Advertisements

Att segla över Atlanten, del 1.

img_6945

Adjöss till Atlanten.

Att beskriva Atlantöverfarten skulle kunna lämna ett blankt A4 efter sig och det är ju inte så roligt att titta på. Ja det är bland det tråkigaste jag gjort. Jag brukar tycka att bland det tråkigaste som finns är att flyga, inte för att jag på något vis är flygrädd utan för att jag helt enkelt tycker det är makalöst tråkigt. Tack och lov är jag försedd med en förmåga att somna så fort jag i princip ser en flygplats och sedan brukar jag sova gott med små undantag för start och landning samt mat. Starten tycker jag är skit kul, det passar nog mitt kynne väldigt bra, fullt ös och upp, likaså att landa gillar jag, när planet dånar i flera 100 k/m i timmen och piloten drar spakarna och meckar ner planet på marken i en perfekt harmoni mellan luft och land, det gillar jag, allt där i mellan kan för min del fullkomligt bara vara utan, därtill får man ju inte röka på flyget längre vilket gör det ännu värre så även på allt fler flygplatser råder detta förbannade rökförbud, därmed ogillar jag numera även de flesta flygplatser. Så ja, en fördel med att åka egen båt är att jag rökt och ätit när jag velat.

Överfarten tog ganska precis 16 dygn. Det som hände det hände de första två dygnen och sedan hände ingenting. Dagen då vi lämnade Mindelo, en stad jag förövrigt frivilligt aldrig mer kommer att sätta min fot i, trasslade Genuan och ville inte alls. Nalle slet och lirkade med inhalet i mörkret men den satt som i hälleberget och ja, det som inte löser sig med lite lagom med våld det tycks han ju tro att lite mer våld sätter fart på. Så med lite rejält med kraft lyckades han slita sönder svirveln i hornet och ett tu tre låg seglet i havet och guppade. Nu är det ju lite handlingskraft i honom så ett par minuter senare låg seglat både bärgat och surrat på däck. Det var händelse nummer ett. Natten efter vid 01 kom Nalle ner och väckte mig. Efter brunna båtar är vi oerhört försiktiga ombord med att skrämmas eller hojta i onödan. Nu kom han ned smygande och bedyrade att vi hade det bara bra men att någon annan hade bekymmer. Tjugo minuter innan hade någon ropat upp ett PAN-PAN meddelande på radion. En liten segelbåt utan bränsle eller ström ombord behövde hjälp. Vi tyckte ett tag att vi hade ett eko på radarn som skulle kunna vara dem men snart nog var det borta. Ett bekymmer bland många andra var att de talade bara franska, portugisiska eller spanska. Det var där jag kom in i bilden. Jag kan lite franska, men från att kunna beställa lite mat på krogen, fråga vad klockan är och att min kusin har ett tält är sträckan lång till att tala med en halv hysterisk fransman och få ur honom en position som jag uppfattar rätt. Hade jag kunnat förklara för honom att han fick ta siffra för siffra så hade vi nog rätt ut det men innan dess var han försvunnen. Vi ropade flera gånger men inget svar. Senare gjorde vi allmänna rop till- all ships, men inget svar. Efter någon halvtimme såg vi vad vi tror var sök ljus och precis som när vi hittade den övergivna båten uppe i Atlanten mellan Portugal och Kanarieöarna, vi gjorde vad vi kunde hitta på att göra. Den gången hörde vi av oss till alla berörda myndigheter samt gick upp vid sidan av skrovet och kunde bara konstatera att det låg en överlevnadsdräkt i sittbrunnen samt patroner till nödraketer och att någon valt/tvingats lämna sin lilla segelbåt ”Sunflower”. Vi vet varken hur det gick för den eller de som ropade upp oss mitt i natten, men de har funnits i våra tankar hela vägen hit, man är himla liten på det stora blå.

Samtidigt ska jag ärligt berätta precis vad jag tänkte när jag hörde anropet – pirates! Fem man i en snabbgående ribb med automatvapen, vad gör man då? Vi är helt obeväpnade och Nalle må ju vara hur stor han vill men i det läget finns inget att be för. Nu var vi redan 400 nm utanför kusten så det verkade kanske inte troligt men hade vi hittat dem hade det inte varit ett alternativ att vare sig gå tillbaka eller bogsera, de hade fått lämna sin båt ute på Atlanten och jag hade krävt visitering av var och en innan någon satte sin fot på den här båten. Nu hittade vi dem aldrig så bekymret uppstod ju inte. Dagen efter i brist på Genua uppstod händelse nummer 3. I brist på bröd får man ju som bekant äta limpa så denna trio varav den ena aldrig har seglat med vare sig spinn eller genacker, en har sett andra göra det och den tredje gjort det när hon var typ 11 år, barnen räknas inte in i detta. Nu hissades så detta monster till segel. Vi lyckades med märkningar på seglat för det förstå vad som borde vara upp och ner och därefter improviserade vi. Nu är det ju lite drag där ute. Man har typ all vind rakt akterifrån så länge allt är som det bör men i ett slag så vänder vinden och man har 35 knop och ösregn över sig och blåst från alla håll och kanter och då vill det till att man har ordning på snören och segel och en genacker är en segelmassa som jag inte egentligen har en aning om hur stor den är men mycket tyg är det. Nalle gjorde väl tio misslyckade försök att få upp det men gång 11 verkade det hamna där det skulle och strax efter sa de rich och seglet sprack snyggt och prydligt. Men då min man i vissa lägen är shoppingsgalen har vi givetvis symaskin för segel ombord. Så medans Peter producerade himmelskt goda tonfiskburgare, sötpotatis pommes och dressing en trappa ner turades Nalle och jag om att sy segel. Han har kanske övat lite men jag har aldrig gjort något sådant, jag har genom livet haft en mamma som kan sy allt så jag har liksom inte riktigt haft någon anledning att direkt lära mig, men som jag sa i mitt tal när vi gifte oss. – Anledningen till att gifta mig är att själv bli dubbelt så bra. Så det är väl bara att hålla fast vi det och prova sig fram. Tidigare ägare till maskinen hade reserverat sig för eventuella fel på den och var själva lite tveksamma till dess framtida öden, men vi kan härmed lova att den fungerade toppen och att så fint sydde både hit och dit, förvisso har vi inte försökt hissa den fler gånger, men lagat är seglet för det. Ja de var väl de stora händelserna. Nalle lagade så småningom genuan så den höll för att segla vidare med. Väl på Barbados satte vi Mårten på att fara upp i masten och på två minuter var den sönderslitna svirveln borta. Annars så åt vi mest, glodde på hav och himmel. Edith gick i skolan och dagarna flöt fram, den ena efter den andra. Vad det gällde mat var ambitionsnivån ganska hög. För det mesta hamnade maten där den skulle andra dagar vräkte sjön hit och dit och så gott vi kunde jagade vi kaffekoppar och vår mat. Nalle var nog sammantaget den som råkade mest illa ut, samtidigt var han nog den som hade högst nivå på sin matlagning. En av de sista dagarna gjorde han sig till och kokade pasta, stekte bacon och skulle blancha av lite sparris med. Att laga mat i grov sjö iförd shorts och barfota är bara det i sig förenat med livsfara. När sjön häver hit och dit och stekfett far ut ur pannan samtidigt som båten vräker fram igen och tippar ur pastavattnet ur kastrullen. Tålamodet var väl på upphällningen redan när den första kastrullen sparris rann över hans fötter när sedan även nummer två for ut då var han färdig i byssan för den dagen. Ilsken som en bålgeting hotade han maten till livet, kastade stekspaden all världens väg och sedan drog han sig tillbaka. Jag förklarade för honom att det inte hjälpte det minsta, vilket väl kanske inte är det klokaste man kan säga till någon som är rasande. Då dyker familjens 7-åriga diplomat upp och förklarar att pappa minsann inte är arg utan väldigt ledsen för att all hans fina mat gått åt pipsvängen. Pyttsan, sa jag och städade byssan, serverade en någon form av förning, ej i klass med den som var tänkt men i alla fall blev det mat även den dagen.

Andra dagar har vi ätit rent furstligt ombord. En av höjdarna var när Peter försvann ner och efter en halvtimme började det dofta raggmunk ifrån köket. Tänk den lycka att befinna sig mitt ute på Atlanten och äta raggmunk med stekt bacon. Gustav åt så han höll på att dö, efter fem stycken var han i ett himmelskt tillstånd av mättnad och efter ytterligare några befann sig hans pappa i samma himmelrike.

På den 16:e dagen straxt efter 12 såg vi så Barbados. En känsla av overklighet. Både att vara framme och att det liksom inte var mer. Det var lite grann walk in the park att segla över. Jag hade mentalt peppat mig för oväder och gud vet vad, så var det liksom ingenting. Nalle var förstås väldigt trött, han hade varit vaken mer eller mindre de sista dygnen med bara några få sovtimmar på slutet. Vinden var helt opålitlig och for från 11 knop till 35 på bara några minuter, ost till norr, syd till väst och inget gick att förutsäga. Det goda var att vi gjorde bra fart och det gladde oss alla. Alla ville komma fram och helst typ nu. Efter en vecka ungefär mitt i natten låg Nalle och sov uppe i sittbrunn och bäst som han låg där och drömde om rompunch och vita stränder så får vi en gipp. I samma ögonblick som allt tog en ny riktning var Nalle på däck. Smällen var helt galen och två sekunder var jag klädd och uppe, jag trodde hela masten hade rasat, men som väl var hände ingenting annat än att ett vinchhandtag som var i vägen blev böjt och numer ser ut som en ledsen banan. Den fungerar fortfarande men den ser jäkligt krokig ut. Efter detta sov Nalle med ena ögat öppet tills vi knöt fast i Bridgetown. Vi började vår karibiska resa i Port s:t Charles och klarerade in. Nalle tog med sig alla pass och gick iland. Efter en kvart kom en av officerarna ner till båten och sa att min man hade så oändligt mycket papper att fylla i så om jag kanske kunde vara snäll och fylla i våra egna uppgifter. Jag gjorde som jag var tillsagd och att jag inte reagerade då över datum när pass var utfärdade och utgångna förvåna men jag mycket men det gjorde det inte i alla fall. Nalle kom tillbaka efter en kvart startade upp och sa till Peter att lägga loss och snart var det springet kvar. Då kom officern springadel längs kajen och meddelade att mitt pass var utgånget sedan ett år tillbaka. Aldrig sa jag. Jag visste ju att jag hade fixat nytt pass i somras innan vi åkte på bröllop i Ungern, dessutom verkade det ju inte rimligt att jag skulle kunna ha rest genom hela Europa och vidare via Kap Verde där mitt pass dessutom var stämplat på immigrationskontoret. Alltså borde det finnas två pass ombord. Nu var ju redan passet stämplat och jag önskades välkommen in i landet, dock fanns det ett litet bekymmer, jag fick inte lämna landet. Nu vet jag med att det finns säkert 200 länder där det är värre att bli sittandes i än Barbados och tillslut hittades passet i farfars skrivare i Stockholm. Nalle kopierade alla innan vi åkte och mitt blev kvar. På torsdagen skickades det med DHL från Stockholm och i onsdags när vi spårade det visade det sig att passet hade befunnit sig på Barbados två gånger. Först åkte det från Stockholm till Leipzig och vidare till Amsterdam, sedan en tur till staterna och Panamacity och sedan Barbados. Passets lust att resa tycks inte ha haft några gränser för bäst som jag satt där, tjurig som en 3-åring och trodde att jag skulle bli kvar för evigt, så drog passet till Panama IGEN!!!!

Tillslut tog det reson och återvände och tack och lov har vi ett konsulat, förvisso pyttelitet inhyst i en resebyrå, men i alla fall ligger det i ett litet rosa hus i Christ Church. När Nalle återvände torsdag morgon var en av mina lyckligaste stunder. Snabbt packades båten ihop och vi gick upp till Port s:t Charles och klarerade ut. Samma kvinna var åter igen i tjänst och när Nalle berättade historien om passet som glömdes i Stockholm sa hon milt att hon tänkte inte skälla på honom för det trodde hon att andra hade gjort så det räckte och det stämde nog rätt väl.

Nu har mörkret lagt sig över S:t Lucia och jag tänker runda av här. Snart återkommer jag med en massa samlade karibiska historier och till dess önskar jag er all framgång i snösvängen. Själv ska jag borsta av sanden från mina fötter och gå ner och äta mat.

På åter hörande, eder utsände i den Karibiska övärlden.

Adjöss till Atlanten.

Advertisements

Adjöss till ett blåsigt Kap Verde.

Jag tror förutom Västervik att detta är det blåsigaste stället som finns på den här planeten. Jag har givetvis inte de minsta vetenskapligt belägg för det och helt säkert är det ännu en av mina överdrifter, men tame tusan att det har blåst sedan vi satte in näsan här. Vi ligger förtöjda med aktern in mot bryggan, där vi då har vårt sovgemak. I bästa fall är man så trött så man bara slår ihop på kvällen för börjar man väl lyssna på tamparna som gnekar fram och tillbaka blir man klarvaken och två minuter senare galen. Därtill hugger hon och sliter så det är lika gungigt som på Atlanten ombord. Att man aldrig är helt stilla och att det låter gör en både lite trött och irriterad. Leksaker som i bästa fall bara ligger och rullar mot något skott eller i värsta fall spelar melodier varje gång de slår in i inredningen kan få en att fullkomligt förlora förståndet. På nedresan låg en hylsa lös inne i ett skåp, en hel natt lyssnade alla på det som lät som en stenkula som rullade längs en gammal marmorbelagd skolkorridor. Vart efter båten gungade kom ljudet tillbaka. Jaha, tänker ni, dumma lata människor som bara klagar. Gör något åt det! Jo, det ska jag förklara. Skåp öppnas inte under gång så gärna. Just i detta skåp förvarar Nalle merparten av sina verktyg och om man jämför mängden irritation över en rullande hylsa mot det inferno som skulle ha uppstått om jag öppnat och blivit dränkt i skruvmejslar, hylsnycklar och 200 lösa buntband, ja då får väl hylsfan ligga där och rulla och jag trycker kudden hört över huvudet. Riktigt så mycket gungar det ju givetvis inne i hamnen som ute på havet men trots allt, det är alltså aldrig stilla. Detta, samt den eviga blåsten och brist på solsken gör en rätt så less.

Alla börjar nu förbereda sig för avgång och vi hade planerat att gå i dag, lördag men bestämde oss två timmar innan klockan blev 12 och förta gruppen av Vikingar ger sig av att vi lugnar oss tills i morgon. Vi är förvisso utklarerade från och med i dag, men ber vår herre om gott och att det i egentlig mening inte har någon betydelse. Kontoret är stängt i dag och fram tills tisdag så även om man skulle vilja göra något åt det så kan man inte. Nalle och Peter är på stan och handlar det sista som säkert tillslut blir ett par kundvagnar. Främst ska vi ha med oss frukt och grönsaker härifrån. En stock bananer kostar inte så många kronor, är himmelskt goda och får långsamt mogna på däck. Mjöl och annat har vi så förhoppningsvis kan vi baka under gång och få bröd. En gång har vi provat att baka ananas paj och om det sedan berodde på att alla var så utsvultna på sötsaker eller om et var så gott som vi faktiskt upplevde, vet jag inte, men underbart var det för det.

Det goda med konvojsegling är att det finns så många mer eller mindre kloka människor omkring sig. Alla med olika bakgrunder, kunskap och erfarenheter. Vissa är oerhört tråkigt. Det bakomliggande är nog lika varierande som mängden deltagare. Till slut härnere blev vi 17 båtar tror jag. Endast en kille från Göteborg seglar helt ensam, modigt, jag skulle inte göra det. Även om jag vore en jäkel på att segla skulle jag inte ha modet. Väldigt många har med sig crew eller jag tror egentligen alla har det. Det är tufft att bara vara två även med autopilot, den innebär inte att du kan krypa ner och sova hur länge som helst. Även om man inte sitter uppe hela tiden så för det var 20:e minut vill vi för det titta efter. På de här jätte vattnen är det inte alls säkert att någon står på bryggan hela tiden på de stora fartygen och innan man hamnar för nära varandra vill vi kunna göra något åt det. I går eftermiddag blev vår AIS uppdaterad. Först väntade vi i två dagar på att han skulle komma och till sist gjorde han det faktiskt. Han tittade in, suckade och sa att det här var en mycket gammal modell och att det troligtvis skulle bli billigare att köpa nytt. Jag tittade på min man med en blick som sa honom att om han köpte en jäkla pryl till så kastar jag plånboken i sjön. Denna gång förstod han budskapet och muttrade olika ohörbara saker. Raymarine kille skruvade ner vår apparat och sa ungefär, – vi hörs!

  • Ja, men pris då, sa Nalle.
  • Jag hör av mig om det innan det är klart.

Å vad det betyder kunde vi sedan bara drömma om. Ett dygn senare hade vi ingenting hört och Nalle gick upp till deras kontor. Nu var han inte där men de kunde prata i telefon. Pris kunde vi få i kassan men eftersom han inte var färdig ännu så kunde vi inte betala, dock fick han ett timpris. 105 €/h. Jahopp och redan hade ett dygn gått och inte var det klart. Senare på eftermiddagen lämnades allt tillbaka, klart för installation nedknölat i en plastpåse. Det kostade en timmes jobb men då fick man montera själv, vilket Nalle ägnade sig åt hela eftermiddagen. Jo, nu heter båten även Lady Sparrow på Marine Traffic, bekymret var nu bara att en sladd blev över. Det fanns ingenstans att sätta i den och inga andra båtar syntes. Inte ett eko någonstans. Nu kommer det fina i kråksången med att vara många. En brygga innanför oss ligger Hafsorkestern, döpt efter Mumin pappans båt, som väl i och för sig stavade med Å, Hafsårkestern, men i internationella sammanhang är det klokt att inte stava saker med alfabetets sista vokaler. Nåväl, karln ombord är klok som en bok och efter 10 minuter i elskåpet här var saken klar. Trådar satt i en stor sockerbit och i den skulle en annan knippe trådar sitta och då de fått kontakt dök det plötsligt upp en herrans massa båtar och allt är nu i ordning.

Nu återstår bara att fatta hur SSB radion fungerar, jag har fått i gång den men skulle behövt ha gått den där kursen för amatörradio som jag har tänkt gjort i flera i år. Den skulle va god att kunna använda, den sänder på längre avstånd än VHFén vilket är en fördel ute i den oändliga Atlanten.

Nu återstår det att kramas adjö till de som går i dag, i går när ni läser det här.

Nu är klockan 8.30 i det här landet, det är söndag morgon och dags att säga bye, bye till Kap Verde. Mycket har varit roligt, en del mer trassligt. Utsikten över hamnen och vulkanerna fantastisk, men nu är det nog. För sista gången har jag packat min dator, köpt en färskpressad apelsin juice endast för att komma åt ett vettigt WIFI.

Om ett par timmar seglar vi ut i atlanten och nästa rapport kommer från Barbados, hoppas jag. Vad vi vet om vädret är att det är helt ok. Det kommer ett lågtryck längs amerikanska kusten som vi nog inte på något vis kommer att träffa på utan bara få smaka på den gamla sjö som ligger kvar. Till Karibien kommer vi nu oavsett om vi vill eller inte. Passadvinden tar oss dit vi ska så det är bara att segla med. Gunga kommer det att göra och jag hoppas att när jag kommer hem så är allt surrat och stuvat. Det sista jag ska göra är att besöka Floating Bar för sista gången och bjuda Edith på den glass som jag lovat henne var och varannan dag. Antingen har jag inte haft pengar på mig eller så har Laktos tabletterna legat kvar ombord och vi har prövat den några gånger under resans gång och det blir inget bra, en laktos mage på liten yta den drabbar alla.

Fram tills att vi hörs igen önskar vi er alla goda dagar och om allt går som tänkt så hörs vi om 15.6 dagar, det är Nalles tips för hur lång tid det tar. Jag har sagt 18 och Peter jobbar bredare och sagt mellan 2-4 veckor. Den som kommer till kaj får se.

Eder utsände i Mindelo.

 

 

Ingenting är bara sol som glimmar.

img_6007

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Käpprätt åt Kap Verde.

 

 

Alla Viking Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

img_6755

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att få svenska papper och dagar att gå.

Att köpa båt i annat land, ha mäklare i ännu ett samt svenska myndigheter som skall utfärda alla papper som krävs för att kunna lämna EU är inte helt okomplicerat. Att det sedan är juletider hemma gör inget direkt enklare. Här ligger vi dessutom en timma efter Sverige vilket har gjort att vi flera gånger missat telefontider.

Från början tog vi kontakt med Transportstyrelsen för utfärdande av nationalitetscertifikat. Absolut sa den snälla damen, det är bara att ni kommer förbi eller skickar in alla handlingar på båten och er själva så ordnar vi det. Nja, det går inte riktigt, sa Nalle. Vi är i Portugal och kan inte riktigt komma förbi och vi har ingen möjlighet att få saker skickat ner hit. Därmed stängdes den dörren. Återstod Svenska kryssarklubben samt Båt Unionen. De dagar de har öppet dessa dagar är lätträknade. Radiotillstånd från Post&Telestyrelsen var ett ganska lätt uppdrag, ett telefonsamtal till Sverige så fanns det på mailen. Just precis så på mailen, inlåst i rymden eller i bästa fall kan man ju tänka sig att det för det fanns i telefonen fullt synligt. Nalle gjorde som Nalle gör. Hån åker till Media Markt och köper en skrivare han tycker om. Han läser ingenstans hur den funkar eller vad som krävs för att ens få den att skriva ut de minsta bokstäver. Hem kommer han med sitt nyförvärv, stoppar i sladden och efter fem minuter är han hysterisk över att det inte fungerar och är färdig att kasta stackarn i sjön. Jag hann rädda den och erbjöd mig att så småningom ordna det hela. Ett dygn senare hade jag kanske glömt bort det och åter åker Nalle iväg och köper ännu mer konstiga saker som vi inte behövde. Jag satte mig ned och fem minuter senare fungerade den och skrev snällt ut vad man bad den om helt utan att skälla på den oskyldiga och helt döda föremålet. Att hota en skrivare till livet är nog ytterst meningslöst.

Nu har ytterligare dagar gått och problemet med certifikatet började kännas alltmer akut. Vi diskuterade att fylla alla uppgifter, betala ansökan och be gud om gott och tro på att pappren låg färdiga när vi kom till Kap Verde, jag håller med, det var inte en bra idé men det var i alla fall en tanke. Så i morse klockan 9 upptäckte vi att Svenska kryssarklubben hade öppet fram till 13 svensk tid i dag. Nalle ringde och frågade hur vi skulle göra och då det är fredag i dag så var det i sista sekund. Damen i andra änden förklarade hur vi skulle göra så vi fyllde i formulären med alla uppgifter som krävdes. Bifogade de brittiska köpehandlingarna och skickade det. Två timmar kvar på expeditionstiden. Efter en kvart hörde hon av sig och sa att de dokument vi skickat in inte var tillräckliga då det saknades datum samt att båten inte nog hade specifierats. Fixa rätt papper eller vänta tills måndag. Nalle mailade mäklaren och lät henne vänta i fem tills han ringde upp henne i England. Hon tyckte väl att det skrivits nog med papper i den här affären men självklart skulle hon hjälpa till. 20 minuter kvar. Under tiden var vi tvingade att gå ut till macken och bunkra upp det sista bränslet i de tio dunkar vi har på däck. I det här landet firar man trettonhelgen med liv och lust och efter lunch i dag är allt hermetiskt stängt tills på måndag, Mataffärer, bensinmackar och precis allt är tvärstängt. När vi kom till kaj igen var klockan 12.50

-Det här kommer jag i alla fall inte hinna sa Nalle som läste mailen i sin telefon.

-Vad, sa jag och tänkte att de skulle krävas ytterligare uppgifter.

-Jag måste maila vidare mäklarens köpehandlingar och nu stänger dom, sa han med all den uppgivenhet som endast den som just blivit besegrad av tiden kan låta.

Vad han hade glömt var att han bett mäklaren skicka pappren direkt till Kryssarklubben och hon där var snäll och jobbade över en kvart och nu ligger certifikatet utskrivet och klart tillsammans med alla andra papper som krävs och på söndag går vi. Då har vi hunnit vara här sedan den 25:e december och i jämförelse med de andra båtarna som varit här i månader är det ingenting men vi känner oss färdiga här. Platsen är underbar, vädret fantastiskt och för oss svenskar är det hyfsat billigt att vara här. Jag förstår mycket väl alla de vi mött och hört talas om som blivit kvar här. Många har haft planer på att gå jorden runt, gått in i Las Palmas och plötsligt har åren bara gått. För vår del är tidsnöden ständigt påmind. I april åker vi hem och redan nu är det bara drygt tre månader kvar och det är mycket vi vill se. Därtill hade vi turen att köpa en båt som var färdig, allt finns. Bra utrustning, vi har ett rejält dieseldrivet elverk, vi har watermaker, tvättmaskin, massa bränsle och nu även fullt med mat. Vi är redo, vi ska bara packa ihop det sista. Tiden här började ute på ankarplats i fem dygn. Efter att vi tjuvlåg uppe vid soppatappen en natt olovandes åkte vi ut i skamvrån och varje morgon när Nalle åkte dinge in och med mössan i hand frågade vart i kön vi befann oss fick vi till svar att vi hade plats 10, samma sak i tre dagar. Sedan på den 5:e dagen fick vi så komma in vilket var ett jätte lyft på alla tänkbara vis. Barnen har fått kamrater ombord på ännu en svensk båt, vi stora har även vi fått nya vänner och när vi firade Nalles födelsedag här i går kväll så blev vi ett litet gäng gratulanter som samlades på lite vin och plock.

Vart tiden här nere tar vägen vet jag inte. Allt tar tid, dubbelt så lång tid som hemma. Handla är ett äventyr på flera timmar, dels för att man inte förstår vad det står på förpackningarna och dels nog därför att vi alla gått ner i tempo och nog inte har så bråttom längre.

Inte bara Nalle har fylla år det har hunnit bli ett helt nytt år. I vanlig ordning firades det med champagne och hummer. Vid 12-slaget underhölls vi med storslaget fyrverkeri och en kvart senare när det slocknat hade vi gjort det med. Det tillhör verkligen inte vardagen att vi nattsuddar, för det mesta sover alla som änglar redan vid tio på kvällarna och med solen går vi upp vid 8 på morgnarna. Dagen efter nyårshelgen hyrde vi bil och åkte upp i bergen. Stränder och hav har jag sett mycket utav men så oerhört magnifik natur som där uppe har jag inte så ofta upplevt. Strax över 1800 meter upp var utsikten så långt bort från playor man kan komma. Flera mil klättrade bilen uppför serpentinvägar som var så krokiga att vi nästan slog knut på oss själva innan vi kom upp. I någon timma for vi genom ett helt uppbränt landskap. Skogsbränder som tagit i princip allt. Men trots det som nog varit helt sönderbränt började åter naturen repa sig. Små gröna oaser i allt det svarta. Där inte allt var kol var ändå stammarna svedda ett par meter upp. Jag har fortfarande svårt för saker som brinner men sett i det här perspektivet finns det nog de som har det betydligt värre än oss. Utsikten från toppen var helt galet vacker. Peter hängde med halvvägs och satte sig och lyssnade på gatumusikanten som ett par kilometer upp längs vandringsleden hittat sin guldgruva. Barnen kämpade på tappert och Edith som är den lite mer oroliga utav dem frågade väl hundra gånger om detta verkligen var säkert och om vi verkligen inte skulle ramla ned i jordens mitt. Äpplen och päron ramlar ju som bekant inte så långt ifrån sina träd och det är ju inte underligt att den lilla flickan ängslas när den ömme fadern ständigt påminner om att ha barnen i hand och att de absolut inte fick springa för att de kunde ramla mer. Jag är gräsligt höjdrädd, men bara på stolar och stegar. Däremot i höga berg kände jag mig oerhört till freds. Lillebror tjöt som vanligt av skratt och skrek – VI KOMMER ATT DÖ! VI KOMMER ATT DÖ!! Han och jag tyckte det var skitroligt, andra tyckte det inte. Precis som han och jag trodde dog vi inte utan så småningom klättrade vi ned och precis som Edith förutspått , lite farligt var det allt och givetvis var det hon som snubblade och skrapade sig på knäna.

Framåt kvällen kom åter till Las Palmas och jag tror vi är rätt eniga om att det var det bästa vi gjort här den där dagen i bergen. När vi inte handlar saker ägnar vi rätt mycket tid åt olika kafferep. Först ombord var Leif och Katarina från Ahloa hemma i Västervik, Peters båtgrannar. Nalle var rätt nöjd när de gick och Leif som är en oerhört duktig båtägare med en galet rustad båt hade sagt till honom att den här Sparven var en jäkla fin båt. Ett par dagar senare var min syssling Karin med sin man här. Det är ju synd att man aldrig har tid att ses hemma men nu blev det av. Slutligen så kom två utav Nalles bröder från Odd Fellow, Håkan och Lennart förbi på fika häromdagen. Så nej vi känner oss inte det minsta ensamma här. Det är mer folk omkring oss här än hemma. Nu ska vi ta reda på hur man checkar ut härifrån i dessa helgdagar och sedan är det parad för barnen klockan 17. Då ska vi tillsammans med de tre vise männen och de kanske alltid helt kloka män som bor på den här båten paradera genom staden.

Imorgon är det packa ihop dag och stuva så gott vi kan och på söndag klockan 14 lämnar vi Kanarieöarna under viss pompa och ståt tillsammans med de andra 14 båtarna i Viking Explorers. 850 nm senare knyter vi fast i Mindelo på Kap Verde. Vi ber för goda vindar och som det ser ut nu kan de förutspådda 3 meters vågorna plana ut lite.

Vi hörs om en dryg vecka och vill ni oss något tages sms till satellit telefonen emot tacksamt, 881631523766 är numret.

Eder utsände på Kanarieöarna.

Om tomtars fatala misstag, nyfunna öar och Peters uppgång och fall som kung.

Till Paradis med sång.

Vi passerade utanför den Marockanska kusten under julafton eller rättare sagt natten till sagda afton, ty hos oss kom vi aldrig fram till afton innan julafton var ett faktum. Redan kvällen innan hade Finemang pysslat löständer, inte för att hon lider brist på egna utan därför att hon ville skinna tand fen på en 20:a och då inga tänder ser ut att vara på väg att tappas för stunden och den sluga unga damen ville ha pengar gör man egna i papper. Tanden lades i en tom tablettask och gömdes under kudden innan Jon Blond kom. Då jag själv tillhör de fredsbevarande styrkor som agerar ombord smög jag försiktigt bort tanden och ersatte den med pengar. Man skulle kunna kalla det för muta eller för den delen köpt kärlek, men jag ser det som en rimlig peng för en stunds fred ombord. Nu ska jag inte överdriva mängden öppna krig ombord. För det allra mesta råder det krigsstillestånd i de olika fronterna och de båda fältherrarna Dallner och Dallner håller sig märkligt sams med varandra. Lillebror är den tuffare av dem, storasyster är mer diplomatisk men har minsann en hel del stråk av att kunna så små ondsinta frön hos brodern. Gärna sådant som antingen skrämmer honom lite lagom eller som väcker det värsta av avund. Bakom en gallskrikande lillebror finner man då en glatt leende stora syster. Nåväl, vid 03 på morgonkvisten hade Edith vaknat till och stoppat in handen under kudden och där hittat sin rikedom. Tand fen var alltså dels i tjänst även till havs och dels lika naiv som hon förutspått.

En halvtimma senare hade hon kommit på vad det höll på att bli för dag.

-GUSTAV!!!!!!, det är julafton.

På så sätt var alla strax vakna och jag snodde ihop en ren lögn om att Tomten minsann hade pontoner till släden för maritimt bruk. Uppe i styrhytten hade jag hittat en lapp från honom att små klappar fanns att hitta till de barn som varit skapligt snälla under det gångna året. Edith for ner för lejdaren och ner i byssan och slet upp ugnsluckan och däri låg mina raggsockor med varsitt litet paket. Jag hade valt därför att jag visste vad de innehöll och därmed minimerat risken för besvikelser, dom kom vi till lite senare. Edith strök sin lilla hand över sin nyförvärvade silvriga nessesär inte nog med att den var fin, den innehöll även nagellack och glittriga små märken att klistra fast på naglarna. Gustav var också nöjd med sin nya Paw Patrol film. Lina Moberg hade skickat med julklappar som jag visste vad det var i och lyckan var total. Barn målade naglar och såg på film, själv slumrade jag mig igenom 8 avsnitt om valpar som räddar allt från polar expeditioner till damer som kört in i snövallar. Framåt förmiddagen hade Edith nästan tjatat hål i allas huvuden om när tomten egentligen hade tänkt att komma. Var det verkligen så här urusel julen skulle va.

-Tomten finns inte Gustav, det är bara vuxna som lurar oss att tro det för att vi ska vara snälla, jag tror inte på honom alls och därför tänker jag inte vara snäll längre!

Gustav ylade i sorg över den uteblivna rikedomen och hela hans dröm om tomten slogs i spillror i en handvändning. Jag höll det otröstliga lilla barnet i famnen samtidigt som jag genom sammanbitna tänder utfärdade en och annan förbannelse över den lilla Grinchen som slagit den lilla pojkens jul i spillror. Ordningen återställdes så småningom och med de medel som fanns ombord serverades det någon form av jul lunch. Jannsons frestelse, ägghalvor, någon rökt del av en gris med ett stort ben i griljerades med senap från IKEA i Faro och skorpsmulor som Edith och rev av gammalt torrt bröd vi hade ombord. Givetvis hade vi massa sill också. Vi hade en del diskussioner maken och jag om att frakta hinkar med sill ifrån Venus och skutskeppare Lars Lind i Valdemarsvik, men som i de övriga krig som ligger och gror så får man ibland bestämma vilka av dem som är värda att ta strid för. Om nu Nalle tycker att det är värt att riskera att hinkarna går söner i HANS bagage och dränka allt i sillspad så får det vara det. Nu gick de inte sönder och smakade dessutom väldigt gott. Jag kanske aldrig kommer att säga det så han hör det men just då när vi satt tillsammans allihopa på ett platt hav med solen lysande från en klarblå himmel då var jag tacksam.

Snart nog upptäcktes det att tomten osynligt hade landat och släppt av en kasse med julklappar. För min egen del torde jag ha varit väldigt snäll för regnjackan och radion hade jag verkligen skrivit högst upp på önskelistan. Även lillebror måtte då ha passerat 2017 som en from gosse, för han håvade in den ena presenten efter den andra i form av Lego, radiostyrd bil och den efterlängtade Ben Ten klockan. När Edith hade öppnat sitt tredje paket som även det innehöll pysselböcker med färgpennor var tålamodet slut. Tårarna brände till en början bakom ögonlocken men när även paket tre och fyra hade likartat innehåll då var det färdigt för hennes del. Nu rann inte tårarna, dom fullkomligt sprutade och ungen var ursinnig i besvikelser över vad den där tomte idioten hade lämnat till henne, om han nu ens fanns så var han i klok. Det hela slutade med att den ömme fadern utlovade shopping tur så fort vi kom fram. Nu bar det sig inte bättre än att vi ankom Kanarieöarna juldagsmorgon och dessutom på ankarplats. Det fick alltså dröja tills tisdag innan far och dotter åkte iväg och köpte en rosa mikrofon som spelar inhemska hits och möjliggör medsjungande. Vi har sedan dess då och tilldelats biljetter som ger oss möjlighet att gå på konserter där Edith med spröd röst framför spanska listhits och Gustav kompar på sitt Star Wars svärd som han fick av kapten på Black Pearl. Oftast krävs det några omstarter innan Finemangs orkester har fått ordning på sitt band då de allt som oftast tappar intresset för sin uppgift, blir kissnödig eller helt enkelt bara inte gör som hon vill. Vid gårdagens 17 konsert hade vi fått biljetter och satte oss uppe i sittbrunn för att få dagens dos av underhållning trodde jag hon skulle brisera i ett mänskligt moln av arga mänskliga molekyler. Hennes pappa skrattade, Peter pratade och lillebror valde istället för svärdet att trumma på sittdynorna. Fyra gånger började hon om och varje fick det avbrytas då publiken och även bandmedlemmarna inte kunde uppföra sig som folk. Tillslut fick Gustav nog, drämde till henne i huvudet och hoppade helt enkelt av. Lock och pock och lensmekande är en metod hon är lite svag för och vid femte försöket sket hon i resten av bandet och körde sitt program, just då ringde Nalles telefon. Peter och jag fick privatföreställning och efter att ha blivit inropad två gånger hade vi lyckats stilla den lilla aktrisens behov av skönsång.

Vi ligger kvar på vår ankarplats och börjar bli rätt trötta på att guppa här ute, det skulle vara rätt gött att få krypa in vid kaj och kunna gå iland när man vill. Det funkar i och för sig alldeles strålande med lilla Britt-Anders, jollen, men det blir ett företag dessutom är den lilla elmotorn lite opålitlig vilket allts om oftast slutar med att Nalle ror. Hemma i trädgården i Vat ligger vår Ribb, den hade varit rätt fint att haft här, men som vanligt, finns det hjärterum finns det även utrymme för bakdelen. Jollen ser verkligen pytteliten ut när den hänger bakom oss men allt är ju inte alltid som det ser ut och tur är väl det. För på tal om saker som ser ut så mötte vi nya öar på nedvägen. Eller egentligen gamla öar men liksom upptäckta på nytt. Natten innan vi kom fram skojade jag och sa att det egentligen är lite otäckt att vi ganska blint litar på det elektroniska sjökortet. Vi har givetvis ett papperskort med men vi skriver ju positioner på det utifrån vad tiden är och vart båten påstår att vi befinner oss. Maken muttrade så där som han gör när han tycker att jag skenar iväg i mina tankar och funderingar. Men ett par timmar senare skulle det visa sig att jag i viss mån skulle få alldeles rätt i mina tankar. Solen var på väg att slockna i horisonten och vi stod rätt trötta och tomt glodde på det blodröda klotet som synbart ramlade ned i havet. I bästa fall kan man tydligen få se något som jag tror heter Green point, ett optiskt fenomen. Bäst som vi stod där och glodde ser vi en ö inte så fasligt långt borta på styrbord sidan. Först funderade vi på om det kunde vara en märklig molnformation men sannolikt ändå inte. Snart nog dyker det upp en båt i samma höjd som ön, utan AIS. Först ser det ut som en segelbåt men ganska snart mer som en U-båt i ytläge. –Va fan, sa skepparn, här borde inte finnas någon ö som vi kan se och i nästa ögonblick ser vi två öar till.

Nu bryter en på ny född energi ut. Peter tar över och kör och håller koll på vår nyfunna skärgård. Vi andra slår våra kloka huvuden ihop och räknar på sjökortet. Med de instrument som finns ombord att förlita sig till kunde vi inte ha en möjlighet att se några öar. Däremot, om allt visade fel kunde vi vara ett bra stycke längre nordväst. Syd om Madeira fanns ett par öar, men inte sjutton kunde vi vara där, eller? Det konstiga var att om vi kollade på AIS’en så stämde avstånden till de andra båtarna för det som vi kunde uppfatta det. I satellittelefonen finns ytterligare en GPS som kontrollerades. Den visade en helt annan position. Nu började en viss oro sprida sig ombord. Vart fan är vi? Vi har tre öar framför oss, dock ingen U-båt längre och en position som visar att vi är hemskt mycket längre väster ut än vad vi tror. Det började bli rejält mörkt och vi hade inte så himla mycket bränsle kvar. Med viss marginal var det beräknat till att räcka till Las Palmas men inte så mycket mer. Så skulle det nu visa sig att vi hade mycket längre kvar då skulle vi ha bekymmer. Stora dessutom. Om nu gps’en i sjökortet var missvisande, vad var det då som sa att vi hade det djup mätaren visade? Vi kanske var på väg in i en okänd skärgård som vi inte alls kunde navigera i. När vi från början såg den första ön så såg den ut som ett kvinnobröst i siluett eller en liten marängtopp. Vi döpte den efter den som sett först och alltså fick den heta S:t Peters island. Efter ännu en titt i satellit telefon hade den uppdaterat sig och nu även den hittat hem och var på samma plats som alla andra enheter ombord. Nu fick vi bara ena oss om att vi var där vi borde vara och att det en hägring vi sett, förvisso tre stycken på samma ställe och dessutom sedda av tre människor samtidigt.

Två dygn senare promenerade vi ute vid atlanten och beundrar utsikten bort över havet. Där ute, inte allt för långt bort ser vi våra hägringar igen. Den marängformade ön ligger precis framför oss och tack och lov satte vi inte av Peter där och lät honom utropa sig själv till kung. Det hade troligtvis uppstått konflikt med det spanska konungadömmet då ön säkert redan regerades av hans majestät här och få platser är stora nog att kunna rymma två giganter. Peter var därmed avsatt redan innan han hunnit äntra tronen. När jag kommer ihåg det ska jag googla vad ön heter till dess får det väl heta Marängholmen och Peter får nöja sig med att vara kung över sin mysse och sin hytt.

I morgon ska jag berätta för er om när Manuelle blev arbetslös en decemberkväll år 2017.

img_6035

Punktligt till Palma.

Lugna gatan mot Las Palmas.

 

För en gångs skull eller kanske mer för första gången är vi precis där vi skulle vara till och med lite tidigare än vad vi hade tänkt oss. Vi avgick Lagos i Portugal i Onsdags eftermiddag och ankom Gran Canaria i dag på morgon kvisten. När vi lämnade kusten bakom oss så försvann Algarvekustens mäktiga klippformationer i solnedgången. Mycket märkligt landskap, lite likt Gotland och klippstenarna men de här var sandgula och i var och vartannat klippskreva låg små sandstränder inkilade med jämna mellanrum. Vi vek av ned mot Atlanten i eget majestät och har knappast sett en enda båt på nedvägen.

Den första natten sov barnen och jag ihop snurrade som tre kringlor i soffan och på småtimmarna hade jag kramp i precis överallt. Jag smög upp till Nalle som satt och körde och gick ut på akterdäck och ovanför mitt huvud var hela stjärnhimmeln. Från den ena horisonten till den andra var det stjärnor överallt. En del små en del stora som fotbollar, alla stjärnbilder som jag har en aning om vad de heter samt flera tusen till. I en båge rakt över huvudet löpte vintergatan som en båge ut ur det yttersta av universums tak. Man blir rätt liten när man sitter ombord på en 14 meter lång segelbåt och tittar upp ovanför sin egen lilla rymd. Det är nog då man på riktigt börjar ställa sig alla de där märkliga frågorna om jorden verkligen inte är platt, om pingviner har knän och hur sjutton blev vi människor till? Jag lyckades nog inte svara på någon av dessa exsistensiella frågor och utan böjer mig i tacksamhet över livet och gläds med pingvinerna om de nu har knän, skiter i om jorden är platt eller rund, bara den funkar och vart jag kommer ifrån, det vet jag ju egentligen mycket väl. Järnvägsgatan 4B.

 

Dagar över Atlanten fördriver man med att äta mycket, se på delfiner, sova och äta lite till. Delfinerna är helt fantastiska för oss uppe i kalla nord. Som torpeder dyker de helt plötsligt upp längs skrovet och ser för det ut som om de hoppar och leker med båten. Detta pågår tills Peter tar fram kameran. I samma ögonblick som han närmar sig de lekfulla djuren försvinner de som i ett trollslag. De första två gångerna såg vi det som en trist slump men sedan insåg vi sambandet. De måtte ha föredraget att resa in cognito för inte en enda gång lyckades Peter, kameran och delfinerna vara på samma ställe. I går morse bjöd de på fantastisk julaftonsföreställning runt båten. Helt säkert var de ett trettiotal. – Nu vore det väl som själva fan om jag inte skulle kunna få med någon på bild, sa Peter och tog fram telefon. I samma ögonblick låg vattnet åter helt platt runt båten. Hädanefter får vi skapa kodord som delfinerna inte känner till, alternativt får vi gå till affären och köpa honom ett vykort med delfiner på.

Dagarna har även fyllts med utforskning av vår nya båt. Det finns en massa olika knappar att trycka på, tack och lov är de flesta utmärkta och den förväntade effekten uppstår om man trycker den knapp som erbjuder tex lanternor som skall tändas, så långt allt väl, det finns dessutom en miljon andra saker som vi får lära oss vartefter. Det tog oss en dag att förstå hur man tömmer vattnet i vasken, men på 24 timmar insåg vi att den röda knappen på skottet i byssan nog hade något med saken att göra och det hade den och på det viset fortsätter vår Odyseè genom båten. I två dagar har vi försökt få tvättmaskinen att fungera. Efter att Nalle tvättade 70 meter skot är han egentligen fullkomligt förbjuden att tvätta men med mig på så nära håll tänker jag att han inte kan ställa till med så mycket. I trumman låg det kvar en förpackning med tvättmedel i form av små pelletskulor som i sin tur låg i en boll full med hål. Överst i bollen var ett litet lock som tydligen var alldeles för litet för att Nalle skulle kunna se det. Så istället för att tålmodigt kolla runt på klotet tar han tag i det mina sina gigantiska händer och vrider de två globerna mot varandra och lyckas givetvis ha sönder den och pellets rullar runt i hela båten. Vårt fartyg rör sig som en gigantisk vagga i sjön och långsamt rullar hon från sida till sida och det gjorde de förbannade kulorna med. Tänk om han bara kunde låta bli saker ibland! 20 minuter senare hade vi fått fatt i samtliga och stoppat tillbaka dem och övergått till helt vanligt tvättmedel och maskinen startades först efter att tvättmäster fått lova på heder och samvete att inget annat än vanlig människotvätt låg i, efter att detta försäkras startades så kraftverket. Tvättmaskin hoppade i gång och allt var frid och fröjd i ungefär tre minuter sedan dog det. Två dagar innan provkörde Nalle elverket bara för att han kunde och då tickade det och gick så fint. Sedan stängdes det av och det gjorde hela båten med. Det blev alldeles tyst och stilla. Inget brum från maskin, inte ett ljud. Vi visste att vi hade massa diesel ombord men ändå kom ingen fram. En liten stund gled vi tystnad och loggade 2-3 knop vilket skulle innebära ankomst till Kanarieöarna kring nyår. Snart nog förstod Nalle att bränslekranen han stängt av då han slog ifrån kraftverket inte bara försörjde det utan även maskin. Men den som inte ger sig blir oftast till sist belönad och efter en hel del pumpande och luftande startade hon så fint igen.

Nu ligger tvätten inlåst som i hälleberget och varje gång vi startar elverket och ens tittar åt tvättmaskinen stannar allt. Om ett par dagar kommer det på riktigt ett bekymmer, tvättmaskinen har ju liksom tagit alla våra kläder som gisslan och snart är lagret av rena kläder slut.

Nu har vi två veckor på oss att begripa oss på båten och dess innehåll och möjligheter.

När vi kom fram i morse gick vi glatt in i hamnen och ropade upp kontoret på kanal 11. Hamnkapten tillönskades en god morgon och i gengäld ville vi ha en liten bryggplats. Nopp sa han som svarade, tyvärr det är fullt, ni får gå ut och ankra och här sitter vi nu. Nalle, Peter och Edith gav sig i väg med Britt-Anders som jollen heter och försökte ställa oss i kö för plats vid en brygga men då det är julafton här idag så stängde de 14 så det får det bero tills i morgon bitti. För att få ställa oss i denna kö krävs det kopior på samtligas pass, ägarbevis på båten samt försäkringsbrev. När allt detta är inlämnat kan man kanske få en plats om två tre dagar. Jag tröstar mig med att vi för det ligger och guppar gratis här på undantaget, samtidigt är det rätt surt att va parkerade här ute, särskilt då det visade det sig att snurran till jollen inte funkar. Nalle gjorde ett par halvtappra försök att laga men gav upp och rodde in till hamnen och hem igen. Ytterligare ett besök krävdes lite senare för lite inhandling, ty man kan ju inte ligga här utan att dricka Cava, det går ju bara inte, så min lille gondolier gav sig ånyo ut över fjärden denna gång med även Peter och Edith i lasten. Borta i hamnen hittades för det en elstartande motor av svenskbåten S/Y Black Pearl, vi är ju typ med i samma film och då måste man ju hjälpas åt så nu väntar vi med spänning eller framför allt rorsman väntar med lättnad på att slippa ro.

Just för stunden råder det siesta ombord. Pojkarna Dallner och Ekström är rätt trötta och även Edith som gått sin fars vakter som förstärkt utkik har varit helt tyst i en timme. Endast lillebror och jag är vakna, han kollar på svenska barnprogram och ser inte något så särdeles storartat i att vi lyckades att gå 650 nm på fyra och ett halvt dygn. Han är som vanligt, där jag är och framförallt min telefon är där är han.

img_6557

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varats olidliga lätthet.

Problemen i livet tycks ju hållas på en tämligen jämn nivå. Det är bara dess karaktär som förändras, eller mer kanske själva innehållet av de små bekymmer som livet tycks vilja pröva en med. Mina nya bekymmer som bytte ut de gamla jag hade i Sverige som bestod i att varje eftermiddag försöka få barns overaller torra och hyfsat rena har förbytts till att Finemang strör olika sommarklänningar omkring sig och i stället för snöglop i ögonen så irriteras jag av att jag numera har solen mitt i ansiktet och jag får svårt att se vad jag skriver. Ja, ja, ni förstår nog vart jag vill komma. Solen lyser på oss från klarblå himmel och det är nog i runda slängar 25 grader varmt ombord just nu. Om vi nu på något vis borde bestraffas för detta så är nätterna ohyggligt kalla, ja i alla fall runt 9 grader och denna skillnad från natt till dag är fasansfull.

Vi ankom Lagos i lördags kväll och hann precis se solen sjunka ned över atlanten innan den raskt kröp till kojs borta i havet och i en handvändning blev allt svart som i en kolsäck. En timme med taxi så var vi framme i hamnen här och nyckel till gate fanns liggande i restaurangen här på varvet. Vårt första möte med våra grannar var en övervintrare med sin hustru från Australien. Han tog mig på rundtur och visade toaletter, duschar och allt annat av vikt. När vi sedan gick genom varvsområdet där det nog ligger ett 70-tal båtar på land klappade han på skrovet till en ganska liten motorbåt och berättade att där bodde de sedan ett år tillbaka. Jag tittade mig runt och såg att det lös i var och varannan båt, att bo på båt fick en annan innebörd. Det är som ett villaområde där alla båtar står längs små gator på stöttor fyra meter upp i luften och i början på fjärde gatan andra kvarteret hittade vi även Emma Laura. Nalle och Peter hade letat längs kajkanten men inte hittat någon båt som kunde vara vår. Men så slog Nalle en lov uppe på varvsplan och där låg hon, hon som ännu heter Emma Laura. Nalle hade framfört ett ganska tydligt önskemål till varvet att hon skulle sjösättas på fredagen men så hade inte skett. Som väl var hade dom för det förstått att vi hade två små barn med oss så till skillnad från de andra båtboenden som hade rakt uppstående stegar i aktern hade vi fått en rejäl trätrappa ställd längs relingen. Jag hann tänka hur det hade varit med den där stegen i aktern, rakt upp fyra meter med två barn och hur mycket bagage som helst. Väl ombord fick vi så se henne för första gången. Om nu kärlek kan uppstå vid första ögonblicket så var det så. Hon var precis min båt. Mycket mindre än Sparven men så hemskt mycket mysigare och så genomtänkt. Visst finns det bekymmer med att hon är mindre vi märker det tydligt i bristen på utrymmen att stuva undan saker. De stora resväskorna som var med hem säljer jag snart till någon förbi gående, för det finns verkligen inte plats för dem.
Det första dygnet ägnades åt att försöka få igång värme, el och toaletter. Det sista vågade vi inte chansa på att det verkligen gick ned i någon svartvattentank så istället för att nyttja bekvämligheterna om bord och riskera att det rann ut på marken promenerade alla i olika lemmeltåg upp och ned för trappen ett otal gånger per dygn till gästhamnsbygget där vi var helt säkra på att grejerna hamnade i det kommunala avloppssystemet. Söndagen hyrde vi bil och toppade allt det där som Nalle är rysligt dålig på. Att shoppa. Därtill att shoppa med mig som både tänker långsamt och är en smula omständlig. Jag är utav den uppfattningen att ett lakan liksom inte bara ett lakan, det har ett annat värde än att bara skydda täcket vilket min man påstår. Alltså måste jag gå runt och vända och vrida på en massa olika påslakan och tillslut tappar Nalle tålamodet. Denna gång måste han ha varit så påverkad av vår nyförvärvade båt att han fromt som ett lamm promenerade runt och fyllde ett par vagnar med täcken, kuddar, lakan, handdukar och allt annat man kan tänkas behöva. Jag mutade honom med endast två saker. Dels en korv på IKEA och efter inhandling så skulle han få åka till en motsvarande Jula affär. Man måste ju hålla sina löften men det var ingen som sa hur roligt man var tvungen att tycka att det var. Efter en kvart hade jag helt ledsnat. Hur roligt kan det vara med skruvar cirkelsågar och skruvdragare. När han tillslut började titta på en ny kompressor var jag nära att hoppa ut genom fönstret. Jag förstår mycket väl sorgen över att svets, kompressor, vattendammsugare och miljoners verktyg brann upp. Problemet på den här båten är att det inte får rum. Det finns inte någon verkstad och inte några stora utrymmen under durken. Till sist nöjde han utan de största maskinerna och vi kunde äntligen gå därifrån. Jag lovar härmed att aldrig mer klaga på honom och hans brist på intresse för inredning för tycker han att det ens är hälften så tråkigt som jag tycker verktyg är så förstår jag.

I går sjösattes vi så nu har vi flyttat ut ur båtvillaområdet och ligger i vårat rätta element. Vi lyftes av en gigantisk kranhistoria och alla var kvar ombord. Först kryssade vi ut bland alla båtar och sedan backades vi ut i bråddjupet. Jag är förskräckligt höjdrädd och tyckte inte att det var det minsta roligt när vi hängde med aktern rakt ut i sjön sisådär en fyra meter upp i luften, men som man brukar säga. Ner kommer man alltid och så gjorde även vi. Nu har vi provkört, tjugo meter från en kaj till en annan och båten flyter och tar inte in något vatten. Allt ser ut att fungera och hitintills finns inte mycket att klaga på. Allt känns väl genomtänkt. En sak har vi ännu, eller rättare sagt Edith inte fått att fungera. Pianot, vi har inte talat om det på ett par dagar och vi låter det liksom falla allt djupare ner i allas medvetande. Det kommer säkert dagar på Atlanten när tristessen blir ohanterlig och då lovar jag att leta rätt på strömbrytaren men fram tills den dagen låter vi den vara ofunnen.
I morgon har vi högvatten vid 15 tiden och då hoppas vi kunna lämna Lagos och börja vår resa ner mot Kanarieöarna och strax efter jul är vi där. Ja som vanligt alltså, om vår herre vill och att det blåser skapligt åt rätt håll.
Till dess önskar vi alla allt väl.
Eder utsände i Lagos.

img_1485