Advertisements

Sparvarna planerar framåt.

Vi har just lämnat Fort de France efter ett sista fruktlöst försök hos polisen. Ediths iPad och hennes väska fick fötter i lekparken i förrgår, vi har nog letat och frågat på lika många ställen som vi har torkat tårar. Paddan var full med bilder från både årets segling men också förra årets samt alla hennes spel och en del skolmaterial. Det är verkligen synd om Finemang.

Har någon en padda liggandes i någon låda så hör gärna av er. Bilderna är tyvärr inte i något litet moln där uppe vilket hade underlättat. Batteriet var dött när den försvann och när jag spårar den har den aldrig startats, jag har svårt att förstå vad någon ska ha den till, men det är väl för att jag inte brukar stjäla Apple grejer och inte har kunskap i hur man bär sig åt för att få nytta av den. Bortsett från detta har dagarna här gått lika hastigt som tid gör här borta. Stackars Nalle har ägnat två dagar åt det mindre roliga arbetet med att laga och rensa toalett. Tydligen så har saltvatten och urinsyra en mycket menlig inverkan på utspolningseffekten och den var dålig, det lovar jag. Jag lovar att jag är och uttrycker min tacksamhet över att segla med uppfinnar Jocke. Ibland läser jag i olika grupper här hur viktigt det är att vi tjejer kan segla självständigt och det är det, inte för att vi är tjejer, utan för att vi är människor och en del av säkerheten och vi är ombord. Edith 8 år kan nog till nöds få på och av motorn, hon vet vart kylvatten kranen sitter och har skaplig kunskap om vart vi är på väg. Själv kan jag absolut ta båten från A-B, men undviker förtöjningar och däcksarbeten om jag slipper. Storseglet här hanteras ute på masten, tyvärr, Nalle väger 50 kg kilo mer än mig, han suger sig fast som en bläckfisk, för min egen del far jag som en vante och allt blir mycket farligare. Alla får göra som de vill. Men utan Nalle som nog faktiskt kan laga allt, räkna ut med god marginal vart båten tar vägen med tanke på vind, ström och egen kraft, utan honom skulle jag inte göra det här, oavsett om han vore tjej eller kille. Det är liksom oviktigt, bara alla kan det de förväntas kunna. Här ombord är jag drottning av all organisation, jag vet vart minsta skruv finns, tepåsar i olika smak, , vilka chips var och en gillat samt flaskor med bubbel.

Det sista är mest viktigt för mig själv, öl och Rom sköts av kapten, jag ser till att alla får något att äta och dricka och jag är frågvis, nyfiken och engagerad men till att laga toaletter duger jag inte, eller som nu när vi nyss gick till kaj för bunker och hux flux inte har någon styrning. Läs ingen. Man är inte ensam på ett sådant ställe, bland annat låg en hysterisk stor kryssare strax bakom oss. De hade nog inte önskat oss välkomna upp 10 våningar på kaffe om vi drumlat in i sidan på dem. Men precis som jag sa i mitt tal till Nalle när vi gifte oss. – Du gör mig dubbelt så mycket av allt. Dubbelt så glad,arg, rädd, modig men framför allt, du gör mig dubbelt så bra och du lär mig en herrans massa olika saker. Bra och kanske mindre nödvändiga, men i alla fall, jag fylls ständigt på.

Idag har jag för det lärt mig att om man i en trång liten marina med två smala platser för bunker backar in med viss maskinverkan och använder sig av lika delar tur, vind som tar riggen samt lite autopilot kommer man för det i närheten av tänkt position. Hamnkapten hade stora ögon och vidöppen mun när vi kom in på bredkas, det heter så i Östergötland när man sladdar med sin bil i kurvor antingen av fart eller halka. Men när han först fick en arg föreläsning av Kapten- jag -gör-då-tamejfan-så-gott-jag-kan-utan-att-kunna-styra blev alla oerhört vänliga och var nog rätt imponerade över att vi ens nådde land. Tio minuter senare hade vi även styrning. Första skräcken var att växeln gått sönder, men som väl var visade det sig strax att det bara var några skruvar som var på väg ut. Snipp, snapp var vi med styrning, diesel samt äckligt Martinique vatten. Jag vet inte hur de bär sig åt men maken till metallsmak får man leta efter, det duger till disk, dusch och skurning, ej matlagning och för guds skull inte heller till kaffe. En del har tre filter in, kol, bakterier och partiklar, vi har kol men med lite billiga grejer från Jula kan man snabbt uppdatera resten med. Och nu har vi bestämt oss. Nästa vinter åker Sparven hem. Hon har varit oss oerhört snäll och medgörlig, inte alls som den gamla lynniga surkärringen som var hennes företrädare, hon var en båt fylld med egen vilja och idéer om vart och när hon skulle.

Den här är som lite mer samarbetsvillig och pålitlig. Men tiden var knapp på Trinidad och även om vi gjort en del längs vägen borde hon ligga på varv och pysslas om rätt länge. Den tiden finns inte för oss här och inte har vi har inte råd att leja bort allt. Vi har vänt och vridit på allt och till sist bestämt oss för att Fru Sparven ska placeras på ett annat fartyg och få lift till Europa. Det blir en lagom tur från Antwerpen hem och kostnaden den samma som tre månaders förlorad inkomst, bunker och övrigt slitage på båten. Sedan får det bli några år hemma. Hjertmans som hjälper oss med mycket är tack och lov återförsäljare till Masterwolt för med elen finns det just nu mycket att önska. Nu räddade vi upp en del med nya solpaneler. Men hjälpkärran behöver service och motorn lika så, av någon anledning suger hon luft och Nalle har väl ägnat timmar vid det här laget åt att lufta, täta och pumpa. Hit intill har hon alltid startat tillslut men det känns inte helt tillfredställande. Mycket vill vi uppgradera och det görs lättare under tid och hemma. Men tillbaka kommer vi, jag kan inte tänka mig ett liv utan att återvända. Både förra året och i år har vi hittat nya favoritplatser, andra ställen hade kanske kunnat bli det, om man haft tid att stanna. Tre månader tänker ni, tre månader av att att vila, vela och tura där borta, TRE månader av att inte ha tid!?! Hur fan är det möjligt? Ja, jag vet inte riktigt, men även om det rör sig om avstånd som till Gotland hemifrån tur och retur så tar det även här tid att ta sig framåt. Å hur vi än har gjort så tiden är strax slut. I samband med hennes hemtransport nästa vinter åker vi över och seglar någon månad, tillbaka till Dominica, min senaste favorit. Bodde jag inte i Vat korset så skulle jag bo på Dominica. Aldrig säger Edith, aldrig. Oj, sa jag, hon brukar inte va så omöjlig. -Varför? -För att de har fula skoluniformer! Inte värre än så. Å andra sidan så behöver jag mitt hemma också. Det är ju fan att orkansäsong är på sommar och höst för egentligen skulle jag hellre vara hemma längre på vintern eftersom jag är barnsligt förtjust i snöoväder och både förra och den här vintern har vår herre försätt Valdemarsvik med mycket av den varan. Jag bytte hellre bort svensk sommar. Kanske inte prompt just den som var, det var lika varmt hemma som här då, men en vanlig 19 grader varm och mycket regn sommar kan jag överleva utan.

Nu har vi kommit fram till helgens semesterparadis, ankarviken Grande Anse D’Arlets. En strand, en gata och en massa barer och restauranger. I morse sa vi hej då för sista gången till Stellan på Marina som nu fått tillbaka Clara ombord. Clara var med över Atlanten med just Stellan och nu har hon åter mönstrat på. De går norr och vi söder ut . Om en vecka lämnar vi Martinique med färja i stället för egen båt. Hur det känns? Faktiskt rätt bra. När vi väl bestämt oss var det ok. Nu tar vi dingen iland, badar i solnedgången och hem å lagar mat. Livet är rätt gött vart man egentligen än är. Så länge det ingår lite rött vin, en tokig men väldigt snäll kapten och ett par ungar som för det 13 gånger om dagen gör som man snällt ber dem, ja då spelar det väl inte så stor roll vart man är.

Eder utsände i Västindien med siktet ställt mot Patricia och avhämtning av tillika levande katt och krukväxter🏃‍♀️

Advertisements

Tidig morgonstund.

Där nere sovs det gott och här uppe i mörkret sitter jag mol alena och lyssnar på morgon simmargänget. Vi ligger längst in i Fort de France och om styrbord ligger stranden och fortet, Fort de Louise. Varje morgon långt innan solen går upp samlas det ett gäng med kvinnor och män i övre medelåldern för sin dagliga simtur, ungefär som med syjuntor och bokklubbar. Det är de som simmar och det är de som mest står i vattnet och samtalar. Vartefter klockan går så ansluter sig fler och jag tänker att det ser så himla gott ut så skulle jag med vilja ha det. Möta upp mina kompisar i bleckmörkret, bada och skratta under det sista av månljuset, ja om jag skulle bo här alltså. Fort de France har vuxit på sig sedan sist, inte till storlek kanske men i vårt gillande.

Jag ska inte alls påstå att Martinique är ön jag skulle välja här borta, snarare tvärtom. Men smaken är som väl är olika. Det finns många som bor på sina båtar inne i Le Marin, en stor soppa med segelbåtar inne i hamnen med totalt säkert närmare 5/600 båtar. Lika dant ute i St Anne, folk blir kvar i månader. Jag är dels för rastlös och stränder finns det fler utav. Här var vi ett par gånger förra året, Mårten, Stellan och vi hyrde bil och åkte på vulkan utflykt, körde fel och hamnade i ett regnskogsreservat, en underbar dag, i övrigt är det som vilken mindre fransk stad som helst, med ett undantag, de flesta försöker i alla fall tala engelska. Med en kryssningsbrygga som dagligen tar emot i alla fall ett fartyg med lika delar amerikaner som européer har de möjligtvis förstått meningen med att hitta personal till restauranger och affärer med viss kunskap i övriga språk och när kunskaperna i de tar slut skrattar de till skillnad från majoriteten som rycker på axlarna och går, här är det något bättre. Jo då, jag vet, ta seden dit man kommer, absolut, fast själv inser jag att om vi ska ha turister hemma så blir det himla svårt om vi konsekvent bara talar svenska. Med hjälp av Edith är det sociala livet betydligt enklare att ta del i. Enligt henne själv talar hon inte bara svenska och ungerska utan numera även engelska och franska. Engelskan kan jag tillstå men franska vet i katten. Nåväl om man är som hon dröjer det minutrar innan hon har nya kompisar, snart nog är hon dessutom bekant med deras föräldrar också. För dem berättar hon rysliga historier om kölden och snön därhemma snart tittar dom oerhört förundrat på det lilla barnet som ur permafrosten tagit sig hit på en segelbåt. En av dessa mödrar frågade mig härom dagen vilket språk jag talade med våra barn, jo vi var ju från Sverige så svenska?!? – Aha, I thought you speaks english in sweden! Jag förklarade att det är ungefär som vårt andraspråk, fast ändå inte, men jämfört med alla andra som inte talar engelska som sitt modersmål pratar vi det nog bättre. Nästa mamma trodde vi pratade spanska. Jag hoppas att de barn som i dag går i skolan här får en kartbok. Det fick jag, Skol Atlas. Den var, när jag var liten, stor och röd man behöll den genom hela skoltiden. Den innehöll inte bara kartor över världens alla länder, floder, hav och sjöar, det fanns också topografiska bilder, naturfyndigheter samt befolkningskartor. Jag drömde mig alltid längst bort, till småländer i Afrika eller platser med konstiga namn borta i det på den tiden helt stängda USSR, Sovjet republiken. Jag anade nog redan då att jag skulle resa långt bort så småningom att det bland annat blev hit visste jag inte då, men jag älskade min kartbok och allt som var i den. Nu trodde vi tills i måndags att vårt sista besök på Martinique enbart var för att droppa Olle här som efter en del taxi trassel i sista sekund kom i väg ut till sitt flyg mot New York. Framåt lunch släpade vi oss i land och återvände till Instant Food. En liten sylta på stora gatan, ett av alla dessa ställen som nog mer är berömt för sitt wi-fi än för sin gourmandiska matlagning. Numer är inte ens nätet av högre kvalitet, Hasta la pizza eller för den delen klädaffärens på samma gata är bättre. Det de slår de andra med i dag är personalen, det jobbar en tjej där, eller vi tror för det att det är en tjej och hon gör liksom bristen på uppkoppling och utspillt rödvin värt allt. Första dagen kom hon nog direkt från krogen själv. En extra lång, tät och glittrig lösögonfrans satt där den skulle, den på andra sidan bara till hälften. Runt/på/bredvid bar hon ett skrikande lila läppstift. Hon är smalare än jag, kolsvart och håret intryckt i en pappershuva, vilket även de andra i personalen har. I förrgår bar hon för liten sjömansklänning i utförandet kort-kort och i går en trång liten vit klänning som hon olyckligtvis spillt köttfärs på i brösthöjd.

Hon serverar i bland med en cigarett i handen, oftast sjunger hon för sig själv på spanska, fyller upp vinglas så det rinner ut på borden för att skrattande återvända med servetter och tyvärr spilla ut ännu mer. Edith får varje dag mer och mer mjukglass i sin mugg som sedan toppad med strössel. Hon kommer alltså ut till bordet med en burk och sked, två sekunder senare är bord, barn samt barnets iPad rejält strösslad varpå nya servetter hämtas. Hon är på sitt eget vis helt underbar, hon skrattar på tok för högt, hon talar knackig engelska och är inte särskilt haj på att räkna, men med sina långa kråkben, sin lite märkliga manér och hennes hesa skratt så har hon ändå krupit in i våra hjärtan. Hon är en urtypisk sorts människa som Edith har svårt att förhålla sig till, lite som Pippi Långstrump, hon vill så väl men ändå blir det oftast pannkaka, Edith skäms lite över just den sortens människor men är i samma stund även oerhört förtjust, hon skulle aldrig våga vara sådan men å andra sidan är de ju rätt spännande. I går fick hon efter fyra dagar dricks. Hon blev så överlycklig och tydligen hände det inte ofta, för Nalle hämtades in och hon pekade och förklarade för sin chef -att det var han, han var det som givet henne pengarna och nu var de hennes, HENNES! Var något fel undrade hennes chef och tittade oroligt på Nalle? -Nej, sa Nalle med en röst fylld av värme, hon är underbar på sitt vis. I dag när vi kom tillbaka skrattade hon sitt kraxiga skratt och hällde åter igen upp för mycket vin, en öl till Nalle, Sprite till Gurran, men Edith då? Mjukglassmaskinen var trasig. Dodo! Come!! Edith vägrade. Hellre döden än att följa med Queen of no sorrows bakom disken, även att det skulle rendera en glass var inte tänkbart. Men med passivt stöd av pappa gick det bättre.

I dag tuffar vi nedåt i långsamt mak mot Le Marin. Vi tar upp där i stället och resan får därmed ett snöpligt slut. Situationen i Venezuela försämras varje dag. Både Ryssar och amerikaner har intressen i landet samt en rad narkotikakarteller och de ska aldrig underskattas. Jag är kanske inte så rädd och var nog beredd på att gå ned, men som Nalle säger, vad händer om amerikanarna öppnar baser på Trinidad? Jo, vi lär få lite svårt att få våran båt därifrån nästa år. Vi fegar ur och stannar här i en vecka och vidare till Lucia med färja och sedan flyg till Trinidad och sedan hem. Nu efter många samtal är vi nöjda. Förvisso ledsna över att inte komma till Cumberland bay, Snake på Mayreau men vi kommer hem. Hem till barnen, mamma och Lina och Lina, jag saknar er verkligen mycket. Det slutade inte som vi tänkte.

Men Sparven är trött och behöver vila, kärlek och omsorg. Vi är tacksamma för i år, tre månader har gått fort och snart sitter jag hemma i köket i Vat korset och hoppas ni alla kommer hem på kaffe.

Eder utsände i slutklämmen på sin resa.

Märkligt längs Montserrat.

Det finns de som gör de mest fantastiska reseplaneringar även om de bara ska flytta sig mellan öarna nere i Grenadinerna, ja och så finns det vi. Vi tittar på sjökortet och säger att dit vill vi åka. Förvisso vill vi inte alltid till samma ställe, som det blev den här gången, Nalle ville till St Barts och jag till Saba och jag fick ge mig. Tiden räckte inte till för i går flög Olle hem och Nalle ville dit redan förra året så storsint kröker jag min lilla nacke och följer med. Dingen ensam till Saba känns inte helt bekvämt. Åter till planeringen. Som jag skrev, vi tittar i sjökortet, sätter segel och åker dit. I princip nio av tio har det funkat toppen tills nu. I bakhuvudet hade vi i minnet att det varit vulkanutbrott på Montserrat men omfattningen var osäker. Jag frågade Skeppare-jag-löser-det-vart-efter, om vi inte skulle gå norr om ön men då skrattade han sitt jag-vet-lite-bättre-än-du skratt och förklarade för mig och den fina med att gå syd om och därmed få lä någon timme och i samma stund även kunna tillreda en utsökt liten lunch. Strax innan vi smet in så vaknade jag och kom upp. Mitt nyvakens humör är väl kanske inte det bästa så i tystnad gick jag upp och med munnen full av limekex förkunnade jag att vi gick för nära kusten, det är en zon runt egentligen halva ön och ut ett antal miles från land där du inte får gå. Vulkanen Soufriere är fortfarande aktiv och det vi trodde var moln var då absolut inga små rara dunbollar.

Ser man på vårt track på Ais’en så ser man att vi girade ned lite mer syd och av den planerade lunchen blev det inget men en syn jag aldrig ska glömma. Plymouth som per definition fortfarande är huvudstad ligger helt i ruiner. Där askdrivorna är som högst mäter de över en meter. Fram tills för något år sedan kunde man ankra på norrsidan och åka på en guidad tur ner till stan som ligger längs havet, som jag nu förstått får man inte göra det längre, några hundra meter i från, inte närmare. Stan ser ut som alla städer här borta. Låga små byggnader som ligger längs gatunätet och i mitten av byn ligger kyrkan. Skillnaden mellan andra byar och den här är att allt är grått, grått och åter grått. De gator och fårar som lavan och askan rivit upp är ännu inte gräsbevuxna sedan förra utbrottet och tidigare har man byggt upp staden efter utbrotten men nu har man givit upp och flyttat till en ny stad. I början av 2000-talet kollapsade delar av vulkanen och man trodde återigen att hon skulle falla in i den oändliga sömnen som havererade vulkaner ibland hamnar i men ett par år senare fick hon ny energi och alla evakuerades igen. Som jag tror drog locals norrut och den övriga befolkningen, amerikaner och kanadensare drog hem.

I övrigt kan nämnas att ön har en herrans massa irländska anfäder och ännu talas bland många både kreol men även irländska och dessutom lär de äta Irish stew.

Sedan gick resan i ett rasande tempo. Vi började på söndagsmorgonen på Dominica, fortsatte till Goudaloupe och upp i ottan för att vara framme på Nevis. Någonstans missade vi möjligheten att klarera in via internet och därmed spara livet en timme till att göra roligare saker än att sitta på de tre olika kontoren men man lär sig ibland långsamt vartefter. Det finns en länk på nätet som heter easyclear, den skulle jag varmt rekommendera ty om du varken har tänkt byta båt eller namn finns du kvar för evigt. Nu gjorde vi på det mer klassiska viset. Tullen, migration, polis samt även hamnkontoret. Härvid skapades det en inloggning tills nästa gång, ett dygn senare välkomnades vi tillbaka för att slutföra just själva inloggningsdetaljen. Man kan alltså inte gå i gryning om inte formalian är klar. Själva Georgetown är väl ett rart ställe men efter 18 påminner det mycket om Valdemarsvik som jag kommer ifrån. Är man snäll skulle man väl kunna säga att det inte är då livfullt kvälls tid. Det samma gällde huvudstaden på Nevis.Efter som vi skulle gå dagen efter låg vi kvar ute på den första ankringen i stället för att gå in mot sandstrands delen. Allt vi behövde låg ju i stan tänkte vi, pyttsan tänkte de och la varenda restaurang längs stranden. Jag kan klara mig rätt länge på en ganska påver kost, de tre andra i min familj är även på detta vis ganska olika mig. Ett lågt blodsocker är då inte grunden ur vilken glädje och energi uppstår. En som muttrar och två som ylar som vargar- Ja är hungrig, jag är hungrig, jag är hungrig. Just där och då kunde jag med glädje strypt den som kommit på att vi skulle äta iland, om ni inget medger till min familj, så kan det ha varit jag som kom med förslaget om att gå ut och äta, men mer troligt så var det någon annan. Gata upp och gata ned gick vi med vargarna hängandes i hasorna utropandes sin hunger. Därtill var det ju inte bara vi längre. Vi hade numera även Nalles lillebror Olle. Han är 40, ungkar, bor i New York, trimmar dagligen sitt skägg och har absolut inte några barn. Läs gärna igen, han har absolut inga barn. Jag är fortfarande djupt tacksam över att han, inte bara den gången, utan ganska många gånger på 16 dagar inte likt Jesus tagit sitt pick och pack och promenerat iväg över haven. Nu tog han på sig rollen som Googles ansvarig och letade restauranger. Numera går Gustav omkring som hans värdige efterträdare med sin internetlösa telefon men som i alla fall visar en blå prick i en i övrigt svart karta och med den som vägledning föser han sin flock framåt.

Tillsist gav vi upp och hittade en taxi ut mot stranden och i motsats till innerstaden kryllade det utav öppna restauranger. Regn byttes mot sol och alla åt och den, för det för lillebror största lyckan, så hade de även ett utmärkt Wi-fi. Gustav stoppade näsan i sin skärm och sa därmed adjö till övrigt socialt umgänge. Just det där är något som av och till upprör andra i besättningen varpå den unge wi-fi huntern genast försvaras av sin hök till moder. Vilka är vi att klaga på honom för att han tittar på vad vi anser är dynga på youtube? Han anser förmodligen det samma om oss, vi är inte så hemskt mycket bättre själva, jag känner en oerhörd uppriktig glädje över att kunna läsa NT, Norrköpings Tidning och alla andra tidningar. Se över de senaste uppdateringar på Facebook, Instagram, se över Mail och tyvärr även betala räkningar. Vi är i detta fall lika goda kålsupare allesammans. Maten var ljuvlig, priserna i USD, men betalades i EC, men med en för oss helt ok växlingskurs. Svenska kronan har jämfört med dollar och euro för stunden ett rätt så blygsamt värde. Efter en tur med taxi och en ganska lång dingetur sov alla snart gott i sina bingar och dagen efter gick i historiens tecken. Vi började med Hamilton huset. Hamilton föddes på Nevis innan han kom till USA och redda upp den amerikanska konstitutionen. För oss med svenska värderingar och en grundläggande idé om människors lika och fria rättigheter så får man lov att hålla i minnet att han verkade i en tid av slavhandel och djupa missförhållanden för den svarta befolkningen. Jag tror det är oerhört svårt för oss som svenskar att förstå oss på hur de tänkte, hur det kunde vara en normal och allmän rådande åsikt att ha raserna åtskilda så gott det gick, men så var det i alla fall. Hamilton var nu av en annan åsikt och hade det nog verkligen inte lätt med sydstaterna. Han avslutade sina dagar i en duell, två gentlemän i mellan, Hamilton sköts först, överlevde om än dock svårt skadad och roddes om aftonen över floden hem men dog tyvärr morgonen efter. Dock lever han kvar i alla amerikaners minne då hans porträtt dagligen byter händer, hans finns nämligen avbildad på dollarsedlarna.

Vidare fanns en utställning om Nelson samt en del av öarnas historia. Vi letade en stund efter den judiska kyrkogård som sägs finnas något kvarter över museet men dit hittade vi aldrig, i stället fick vi en rejäl promenad och kring lunch ordnades de sista detaljerna kring inloggningen och nu satte vi näsan mot St Kitts. Enligt anvisning fanns det två customs. Ett närmast stora hamnen och ett borta vid marinan. Vi försökte vid det första utan att lyckas. Vi ropade på radion, provade KBV som ligger bredvid, inte ett svar från någon. Gjorde station call om det möjligtvis var någon som hörde oss och det var det, men de vi försökte ropa på satte dövörat till. Då gick vi in i marinan. Medans Olle och jag bunkrade skapligt billig diesel, typ 8kr/litern, så galopperade Nalle i väg till ny inklarerings cirkus. Ingen visste riktigt hur länge Olle och jag kunde ligga kvar på dieseltappen och utan dinge i sjön skulle det ju kunna bli lite svårt för Nalle att ta sig ut till oss. Tydligen drog det ut på pappersexercisen även här och då de till Nalles glädje höll öppet till klockan 19 bad han om ett tillfälligt uppehåll och springa bort till båten och i värsta fall följa med oss ut och återvända med dinga. En stor färgad kvinnlig officer satte stopp för detta innan han ens talat till punkt. Med hennes pekfinger riktat någonstans i pannhöjd väste hon mellan tänderna att Nalle då verkligen inte skulle gå någonstans alls, inte alls. Kapten- nu- inte-lika-stursk ställdes sig i givakt och det gillade hon tydligen. Hon grävde strax fram de papper vi behövde och i ett huj var pass stämplade och därmed var vi både in och utklarerade. Den natten låg vi till kaj. Knappt 400 kronor fattigare men med båten fylld med färskvatten och skapligt avsköljd kändes det värt det. Kom i håg att detta är öar som ibland inte ens har något vatten alls. Inte konstigt alls att det blir dyrt. Senare under kvällen så stod vår herre för bevattningen, ett riktigt skyfallsregn som varade i timmar. Att det regnar här är inte alls ovanligt, en plötslig störtskur men det brukar inte hålla på så länge. Saltvattnet är ett ständigt bekymmer och för oss som har en stålbåt ett jäkla elände, det var bara synd att det blåste för annars kunde vi även passat på att få seglen befriade från salt. När det inte har regnat på flera dagar är händerna vita av de flingor av salt som havet lämnar efter sig vilket i kombination med starkt solsken alls inte är nyttigt för seglen. Basse Terre på St Kitts gav oss en natts sömn långsides en brygga, ren lyx om ni frågar juniorerna ombord och en skaplig supermarket ganska nära hamnen. Vi bunkrade mest grönsaker då delar av oss mest lever på selleri och morötter just för stunden. I gryning lämnade vi ön och gick upp till St Barth. Här hade vi bestämt innan att vi skulle försöka gå till kaj. Ankringen ligger ganska långt ut och vår dinge Titanic är väl i ungefär samma kondition som när vi lämnade Trinidad. Vi ropade upp hamnen som glatt hälsade oss välkomna och angav oss en plats. Utan boj i sjön är det lite utav ett spektakel att först ankra i lagom höjd och sedan backa in på sin egen lilla plats men efter en del olika försök satt vi så fast med aktern i land, manövern kostade så småningom delar av badstegen men det går nog att ordna den igen. Nalle for iland för inklarering nummer sex på bara några dygn. I vanlig ordning massa papper och då även det svenska ursprunget till trots så talar de flesta bara franska även här. -Jävla grodor, muttrade vår egen icke fransktalande kapten,- Jag vet, sa hamnpojken leende på svenska, min chef är lite knepig. – Fan, sa kapten-gör-först-och-tänk-sedan. Det visade sig att den oerhört trevlige killen som jobbade i hamnen var född här borta men vid 7 års ålder flyttat till Sverige och bott och gått i skolan där tills för ett antal år sedan flyttade till St Barth och blev anställd i hamnen. Världen är inte så fasligt stor. Vi pratar ofta om det när vi seglar omkring här. Tänk så stor världen faktiskt var för länge sedan. Fundera över vad skeppspojkar helt utan utbildning tänkte när de kom över hit från norden. Vad kände de när det bara blev varmare och varmare? Trodde de kanske att de närmade sig jordens slut, att de snart skulle trilla ut. Bristen på gryning och skymning, de svarta cariberna som bodde här, maten, vanorna, inget kunde vara känt. Google fanns inte, inga möjligheter att förbereda sig fanns, allt var nytt, okänt och säkert ganska skrämmande.

Europa skaffade sig kolonier inte bara i Afrika utan även här borta i Karibien. Framför allt för slavhandeln. Plantagen behövde arbetskraft och den fanns att hämta i Afrika och sedan lastades de under omänskliga förhållanden på fartyg. Troligtvis som en befriare kom döden många till mötes redan under resan. Brist på mat, vatten samt de totalt undermåliga möjligheterna att sköta sina toalettbestyr gjorde att många smittades av både sina medfångars krämpor men även av de bakterier som de aldrig träffat på men som nu spreds från den vita besättningen. Denna smittspridning blev en farsot på många av öarna och tog död på en herrans massa människor. Nu ville ju inte Sverige vara sämre än någon annan och då kolonier i Västindien var på högsta mode skaffade sig den svenske konungen sig även han en egen ö. St Bartholomy. Nu visade det sig ganska snart vara en ganska värdelös ö jäkel. Slavhandeln var på nedåtgående, inget gick att odla på land och under gjord fanns inget annat än bräckt vatten. Efter drygt 90 år 1897, röstade dåtidens svenska riksdag med blott en röst emot att sälja tillbaka eländet till fransmännen för 300 000:- och därmed va av med den. Vi kan ännu en gång lägga ett kapitel till den svenska historien, att vi har en fallenhet för att passivt delta i dåligheter samtidigt som vi står utanför. En svensk teg nog inte bara inför omgivningen, vi höll nog tyst om mycket, inte ofta talar vi på historielektionerna i skolan om att vi ganska aktivt deltog i slavhandel. Inte så att vi fraktade dem till Sverige, men lika förty tog vi del i denna osmakliga handel. Den siste svenska guvernören skickades hem, ön blev fransk, slavhandeln upphörde och ön föll i dvala. Då inget kunde växa eller gro avfolkades ön och det enda goda som kvarstod var frihandeln, varken människor eller varor skulle någonsin beskattas på ön. Detta lever kvar än i dag och det märks på öns besökare i dag. Vi tittade alla storögt på de super yahts som låg inne i hamnen och när vi betalade 40 US för vår natt kom en en annan man in och betalade över 1000 för sin vistelse, ja i samma valuta alltså. Gatorna kantas av Dior, Prada och Rolex och har du bara stålar så kan du ju passa på att shoppa loss, allt är taxfree, i vårt fall uteblev just den delen av resan. Hungrigt tittade jag mig igenom skyltfönstren men skatt eller ej, det hjälpte inte det minsta. På tal om gatorna är dubbelt skyltade. Dels på franska och dels på svenska. Någon gång på 60-talet pryddes stadens gator och torg med namn som Vanadisplan, Nygatan och Grönagatan. Det var inte öbornas egna påhitt utan några rojalister från kalla nord som för det ville påminna om vilka som minsann styrt och ställt där för några hundra år sedan. Idag har Gustavia och Piteå ett vänskapligt utbyte med varandra och titt som tätt vajar den svenska flaggan. Vi traskade och gick, museum, kyrkor och två olika försök att dels klättra upp till fort Oscar som ännu i dag är ointagligt och numera är polisstation och dels till Gustavs fort, stängt på grund av renovering.

Efter dessa bergsbestigningar önskade våra barn sig andra föräldrar. Sådan som kanske mer sitter stilla än att gå i lodräta backar i 35 graders värme för att sedan upptäcka att det är stängt. Det var där och då Edith sparkade i en lyktstolpe i ren trötthet och ilska så det blödde om tån. När hon väl återvänt till sitt mer vanliga berg och dal bans humör tittade hon oroligt på det lilla såret och sa tyst att det var det nog inte värt även om det var ett skitfort. Gustav å andra sidan utropade sig till kung då staden hette Gustavia och borde få sig en ny svensk kung och nu hade han anlänt från fjärran land över de stora haven. Dagen efter lämnade vi ön och han var kvar ombord så jag antar att han abdikerade lite drygt ett dygn efter ha bestigit tronen. Under vår korta tid fick Olle så sina forskningsresultat publicerade. I 9 år har han funderat på leptiner och jag tänker på inget vis försöka förklara vad han kommit fram till. Något genetiskt, dna grejs och en massa proteiner. För den som vill läsa går den att hitta på nätet, sök bara Olof Dallner, Rockefeller.

Väl värt att fira oavsett om man förstår eller inte. På något vis kommer de stora resultaten oss vanliga människor till godo så småningom och jag tror att själva slutklämmen i hans forskning går ut på att kunna spåra människor med given fallenhet för övervikt, en övervikt som är orsakad av höga eller låga halter av leptin och det är väl toppen och bör således firas med bubblor. Någonstans där sattes bubblet lite i halsen. Nalle hittade en artikel om en båt som med blotta förskräckelsen kommit undan ett vad alla inblandade är helt säkra på, piratöverfall mellan Trinidad och Grenada. En segelbåt hade under överfarten på natten sett ett roterande rött och blått sken. Kapten väcktes upp och beslutade dikt utåt, ljusen följde efter. De ropade upp båten på radion, inge svar. Vidare följde en katt och råtta lek, troligtvis en jäkligt obehaglig sådan, under några timmar. Segelbåten bytte då och då kurs och den andra följde efter. Inte förrän de speedade upp till 11 knop, vilket för oss är en ren omöjlighet, blev de kvitt den andra båten och så småningom kunde en ganska skakad besättning gå in på Grenada. Det här är tyvärr varken första som sista båten som sedan en tid har bekymmer i de här vattnen. Problemet är just nu Trinidads omedelbara närhet till Venezuela. Landvägen är det ynka 12 km mellan kusterna och situationen på fastlandet är mycket orolig. Landet gick till val men han som förlorade tyckte inte att han som vann verkligen hade vunnit och han ville ju så gärna bli president och snart nog hamnade landet i kaos och staten havererade.

Som vanligt i länder där demokrati har en annan innebörd än hos oss så är det de vanliga små människor som råkar illa ut. Pengar är oviktiga för den som har, men för den som saknar betyder de allt. Man blir som jag tidigare skrivit, så kriminell som man måste och även om jag tycker att vi vänder på varje krona för att kunna genomföra dessa resor så framstår vi nog som omätligt rika i andras ögon, de som inget har. Att därmed komma över en utländsk segelbåt som säkerligen har en hel del kontanter ombord, troligtvis en hel del värdefull elektronisk utrustning är en guldgruva och ger ett rejält ekonomiskt tillskott. Alltså är sjöröveri en god källa till inkomst och då staten inte längre kan betraktas som en rättstat är det ganska ofarligt som verksamhet. För att ta sig till varvet på Trinidad måste vi segla runt knuten mot Venezuela vilket vi av och till under den här resan har pratat om som någonting mindre behagligt. Vi läste vidare om vad UD ansåg om saken och de avrådde alla besök i Venezuela och manade till största försiktighet om man avsåg att segla i de närliggande vattnet. Nu har vi bokade flygbiljetter från Port of Spain som av snålhet inte går att boka om, hur vi riktigt löser det vet jag inte, men en lös idé är att ta upp i Le Marine, färja till St Lucia och vidare flyg därifrån till Trinidad och sedan hem. Ännu så länge är det en arbetsplan.

Vi lämnade Gustavia lunchtid med näsan ställd mot Dominica igen och knappt 30 timmar senare ropade vi upp Marcus för andra gången under en vecka och bad om en boj. Han kom ut och mötte oss och var så hjärtligt överlycklig över att vi var tillbaka. Han deklamerade sin kärlek till var och en av oss och ansåg oss nu vara landsmän, – You are now locals and nobody fuck with me, You are one of us and I love you. Lite rätt har han, vi hänger ju mest i Charlotteville, en slummig förort till huvudstaden. Alla morsar på oss, det är fjärde gången vi var där nu och de flesta känner igen oss. Jag passerade min patient, en diabetes sjuk man i 70 års åldern med rätt gräsliga bensår. Sedan sist var det vettigt omlagt istället för den såsiga variga gegga sist, nu bättrade jag på det med en antibiotika kur och stränga förmaningar om daglig rörelse och att inte bara sitta stilla på sin trappa hela dagarna. Han lovade att göra sitt bästa samt att äta sina piller i 10 dagar. När vi under kvällen kom förbi igen meddelade han att helt enligt order tagit sin medicin och snällt skulle göra som han var tillsagd. Vi var alla på olika vis helt slut efter nedsegligen som lindrigt sagt var rätt gropig. Vi gick ned under St Kitts och hade hoppats på att Montserrat skulle läa av lite, men icke då. Inte förrän rätt långt syd ned på Goudaloupe fick vi lite mindre vind. Windy visade på 14 knops vind och mätaren hos oss 37 en viss skillnad. Barnen och jag höll oss fast en trappa ned och på övervåningen kämpade Olle och Nalle med ett bråkigt storsegel som tillsist låg bärgat och surrat på hytttaket. Återigen tänkte jag på Anders på Malala som ensam seglar runt jorden. Han lagar segel, han fiskar svirvlar med krokar i en jäkla sjö, för min egen del klarar jag knappt att ta mig i väg på egna toalett besök i den här sjön. Vi är alla olika och tack för det, men ibland skulle det vara till min fördel att vara utav en lite tyngre sort. Edith bäddades ned i lilla soffan mellan skottet och vår binge där låg hon fast och Gustav låg i slingerkojen nere i salongen och därmed sov alla tryggt och gott. Mitt i natten for Edith upp och hade drömt mardrömmar om röster som härmade henne elakt. Själv låg jag i någon märklig dvala och tänkte att så småningom måste jag börja förbereda mina barn på mitt åldrande. Jag måste komma ihåg att berätta för dem att om jag hamnar på långvården så för de inte knäppa nattskjortan i ryggen på mig och jag måste få sova på magen och gärna få håret flätat eftersom jag avskyr att ha det i ansiktet. Man hinner tänka mycket i denna värld som å ena sidan inte innebär så mycket intryck men å andra sidan hela tiden kräver ens fullständiga närvaro.

Dagen efter ropade vi för sista gången upp Marcus och sa adjö, – vänta, sa han jag kommer ut. Tre minuter senare såg vi hans båt som studsade ut på vågorna med texten Marcus, security, målad på sidan komma mot oss. Dagen innan i vad vi trodde ett ganska rusigt skick hade han lovat Mango till barnen, vi tänkte inte vidare på det, men det gjorde han. Nu var det dags att säga hej, med en klump i halsen av att i bästa fall återses om ett år, i sämsta fall aldrig, skildes vi åt. Ännu en gång la han handen över sitt hjärta och såg allvarligt på oss och sa hur kära vänner vi var till honom. Å för en gång skull tror jag det var sant. Man hör det ofta här borta. Love you brother! Det betyder väl ungefär, – bra att du kom och spenderade lite pengar hos mig, kärlek har många utseenden men just den här tror jag faktiskt är av den mer sanna sorten. Jag ber att Gud fortsätter ge dem den nåd de behöver och att vi ses om ett år, vår vän Marcus och vi.

Eder utsände i den karibiska kärleken.

Och Gud gav dem nåd.

Vi är så efter ett år tillbaka på Dominica, tillbaka i Roseau och tillbaka hos Marcus.

För er som följt oss så kommer ni kanske ihåg att jag för ett år sedan skrev om Marcus som med sin lilla flicka tryckt mot kroppen sprang och tog så mycket skydd som fanns i september 2017 när orkanen Maria tog stora delar av Karibien och främst den här platsen med sig ut i havet.

Nu är vi här igen och storögt kan vi konstatera att mycket är iordningställt, många hus är lagade och framför allt finns det varor till något vettiga priser att köpa i affären. Jag som oftast använder mig utav priset på cigaretter som index kan konstatera att utvecklingen är gynnsam. För ett år sedan kostade ett litet paket, dvs 10 stycken drygt 70 kronor i svenska pengar, nu kostar 20 st 15 funny money. Alltså knappt 50:-. Funny Money är ett uttryck jag snott utav Stellan på Marina. Det kom tydligen till under en resa till Grekland i en tid då den grekiska drachmern för oss svenskar i det närmaste var värdelös. Så när man köpte ett frimärke för ett par miljoner döptes valutan om och uppenbarligen var det så bra att det ännu lever.

Saker här har alltså blivit billigare vilket är bra på fler sätt. Dels handlar vi turister betydligt mer och dels har de som bor här vettiga möjligheter att köpa det som de behöver. Förra gången var en av många brister takskruv och i går när vi kom in i affären här uppe på gatan blev jag varm i hela hjärtat när jag såg skruv, spikar och andra grejer jag vet att de behövde för att kunna lappa ihop sina hus. Fattigdomen är nog fortfarande ganska stor åtminstone som jag upplever den här ute i Charlotteville som är en förort till huvudstaden. Det är så härligt att vara tillbaka på fler vis. Givetvis skönt att slippa kylan hemma men mycket härliga återseenden gör det ännu bättre. När vi närmade oss bukten här chansade vi och ropade upp Marcus på radion då man bäst ligger på boj här. Precis under oss nu är det djupt men inte så mycket längre ut är det 600 meter. Så vill man inte betala för boj får man ankra och sedan få dingen i sjön och in och förtöja aktern i land annars vet man inte vart man tar vägen. Under vattnet ser det ut ungefär som i land. Branterna rasar rakt ned och de fortsätter i havet också. Marcus svarade direkt och snart satt vi fast i en fantastisk stor orange boj. Väl i land mötte vi honom när han var i färd att önska lillebror Olov varmt välkommen. Strax efter kom storebror Nalle och efter ett ögonblicks förvirring såg han vem som var vem och rätt människor önskades varmt välkomna tillbaka. Han berättade om deras lilla flicka, hon vars dop kostade honom kraftverket, han hade inga pengar men barnet behövde ju döpas alltså får man sälja vad man har och där rök familjens strömförsörjning. Nu bor han dörr i dörr med sin bror så det funkar kanske med skarvsladd, vad vet jag. Samma dag bjöds vi hem så vi fick träffa lilla dottern som nu hunnit bli två år. Familjen bor kvar i sitt ruckel på kanske 10 kvadratmeter. De har inget vatten, ingen ström dom har nog egentligen ingenting. Mamman har vi aldrig vare sig sett eller träffat. Hon håller sig undan. Jag har aldrig frågat varför. Det här är annars inte ett samhälle där kvinnor hålls i bakgrunden. Jag upplever det nog snarare som tvärt om. Eller mer som att här spelar det ingen roll vad du är, man eller kvinna, här verkar det funka bra med människa, det räcker.

De två gånger som vi besökt dem har hon hållit till längre in i mörkret. Förra gången fick tösen en av Ediths kaniner, ett mjukt tryggt gosedjur med långa öron, ni skulle ha setts givarens lycka när hon återsåg den i flickans säng. En redan inälskad lite tummad kanin från Sverige låg i hennes spjälsäng och höll henne sällskap om natten. Hur de vuxna människorna mår här vet jag inte, jag kan bara tro att jag tycker mig se något som påminner om glädje och hopp i ögonen igen. Gud gav dem nåd att i motsats till vad de fruktade så kom ingen ny orkan 2018 och sopade väck det lilla de lyckats återskapa under året som gått. Förra gången kom vi inte längre än till olika vandringar i rasmassor och att på något vis försöka ta in det, i år tog vi oss en dagstur ut ur staden och in i djungeln. En timmes lerig vandring över stock och sten resulterade i ett ursinnes vrål från den yngre besättningen. Vid vattenfallet kom man ut på en brygga, hal som ett nysåpat golv och där tycktes allt vara slut. Finemang och Lillebror grät så tårarna sprutade av en så innerlig besvikelse ungefär lika stor som när de för ett par dagar sedan blev lovade vattenmelon. Olle och Nalle hade köpt frukt och i en av kassarna fanns en jättelik melon, förvisso åt det lite mer avlånga hållet, men skalet var identiskt och då min man tillhör en sorts människa som aldrig skulle fråga vad något är utan alltid betalar lite för mycket och sedan ägnar en god stund åt att fundera på vad i helsike han har fått med sig hem. Nu dansade barnen vilda glädjedanser åt fars fångster, ja en stund i alla fall. Glädje förbyttes till ursinne när jag satte kniven i frukten som inte alls var en frukt utan en grönsak. I smak skulle jag beskriva den som en korsning av kål och pumpa med en lenhet liknande ett ganska fint sandpapper. Sorgen och förtvivlan ombord visste inga gränser, själva grillade vi den på kvällen och med en del olivolja och mycket salt så slank den ner. Ungefär så var besvikelsen i går över att bara kunna se vattenfallet, att vara så nära utan att komma fram. Pojkarna Dallner tog tillslut ett djupt andetag och ömsom bar ömsom baxade barn upp och ned bland klippor och stenar. Rätt va det var så försvann Edith ned mellan stenarna och en local kille, en liten tandlös kolsvart farbror dök upp som en lite vessla bland bergen och skulle hjälpa henne, det gjorde inte saken bättre. Edith vrålade om möjligt något högre. Den lille mannen skakade på huvet åt den vita otacksamma flickungen och försvann. Efter en del velande om att vända om tog hon så ett nytt beslut, att fortsätta framåt. Det är så vi växer och utvecklas. När vi inte vänder om. Snart nog var de alla samlade i den lilla sjö som var under fallet. Jag som utsåg mig själv till räddningssamordnare, i händelse av olycka, stannade givetvis på fast mark. Lyckan var åter och solen sken igen på den lilla skara människor som samlas under namnet Dallner när vi återvände, lika långt, lika lerigt och snart nog med två rätt trötta barn. Gustav som tydligen varit get i sitt tidigare liv sprang nästan hela vägen dit, hem var benen tyngre. Stora syster, som inte fått just Gustavs egenskaper i form utav hoppa bland rötter och stockar utan verkligen får kämpa med balans och koordination för henne var det en utmaning. Sista tio minutrarna ångrade hon att hon följt med och de sista fem att jorden ens fanns. En kvart senare i bussen log hon och sa att det var verkligen värt strapatserna, det svänger, sa katten. Efter djungel vandring var det simtur i grottor och då var fröken Dallner på topp, vidare till varma källor vars doft starkt påminde om de ruttna ägg jag hittade ombord förra året.

Vi erbjöds ytterligare ett vattenfall men då sa hon bestämt ifrån, aldrig inte ett vattenfall till i alla fall inte i år.

Annars gör vi inte så mycket alls. Vi driver omkring och promenerar rätt mycket. Dagarna går i rasande takt och ett, tu tre så har det gått över en vecka sedan vi hämtade Olle på Martinique.

Vi gick från S:t Vincent och planen var raka vägen upp till Martinique, sent på eftermiddagen tog vi ett nytt beslut och gick in och tjuvsov en natt uppe på S:t Lucia. På kvällen smög vi i land till Gros Islet, men bara lite grann, lyssnade på lite musik och drack en liten öl. Så för att vara oinklarerade så tog vi inte allt för stor plats. Vid 6 på morgonen var vi borta. Sedan händer det där märkliga Martinique fenomenet. Att bara bli kvar. Jag vet fler som är där år efter år. Jag blir tokig efter några dagar. Visst är billigt vin på Leader Price toppen. Stranden ute i S:t Anne underbar, len och vit. Men sen då? Förmiddagarna hängde vi i land och hade internet tid, sedan promenad och bad. Jo visst man kan hyra bil och ge sig i väg, man kan knacka rost och måla eller bara sitta på båten och glo. Sjävklart finns det en ständig vardag. Som att vara hemma, tvätta, laga mat, diska och Edith som behöver hjälp med sitt skolarbete. Nu var ju syftena två med Martinique, dels Micke och Sara på Tamara. Micke är lite slängd i elbekymmer och sådana har vi ju en del utav, vidare hade de med sig skinkost till mig samt ett par shorts till Nalle som tiden innan allt börjat se ut som en uteliggare, dels att plocka upp Olle. Det var ett kärt återseende med Tamara och jag åt mackor med skinkost, Nalle och Micke mätte ström och tillslut kunde de konstatera att spisidioten inte led nämnvärt av brist på ström, den led nöd på någonting annat. Numera har vi gasspis på akterdäck och nya solpaneler, som för övrigt döpts till Mattias och rikligt bidrar till batteriladdning ombord, samt en förträfflig grill som sitter monterad på relingen. Varm mat serveras numera dagligen ombord och barnen gläds åt att inte längre bara behöva äta mat som tillreds i ugnen, ty den har ju haft den goda smaken att fungera hela tiden.

Så även Mårten, lilla båten Soffi och hans nya crew, Lars dök upp och därmed var i alla fall en del lyckliga. Edith har alltid velat ha en katamaran och då våra båtar var ihop knutna så hade hon ju om än en ganska märklig skapelse, en båt med två skrov. För min egen del har jag alltid velat ha en lillebror, en önskan som mina föräldrar aldrig lyckades ordna åt mig, men så träffade jag Mårten och vips så fanns han. En odräglig, bortskämd men ack så snäll lillebror. En sån där som busar med barnen tills de är sjövilda, tackar för sig och går hem. Eller som när man inte märket det tar en iskall öl och lägger emot ens ben, ja en sån som gör än tokig. Ett par underbara middagar följde. Mårten och Lars bjöd på Beuf Bourgogne vilket varit utlovat i över ett år. Den visade sig var värd att vänta på. Gustav som är rätt matpipig åt så han tillsist somnade vi andra höll ut tills efter midnatt och det är oerhört ovanligt. På den tredje dagen kastade besättningen på Soffi loss och gick söder ut och därmed har vi nog sett dem för sista gången här borta. Sara och Micke delade vi en kittel med musslor med innan vi också skildes åt. Gustav som under veckan inte bara hade hunnit fylla 6 år med stort kalas ombord även dessvärre råkat ut för magsjuka med påföljande hög feber var inte i toppform. Sedan blev det Ediths tur. Tack och och lov fick vi plats inne i marinan efter en del turer och ägnade sedan en dag åt att tvätta och städa. Här fick vi även ombord Olle som kom flygandes från New York. Med nya krafter ombord fixades det solpaneler och annat praktiskt. Här passade vi på att bunkra vatten med, ett vatten vi sent ska glömma. Nu dricker vi aldrig bunkervatten men vi använder det till matlagning, disk, tvätt och dusch. Eller gjorde, borde jag skriva kanske. Att dricka kaffe vars vatten har sitt ursprung i marinan är som att ana smaken av kaffe men mest suga på en järnpinne. Allt smakar metall. Kaffet, riset precis allt. Jag tycker mig till och med ana en doft av järn när jag tvättar mig. Oftast är det av godo att kunna ta ombord 400 liter vatten. Just nu känns det som om en halv liter hade räckt. Väl ut i S:t Anne var det så min tur att få tal del av Gustavs baskilusker. Inte så jävlig magsjuk som barnen men en ryslig feber. Ett dygn låg jag helt utslagen. Familjen åkte till stranden och Nalle turade ut till båten för att hålla ett öga på mig. Jag har knappt några minnen alls. Jag vet att jag trodde att jag var hemma och kunde inte alls förstå varför alla tjatade om spisen som jag visste fanns en trappa ned i köket vidare störde det mig att han låg och körde med dingen oavbrutet utanför ventilen till vår hytt. Jag var nog inte vid mina sinnens fulla bruk, men dagen efter vaknade jag och var som på nytt född, förvisso med en helt borttappad dag bakom mig men i övrigt helt pigg. Nu började vår resa med Olle. Ett par strandhugg längs kusten varav en kväll tillbringades på Ti Sable en restaurang längst bort på stranden Grand Ansle D’Arlet, samma ställe som vi åt avskedsmiddag med delar av Viking gänget förra året och inte hade det blivit sämre. Underbar mat, toppen service och en plats som knappast vackrare kan bli. Morgonen efter fortsatte vi mot norr. En natt i S:t Pierre fick avsluta Martinique för den här gången och nu tänker jag att det för dröja tills nästa gång, så jäkla roligt är det inte. Nu blir vi kvar här och deltar i karnevalsfestligheterna och i morgon bitti knyter vi loss Markus boj och går vidare. Den 9:e måste vi vara tillbaka i Fort de France och säga adjöss till Olle och tills dess ska vi upp till Gustavia och se till det som en gång var svenskt, Sverige var det sista land här borta som höll sig med slavkolloni. Inte så att vi aktivt köpte och sålde, vi gjorde väl som vanligt. Oaktivt deltagande är ju också ett sätt att göra affärer.

Eder utsände i den karibiska djungeln.

Att återse en orm på öppen gata.

Efter en bussresa mer likt en berg och dalbans tur upp och ned i bergen kom vi ned till Kingstown, huvudstaden här på S:t Vincent. Jag vet att jag tidigare varmt har rekommenderat att resa runt med lokala bussar och här var det nog mest prisvärt.

Vi ligger i Cumberland bay vars strand delas i två då Cumberland river flyter ut i mitten. Första kvällen vadade vi över, på lågvatten är det till låren på Edith, strömt som fasen och rätt hala stenar så, ja, det blev en ganska våt vandring. Vi fortsatte upp via kricketplanen och upp mot byn. Jag frågade kvällens stigfinnare Kapten Dallner om vi verkligen kunde komma runt och därmed tillbaka, varpå han sträckte på halsen som en giraff och svarade ironiskt att han trots längd inte såg 200 meter runt en kurva. Han har någonslags princip om att aldrig vända och gå tillbaka, ibland blir promenaderna därför onödigt långa. Nu traskade vi på i marschtakt för att försöka hålla tempo med Långben som sällan eller aldrig tar så mycket hänsyn till övriga mer kortbenta medlemmar. Även det håller oss raska och rörliga.

Efter ett par hundra meter hade vi inte hittat en annan avtagsväg ner mot hamnen men väl en stig. Stigen tog slut och åter forsade floden framför oss och på varsin sida stod två tjurar och glodde på oss. Tydligen väcktes något intresse hos dom för när de började råma svarade polaren på andra sidan och snart nog hörde vi fyra fem till runt oss i djungeln. Jag måste i ärlighetens namn medge att de var bundna, med någon slarvig ögla runt hornen, plätt lätt att lösgöra sig ur. Mitt där i den gröna vegetationen träffade vi en kille som kombinerade tvättstugan nere i vattnet med att röka upp det som vår herre frikostigt bjudit den här ön på. Nalle frågade om vattnen var möjligt att vada igenom vilket det var, minuten senare var lillebror överburen, Finemang eskorterades, ömsom skrattande ömsom gråtande och sist var det min tur. Det är något som händer med balansen när vatten forsar fort kring mina ben. Tittar jag ner blir jag alldeles yr i bollen så även att jag försökte titta rakt fram måste jag ju snegla ner för att se vart jag sätter fötterna varpå jag höll på att ramla. Kapten-trött-på-pipiga-promenad-kompisar vadade ut för tredje gången och bärgade även sin hustru under visst mutter men nu var vi till sist på rätt sida floden och en snårig tur ned mot havet återstod. Med Gustav i täten tog vi oss fram på en stig smal som mina fötter. Efter gick Kapten Fasa som varannan minut föste den lille framför sig med order om -Gå på!

Solen hade gått ned och här finns ingen skymning, det är i princip ljust eller mörkt här. Mörkret var inte långt borta och skogen tät. Edith önskade ännu en gång en lugn och fin husvagnssemester. Snart såg vi masttopparna i hamnen och fem minuter senare satt vi på baren och seglarlivet fick tillbaka sin glädje.

I går bestämde vi oss alltså för en bussutflykt ned till Kingstown. Inget vet när de går och om den väl kommer så är den så full att den bara åker förbi här. Tricket är att ta den åt fel håll och åker med runt. Inte ens det funkade. Vi gick och gick och mer och mer uppför gick vägen. Edith kroknade snart nog och var till sist på vippen att både dö av hunger och törst. Uppe i byn hittade vi ett plåtskjul som fungerade som busshållplats där satt vi i en dryg timme i 37 graders värme och strax var Gustav döende med. Till vår räddning kom en utan byggnadsarbetarna som bodde bredvid med grapefrukt och varsin kokosnöt till barnen, vant högg han skalpen av dem och ur byxfickorna trollade han fram ett par sugrör. Han log mot Edith och sa – give her a few minutes, than she’s ok again.

Två minuter efter att hon tömt bägge nötterna på vatten sprudlade hon av energi och pratade som vanligt på både ut och inandningsluften.

Vi fick plötsligt besök utav byns knäppgök. Ni vet, utan att nämna några namn, så finns det nog minst en sådan i varje samhälle. Den här byns var en kvinna i 50 års åldern, svart som natten och betedde sig ungefär som en blandning mellan glader och Toker i snövit. Hon var överlycklig och skrattade högt medans hon med inlevelse och ett kroppsspråk likt en väderkvarn berättade om byn för oss. Jag fattade ärligt talat inte mycket, men att hon var glatt överraskad över att jag inte var barnens mormor utan deras mamma, det fick henne att skratta ännu högre. Det hela firades med att jag fick bjuda på cig och sedan dansade hon gatan vidare bort. Länge, länge hörde vi henne skrattande och pladdrande. Jag älskar bekymmerslösheten.

Till slut kom bussen och en hisnande resa upp för branta berg och ner i serpentiner. Uppe på topparna är utsikten för den som vågar titta ner i dalarna himmelsk. Ön är så grön så det nästan är onödigt vackert.

När Columbus kom förbi så hette den Hairoin, vilket betyder, ” Hem åt de välsignade”, numera är det namnet på det lokala ölet, välsignat det med, om man frågar vår egen Columbus ombord.

Ön beboddes av Kalinargos, som kommit från Syd Amerika, Columbus kallade dem för Carib, även det en ölsort här.När öarna runt omkring upptäcktes av européer gick så ett slavskepp på grund på Bequia syd om Vincent. Slavarna fraktades hit och togs som slavar av Caribs. Nu var de krigiska och inte alls så fogliga som önskat så för att decimera dem slog Cariberna ihjäl alla nyfödda pojkbarn hos slavarna. Kriget dem i mellan blev inte bättre av detta och det hela slutade med att slavarna tog död på de som som de kom över av manligt släkte, haffade deras fruar och drog till skogs. Efter många turer blev ön brittisk och en stor mängd Caribs skickades till Honduras, i dag har de ett självstyre men är fortfarande en del England.

Kingstown är en stor frukt och grönsaksmarknad. Gatorna är som radhuskvarter med oändliga gator med stånd där du kan köpa allt, inte bara mango och konstiga rötter. Det finns godis, skurmedel, dvd filmer samt Michael Kors väskor vars ursprung nog är långt från original. En stor kryssnings hamn bryter av det som känns som genuint. Byggnaderna är i regnbågens alla färger och skick i samma variabel. Rätt som vi stod där kommer ett bekant ansikte fram i myllret. De flesta killar här ser ungefär lika dana ut. Mörka, dreads och vänliga leenden. Men här kom någon som log alldeles extra. Det tog någon sekund innan vi fattade, men det var ju Snake. Snubben i baren hos Rob på Mayreau.

Med klara pigga ögon mitt i solljuset var han för oss på så fel ställe. I ett myller av människor, larmande trafik, sirener från ambulanser, stressade trafikanter som tutar för att komma fram. Allt en motsats till den tysta ö han kommer ifrån. Ön med mindre än 10 bilar, med ett par hundra innevånare. Men där stod han. Han väntade på taxi till sina föräldrars hus på andra sidan ön, de hade haft inbrott och behövde nu hans hjälp. I hans packning såg vi även att han hade en vävd påse med fisk hemifrån Mayreau. Kom ihåg hur varmt det är här. Han har alltså kommit med färjan upp hit eller ännu värre, liten båt till Union Island och vidare. Hur eller hur borde firrarna vara bra ljumna. Nu pratade vi en stund med en man ryckt ur sitt sammanhang men ändå så hemma i vimlet, stunden senare hoppade han in i en taxi som den mest naturliga sak och sedan var han borta. Undrar om han är tillbaka när vi passerar på sydgående i Mars när vi går mot Trinidad?

Det finns rätt många varuhus i centrum av staden och ännu fler utåt flygplatsen. Priserna är skapliga och utbudet helt ok. Leksaker och prylar rent billigt. Efter en hemsk lunch på KFC, mat är hemsk där så det var i och för sig inte ens konstigt, så handlade vi och tog oss en ny buss hem. Den här gången faktiskt något som mer påminde om en riktig buss, vilket gör det ännu mer spännande när den ska slå knut på sig själv i kurvorna. På en av topparna åkte vi förbi det ganska nybyggda fängelset som Kaj skrev om. En lastbil med unga män passerade honom, hans yngsta dotter med väninna. Ett livligt uppvaktande från grabbarna på flaket uppstod när de såg de unga vackra flickorna. Senare visade det sig att det var fångar som transporterades till det nya fängelset här uppe i bergen. Det är med dem och de döda här, de har den vackraste utsikten. I nästa dal som vätter ner mot havet ligger kyrkogården.

Man träffar många sköningar här borta, det gäller liksom bara att släppa in dem. Som min stolkavaljer på bussen satt en äldre rastaman, lika grumliga som de flesta andra frampå eftermiddagarna. När jag slog mig ned vid hans sida nickade vi åt varandra så där som man gör hemma på bussen, om ens det. Efter stoppet för tankning där även biljettpojken handlar åt sina passagerare från kiosken vid macken, grillade kycklingar och cola flaskor byttes mot pengar och växelmynt och så fortsatte färden uppåt och uppåt. Det var då min granne fick sitt budskap från gud. Helt plötsligt såg han mig i ögonen och sa – I’m a hourse! -Sorry, sa jag som trodde jag hört fel, karln var tunn och inte det minsta lik en häst. Då upprepade han igen och jo visst, han var en häst. -God just told me. Jag tänker att det är bättre att Gud säger åt folk att de är hästar, höns, kameler eller vad vet jag, än att han säger att människor är självmordsbombare, bara som ett exempel.

Med hästen vid min sida vindlade vi i rasande fart nedåt och i dalen innan passerade vi Wallilabou där vi låg ett par nätter innan vi kom hit. Förra året gick vi in och tittade på klippan där piraterna hängde i den första Pirates filmen. Sedan fortsatte vi till Young Island, rätt avskräckta av alla som tjatar om att hjälpa och sälja.

Disney production lämnade alla kulisser när inspelningen var över och tyvärr tog ett oväder med sig det mesta och ingen har pengar eller ork att bygga upp det igen. Det går rätt mycket dåliga rykten om den här ankringen. Tyvärr blev en tysk seglare mördad 2016, ingen här vill prata om det men alla verkar överens. Det var inte någon härifrån utan några kom i båt långt från här, så vitt jag vet har ingen dömts ännu.

När du går in för ankring vilket jag absolut tycker man ska göra så kommer du att omringas av båtpojkar som vill hjälpa till. Vi du ha hjälp så tacka vänligt ja och det kostar upp till 50EC, bara för linehandelkillarna sedan kostar bojen 25 EC per natt. Du får/kan ankra men du åker på att betala i alla fall. Vips har man 10 båtar runt sig som vill hjälpa till samt lika många som vill sälja frukt i röran. Jag vet inte hur svårt det kan vara att ordna upp i kaoset. Behöver man hjälp ropar man upp den på kanal 16 och behöver man köpa något tar man dingen i land och gör det, det var bara en tanke.

Vi hittade vår egen gubbe, Ethen, en påläst, rätt skön dagdrivare här. Guidar lite, fiskar lite och sitter mycket men snäll och pålitlig. Det var han som tipsade om att fortsatte tio minuter uppåt hit och ropa upp hans kusin, Carlos, en annan cool gubbe som ser ut som Dr Cosby. Han är lite mer idog än sin något mer bakåtlutade kusin men lika vänlig. De två små blonda och pepparkaksbruna barnen väcker trots rätt mycket turister en hel del uppmärksamhet vilket berikar dem med halsband, frukt och mer frukt. Härom dagen ville en frukthandlare byta sina kvarvarande varor mot pasta och matolja så mot två paket spagetti och en kvarts flaska majsolja fick vi en massa mango, guava, lime och golden apples, alla inblandade var mycket nöjda.

Dagarna fylls av ett projekt om dagen. Värmen tar rätt mycket energi. Nalle har knackat rost, ett evighets göra, tills hettan gjorde det omöjligt att vara på däck. Man blir varse om vätskebristen på nätterna när man vaknar av kramp i fötter och vader och tårna ser ut som kråkklor. Dagarna efter minns man att dricka resorb, jag lovar. Min egen ansträngning har bestått i att vara fröken i Sparvens hemskola. Matte, svenska och engelska stod på programmet i dag, men vartefter temperaturen stiger på morgonen ökar även det grå luddet mellan Finemangs öron. Vi har kapslat in båten i ett tält över bommen och solskydd längs rutorna ändå är det just nu 31.8 grader i sittbrunnen. Bada här är enklast genom att hoppa ner och klättra upp på båten, stränder här är det sämre med, hittar man en vit sandstrand här så har man kört hit sanden någon annan stans ifrån. Här är det sten och grus. Grönskan klamrar sig fast i bergen och växer ner i de branta sluttningarna och allt är helt galet vackert.

För stunden råder tystnad. Vi har wi-fi ända ut till båten från land. När baren öppnar vid 16 går det att komma in på deras nät med men då krävs lösenord. Barnen är sysselsatta med allt det som internet erbjuder. Kapten sover den dödes sömn ett däck ned och själv försöker jag samla ihop mina betraktelser. Om en timme ska vi i land, då Titanic, dingen, har det ännu värre efter att den välte bakom oss när vi själva var så upptagna med fisket härom dagen att vi inte märkte att den hängde på mage i däverterna, tom på hänglås, kätting, bråte men framför allt sin pump. Herren tar och herren giver. En pump mot en halv meter lång makrill som gjorde fiskegubbarna här inne gröna av avund. Det var mer mat än vad vi behövde så vi delade den med Carlos, sedan såg vi att han i sin tur delade med sig till de andra på stranden. Så med en ganska mjuk farkost är det rätt skönt att bara kunna dra sig längs förtöjningen in i land. Det är förlängt med 3 ihop skarvade tampar och sedan fastknutet i en palm på stranden. Så man hoppar ner i jollen och halar sig iland. Vid 16 blir Nalle hämtad och åker med Carlos tillbaka till Wallilabou för ett besök hos tullen. Här finns inget men där kan man klarera ut men inte in. Då får man antingen gå till Chateaubalair eller Kingstown.

Vi klarerar ut hos tullarna på den gata Jack Sparrow gick ned till vänster efter att själv ha klarerat in.

– Your name and two shilling.

-How about no name and 3 shilling?

Eder egen Tia Dalma bland pirater, tokstollar och solsken.

I batmans gisslan.

Det är kanske inte riktigt så illa som det låter men fladdermössen är tämligen aktiva nattetid och medger inga öppna luckor som får in den svala vinden nattetid. Vi låg granne med en katamaran häromnatten som också de upptäckte det som barnen här trodde var fåglar förra året. Trötta och mitt i natten stängde mannen ombord bara hyttdörren om sig och sin fru och återvände i säng. Morgonen efter imponerades vi stort av att de likt oss var uppe i gryning och städade som galningar, till skillnad från den här besättningen som lojt tittade på med varsin kaffekopp i handen. Aktern på de stora katterna är ofta helt öppna, tänk glasdörrar man skjuter ut, där innanför är det en stor salong och innanför en rejäl byssa, vi pratar alltså om båtar på 50-70 fot.

Nu hade för det fladdermössen haft efterfest, ungefär som att lämna 40 vilda tonåringar vind för våg och det var alltså orsaken till storstädningen i arla morgonstund.

Vi har åter kommit tillbaka till Mustique. Ännu en vansinnigt vacker ö. En grönska, frodighet och skönhet som inte mycket kan mäta sig med här. Hibiskusar som är meterhöga, boganvilior och svärmorstungor som här växer som häckar.

Vi kom hit via Union Island, klarerade in ute på flyget då vi med en kvart missat öppettiderna inne i Clifton. En bra sak här är att det är väldigt nära till allt. Tio minuters promenad och det första mötet med en landsköldpadda senare var vi där. Snabbt och smidigt hade vi besökt alla tre som ville se pass, titta på barnen så det stämde att en ungefär 8 och en annan var 5. Därefter stämplades alla pass med ett par rejäla stämplar, vi betalade och därmed kan vi resa omkring som vi vill i S:t Vincente och öarna, Grenadinerna som vi vill.

Ett dygn senare lämnade vi Union och gick upp till Mayreau. Enligt AIS’en fanns inte en båt inne i bukten och det var ju anmärkningsvärt på alla vis. Hade något hänt på ett år? Att man inte får gå dit längre? Eller fanns det något väder som vi missat helt? Det har gått en jäkla sjö här borta efter ett oväder uppåt USA där det på sina ställen varnades för 5 meter höga vågor men det borde inte va förklaringen och det var det inte heller. När vi rundade udden så var det som vanligt, massa båtar i ett enda huller om buller. Förklaringen var så enkel som radioskugga mellan bergen. Tittar man på Marine Traffic så ser det ut som om vi nästan kom fram och VHF’en var knäpptyst i fem dygn.

Vi var där förra året med, en ö som liksom slog rot i våra hjärtan. En lång strand som där den är som smalast bara är 50 meter bred med Tobago Kays på utsidan. Åt det håller ägnar sig folk åt Kate surfning medans vi andra hänger på resortens strand hela dagarna. Snyggt, rent och gudomlig mat. Inte alltid får man det som hade för sig att man beställde men det som serveras är bland det bästa jag ätit här. Undrar ni vad det värsta är så kan jag starkt avråda hotel Clifton på Union Island. Jag tänker inte gå in på några detaljer men det var hemskt, både smakmässigt och ekonomiskt.

Det var på Mayreau jag förra gången träffade Lördag, Rob och Snake. Tre rasta män som jag blev så oerhört tagen av. Rob tog emot mig en hel lördag eftermiddag och berättade om sitt och öns liv. Sin nyfikenhet på människor och om sin kärlek till livet. Snake som var jämngammal med oss som aldrig lämnat ön och som aldrig sov. Hela restaurangen är byggd av träd som fällts på ön, körts ner till Union och där förädlats till virke, tillbaka fraktats och sedan målats i regnbågens alla färger. Överallt finns stora målade röda hjärtan, de flesta i en klass som Gustav 5 år hade gjort det, en plats så fylld av värme och kärlek.

Nu kom vi tillbaka.

Till en trött och tandlös gammal farbror. Förvisso tror jag innanför dimmorna att både Snake och han kom ihåg oss. Enligt egen utsago gick affärerna bra, för vår egen del såg vi inte några andra gäster än oss. Ett av Snakes uppdrag är att inifrån och genom plankorna locka in människor som går ute i den branta backen som dom antingen går upp eller nedför, men allt färre gör det. De som ankrar i viken på den sidan erbjuds numera en liten buss över ön ned till den mer livliga delen av ön. Den del där fattigdomen och utslagningen väl inte är riktigt så påtaglig.

Affärerna är inte som tidigare hos Rob. Han själv är det inte heller. Hans pigga ekorrögon är grumliga och tanken lika så. Jag har nog 30 bilder på honom från förra resan. Den här gången tog jag ingen. Jag låter Rob få vara nu. Det skulle förvåna mig mycket om han finns kvar på sin bar nästa år, men för min egen del stänger jag dörren om honom varsamt efter mig. Han lärde mig mycket de timmar jag spenderade där men nu får han vara i fred för mig. Han är nog på väg in en dal där rökat och ölen till sist bäddar in honom i ett dunkel där han får vila. En hårt arbetande man måste också få bli trött. Dagen efter återvände jag för vad jag tror blir den sista gången, Snake hade lovat mig medicin mot min hosta. Han hämtade den hos byns enda medicin man, som förvisso var en tant, men någon annan sjukvård finns inte på ön att få. Jag fick som gåva en liten flaska med något som luktade fiskleverolja och i det skulle jag pressa i en lime, allt skulle sedan få passera ut genom det interna systemet och inte vid första smaken spottas rakt ut. Jävlar så det luktar och inte tänker jag resa ut ur det här landet med det där ombord, endast Gud och en gammal rastaman fylld av one love vet vad det innehåller.

I lite tystnad och sorg gick vi tillbaks ned till Salt Wistley Bay och letade reda på nästa gamla vän, Lördag. Jag vet inte om ni minns men utav vår vän Kaj fick vi tips om en skön snubbe som av alla kallas för det då hans svenska gäster han hade på lobster middag inte kunde säga hans namn. Dagen var en lördag och så fick han heta och nu heter han inget annat.

Hans restaurang ser ut som en gammal svensk dansbana, skillnaden är palmtaket och sanden i stället för parkettgolv. Varje dag under säsong kan man beställa lobbster middag. Efter lunch ser man röken som väller upp som en skogsbrand mellan palmerna och då vet man att han tänder upp sin grill. Ett stort betong bord där veden eldas till kol och sedan lägger man på ett galler och därpå lagas maten.

I ingången mötte jag en av hans medhjälpare. En ung kille med jeans på halva baken, även hit når fula moden. Jag frågade om Lördag fanns i närheten och han tittade på mig med någon slags respekt, vit kvinna, förvisso utan skinn på näsan, för det har jag fjällat bort, men jag kan nog upplevas som lite myndig i alla fall. Något fick honom i alla fall att vända på klacken och krypa in bakom baren där två tält är uppställda och efter 5 minuter som kändes som en evighet hann jag väl ångra 109 gånger att vi kommit på idén att gå dit, så kröp han ut ur sin grotta. Å kröp var ordet. Det tog en stund innan han fick ihop alla kroppsdelar och svajade fram mot oss. Först tittade han skeptiskt på mig, varpå jag presenterade mig som Jonna från Sverige, vän till Kaj Liljeblad. Året innan blev han så överlycklig över att se oss, vi bjöds in som hans egna gäster på en gigantisk middag av ren och skir kärlek och det var inte alls därför vi gick tillbaka, för att bli bjudna på mat. Vi gjorde det för att han var helt underbar, vi fann varandra som handen i handsken, nu var den handsken borttappad. Efter en stund sa han att han kände igen mig och Nalle var ännu mer bekant. Vi pratade en stund om affärerna som även han påstod var strålande. När vi skildes åt för ett år sedan var uppfylld av planer och framtidstro. Han skulle köpa loss sin mark där nere på stranden i stället för som nu arrendera den av damen som äger hela ön. Kostnaden för det är förvisso överkomlig, 1 EC om dagen, dvs 3.60 kronor om dagen. Nu har i princip inget hänt. Jag tänker inte ge mig in i några narkotikapolitiska diskussioner här. Jag kan bara titta mig runt och konstatera att det verkar inte va den direkta mirakelkuren för kvickhet och engagemang och röka brass från morgon till kväll. Lördag hade krympt ihop som en punkterad ballong och det kändes som en lättnad när vi efter fem minuters samtal kunde runda av och säga Bye, bye.

Ön har ändrats sedan vi var där sist. I sanden finns som en osynlig linje dragen mellan strandens olika ändar. Den ena med en modern resort den andra för de andra, för de som inte orkar riktigt längre. Minns ni när jag beskrev de mörka tomma ögonen? Ögonen med det släckta ljusen, det är deras strand. The last bar before the jungle hade byggt ut mot vattnet och hade en del gäster annars var det rätt tomt hos de andra.

Vi fick med oss Lördags hund hemåt den kvällen men halvvägs längs vattenbrynet vände hon om och med jyckarna från andra sidan i hasorna sprang hon hem. Även djuren känner sina gränser där.

Ett par dagar senare gick jag tillbaka och mötte igen pojken med den byxlösa baken. Efteråt var jag helt säker på att den bordsreservation jag just gjort försvann i hans nästa andetag, om ens så länge. Förvåningen var stor när han kvällen efter kom ned och mötte oss i dingen och hjälpte oss upp på stranden. Å helt enligt reservationen fanns ett bord dukat för 4. Snart nog det två bestialiska odjur på grillen samt kyckling till barnen. Lördag såg vi aldrig till och vår unge servitör var förvisso urcharmig men vartefter kvällen gick var han rätt yr i mössan och ganska trött. Vi åt så jag trodde vi skulle spricka allihopa man får så mycket sides att bara det skulle vara en fullgod middag. När Nalle ville betala kramade nu vår superlycklige och vinglande pojke honom och sluddrade leende om att kärlek inte kunde betalas med pengar. Nu var madammen som tydligen står för ordningen i denna cirkus en annan åsikt. Money talks. Efter ett frenetiskt räknande med skärmen på hennes telefon dold och med hjälp utav skeppare från hyr katamaranerna som var ovanligt nykter kom hon fram till 120 $. Nu är det vanliga amerikanska vi pratar om. Tack och lov lagas den mesta mat ombord och nu får det bli tagelskjorta på en tid framöver.

Vid lunchtid i går kom vi iväg. Tre timmar senare var vi framme och fick vår boj och 220 EC dvs 85 US för tre dagar här i Brittania Bay. Borta är Nalles förmiddags nöje det som bestod utav att se katamaranernas ankringar och avgångar. Minst 5 man på däck som gapar och skriker om hur skepparn ska köra. Tillslut åker det ut unga killar i småbåtar för att hjälpa till men knappt ändå går det med mindre än 10 försök. Själva hade vi en ohyggligt nära akter om oss och en tidig morgon gjorde de sig klara för avgång. Jag vaknade av att de körde i våra dävertar ett par gånger. Nalle for upp och fick igång motorn hos oss och med ankaret kvar i sjön körde vi fram en bit så han kunde gå runt. När han väl fått upp ankaret och uppe midskepps med aktern mot oss backar han i kanske 4 knop rakt mot oss, hade den resan slutat i sidan på oss så hade nog för det för den här gången varit slut. För om båten får ett annat utförande på ena sidan har det en menlig inverkan på riggen. Nå väl, bakom varje man står för det mesta en klok kvinna och hon vände på huvudet och förstod genast vartåt det barkade. För full hals skrek hon på maken som med en halvmeter kvar till tvärstopp fick fason på sitt ekipage. Varje kväll satt vi och tittade på när olika båtar puttade in i varandra. Själva vek vi ut ur bukten, vinkade hej då, till killarna i småbåtarna och gick hit.

Det här är en värld i världen. Ön är lika privat som Mayreau där slutar likheterna. Här råder ordning och reda. Stämningen konservativt brittiskt och stjärnorna som bor här lika många som på himlavalvet om natten.

Eder utsände bland stjärnorna på Mustique,

Sparvarna nosar sig norrut.


Vi lämnade Trinidad efter att ännu en elman, denna gång en kanske holländsk äldre man på Peaks, dömt ut vår el. Nalle skruvade loss hela lådan packade in den i plastpåsar och satte sig i Titanic, den sjunkande dingen och lät gubben grundligt och pedagogiskt gå igenom den. Han kunde precis som den förste bara konstatera att den var trasig. En ny kostar i runda slängar 10 000 kronor plus en del arbete, men då vi inte vare sig har ismaskin eller micro kunde vi nog klara oss med en som inte gav så mycket ström och då kunde vi få en begagnad för 8000kr, även detta plus arbete. Vi tackade för oss och sa att vi nog kan klara oss tillsvidare i alla fall. För detta tog han 1200kr. Jag ska också börja ta betalt för alla de gånger jag säger att saker inte går, ge mig en vecka och jag är mångmiljonär.

Bekymret med elen ombord är två.

Dels så får vi inte in ström från land, dvs 220 in en fet kabel och detta görs om till 24 eller 12, vilket som nu passar än. Vi har till vår hjälp alltså när man enligt exempel 1 inte ligger vid en kaj och har kabeln från bryggan in, en hjälpkärra. Den startar man med en knapp och laddar sedan batterier, ger 220 i kontakterna samt 24 som vi också behöver till spis, belysning, varmvatten, vattenpumpar samt all navigationsutrustning. Nu är själva laddaren paj och inte vet vi riktigt vad som hände då det även började ryka ur andra delar när elmannen var och pillade runt i den. 

Konsekvensen av allt detta är att vi har direktverkande el. Vi får fram ström när huvudmaskin är på. Så till allas tveksamma glädje startar vi upp drummellådan vid 7 på morgnarna. Den på många sätt väldigt bra Wallas spiseln behöver orimliga mängder ström för att kunna värma upp dieseln annars luktar det bara apa och eländet snörper ihop sig, börjar blinka rött och kräver en kvarts vila innan ny möjlighet till start ges. Men kör man bara maskin i en kvart så är batterierna så pass laddade att den snällt hoppar igång på första försöket, mitt morgonkaffe är räddat, min övriga familjs trivsel likaså samt att vi väckt upp alla andra båtar med. Det är ju för den delen bra det med, man ska väl inte sova bort sin semester?

Åter till ämnet.

Vi klarerade ut från Trinidad på vederbörligt vis, i långärmat, långbyxor och något annat än flip-flop på fötterna. Just denna dag var det 31 grader varmt, 78 % luftfuktighet så efter tre minuter såg det ut som om vi alla var med i Mr/Mrs wet shirt. Tullen hade gått på lunch så det passade vi med på att göra och sedan fylldes 3 exemplar av alla papper i på både immigration samt hos tullen och ingenting i denna värld skall väl ändå få vara enkelt så när damen vill ha betalt har vi inte nog med kontanter och kortbetalning finns inte. En tur ut till båten igen och hämta mer pengar väl tillbaka så ville hon för det inte längre ha 73 TT i skatt för mig, vilket hon först ville ha. I de här fallen är det nog mest bara att betala och se glad ut. Det är helt enkelt de som bestämmer och vi som är gäster, take it or leave it.

Jo jag vet, det finns flera som skiter i klädseln och det finns de som reser Västindien runt utan att klarera in någonstans utan bara hissar gulflagg och låtsas som det regnar. Vi gör det inte. Det är inte någon större uppoffring att bete sig som folk och göra som man är tillsagd tänker jag. Men man ser det varje dag, ett drag av överlägsenhet en känsla av att de som bor här gör det för att utföra service till oss, ett mycket märkligt sätt att resa runt på. Så sent som häromdagen låg en katamaran med en massa amerikaner ombord bredvid oss. Uppe i baren blev det diskussioner om att de ville ha sin halvliters termosar fyllda med rumpunch för samma pris som de vanliga glasen. Flickan i baren sa att hon givetvis kunde fylla upp men att det självklart fick bli till ett annat pris, den grisskära halvpackade amerikanskan kallade henne utan att blinka för ” little black stupid bitch” och ingen i sällskapet sa emot. 

Ni ser hur det går att hålla sig till tråden, som ett garnnystan ungefär.

Klockan 16 hade vi lovat att vara ifrån Trinidad, det är petigt med tider där. Dagen innan hade Mårten uppgivit att han senast skulle avgå 15.30, straxt innan stod tullen på kajen och såg efter att han verkligen var på gång, här säger man inte något på en höft. Så i vanlig ordning plockade vi ihop båten hyfsat och kastade loss för första gången på 9 månader. Barnen och jag sjöng, – Till havs, till havs på äventyr, Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper och ut guppade vi. Inte en vindkår, inte en skrusning ett helt platt vatten låg framför oss. Nalle fick upp dingen och vi pysslade omkring med vårt och snart nog närmade vi oss gatten som ger oss Trinidad i ryggen och havet i näsan. Autopiloten ville inte riktigt så Nalle handstyrde ut och i höjd med öarna straxt utanför kusten bytte vi och han gick ut på däck för att plocka ihop det sista lösa. Då hände det. Sjön reste sig som ett vansinnigt odjur från havets botten, gå rakt fram vrålade Nalle och jag vet nog inte riktigt hur jag tänkte men i samma ögonblick som han sa det såg jag på kompassen och tänkte väl att så länge jag lyckas hålla kurs i det här så kommer vi ju för det framåt. På babordssidan, inte så långt ifrån fanns det i princip inget vatten utan bara sten och grynnor, sjön vräkte med meterhöga vågor från alla håll och tillslut hade jag snart dukat av hela båten samt skrämt slag på i alla fall ett barn. Edith var hysterisk i fem minuter och vädjade om att omedelbart få lämna båten till förmån för husvagnssemestrar.  

Jag insåg mig snart besegrad, kastade sig inte båten åt ena hållet så la hon ned sig åt det andra. Efteråt, när vi väl kommit bort från kusten och fick en något mer stadig vind kunde man väl bara konstatera att vaktbytet precis där och då var väl kanske inte det klokaste vi gjort. Snart nog sov barnen gott med chips och äppeldricka som kvällsmat och melonklubba till dessert, nästan hela kostcirkeln och själv hängde jag över relingen tills magen var tom på precis allt. Jag har känt av sjön tidigare men inte så här illa. När jag så småningom klarade av att lämna sittbrunnen och ta mig ner i bingen hade jag sån frossa och mådde så urjäkligt att jag mest ville dö. Innan jag somnade funderade jag på om detta var min nya förbannelse. Skulle jag bli sjuk varje gång vi hissar upp ankaret då vore det nog till sist färdig seglat för min del. Så blev det nu som väl var inte. Vid 4 på morgonen var jag så pass pigg att jag kunde ta mig samman och göra kaffe till Nalle som nu för det hade kring sex timmar kvar innan vi var framme på Grenada. Från början skulle vi gå rakt upp mot Prickley Bay men ju närmare vi kom tog Kapten-Sans och Vett ett nytt beslut att slå en rejäl lov väster ut och komma in mer ostligt, det grunnar upp rejält och för att slippa ännu en berg och dal bana tog vi en ny kurs och flyttade fram ETA´t med ytterligare fyra timmar, yippie. Framåt 10 ropade Mårten upp oss på VHFén och önskade oss välkomna, till något som påminner om Las Palmas, det är ungefär lika många svenska båtar där med. Nalle fick lift i land, klarerade in oss sänkte gulflagg, hissade Granadas, drack en öl, käkade en smörgås och sov som en död i 6 timmar. Under veckan på Trinidad hade barnen längtat som tokiga efter vita stränder och bad och 100 meter framför oss fanns just det, men nere i katakomberna på vår båt snarkade skepparn i en sömn som hos en död. Frampå eftermiddagen vaknade han till och till slut badade vi alla i 30 grader varmt, salt vatten. Sånen lycka, som vi har väntat och längtat. Inte för en sekund har vi betvivlat beslutet att ta upp henne på Trinidad, men det är makalöst tråkigt och verkligen ingenting att göra för barnen. Så att se dem nu, efter en vecka på varv och en ganska tuff uppsegling var lycka, genuin lycka. Där träffade vi på en annan svensk familj, S/Y Nandine, även de med barn och från Linköping i Östergötland. Där stod vi på andra sidan jordklotet och pratade samma dialekt, en som sägs låta som om vi är rätt korkade och kunde ännu en gång konstatera att världen minsann är ganska liten. Grenada dagar fylldes med bad och bad och bussutflykt. Det är ett oerhört billigt både nöje och ett sätt att se sig om. Bussarna är små, fullpackade med folk, går lite som de vill, det gäller att fylla dem med passagerare och en massa hög musik. Så för en spottstyvel åkte vi till S:t Georges på dagsutflykt. Vi var upp och tittade på fortet som är oerhört dåligt underhållet, delar är helt raserat även att det användes i militärt syfte så sent som på 80-talet och än i dag i viss mån som polishögskola.

Utsikten är bedårande, så det är väl värt att svetta sig upp för den branta backen. På väg ned går man förbi en kyrkoruin som man bara på avstånd får titta på. I övrigt finns där någon slags guidning av kyrkorna som sker i anslutning till hela timmar då kyrkklockorna slår. Vi gick nedåt hamnen och hamnade på The schnitzel house, karibiskt så det förslår.

Pannkakor till barnen, bratwurst till pappan och schnitzel och stekt potatis till den ömma modern. Ett tyskt äldre par blev väl någon gång kvar här och bestämde sig för att bli krögare. 

Vi avslutade med Nationalmuseum och ännu en gång  upplystes vi om slaveriets fasor samt ett lands rikedomar som här precis som i resten av den här världen exploaterats av de europeiska länder som tagit dem som koloni. Efter ett par dagar började vi tröttna och styrde nosen mot Carriacou, tanken var egentligen att långsamt gå kusten upp längs östra Grenada och se vart vi hamnade, tanken var en kort seglats och gå vidare dagen efter, det blev inte så. Det finns ett par bukter på östra sidan direkt efter att man gått runt udden sedan är det slut. Uppe i Hallifax sägs det att man kan gå in och ankra men vi fattade aldrig vart vi skulle, sett utifrån såg det inte ens ut som en vik, efteråt har jag funderat på om det inte var så att man skulle gå in där och längre in fanns det en ankarvik, vi gick i alla fall förbi och snart nog fanns inget att välja på om vi inte skulle vända och gå tillbaka än att gå upp till Tyrrelbay. Vi har varit där förut. Makalöst tråkigt, en hamn och ett varv, men det är där man klarerar ut eller in till eller ifrån Grenada så det är ofrånkomligt att passera. Nu gick vi för det förbi och gick upp den enda stad som finns på ön och ankrade i solnedgång. Jag vet inte men kanske var jag trött och lite för hungrig när jag tittade ut på den mörka staden, Hillsborough funderandes över vad Mads och Lotta på Looma kunde hitta på den här ön som gjorde den så fantastisk. 

Det är lätt här borta att bli oerhört bortskämd med utsikter, stränder och skönhet. Alla som seglat runt här har nog samtliga hittat sina favoriter och även om man långt ifrån alltid hänger på stranden är det gott att titta ut. Jag vet att det låter som det är äventyr dygnet runt och det är väl det som är skojigast att skriva hem om så fylls dagarna med mycket vardag också. Edith går i skolan några timmar varje dag enligt schema och uppgifter som fröken Malin Larsson hemma på Sörbyskolan skickar varje vecka. Den här veckan som gått har det varierat från klädesplagg och nedbrunna lador i engelskan till experiment med friktion i NO.

Sedan är allt som vanligt hemma, tvätt, mat som ska lagas, städning och diskning. Men just det där tänker jag mig att ni förstår i alla fall, alltså skriver jag inte så mycket om det.

Efter frukost dagen efter tog vi dingen i land och då kunde jag se vad det var. Dofterna, färgerna, människorna och hela atmosfären var det som var fantastiskt. Stranden hur lång och vit som helst, gatan upp genom staden fylld utav små affärer, en hade till och med Mor Annas pepparkakor, frukt och grönsaksstånd och små barer. Alla erbjuder varor och tjänster, men ingen tycks bli ledsen om man vänligt tackar nej. Priserna är skapliga så vi passade på att fylla på vin och rom förrådet.

Förvånansvärt mycket svenskar här med och de vi träffade har flugit dit. En familj med en jubilerande kanske farmor träffade på en restaurang nere på stranden en kväll. De hade också barn i lite olika storlekar. Gustav och pojkarna fann varandra direkt och på något vis trollade de fram varandras vildaste sidor. Dom blev som helt tokiga med Edith som ordningsfröken i hasorna. Hon till skillnad från sin lillebror har ett oerhört behov av att alla ska göra rätt och inte ställa till med bråk, hennes lillebror tycks ha en genbank säker som en pipeline från sin far. Personalen på restaurangen begränsade först pojkarnas yta med en i sanden dragen linje där de var förbjudna att passera, detta höll i fem minuter om ens det, snart nog hade de suddat ut gränsen och som väl var kom de andras mat in och vi bad om notan när en ilsken hovmästarinna kom och sa till att vi borde ha lite bättre kontroll på våra barn. Ibland blir det bara så när två blonda yrväder från kalla nord hittar varandra en stjärnklar kväll långt hemifrån. Vi åkte ut till båten, maten var god men inte särskilt tilltagen och för Nalle som i det närmaste är omättlig skramlade de små räkorna omkring som lite damm i magen. Medans han åt kvällsmat satt barnen och jag ute och tittade på stjärnorna i tystnad. Efter en stund såg Gustav upp i den oändliga himmelen och sa allvarligt, – Edith, ser du där uppe, stjärnorna som är som på rad med en bulle på sidan, -mmm, sa hon trött, – det där, det är kundvagnen, sa Gustav.

Eder utsände i den karibiska astronomin.