp seglat och andra har knappast lämnat sin egen skärgård. En del har super stora fina och välrustade båtar andra har pyttesmå och seglar utan mer än nödvändig utrustning. För alla har det så vitt jag vet gott bra. Alla har tagit sig över Atlanten och tuffar nu omkring här runt bland öarna.

Givetvis så blir det ju som i alla större grupper av människor så kommer man varandra mer eller mindre nära och vad som blir kvar när vi väl är hemma, det har jag ingen aning om. Det kanske bara var i det här sammanhanget vi hade en massa gemensamt.

Sista kvällen var vi ute och käkade allesammans. Vi hamnade på en mörk bakgata dit någon pekat när vi frågade efter en öppen restaurang. Vi gick och vi gick. Det var alldeles mörkt och det enda som hördes var havet som kluckade och grodorna som levde rövare i mörkret. Jag var rätt säker på att någon väntade oss i mörkret som minst av allt ville servera mat. Men rätt som det var öppnade sig ett staket och där innanför låg en fullkomligt fantastisk restaurang där jag åt den i särklass godaste tonfisk jag någonsin ätit. Fantastisk mat, underbara människor och fina Tomas på Condios som så klokt sa, – Jag tycker vi dricker rött vin, för det tycker Jonna om.

Hur kan man inte tycka om en sådan snubbe? Maten var så god så jag lyckades till och med få i mig en citron tarte även att magen stod i elva hörn. Trötta och mätta gick vi sedan i vattenbrynet hem. Himlen var kolsvart, bara stjärnorna som lyste oss hemåt var uppe. Väl vid dingebryggan var det dags att säga hejdå till alla. Tamara som väl kanske tar upp och åker hem eller fortsätter ut Panama, Tomas och Condios som seglar hem i vår och så Mårten med sin lilla Soffi som väl inte vet vart han tar vägen ännu. Soffi som måste vara den båt med mest själ av alla. På något vis har hon förmänskligats, kanske för att skepparen ombord har varit så fäst vid sin lilla tjej.

Vi gick på morgonkvisten med näsan mot S:t Vincente. Ett jäkla blåsande och en hemsk sjö och framför allt en makalös ström gjorde att vi i stället gick in på S:t Lucia i en pyttevik. Detta var en lördag och det är ju märkligt att en by inte större än Gryt hemma i skärgården kan ha ett sådant nattliv. Fram till gryningstimmarna var det en massa skön musik och folkliv. Vi blev anvisade boj på kvällen för en del pengar, för det får man ingenting annat än någonstans att hänga fast båten. Av de som bor där erbjuds man ständigt varor och tjänster och det är ett bekymmer hur fasen man ska förhålla sig till det. Jag vill verkligen inte vara ovänlig mot någon, jag förstår deras önskan att kunna tjäna lite pengar på oss turister, men vi är heller inte gjorda av pengar även att vi med deras ögon säkerligen lever i sus och dus. Det är som Nalle sa någon dag, – Jag skulle gärna hjälpa varenda människa här som vill sälja frukt, fisk, hämta ens sopor eller ordna utflykter, men då har vi nog inte riktigt råd själva att fortsätta resan. Det handlar inte ens för oss om små pengar. Bojarna kostar runt en hundring natten och att få ingen passad i land en femtiolapp. Några tackade i all vänlighet nej till att få jollen vaktade när de var i land och handlade, när de kom tillbaka var gummit förvandlat till tagliatelle och det är ju lite tråkigt. Vi lämnade S:t Lucia för sista gången den här resan och smög ut faktiskt utan att varken ha klarerat ut eller in. Vi hissade deras gästflagga och låtsades som om det regnade gav oss i väg som om vi aldrig varit där. Sedan ägnade vi en hel jäkla dag åt att ta oss 35 nm till Vincente. Först blåste det absolut ingenting och det goda med det var att vi hade en obetalbar delfin och grindvals föreställning på vägen ut vid bergen. Landskapet i sig är så vackert med de höga lummiga bergen att det sedan flänger omkring både valar och delfiner runt kring båten gör det inte sämre. Sedan kom vinden och då vi senaste tiden minst sagt har haft en del maskinella bekymmer är inte motvind och motström i direkt optimalt. Motorn har sedan avgång i Lagos gått som klockan. Det har bara varit att vrida om nyckeln och trycka på knappen, sedan har det sagt brum och i väg har det gått. Nu kom helt plötsligt inte brum alls. Nalle tryckte och tryckte men brummet ville inte komma. Till sist lyckades han tvinga igång henne och när vi kom fram till ankringen i S:t Pierre visade det sig att oljan var full med vatten. Hon tömdes dagen efter på all gammal olja. Ny för 1500:- köptes samt att vi fyllde på med kylarcement. Experimentet så ut att fungera och vi slog oss lite för bröstet och tänkte att det var kylar vatten som tyvärr letat sig in. Kanske en blockpackning och det har vi ju varit med om med gamla Sparven och har ett hum om vad det kostar. Snart var bekymret det samma igen, men när Kapten Supersmart hade fått tänka efter lite så klurade han ut att det nog var det motsatta. Inte kylvatten utan sjövatten. När vi hade stampat i sjön i åtta timmar utan att knappt röra oss framåt fick han nog. Dels skulle vi in på en ankring vi knappt visste fanns. Vad vi kunde se låg inga andra båtar där och tyvärr finns det en del historier som inte slutat lyckligt i de här trakterna så vi hade ingen lust att komma in på småtimmarna som sjökortet visade om vi skulle fortsätta för segel. Motorn hoppade i gång på 7:e försöket och oljetrycket var väl inte det högsta men gick gjorde hon och in på ankringen tog vi oss. Viken in var superliten en enda båt till låg där och ytan att ankra på var betydligt mindre än vad sjökortet visade. Sista timmarna var Edith så hungrig så hon höll på att bli tokig.  I ett mycket svagt ögonblick när båten behagade att inte uppföra sig som en apa lovade jag att baka pizza, av detta kan man väl tillslut fastslå att jag på riktigt inte är klok. Edith stackarn grät och förbannade att deg måste jäsa och dessutom två gånger. Vad det beror på vet jag inte men sista tiden har jag verkligen känt av sjön. Inte så att jag hängt över relingen, men jag har definitivt inte mått bra. Att få för mig att stå nere i byssan när båten lever rövare är bland det mest korkade jag gjort. När jag precis hade börjat göra hennes pizza ropade Nalle ner att nu kommer det gunga. – Jasså, nu kommer det att gunga! och va fan gjorde det innan??? Med livet som insats lyckades jag få ihop något som påminde om en Hawaii, kastade in den i ugnen och störtade upp för frisk luft och tittade på havet en stund. En kvart senare satt hon med sin efterlängtade middag i knät och jag har aldrig tror jag sett någon så lycklig.

29389315_10155299804623639_930686895845801984_o

 

Pizzerian stängde på grund av dåligt väder och öppnade inte förrän vid låg ankrade i Chateaubelairbay. Gustav som i ren hunger somnat ifrån tillvaron vaknade när jag satte honom framför pizzadegen och presenterade menyn till en överlycklig pojke. Ja, det finns dagar som slutar så oerhört bra. Alla somnade mätta som fem proppar och motorn tömdes på sjövatten innan hon stängdes av och startade snällt när man vred om nyckeln. I går begick vi ytterligare ett av de säkert 100 misstag vi gjort under denna resans gång. Lärpengar får det väl kallas för. Vi klarerade in i denna lilla by som är stort som en tredje del av Valdemarsvik. Upplysningar om kontorets belägenhet kostade 2 cigaretter samt två liter flaskvatten av en förbi roende liten gubbe. Med adressen på fickan tog Edith och Nalle dingen in till land där den vaktades av en ung man för sammanlagt 25 ECD, arbetet övervakades av en äldre kollega med en stor machete på magen. Då det var söndagsmorgon skedde så klareringen i samma byggnad som mannen vars arbete var att stämpla våra papper bodde. Han kom helt enkelt ut från övervåningen av sitt hem, låste upp en dörr på entreplan och där sköttes pappersexercisen som tillslut kostade 600 svenska kronor. Då bjöd han på barnens vistelse i landet. Jag begriper inte hur andra far omkring här på Grenadinerna med att enbart betala någonstans skatt mesans vi i princip blev rånade. Dessutom hade gubben mage att beklaga att flesta bara smyger in i hans ankarvik och går i gryning utan att klarera in. No shit Sherlock! Jag kommer aldrig mer göra det. Aldrig!!! Lite bunker att frukt och svindyra cigaretter så hade den lilla trippen kostat runt 1000 kronor.

Vi lämnade dom på förmiddagen och följde kusten ned. Efter någon timme så kom vi till Wallilaboubay och återsåg en del av inspelningsplatserna. Klippan med hål i där de tre hängda piraterna var samt bryggan Jack Sparrow klev iland på finns där. Vi hann inte sätta in näsan förrän vi var omringade av småbåtar som ville visa oss allt och sälja ännu mer. Walt Disney sägs ha lämnat kvar alla kulisser och byggnader efter inspelningen och sagt att de fick göra vad de ville med det. Tydligen ville de inte särskilt mycket för som jag förstått är det mesta helt förfallet och endast klippan finns väl kvar och det lär den väl göra i en miljon år till. Men visst var det ett historiskt ögonblick när Lady Sparrow om än bara för en halvtimma fick sätta in näsan i sin rätta miljö. Vi gick aldrig iland, trots löften om vattenfall och en massa andra sevärdheter utan flöt vidare nedåt och vid 17 var vi framme i Kingstown. Efter en del svårigheter med att ens komma hit, vind och ström rakt emot oss såg vi lagunen framför oss men vi så också att vi aldrig skulle kunna komma in. Senaste mätning var gjord i slutet på 70-talet och sjön bröt och vräkte åt alla håll och kanter så vi fick vända. Lösningen blev en liten gubbe i en dinge som lotsade in oss på andra sidan och för 60 ECD ligger vi kungligt på boj. Innanför oss finns en restaurang med ett toppen wifi som når ut till båten, vilket innebär att alla stundtals är överlyckliga och åtnjuter alla tänkbara filmer på Youtube för att i nästa ögonblick vara färdiga att slita huvudet av varandra vartefter telefoner och paddor tar slut på batteri eller båten flyttar sig en smula vilket avsevärt försämrar möjligheten till kontakt med omgivningen.

Vi går nu mot slutet av vår resa. Den 6:e förväntas hon vara på varv på Trinidad och det lutar åt att vi flyger hem den 11:e. Hem och jobba ihop en ny stor påse med pengar. Vad som sedan händer vet vi inte, men av alla dessa lärdomar vi gjort under de här snart 4 månaderna kommer det bara att bli bättre.

Eder utsände i Kingstown.

 

 

 

 

Att be om Guds nåd.

 

Foto: Jonna Dallner

 

Vi vaknade som vanligt tidigt på morgonen denna lördagsmorgon, den tredje dagen i mars. Länge låg vi och lyssnade på det stilla klucket mot skrovet och hörde staden framför oss vakna. Musik, tuppar som gol och alla de andra ljud som människor sprider.

Kvällen innan hade vi kommit in i mörkret och blivit anvisade en boj då det inte gick att ankra. Ur mörkret kom en liten båt med en strålkastare och Marcus ombord. För ca 200 kronor fick vi en boj och hans beskydd. Vi suckade och betalade. Han berättade kort att hans hem blåst bort i orkanen och alla måste hitta inkomst här och vi nog gjorde ett klokt val att betala, framför allt för vår säkerhet. Som vanligt tänker man alltid att man är rätt godtrogen och snällt betalar både för ditten och datten och allt som oftast låter man sig luras. Beskydd eller inte, bojen behövde vi för ankra gick inte och fortsätta upp i mörkret var vi inte heller så sugna på.

När Nalle lämnade sängen för att i vanlig ordning servera mig kaffe på sängen möttes han av en helt obegriplig syn. Marcus hade ju förvisso sagt att inget fanns kvar vilket är lite svårt att ta in, men när man väl såg det insåg vi hur rätt han hade. Ingenting finns kvar.

I slutet av september förra året härjade ovädren här i Karibien, de pendlade i skala 4-5, där 5 är vindar på över 70 m/s, enligt Saffir-Simpson skalan. Jag har en kort stund upplevt drygt 30 och trodde jag skulle dö, däröver kan jag inte ens föreställa mig vad det innebär. Jag tror alla följde utvecklingen på Tv, nyheterna sände inslag från öarna som uppmanades att evakuera eller förbereda sig för katastrofer. De som förväntades drabbas värst skulle lämna öarna eller dö. Hur det skulle gå till att lämna förstår jag verkligen inte. Min uppfattning om för det Dominica, är inte att de direkt badade i pengar innan orkanen heller, så för vilka pengar dessa människor skulle fly för, det vet jag inte. De flesta människor levde i största mån på turister eller småföretagsamhet. Det finns inga naturtillgångar som ger goda inkomster till staten vilket får till följd att de själva får betala barnens skolgång och sin egen sjukvård. Ön har sedan den 3:e november 1978 varit ett eget land då de skiljde sig från Storbritannien och har därmed inte som grannön Martinique ha Frankrike att hämta ut veckopeng ifrån. Flera gånger tidigare har ön drabbats av orkaner, i slutet på 70-talet passerade David här som även den utplånade en del av hus och tillhörigheter.Men ingenting har ens påmint om Maria.

Denna gång visste man om att orkanen var på väg. Den klassade ned från en 5:a till en 4:a och man avvaktade. Snart ändrades det igen och man uppmanade så många som möjligt att ta skydd i de skyddsrum som finns samt att försöka ta sig uppåt i den mer höglänta terrängen. Landets premiärminister, Roosevelt Skerrit, skrev i ett inlägg på twitter, -” Nu är det guds nåd enbart som kan rädda oss” Själv blev han räddad efter att ha fått sitt hus sönderblåst och fyllt med sten och bråte. I den utkant av Roseau där vi ligger tog de flesta till flykten i kyrkan som tack och lov höll. Tyvärr var det många som inte trodde det skulle bli så farligt och av dem saknas många. Enligt uppgift härifrån dog ca 60 personer samt 30 är försvunna. Av dessa är ett antal barn som försvann i tumulten.

I går tog Marcus emot oss i sitt hem där vi fick träffa delar av hans familj, bland annat hans dotter som var runt fem månader den dagen. Under åtta timmar pågick orkanen som värst, åtta timmar, det är en oändligt lång tid att knipa fast sina barn och inse att man förlorat allt. Marcus, hans fru och barn har inte längre något hus utan bor hos bekanta i vad vi hemma skulle kalla för skjul eller uthus. Det finns inte längre något innertak utan bara ett plåttak som han själv skarvat ihop med det de hittat. Fattigdomen är omfattande, inga turister kommer längre, de två stora hotellen söder om oss längs stranden är helt i ruiner och inte många båtar stannar här. Elektriciteten är fortfarande, sex månader senare inte helt fungerande så i de flesta trädgårdar står ett elverk och skramlar. Marcus hade också ett, men då valet kom mellan att döpa sin dotter eller ha ström några timmar blev valet enkelt. Nu bor de i ett hus utan el men har en döpt dotter. Vi vandrade sedan tillsammans genom förödelsen. En tragedi som vi och många andra följde på avstånd via nyheterna. Kanske lyssnade vi mer intresserat då vi var på väg hit men snart slutade media sända härifrån, ingen bad längre om hjälp så vi levde nog i en tro att allt var i det närmaste återställt.

Det var en enorm sorg att gå runt i ödeläggelsen. Jag frågade Marcus flera gånger hur det någonsin mer kan bli vardag här. Hur blir livet som vanligt. Han tittade på mig med sina smala bruna och ganska tomma ögon, – Vad har vi för val? Vi överlevde, vi måste leva vidare. Vi gick uppför en lång backe där övervåningar på husen bara var borta. Det var som han sa, det fanns för det en rättvisa i orkanen, den skördade jäms över. Den tog inte bara de fattigas hus, den slet överklassens i stycken med. Hur väl armerat det än hade varit så fanns ingen nåd vinden, vattnet och bråten tog allt i dess väg. Det bildades flodfåror där vattnet fullkomligt vräkte ned och med det också träd stockar och stora stenar. Vi gick längs det som varit gator men nu bara var stenrösen och små flodfåror där vattnet letade sig fram, det var här de hämtade sitt färska vatten en ganska lång tid efter katastrofen. Ingen infrastruktur fanns. Vart efter vi kom högre upp pekade Marcus in bland husen eller resterna av dem och berättade vem som bott där och vilka som saknades eller begravts i massorna och av sina egna familjer grävts fram. Till sist nådde vi den högsta toppen som det med viss möda gick att ta sig till. De sista metrarna gick vi på en stig på raskanten som kanske var 40 cm bred, nedanför var en ravin på sex meter, det var vägen hem till vår guides kompis. Uppe på alla rasmassor låg ett hus, ett hus som för det exteriört var skapligt oskatt, bredvid på samma tomt låg ännu ett hus, ett hus helt inbäddat i sten och bråte. På ena sidan kunde man se ingången till huset och delar av ett fönster, inuti var det så fullt med stenar att det inte ens under en mansålder skulle kunna gå att tömma det. Miljoner små runda stenar och lika mycket rötter och annat som kommit ned från bergens bördiga sluttningar. Allra längst upp på berget fanns ett litet trähus, kanske på 20 m2, jag tittade upp på det och Marcus skrattade och sa, -” Ja, just ja, det där huset klarade sig ju med. Hans tak blåste av, men själv var han helt oskadd, en riktig rastaman, du vet, de dör inte”

På balkongen i det minst skadade huset satt en kille i kanske 20-årsåldern. Han bodde där med mamma, pappa, flickvän, sin syster och systerdotter i Ediths ålder. Vi stod helt tysta och bara skakade på huvudet. Han kom klättrande över stenblocken och ville ha ett par cigaretter och i gengäld berättade han sin historia. En av alla dessa likartade. Historien om att förlora allt, spotta i nävarna och gå vidare. Om kärleken till sitt land tacksamheten för att ha överlevt. Jag frågade om jag fick ta lite bilder, kände att jag absolut inte ville frossa i deras elände eller bli sensations turist, men han bara skrattade och önskade mig välkommen att ta så mycket bilder jag ville. Jag ville så gärna berätta deras historia och framför allt vad som är situationen nu.

Foto: Jonna Dallner.

Direkt efter kom hjälp från Martinique, USA och många andra håll. Dels som ren arbetskraft att schakta bort allt som dragits omkull, mat, förnödenheter, gräva fram deras familjer, soldater som hade till uppgift att hålla lag och ordning. Man blir nog exakt så kriminell som man behöver och plundringar är nog ofrånkomlig. Den första tiden fanns ingen el, inget vatten, taket på öns största sjukhus hade försvunnit, inte förrän nu mognar den första bananstocken.

Nu har all hjälp åkt hem och inga turister kommer. Det ser bättre ut längre norr ut på ön. En del finns kvar av inspelningsplatserna från Pirates filmerna som lockar turister, vattenfall och regnskog, men till de här platserna kommer ingen. Vi blev kvar här i två dagar och har betalat vår beskyddar och boj peng. De andra som kommer går så fort de kan på morgonen och sätter troligtvis inte in fot i land. Jag har som vanligt ingen lösning på de stora bekymren i världen men om mina turistpengar kan hjälpa en familj att få ett tak på sitt hus, eller så småningom köpa ett elverk då ska jag vara nöjd med hela min resa här. Marcus är allfixare och guide. Han var en av de allra första att försöka få ordning på hamnen och tillsammans med en för alla okänd svensk seglare byggde han upp den enda bryggan som finns här. Man kan nog be honom om hjälp med allt tror jag.

Jag råkade bara hamna här, de som bor här, ja de bor här och det här är deras verklighet. Om några timmar knyter vi loss och går vidare norr ut. De som bor framför oss nere på stranden de fortsätter att leta plåt och träbitar som går åt för att lappa ihop sina hem och föröka leva ett så vanliga liv som det går. Själv kommer jag aldrig glömma varken Marcus eller byn och jag kan bara önska att fler av oss seglare stannar upp här ett par dagar. Gå iland och prata med människorna, låt dem visa sin himla charmiga stad med så många olika miljöer, handla här och därmed vara med och bidra till att de kan resa sig upp igen.

Jag lämnar den här utkanten och Marcus ankarvik i utkanten av Roseau, jag är nog inte en annan än vad jag var häromdagen när jag kom hit, men jag har sett den första naturkatastrofen i hela mitt liv och förstått lite grann av omfattningen av det jag såg på TV. Jag har mött människor som med all sannolikhet mist någon de tyckte om. Ödmjukheten och tacksamheten inför att just jag fick alla de möjligheter jag fick, enbart genom att födas där jag gjorde är större än någonsin och jag tar mycket med i minnet men bland det starkaste var synen av en sådan omedelbar medkänsla Marcus visade när Nalle berättade om båten som brann upp. Hur får människor så stora hjärtan?

Eder utsände i Roseau, knappt 6 månader efter orkanen.

Atlanten och vidare mot norr.

Vi går norröver.

Vi började ju som sagt på Barbados och Bridgetown, de första dygnen ankrade därefter fyra nätter till kaj. Det är toppen med alla dessa ankarvikar, för det första är de gratis och för det andra är de sällan särskilt lång från civilisationen. Nackdelen var bara att det gungade lika mycket som ute på Atlanten. Det tog tio minuter att ta sig till broarna mitt inne i stan. Små förtöjningsplatser fanns längs kajen och efter att ha knutit fast så var man i city.

Alla Viking Explorers hittade snabbt ett stam hak nere på stranden och där var vi väl så gott som varenda kväll. Dagarna fördrev vi där med, fast då på beachen. Vågorna gick höga men som väl var åt stranden till, så bäst som man stod där kom hela havet och puttade omkull en. Det var vid ett av dessa tillfällen som Fröken Finemang förvisso redan innan var bra tovig i håret blev omkull vält av havet samtidigt som lillebror ramlade på ända och satte sig på hennes huvud. Saltvatten, tovor och mycket sand gör håret till betong. Vi ägnade två dagar, lika många flaskor balsam och allt tålamod som finns men till sist fanns ingen återvändo. Håret åkte av. Det var en dread. En som gick från öra till öra, tjock som en falukorv. Stackars Edith med sitt änglalika hår. Sprött, tjock och sällan klippt. Det var så himla tovigt att ingen nåd fanns. Hennes tårar sprutade ur ögonen medans jag bit för bit tuggade mig igenom falukorven, men när allt var klart tittade hon sig själv i spegeln länge och väl, efter två minuter sken hon som solen och utbrast – Gud, vad jag är snygg!! Ja, tänk om man hade det självförtroendet. Ett par gånger de kommande dygnen hade hon ett par existenciella sammanbrott men snart nog var hon bara Edith, en korthårig sådan. Fadern var inte direkt lika imponerad som alla andra vars komplimanger haglade över den lilla damen. Pappan, kanske i brist på eget hår eller i någon form av cementerad genusuppfattning är av den åsikten att flickor har långt hår, pojkar kort och där med punkt. Ja, lille Gustav lever väl på ett undantag med sitt numera superblonda hårsvall, men i övrigt är det just så enkelt som jag nyss beskrev. Nu två veckor senare har fadern för det slutat titta argt på det korta håret och alla njuter verkligen av för det en daglig jätte konflikt är över, världskriget det innebar att borsta håret. Miljarders hårstrån tunna som silkestrådar och en hår öm unge under det, så numera lever vi för det i borst harmoni. Dagarna på Barbados flöt iväg de också och för de av er som läste förra kapitlet vet ni ju att jag mest gick omkring och var en sur passlös turist. I tristess blir man mest drivandes, sittande på strand baren och hänga eller bara dö i sittbrunn på båten. Då är det bra att ha en Nalle, ja han är oerhört användbar annars med men just som man är så där lagom uppgiven, helt säker på att passet är stulet och givetvis hamnat i händerna på någon som inte vill annat än att begå terrorhandlingar mot USA eller köpa ett nytt hem på Ellos postorder, det är då Nalle är toppen. Han brukar börja med något som han själv påstår är dans. Jag tycker det mest ser ut som någon slags parningsakt fåglar håller på med. Hjälper det inte övergår han till fysiska handgripligheter som att köra fingrarna i magen på mig kittla mig och vråla –”Lilla Draken”!! Han skrattar så han kiknar själv och initialt blir jag skitförbannad men efter en stund ger jag alltid upp och så får man se till att skrapa ihop sig och tro på att allt kommer att lösa sig. Det gjorde det ju så småningom också och tillslut hade jag bara surat bort en förmiddag. Det är ju trots allt så att vi är fem människor ombord. Fem olika viljor och individer, alla olika sammanflätade. Barnen och jag behöver inte titta på varandra så många gånger för att se vad den andre tänker. Pappan som vi knappt sett de två senaste åren är lite mer oförutsägbar och Peter är mest bara Peter. För det mesta strävar dessa fem åt samma håll men ibland ser det ut som en havrekärve ombord. Det stretar åt alla håll och vi har lika olika metoder för att komma dit hän att vi är nöjda. Jag blir sur, stänger hytt dörren och läser en bok, Nalle muttrar och besöker samtliga fronter för att snarast mäkla fred och se till att alla mår bra, Edith blir super sur och helt oförhandlingsbar och Gustav skriker ut sin Intifada mot hela världen. Peter är i dessa lägen den neutrala zonen som håller sig utanför stridslinjerna så gott han kan. Tack och lov så varar dessa strider inte särskilt länge och inte ens jag som normalt sätt ät oerhört långsint orkar bråka bort en massa tid när man nu kan ha det väldigt bra. Det är tack och lov inte särskilt ofta som tålamoden briserar här, barnen är trots att de spenderar all tid tillsammans oerhört tåliga med varandra och försöker man vara snäll och dela på dem går de mest omkring och saknar den andre och när man försöker försvara den ena från den andre och skäller på någon av den så har man genast en ny pakt emot sig som skyddar sitt syskon mot vuxenvärldens makt.

Ett museum han vi med under väntetiden på Barbados. National historiska museet. Bara att åka buss hit och dit är en upplevelse. I princip finns inga hållplatser utan bussen stannar där det går människor. Det kostar två dollar oavsett om du åker kort eller långt och tillslut är bussen så fullpackad med människor att ingen plats finns kvar. Sedan blir det som en rundtur genom bostadsområden och ut på snirkliga landsvägar i full fart och med jätte hög musik som skramlar och lever takt med de halvdåliga vägarna. Att de dessutom för oss kör på fel sida vägen gjorde det hela ännu mer spännande. Museet för det var en halvtimme bort och inrymt i ännu än av de illröda tegelbyggnaderna som det finns gott om. Det speciella teglet kom till Barbados med fartygen som barlast och sedan användes det som material när man byggde, som gatubeläggning och allmänt fyllnadsmaterial. Vi gick runt i ett par timmar och för det jag gick ut därifrån rätt stum och fylld av den där kollektiva skammen som jag känt några gånger tidigare. Både när jag besökte samemuseet uppe norr och judiska i Prag. Skam kanske egentligen fel ord, mer en gammal skuld som jag inte kan göra något egentligen åt. Jag kan inte ändra på någon av historierna, vare sig utrotning av judar eller slavhandel. Men min uppfattning om hur viktigt det är att vi berättar historierna vidare, hur oändligt viktig vår uppgift som föräldrar är i att fostra våra barn till hyggligt goda människor, den stärks ytterligare efter en dag i deras historia. Vad jag Jonna Larsson, från Järnvägsgatan 4B har gjort för att förtjäna min historia och mitt ursprung vet jag inte, men tacksamheten över den är ännu djupare nu. Det fanns en utställning riktad till barn. Gustav skuttar som vanligt på lätta ben genom tillvaron medans hans syster som är utav en betydligt känsligare natur samt betydligt äldre hade många frågor och funderingar. Varför var det bara de vita brittiska barnen som hade de fina dockskåpen och porslinsdockorna? Pojkarna hade bilar, flygplan och tåg att roa sig med, medans deras rum städades av färgade betjänter. Det fanns dockor som visades som bar kolsvarta med stort lockigt hår, kodumma stora vita ögon och läppar som ingen i den mänskliga historien någonsin haft, ett rent spä mot sin medmänniska. Så sent i historien att saker fotograferats fanns bilder på hyddor där det levde flera familjer utan några bekvämligheter men 100 meter längre bort låg plantageägarens boning som inte hade några likheter med bostäderna som deras slavar hade som sina hem. Vi såg skisser i genomskärning från fartygen hur man räknat ut hur man bäst fraktade slavarna. Precis som man räknar när man lastar med olja, bananer eller cement så gjorde man någon slags lastplanering för att få med sig så många som möjligt på så liten yta som det bara gick. Man kan tänka sig hur det var att hamna längst in och var lastat först.

Efter tre timmar var turen i Barbados historia över och ön som i dag är ett paradis fick ytterligare en dimension. Med förundran tittade jag på alla dessa oändligt glada och gästvänliga människor. Inte ens jag med min historia är så där lycklig. Hur kunde de se ut som dom var så nöjda med en bakgrund som deras? Ja, kanske därför. En tacksamhet över att allt blev bra. I takt med industrialiseringen och med någon form av reform av mänskliga värden blev slavarna tillslut onödiga. Man fann möjligheten att skapa syntetmaterial och därmed var bomullsplantagen oeffektiva, fabrikerna producerade i en takt som farmerna inte kunde hålla och tillslut kostade arbetskraften mer än vad den smakade. Barbados har inga naturtillgångar, odlar inte särskilt mycket utan den mesta land ytan har tagits i anspråk för vägar, städer, flygplatser och annan infrastruktur, det blir inte mycket över att leva på förutom att bo. Den enda tillgång man har där är dess människor. Vi var inne i fiskehamnen och bunkrade vatten för en halv förmögenhet och då frågade jag vattenmannen vad de försörjer sig på som land sett, – oss själva, sa han. – Det är vi som är tillgången, med vår glädje och kärlek och något sa mig att det nog var sant. Hela befolkningen ser ut antingen som Bob Marley eller vad hon nu hette, en gigantisk färgad kvinna som gjorde braksuccé i någon musikal på 80-talet med någon låt som jag tror möjligen hette I´m telling you eller kanske You gonna love me, skit samma, stor var hon och såg väldigt lycklig ut för det. Det är nog mitt samlade Barbados intryck. Alla är oerhört vänliga, jag hörde i alla fall inte talas om någon större kriminalitet och alla verkade vilja oss väl.

Efter passets ankomst drog vi vidare i ett jäkla gung upp till S:t Lucia och Rodney bay, jag tror det är dit som de flesta hamnar. Oavsett om man ligger ankrad eller går in till kaj som vi gjorde är man skyddad mot vinden. Lika platt som Barbados var är Lucia kuperat. Tidigt på morgonen började vi se bergen som är alldeles gröna. Sandstränderna är inte alls lika vanliga som kring Bridgetown och landskapet är kuperat med höga berg och djupa dalar. Vi låg kvar i två dagar och hann med en tur upp till Pigeon Island. Ett naturreservat med ett högt berg på slutet där Chief Commonder Rodney lät bygga ett fort, utmärkt för att skjuta kanoner mot fransmännen på Martinique, fram till andra världskrigets hade amerikanarna signalstation på tvillingberget. Det finns gott om lämningar i sämre och bättre skick. Rester utav förläggningar, kaserner, mäss samt Rodneys egen bostad finns kvar dock bodde han tydligen i princip inte på ön utan föredrog att bo ombord på sitt fartyg. I dag ser man inget militär aktivitet utan bara en fantastisk miljö att ströva omkring i. Dagen avslutades med en enorm långpromenad hem genom Gross Islet där vi kvällen innan var på street market. Vi fick tips av en kille i Valdemarsvik om att det någonstans där skulle finnas en man som i sitt förflutna bott i Sverige och jobbat som diplomat både under Palme och Bildts tid men som efter pensionering dragit sig tillbaka och sedan dess drivit restaurang på sitt hustak. Uppgifterna om honom var mer än tio år gammal och tyvärr hittade vi honom aldrig.

I söndags lämnade vi S:t Lucia och gick vidare till den franska grannen Martinique i ett helvetiskt väder. Vi hade hela sjön i sidan och alla for som vantar ombord. Barnen har en fantastisk förmåga att somna så fort det blir väder. Gustav somnade på durken under bordet vilket är bästa platsen om man inte vill ramla ner och slå sig. Nalle som under gång ronderar fartyget och tittar till så både besättning och båt har det bra tittade in i maskinrummet och hittar en smärre barnpool där inne. Det står vatten i höjd med motorn och de kommande fem timmarna gick vi för full maskin och pumpade vatten var 15:e minut. Det hela upptäcktes 20 minuter efter att vi lämnat kaj och Nalle tittade frågande på mig, vad gör vi? Vänder och går tillbaka, var mitt förslag, men avslutade med, – men du bestämmer. Hade jag använt mitt veto som räddast ombord hade vi gått till Lucia igen men nu lämnade jag det hela lite öppet och rakt ut fortsatte vi så fort maskin höll för. Vattnet togs in så länge motorn var på men segelalternativet fanns inte då vi hade hårda men himla dålig riktning på vinden. Det hade tagit oss något dygn att komma fram. Vi for som apor ombord och jag som oerhört sällan känner av sjön tackade vår herre för sovande barn som jag inte behövde vara nere och ta hand om, dels så var det svårt att bara ta sig upp och ner och när sjöarna gick som högst kände även jag av ett begynnande illamående. Vi kom fram och gick in och ankrade i S:t Anne, en ankarvik som ser ut som Bödacamping i juli. Båtarna ligger som packade sillar och tillslut måste ju någon hamna längst ut, i det fallet är vi inte NÅGON! Vi kryssade in mellan båtar och ankarkättingar och tillslut låg vi snyggt och prydligt längst in och Nalle tog dingen i land- Något klareingskontor hittade han inte, numera vet vi att det ligger inrymt i ett litet fik uppe på stan, men det fick bero istället för att anmäla vår ankomst handlade han mat och vi behöll gulflaggen uppe. Vi gick in mot stan och hittade en vik i ett mangroveområde där det både var ankrade båtar men framför allt såg vi de första vraken som förra årets orkaner vållat. En del låg på sidan omkullvräkta andra uppspolade mot land och några såg man bara topparna på riggen av. Ännu en gång känner jag tacksamhet över att komma någonstans ifrån där vi knappt vet innebörden av oväder. Ankarbekymren har blivet en följetång, alltid är det någon som är arg för att man ligger för nära, alltid någon som står på sin båt och vrålar antingen åt egen besättning eller åt andra båtar. Den 20:e var det så till sist Gustavs efterlängtade födelsedag. I god tid hade dagen planerats av honom och inga detaljer kunde fattas. I gryning steg vi så upp och sjöng 7 stämt, det blir så när 4 man sjunger väldigt falskt, ”Ja må du leva” Det gick åt två repriser innan jubilaren något förvånad började vakna till och inse vad det var för dag. Men två sekunder senare slog han upp sina bruna ögon och kastade sig över sina paket samt släkte ett sitt ljus föreställande en 5:a nedsatt i en muffins. Trots faderns misstro om framgången i paketjakten dagen innan var den lille gossen överlycklig för sin röda gitarr med flames på som låg inslagen i ett stort paket. Vi har sedan dess haft otaliga konserter ombord och har sedan någon dag tillbaka infört restriktioner i hur långa och många de skall vara samt på vilken ljudnivå. Efter morgonfirandet blev det lunch på McDonalds och därefter hade Gustav beställt strandparty. Vi gick åter ut och ankrade och gjorde samma manöver igen. In i massan med båtar och cirkla runt tills vi hittar den optimala platsen närmast stranden utan båtar framför oss. Ett litet bekymmer var båten akter om oss. Eller det var snarare så att DE hade bekymmer med båten för om dem. Dvs vi. Gubben ombord gapade och skrek på franska och Nalle skriker tillbaka på svenska då han inte talar franska vilket alla här gör. Nu hade man nog inte behövt vare sig tala eller förstå språket för att inse andemeningen i herren bakoms ursinne. Vid Nalles finn så även Peter som är kaptens bäste hejjarklack i fråga om att hitta på galenskaper samt mer eller mindre lämpliga terrorhandlingar mot ens antagonister. Vi åkte iland och enligt önskemål åt sandiga muffins, meloner samt drack solvarm cola, men Gustav var nöjd. Väl tillbaka på båten var gubben ännu argare och nu hade Nalle ledsnat på honom, ryckte på axlarna och sa surt att han ändå inte fattade vad han sa. – Jag kan prata sa Gustav och innan någon hann stoppa honom var ungen ute på akterdäck, pekade med hela handen rakt ut mot havet och skrek – GO!. Jag tog oron på allvar och var uppe halva natten så vi inte började dragga, för hade vi gjort det hade vi haft stora bekymmer. Nu låg vi stilla och rörde oss inte ur fläcken och på däck på den dyra catamaranen som var så oroliga för vår närhet såg jag inte ett livstecken på hela natten. Tydligen sov dom gott trots deras skräck över att få in 44ft stål båt i sitt fina fartyg. På morgonen for de i väg med tummarna riktade nedåt och sedan har vi legat i ensamt majestät. Akter om oss har vi fåt en ny svensk granne; Benny som med sin båt Kairos har seglat runt hela jorden allt som oftast ensam. Himla trevlig granne som berikat oss med nya böcker samt bjöd på oändligt god torkad fisk detta plus att han inte har några åsikter om att vi ligger nära gör honom till en fröjd till granne. Motor bekymren visade sig bestå i sönderrostad låda som avgasvattnet passerar igenom. Nalle rev ut den, gjorde rent med thinner och lagade med kemisk metall och efter några timmar provkörde vi och det är torrt som i en öken inne i maskin. Det är väl förövrigt det enda som är torrt numera. Vi har det senaste dygnet fått så mycket regn som det väl normalt regnar här under ett halvår. I natt har det blåst och ösregnat, till och med en svensk midsommar bleknar i sammanhanget. Dagens plan är att ta oss in till stranden på någon grillfest som funkar som knytkalas. I skrivande stund gör Peter potatissallad ivrigt påhejad av barnen som är oerhört intresserade av matlagning, det låter som det inte direkt är ömsesidigt, kocken skulle nog gläds av att få pyssla ifred men om man nu bara har 14 meter att fördela sig på för man ibland bara stoppa in öronen inåt i huvudet och stänga av dem och försöka va ifred på insidan. Det är inte alltid så lätt och särskilt inte en sådan här regnig och blåsig dag men det är ju det bästa med livet. Om den här dagen inte riktigt blir som man tänkt sig så kommer det en ny i morgon, som väl är.

Tills vi hörs igen skall ni veta att ni är många som är saknade. Häromdagen passerade vi vad vi tror är halvtid för vår resa och det firade vi med att öppna paketet från Tommy och Alexandra. Himmelen inpackad i en kartong. Knäckebröd, wienergum, skinkost, sardiner och kexchoklad. Kärlek. När vi gav oss i väg förra gången hade vi avskedsfest på kajen. Alla kom med olika gåvor i form av vattenflaskor, bullens korv och massa olika konserver och godis. Nu får vi väl ha tvärtom fest när vi kommer hem, för Vat är helt tömt på allt, det finns inte ett enda någe kvar. Men det är ett framtida bekymmer, till dess lever vi kvar i här och nu. Och sedan är det ju så att även livet här nere fyller på med massa gott. Som i går, när S/Y Looma med Mads och Lotta kom förbi och lämnade av en burk med lingonsylt, något som vi saknat massor, särskilt de dagar vi ätit raggmunk.

Eder utsände på Martinique, en del av den Franska staten.

Att segla över Atlanten, del 1.

img_6945

Adjöss till Atlanten.

Att beskriva Atlantöverfarten skulle kunna lämna ett blankt A4 efter sig och det är ju inte så roligt att titta på. Ja det är bland det tråkigaste jag gjort. Jag brukar tycka att bland det tråkigaste som finns är att flyga, inte för att jag på något vis är flygrädd utan för att jag helt enkelt tycker det är makalöst tråkigt. Tack och lov är jag försedd med en förmåga att somna så fort jag i princip ser en flygplats och sedan brukar jag sova gott med små undantag för start och landning samt mat. Starten tycker jag är skit kul, det passar nog mitt kynne väldigt bra, fullt ös och upp, likaså att landa gillar jag, när planet dånar i flera 100 k/m i timmen och piloten drar spakarna och meckar ner planet på marken i en perfekt harmoni mellan luft och land, det gillar jag, allt där i mellan kan för min del fullkomligt bara vara utan, därtill får man ju inte röka på flyget längre vilket gör det ännu värre så även på allt fler flygplatser råder detta förbannade rökförbud, därmed ogillar jag numera även de flesta flygplatser. Så ja, en fördel med att åka egen båt är att jag rökt och ätit när jag velat.

Överfarten tog ganska precis 16 dygn. Det som hände det hände de första två dygnen och sedan hände ingenting. Dagen då vi lämnade Mindelo, en stad jag förövrigt frivilligt aldrig mer kommer att sätta min fot i, trasslade Genuan och ville inte alls. Nalle slet och lirkade med inhalet i mörkret men den satt som i hälleberget och ja, det som inte löser sig med lite lagom med våld det tycks han ju tro att lite mer våld sätter fart på. Så med lite rejält med kraft lyckades han slita sönder svirveln i hornet och ett tu tre låg seglet i havet och guppade. Nu är det ju lite handlingskraft i honom så ett par minuter senare låg seglat både bärgat och surrat på däck. Det var händelse nummer ett. Natten efter vid 01 kom Nalle ner och väckte mig. Efter brunna båtar är vi oerhört försiktiga ombord med att skrämmas eller hojta i onödan. Nu kom han ned smygande och bedyrade att vi hade det bara bra men att någon annan hade bekymmer. Tjugo minuter innan hade någon ropat upp ett PAN-PAN meddelande på radion. En liten segelbåt utan bränsle eller ström ombord behövde hjälp. Vi tyckte ett tag att vi hade ett eko på radarn som skulle kunna vara dem men snart nog var det borta. Ett bekymmer bland många andra var att de talade bara franska, portugisiska eller spanska. Det var där jag kom in i bilden. Jag kan lite franska, men från att kunna beställa lite mat på krogen, fråga vad klockan är och att min kusin har ett tält är sträckan lång till att tala med en halv hysterisk fransman och få ur honom en position som jag uppfattar rätt. Hade jag kunnat förklara för honom att han fick ta siffra för siffra så hade vi nog rätt ut det men innan dess var han försvunnen. Vi ropade flera gånger men inget svar. Senare gjorde vi allmänna rop till- all ships, men inget svar. Efter någon halvtimme såg vi vad vi tror var sök ljus och precis som när vi hittade den övergivna båten uppe i Atlanten mellan Portugal och Kanarieöarna, vi gjorde vad vi kunde hitta på att göra. Den gången hörde vi av oss till alla berörda myndigheter samt gick upp vid sidan av skrovet och kunde bara konstatera att det låg en överlevnadsdräkt i sittbrunnen samt patroner till nödraketer och att någon valt/tvingats lämna sin lilla segelbåt ”Sunflower”. Vi vet varken hur det gick för den eller de som ropade upp oss mitt i natten, men de har funnits i våra tankar hela vägen hit, man är himla liten på det stora blå.

Samtidigt ska jag ärligt berätta precis vad jag tänkte när jag hörde anropet – pirates! Fem man i en snabbgående ribb med automatvapen, vad gör man då? Vi är helt obeväpnade och Nalle må ju vara hur stor han vill men i det läget finns inget att be för. Nu var vi redan 400 nm utanför kusten så det verkade kanske inte troligt men hade vi hittat dem hade det inte varit ett alternativ att vare sig gå tillbaka eller bogsera, de hade fått lämna sin båt ute på Atlanten och jag hade krävt visitering av var och en innan någon satte sin fot på den här båten. Nu hittade vi dem aldrig så bekymret uppstod ju inte. Dagen efter i brist på Genua uppstod händelse nummer 3. I brist på bröd får man ju som bekant äta limpa så denna trio varav den ena aldrig har seglat med vare sig spinn eller genacker, en har sett andra göra det och den tredje gjort det när hon var typ 11 år, barnen räknas inte in i detta. Nu hissades så detta monster till segel. Vi lyckades med märkningar på seglat för det förstå vad som borde vara upp och ner och därefter improviserade vi. Nu är det ju lite drag där ute. Man har typ all vind rakt akterifrån så länge allt är som det bör men i ett slag så vänder vinden och man har 35 knop och ösregn över sig och blåst från alla håll och kanter och då vill det till att man har ordning på snören och segel och en genacker är en segelmassa som jag inte egentligen har en aning om hur stor den är men mycket tyg är det. Nalle gjorde väl tio misslyckade försök att få upp det men gång 11 verkade det hamna där det skulle och strax efter sa de rich och seglet sprack snyggt och prydligt. Men då min man i vissa lägen är shoppingsgalen har vi givetvis symaskin för segel ombord. Så medans Peter producerade himmelskt goda tonfiskburgare, sötpotatis pommes och dressing en trappa ner turades Nalle och jag om att sy segel. Han har kanske övat lite men jag har aldrig gjort något sådant, jag har genom livet haft en mamma som kan sy allt så jag har liksom inte riktigt haft någon anledning att direkt lära mig, men som jag sa i mitt tal när vi gifte oss. – Anledningen till att gifta mig är att själv bli dubbelt så bra. Så det är väl bara att hålla fast vi det och prova sig fram. Tidigare ägare till maskinen hade reserverat sig för eventuella fel på den och var själva lite tveksamma till dess framtida öden, men vi kan härmed lova att den fungerade toppen och att så fint sydde både hit och dit, förvisso har vi inte försökt hissa den fler gånger, men lagat är seglet för det. Ja de var väl de stora händelserna. Nalle lagade så småningom genuan så den höll för att segla vidare med. Väl på Barbados satte vi Mårten på att fara upp i masten och på två minuter var den sönderslitna svirveln borta. Annars så åt vi mest, glodde på hav och himmel. Edith gick i skolan och dagarna flöt fram, den ena efter den andra. Vad det gällde mat var ambitionsnivån ganska hög. För det mesta hamnade maten där den skulle andra dagar vräkte sjön hit och dit och så gott vi kunde jagade vi kaffekoppar och vår mat. Nalle var nog sammantaget den som råkade mest illa ut, samtidigt var han nog den som hade högst nivå på sin matlagning. En av de sista dagarna gjorde han sig till och kokade pasta, stekte bacon och skulle blancha av lite sparris med. Att laga mat i grov sjö iförd shorts och barfota är bara det i sig förenat med livsfara. När sjön häver hit och dit och stekfett far ut ur pannan samtidigt som båten vräker fram igen och tippar ur pastavattnet ur kastrullen. Tålamodet var väl på upphällningen redan när den första kastrullen sparris rann över hans fötter när sedan även nummer två for ut då var han färdig i byssan för den dagen. Ilsken som en bålgeting hotade han maten till livet, kastade stekspaden all världens väg och sedan drog han sig tillbaka. Jag förklarade för honom att det inte hjälpte det minsta, vilket väl kanske inte är det klokaste man kan säga till någon som är rasande. Då dyker familjens 7-åriga diplomat upp och förklarar att pappa minsann inte är arg utan väldigt ledsen för att all hans fina mat gått åt pipsvängen. Pyttsan, sa jag och städade byssan, serverade en någon form av förning, ej i klass med den som var tänkt men i alla fall blev det mat även den dagen.

Andra dagar har vi ätit rent furstligt ombord. En av höjdarna var när Peter försvann ner och efter en halvtimme började det dofta raggmunk ifrån köket. Tänk den lycka att befinna sig mitt ute på Atlanten och äta raggmunk med stekt bacon. Gustav åt så han höll på att dö, efter fem stycken var han i ett himmelskt tillstånd av mättnad och efter ytterligare några befann sig hans pappa i samma himmelrike.

På den 16:e dagen straxt efter 12 såg vi så Barbados. En känsla av overklighet. Både att vara framme och att det liksom inte var mer. Det var lite grann walk in the park att segla över. Jag hade mentalt peppat mig för oväder och gud vet vad, så var det liksom ingenting. Nalle var förstås väldigt trött, han hade varit vaken mer eller mindre de sista dygnen med bara några få sovtimmar på slutet. Vinden var helt opålitlig och for från 11 knop till 35 på bara några minuter, ost till norr, syd till väst och inget gick att förutsäga. Det goda var att vi gjorde bra fart och det gladde oss alla. Alla ville komma fram och helst typ nu. Efter en vecka ungefär mitt i natten låg Nalle och sov uppe i sittbrunn och bäst som han låg där och drömde om rompunch och vita stränder så får vi en gipp. I samma ögonblick som allt tog en ny riktning var Nalle på däck. Smällen var helt galen och två sekunder var jag klädd och uppe, jag trodde hela masten hade rasat, men som väl var hände ingenting annat än att ett vinchhandtag som var i vägen blev böjt och numer ser ut som en ledsen banan. Den fungerar fortfarande men den ser jäkligt krokig ut. Efter detta sov Nalle med ena ögat öppet tills vi knöt fast i Bridgetown. Vi började vår karibiska resa i Port s:t Charles och klarerade in. Nalle tog med sig alla pass och gick iland. Efter en kvart kom en av officerarna ner till båten och sa att min man hade så oändligt mycket papper att fylla i så om jag kanske kunde vara snäll och fylla i våra egna uppgifter. Jag gjorde som jag var tillsagd och att jag inte reagerade då över datum när pass var utfärdade och utgångna förvåna men jag mycket men det gjorde det inte i alla fall. Nalle kom tillbaka efter en kvart startade upp och sa till Peter att lägga loss och snart var det springet kvar. Då kom officern springadel längs kajen och meddelade att mitt pass var utgånget sedan ett år tillbaka. Aldrig sa jag. Jag visste ju att jag hade fixat nytt pass i somras innan vi åkte på bröllop i Ungern, dessutom verkade det ju inte rimligt att jag skulle kunna ha rest genom hela Europa och vidare via Kap Verde där mitt pass dessutom var stämplat på immigrationskontoret. Alltså borde det finnas två pass ombord. Nu var ju redan passet stämplat och jag önskades välkommen in i landet, dock fanns det ett litet bekymmer, jag fick inte lämna landet. Nu vet jag med att det finns säkert 200 länder där det är värre att bli sittandes i än Barbados och tillslut hittades passet i farfars skrivare i Stockholm. Nalle kopierade alla innan vi åkte och mitt blev kvar. På torsdagen skickades det med DHL från Stockholm och i onsdags när vi spårade det visade det sig att passet hade befunnit sig på Barbados två gånger. Först åkte det från Stockholm till Leipzig och vidare till Amsterdam, sedan en tur till staterna och Panamacity och sedan Barbados. Passets lust att resa tycks inte ha haft några gränser för bäst som jag satt där, tjurig som en 3-åring och trodde att jag skulle bli kvar för evigt, så drog passet till Panama IGEN!!!!

Tillslut tog det reson och återvände och tack och lov har vi ett konsulat, förvisso pyttelitet inhyst i en resebyrå, men i alla fall ligger det i ett litet rosa hus i Christ Church. När Nalle återvände torsdag morgon var en av mina lyckligaste stunder. Snabbt packades båten ihop och vi gick upp till Port s:t Charles och klarerade ut. Samma kvinna var åter igen i tjänst och när Nalle berättade historien om passet som glömdes i Stockholm sa hon milt att hon tänkte inte skälla på honom för det trodde hon att andra hade gjort så det räckte och det stämde nog rätt väl.

Nu har mörkret lagt sig över S:t Lucia och jag tänker runda av här. Snart återkommer jag med en massa samlade karibiska historier och till dess önskar jag er all framgång i snösvängen. Själv ska jag borsta av sanden från mina fötter och gå ner och äta mat.

På åter hörande, eder utsände i den Karibiska övärlden.

Adjöss till Atlanten.