Advertisements

Att återse en orm på öppen gata.

Efter en bussresa mer likt en berg och dalbans tur upp och ned i bergen kom vi ned till Kingstown, huvudstaden här på S:t Vincent. Jag vet att jag tidigare varmt har rekommenderat att resa runt med lokala bussar och här var det nog mest prisvärt.

Vi ligger i Cumberland bay vars strand delas i två då Cumberland river flyter ut i mitten. Första kvällen vadade vi över, på lågvatten är det till låren på Edith, strömt som fasen och rätt hala stenar så, ja, det blev en ganska våt vandring. Vi fortsatte upp via kricketplanen och upp mot byn. Jag frågade kvällens stigfinnare Kapten Dallner om vi verkligen kunde komma runt och därmed tillbaka, varpå han sträckte på halsen som en giraff och svarade ironiskt att han trots längd inte såg 200 meter runt en kurva. Han har någonslags princip om att aldrig vända och gå tillbaka, ibland blir promenaderna därför onödigt långa. Nu traskade vi på i marschtakt för att försöka hålla tempo med Långben som sällan eller aldrig tar så mycket hänsyn till övriga mer kortbenta medlemmar. Även det håller oss raska och rörliga.

Efter ett par hundra meter hade vi inte hittat en annan avtagsväg ner mot hamnen men väl en stig. Stigen tog slut och åter forsade floden framför oss och på varsin sida stod två tjurar och glodde på oss. Tydligen väcktes något intresse hos dom för när de började råma svarade polaren på andra sidan och snart nog hörde vi fyra fem till runt oss i djungeln. Jag måste i ärlighetens namn medge att de var bundna, med någon slarvig ögla runt hornen, plätt lätt att lösgöra sig ur. Mitt där i den gröna vegetationen träffade vi en kille som kombinerade tvättstugan nere i vattnet med att röka upp det som vår herre frikostigt bjudit den här ön på. Nalle frågade om vattnen var möjligt att vada igenom vilket det var, minuten senare var lillebror överburen, Finemang eskorterades, ömsom skrattande ömsom gråtande och sist var det min tur. Det är något som händer med balansen när vatten forsar fort kring mina ben. Tittar jag ner blir jag alldeles yr i bollen så även att jag försökte titta rakt fram måste jag ju snegla ner för att se vart jag sätter fötterna varpå jag höll på att ramla. Kapten-trött-på-pipiga-promenad-kompisar vadade ut för tredje gången och bärgade även sin hustru under visst mutter men nu var vi till sist på rätt sida floden och en snårig tur ned mot havet återstod. Med Gustav i täten tog vi oss fram på en stig smal som mina fötter. Efter gick Kapten Fasa som varannan minut föste den lille framför sig med order om -Gå på!

Solen hade gått ned och här finns ingen skymning, det är i princip ljust eller mörkt här. Mörkret var inte långt borta och skogen tät. Edith önskade ännu en gång en lugn och fin husvagnssemester. Snart såg vi masttopparna i hamnen och fem minuter senare satt vi på baren och seglarlivet fick tillbaka sin glädje.

I går bestämde vi oss alltså för en bussutflykt ned till Kingstown. Inget vet när de går och om den väl kommer så är den så full att den bara åker förbi här. Tricket är att ta den åt fel håll och åker med runt. Inte ens det funkade. Vi gick och gick och mer och mer uppför gick vägen. Edith kroknade snart nog och var till sist på vippen att både dö av hunger och törst. Uppe i byn hittade vi ett plåtskjul som fungerade som busshållplats där satt vi i en dryg timme i 37 graders värme och strax var Gustav döende med. Till vår räddning kom en utan byggnadsarbetarna som bodde bredvid med grapefrukt och varsin kokosnöt till barnen, vant högg han skalpen av dem och ur byxfickorna trollade han fram ett par sugrör. Han log mot Edith och sa – give her a few minutes, than she’s ok again.

Två minuter efter att hon tömt bägge nötterna på vatten sprudlade hon av energi och pratade som vanligt på både ut och inandningsluften.

Vi fick plötsligt besök utav byns knäppgök. Ni vet, utan att nämna några namn, så finns det nog minst en sådan i varje samhälle. Den här byns var en kvinna i 50 års åldern, svart som natten och betedde sig ungefär som en blandning mellan glader och Toker i snövit. Hon var överlycklig och skrattade högt medans hon med inlevelse och ett kroppsspråk likt en väderkvarn berättade om byn för oss. Jag fattade ärligt talat inte mycket, men att hon var glatt överraskad över att jag inte var barnens mormor utan deras mamma, det fick henne att skratta ännu högre. Det hela firades med att jag fick bjuda på cig och sedan dansade hon gatan vidare bort. Länge, länge hörde vi henne skrattande och pladdrande. Jag älskar bekymmerslösheten.

Till slut kom bussen och en hisnande resa upp för branta berg och ner i serpentiner. Uppe på topparna är utsikten för den som vågar titta ner i dalarna himmelsk. Ön är så grön så det nästan är onödigt vackert.

När Columbus kom förbi så hette den Hairoin, vilket betyder, ” Hem åt de välsignade”, numera är det namnet på det lokala ölet, välsignat det med, om man frågar vår egen Columbus ombord.

Ön beboddes av Kalinargos, som kommit från Syd Amerika, Columbus kallade dem för Carib, även det en ölsort här.När öarna runt omkring upptäcktes av européer gick så ett slavskepp på grund på Bequia syd om Vincent. Slavarna fraktades hit och togs som slavar av Caribs. Nu var de krigiska och inte alls så fogliga som önskat så för att decimera dem slog Cariberna ihjäl alla nyfödda pojkbarn hos slavarna. Kriget dem i mellan blev inte bättre av detta och det hela slutade med att slavarna tog död på de som som de kom över av manligt släkte, haffade deras fruar och drog till skogs. Efter många turer blev ön brittisk och en stor mängd Caribs skickades till Honduras, i dag har de ett självstyre men är fortfarande en del England.

Kingstown är en stor frukt och grönsaksmarknad. Gatorna är som radhuskvarter med oändliga gator med stånd där du kan köpa allt, inte bara mango och konstiga rötter. Det finns godis, skurmedel, dvd filmer samt Michael Kors väskor vars ursprung nog är långt från original. En stor kryssnings hamn bryter av det som känns som genuint. Byggnaderna är i regnbågens alla färger och skick i samma variabel. Rätt som vi stod där kommer ett bekant ansikte fram i myllret. De flesta killar här ser ungefär lika dana ut. Mörka, dreads och vänliga leenden. Men här kom någon som log alldeles extra. Det tog någon sekund innan vi fattade, men det var ju Snake. Snubben i baren hos Rob på Mayreau.

Med klara pigga ögon mitt i solljuset var han för oss på så fel ställe. I ett myller av människor, larmande trafik, sirener från ambulanser, stressade trafikanter som tutar för att komma fram. Allt en motsats till den tysta ö han kommer ifrån. Ön med mindre än 10 bilar, med ett par hundra innevånare. Men där stod han. Han väntade på taxi till sina föräldrars hus på andra sidan ön, de hade haft inbrott och behövde nu hans hjälp. I hans packning såg vi även att han hade en vävd påse med fisk hemifrån Mayreau. Kom ihåg hur varmt det är här. Han har alltså kommit med färjan upp hit eller ännu värre, liten båt till Union Island och vidare. Hur eller hur borde firrarna vara bra ljumna. Nu pratade vi en stund med en man ryckt ur sitt sammanhang men ändå så hemma i vimlet, stunden senare hoppade han in i en taxi som den mest naturliga sak och sedan var han borta. Undrar om han är tillbaka när vi passerar på sydgående i Mars när vi går mot Trinidad?

Det finns rätt många varuhus i centrum av staden och ännu fler utåt flygplatsen. Priserna är skapliga och utbudet helt ok. Leksaker och prylar rent billigt. Efter en hemsk lunch på KFC, mat är hemsk där så det var i och för sig inte ens konstigt, så handlade vi och tog oss en ny buss hem. Den här gången faktiskt något som mer påminde om en riktig buss, vilket gör det ännu mer spännande när den ska slå knut på sig själv i kurvorna. På en av topparna åkte vi förbi det ganska nybyggda fängelset som Kaj skrev om. En lastbil med unga män passerade honom, hans yngsta dotter med väninna. Ett livligt uppvaktande från grabbarna på flaket uppstod när de såg de unga vackra flickorna. Senare visade det sig att det var fångar som transporterades till det nya fängelset här uppe i bergen. Det är med dem och de döda här, de har den vackraste utsikten. I nästa dal som vätter ner mot havet ligger kyrkogården.

Man träffar många sköningar här borta, det gäller liksom bara att släppa in dem. Som min stolkavaljer på bussen satt en äldre rastaman, lika grumliga som de flesta andra frampå eftermiddagarna. När jag slog mig ned vid hans sida nickade vi åt varandra så där som man gör hemma på bussen, om ens det. Efter stoppet för tankning där även biljettpojken handlar åt sina passagerare från kiosken vid macken, grillade kycklingar och cola flaskor byttes mot pengar och växelmynt och så fortsatte färden uppåt och uppåt. Det var då min granne fick sitt budskap från gud. Helt plötsligt såg han mig i ögonen och sa – I’m a hourse! -Sorry, sa jag som trodde jag hört fel, karln var tunn och inte det minsta lik en häst. Då upprepade han igen och jo visst, han var en häst. -God just told me. Jag tänker att det är bättre att Gud säger åt folk att de är hästar, höns, kameler eller vad vet jag, än att han säger att människor är självmordsbombare, bara som ett exempel.

Med hästen vid min sida vindlade vi i rasande fart nedåt och i dalen innan passerade vi Wallilabou där vi låg ett par nätter innan vi kom hit. Förra året gick vi in och tittade på klippan där piraterna hängde i den första Pirates filmen. Sedan fortsatte vi till Young Island, rätt avskräckta av alla som tjatar om att hjälpa och sälja.

Disney production lämnade alla kulisser när inspelningen var över och tyvärr tog ett oväder med sig det mesta och ingen har pengar eller ork att bygga upp det igen. Det går rätt mycket dåliga rykten om den här ankringen. Tyvärr blev en tysk seglare mördad 2016, ingen här vill prata om det men alla verkar överens. Det var inte någon härifrån utan några kom i båt långt från här, så vitt jag vet har ingen dömts ännu.

När du går in för ankring vilket jag absolut tycker man ska göra så kommer du att omringas av båtpojkar som vill hjälpa till. Vi du ha hjälp så tacka vänligt ja och det kostar upp till 50EC, bara för linehandelkillarna sedan kostar bojen 25 EC per natt. Du får/kan ankra men du åker på att betala i alla fall. Vips har man 10 båtar runt sig som vill hjälpa till samt lika många som vill sälja frukt i röran. Jag vet inte hur svårt det kan vara att ordna upp i kaoset. Behöver man hjälp ropar man upp den på kanal 16 och behöver man köpa något tar man dingen i land och gör det, det var bara en tanke.

Vi hittade vår egen gubbe, Ethen, en påläst, rätt skön dagdrivare här. Guidar lite, fiskar lite och sitter mycket men snäll och pålitlig. Det var han som tipsade om att fortsatte tio minuter uppåt hit och ropa upp hans kusin, Carlos, en annan cool gubbe som ser ut som Dr Cosby. Han är lite mer idog än sin något mer bakåtlutade kusin men lika vänlig. De två små blonda och pepparkaksbruna barnen väcker trots rätt mycket turister en hel del uppmärksamhet vilket berikar dem med halsband, frukt och mer frukt. Härom dagen ville en frukthandlare byta sina kvarvarande varor mot pasta och matolja så mot två paket spagetti och en kvarts flaska majsolja fick vi en massa mango, guava, lime och golden apples, alla inblandade var mycket nöjda.

Dagarna fylls av ett projekt om dagen. Värmen tar rätt mycket energi. Nalle har knackat rost, ett evighets göra, tills hettan gjorde det omöjligt att vara på däck. Man blir varse om vätskebristen på nätterna när man vaknar av kramp i fötter och vader och tårna ser ut som kråkklor. Dagarna efter minns man att dricka resorb, jag lovar. Min egen ansträngning har bestått i att vara fröken i Sparvens hemskola. Matte, svenska och engelska stod på programmet i dag, men vartefter temperaturen stiger på morgonen ökar även det grå luddet mellan Finemangs öron. Vi har kapslat in båten i ett tält över bommen och solskydd längs rutorna ändå är det just nu 31.8 grader i sittbrunnen. Bada här är enklast genom att hoppa ner och klättra upp på båten, stränder här är det sämre med, hittar man en vit sandstrand här så har man kört hit sanden någon annan stans ifrån. Här är det sten och grus. Grönskan klamrar sig fast i bergen och växer ner i de branta sluttningarna och allt är helt galet vackert.

För stunden råder tystnad. Vi har wi-fi ända ut till båten från land. När baren öppnar vid 16 går det att komma in på deras nät med men då krävs lösenord. Barnen är sysselsatta med allt det som internet erbjuder. Kapten sover den dödes sömn ett däck ned och själv försöker jag samla ihop mina betraktelser. Om en timme ska vi i land, då Titanic, dingen, har det ännu värre efter att den välte bakom oss när vi själva var så upptagna med fisket härom dagen att vi inte märkte att den hängde på mage i däverterna, tom på hänglås, kätting, bråte men framför allt sin pump. Herren tar och herren giver. En pump mot en halv meter lång makrill som gjorde fiskegubbarna här inne gröna av avund. Det var mer mat än vad vi behövde så vi delade den med Carlos, sedan såg vi att han i sin tur delade med sig till de andra på stranden. Så med en ganska mjuk farkost är det rätt skönt att bara kunna dra sig längs förtöjningen in i land. Det är förlängt med 3 ihop skarvade tampar och sedan fastknutet i en palm på stranden. Så man hoppar ner i jollen och halar sig iland. Vid 16 blir Nalle hämtad och åker med Carlos tillbaka till Wallilabou för ett besök hos tullen. Här finns inget men där kan man klarera ut men inte in. Då får man antingen gå till Chateaubalair eller Kingstown.

Vi klarerar ut hos tullarna på den gata Jack Sparrow gick ned till vänster efter att själv ha klarerat in.

– Your name and two shilling.

-How about no name and 3 shilling?

Eder egen Tia Dalma bland pirater, tokstollar och solsken.

Advertisements

I batmans gisslan.

Det är kanske inte riktigt så illa som det låter men fladdermössen är tämligen aktiva nattetid och medger inga öppna luckor som får in den svala vinden nattetid. Vi låg granne med en katamaran häromnatten som också de upptäckte det som barnen här trodde var fåglar förra året. Trötta och mitt i natten stängde mannen ombord bara hyttdörren om sig och sin fru och återvände i säng. Morgonen efter imponerades vi stort av att de likt oss var uppe i gryning och städade som galningar, till skillnad från den här besättningen som lojt tittade på med varsin kaffekopp i handen. Aktern på de stora katterna är ofta helt öppna, tänk glasdörrar man skjuter ut, där innanför är det en stor salong och innanför en rejäl byssa, vi pratar alltså om båtar på 50-70 fot.

Nu hade för det fladdermössen haft efterfest, ungefär som att lämna 40 vilda tonåringar vind för våg och det var alltså orsaken till storstädningen i arla morgonstund.

Vi har åter kommit tillbaka till Mustique. Ännu en vansinnigt vacker ö. En grönska, frodighet och skönhet som inte mycket kan mäta sig med här. Hibiskusar som är meterhöga, boganvilior och svärmorstungor som här växer som häckar.

Vi kom hit via Union Island, klarerade in ute på flyget då vi med en kvart missat öppettiderna inne i Clifton. En bra sak här är att det är väldigt nära till allt. Tio minuters promenad och det första mötet med en landsköldpadda senare var vi där. Snabbt och smidigt hade vi besökt alla tre som ville se pass, titta på barnen så det stämde att en ungefär 8 och en annan var 5. Därefter stämplades alla pass med ett par rejäla stämplar, vi betalade och därmed kan vi resa omkring som vi vill i S:t Vincente och öarna, Grenadinerna som vi vill.

Ett dygn senare lämnade vi Union och gick upp till Mayreau. Enligt AIS’en fanns inte en båt inne i bukten och det var ju anmärkningsvärt på alla vis. Hade något hänt på ett år? Att man inte får gå dit längre? Eller fanns det något väder som vi missat helt? Det har gått en jäkla sjö här borta efter ett oväder uppåt USA där det på sina ställen varnades för 5 meter höga vågor men det borde inte va förklaringen och det var det inte heller. När vi rundade udden så var det som vanligt, massa båtar i ett enda huller om buller. Förklaringen var så enkel som radioskugga mellan bergen. Tittar man på Marine Traffic så ser det ut som om vi nästan kom fram och VHF’en var knäpptyst i fem dygn.

Vi var där förra året med, en ö som liksom slog rot i våra hjärtan. En lång strand som där den är som smalast bara är 50 meter bred med Tobago Kays på utsidan. Åt det håller ägnar sig folk åt Kate surfning medans vi andra hänger på resortens strand hela dagarna. Snyggt, rent och gudomlig mat. Inte alltid får man det som hade för sig att man beställde men det som serveras är bland det bästa jag ätit här. Undrar ni vad det värsta är så kan jag starkt avråda hotel Clifton på Union Island. Jag tänker inte gå in på några detaljer men det var hemskt, både smakmässigt och ekonomiskt.

Det var på Mayreau jag förra gången träffade Lördag, Rob och Snake. Tre rasta män som jag blev så oerhört tagen av. Rob tog emot mig en hel lördag eftermiddag och berättade om sitt och öns liv. Sin nyfikenhet på människor och om sin kärlek till livet. Snake som var jämngammal med oss som aldrig lämnat ön och som aldrig sov. Hela restaurangen är byggd av träd som fällts på ön, körts ner till Union och där förädlats till virke, tillbaka fraktats och sedan målats i regnbågens alla färger. Överallt finns stora målade röda hjärtan, de flesta i en klass som Gustav 5 år hade gjort det, en plats så fylld av värme och kärlek.

Nu kom vi tillbaka.

Till en trött och tandlös gammal farbror. Förvisso tror jag innanför dimmorna att både Snake och han kom ihåg oss. Enligt egen utsago gick affärerna bra, för vår egen del såg vi inte några andra gäster än oss. Ett av Snakes uppdrag är att inifrån och genom plankorna locka in människor som går ute i den branta backen som dom antingen går upp eller nedför, men allt färre gör det. De som ankrar i viken på den sidan erbjuds numera en liten buss över ön ned till den mer livliga delen av ön. Den del där fattigdomen och utslagningen väl inte är riktigt så påtaglig.

Affärerna är inte som tidigare hos Rob. Han själv är det inte heller. Hans pigga ekorrögon är grumliga och tanken lika så. Jag har nog 30 bilder på honom från förra resan. Den här gången tog jag ingen. Jag låter Rob få vara nu. Det skulle förvåna mig mycket om han finns kvar på sin bar nästa år, men för min egen del stänger jag dörren om honom varsamt efter mig. Han lärde mig mycket de timmar jag spenderade där men nu får han vara i fred för mig. Han är nog på väg in en dal där rökat och ölen till sist bäddar in honom i ett dunkel där han får vila. En hårt arbetande man måste också få bli trött. Dagen efter återvände jag för vad jag tror blir den sista gången, Snake hade lovat mig medicin mot min hosta. Han hämtade den hos byns enda medicin man, som förvisso var en tant, men någon annan sjukvård finns inte på ön att få. Jag fick som gåva en liten flaska med något som luktade fiskleverolja och i det skulle jag pressa i en lime, allt skulle sedan få passera ut genom det interna systemet och inte vid första smaken spottas rakt ut. Jävlar så det luktar och inte tänker jag resa ut ur det här landet med det där ombord, endast Gud och en gammal rastaman fylld av one love vet vad det innehåller.

I lite tystnad och sorg gick vi tillbaks ned till Salt Wistley Bay och letade reda på nästa gamla vän, Lördag. Jag vet inte om ni minns men utav vår vän Kaj fick vi tips om en skön snubbe som av alla kallas för det då hans svenska gäster han hade på lobster middag inte kunde säga hans namn. Dagen var en lördag och så fick han heta och nu heter han inget annat.

Hans restaurang ser ut som en gammal svensk dansbana, skillnaden är palmtaket och sanden i stället för parkettgolv. Varje dag under säsong kan man beställa lobbster middag. Efter lunch ser man röken som väller upp som en skogsbrand mellan palmerna och då vet man att han tänder upp sin grill. Ett stort betong bord där veden eldas till kol och sedan lägger man på ett galler och därpå lagas maten.

I ingången mötte jag en av hans medhjälpare. En ung kille med jeans på halva baken, även hit når fula moden. Jag frågade om Lördag fanns i närheten och han tittade på mig med någon slags respekt, vit kvinna, förvisso utan skinn på näsan, för det har jag fjällat bort, men jag kan nog upplevas som lite myndig i alla fall. Något fick honom i alla fall att vända på klacken och krypa in bakom baren där två tält är uppställda och efter 5 minuter som kändes som en evighet hann jag väl ångra 109 gånger att vi kommit på idén att gå dit, så kröp han ut ur sin grotta. Å kröp var ordet. Det tog en stund innan han fick ihop alla kroppsdelar och svajade fram mot oss. Först tittade han skeptiskt på mig, varpå jag presenterade mig som Jonna från Sverige, vän till Kaj Liljeblad. Året innan blev han så överlycklig över att se oss, vi bjöds in som hans egna gäster på en gigantisk middag av ren och skir kärlek och det var inte alls därför vi gick tillbaka, för att bli bjudna på mat. Vi gjorde det för att han var helt underbar, vi fann varandra som handen i handsken, nu var den handsken borttappad. Efter en stund sa han att han kände igen mig och Nalle var ännu mer bekant. Vi pratade en stund om affärerna som även han påstod var strålande. När vi skildes åt för ett år sedan var uppfylld av planer och framtidstro. Han skulle köpa loss sin mark där nere på stranden i stället för som nu arrendera den av damen som äger hela ön. Kostnaden för det är förvisso överkomlig, 1 EC om dagen, dvs 3.60 kronor om dagen. Nu har i princip inget hänt. Jag tänker inte ge mig in i några narkotikapolitiska diskussioner här. Jag kan bara titta mig runt och konstatera att det verkar inte va den direkta mirakelkuren för kvickhet och engagemang och röka brass från morgon till kväll. Lördag hade krympt ihop som en punkterad ballong och det kändes som en lättnad när vi efter fem minuters samtal kunde runda av och säga Bye, bye.

Ön har ändrats sedan vi var där sist. I sanden finns som en osynlig linje dragen mellan strandens olika ändar. Den ena med en modern resort den andra för de andra, för de som inte orkar riktigt längre. Minns ni när jag beskrev de mörka tomma ögonen? Ögonen med det släckta ljusen, det är deras strand. The last bar before the jungle hade byggt ut mot vattnet och hade en del gäster annars var det rätt tomt hos de andra.

Vi fick med oss Lördags hund hemåt den kvällen men halvvägs längs vattenbrynet vände hon om och med jyckarna från andra sidan i hasorna sprang hon hem. Även djuren känner sina gränser där.

Ett par dagar senare gick jag tillbaka och mötte igen pojken med den byxlösa baken. Efteråt var jag helt säker på att den bordsreservation jag just gjort försvann i hans nästa andetag, om ens så länge. Förvåningen var stor när han kvällen efter kom ned och mötte oss i dingen och hjälpte oss upp på stranden. Å helt enligt reservationen fanns ett bord dukat för 4. Snart nog det två bestialiska odjur på grillen samt kyckling till barnen. Lördag såg vi aldrig till och vår unge servitör var förvisso urcharmig men vartefter kvällen gick var han rätt yr i mössan och ganska trött. Vi åt så jag trodde vi skulle spricka allihopa man får så mycket sides att bara det skulle vara en fullgod middag. När Nalle ville betala kramade nu vår superlycklige och vinglande pojke honom och sluddrade leende om att kärlek inte kunde betalas med pengar. Nu var madammen som tydligen står för ordningen i denna cirkus en annan åsikt. Money talks. Efter ett frenetiskt räknande med skärmen på hennes telefon dold och med hjälp utav skeppare från hyr katamaranerna som var ovanligt nykter kom hon fram till 120 $. Nu är det vanliga amerikanska vi pratar om. Tack och lov lagas den mesta mat ombord och nu får det bli tagelskjorta på en tid framöver.

Vid lunchtid i går kom vi iväg. Tre timmar senare var vi framme och fick vår boj och 220 EC dvs 85 US för tre dagar här i Brittania Bay. Borta är Nalles förmiddags nöje det som bestod utav att se katamaranernas ankringar och avgångar. Minst 5 man på däck som gapar och skriker om hur skepparn ska köra. Tillslut åker det ut unga killar i småbåtar för att hjälpa till men knappt ändå går det med mindre än 10 försök. Själva hade vi en ohyggligt nära akter om oss och en tidig morgon gjorde de sig klara för avgång. Jag vaknade av att de körde i våra dävertar ett par gånger. Nalle for upp och fick igång motorn hos oss och med ankaret kvar i sjön körde vi fram en bit så han kunde gå runt. När han väl fått upp ankaret och uppe midskepps med aktern mot oss backar han i kanske 4 knop rakt mot oss, hade den resan slutat i sidan på oss så hade nog för det för den här gången varit slut. För om båten får ett annat utförande på ena sidan har det en menlig inverkan på riggen. Nå väl, bakom varje man står för det mesta en klok kvinna och hon vände på huvudet och förstod genast vartåt det barkade. För full hals skrek hon på maken som med en halvmeter kvar till tvärstopp fick fason på sitt ekipage. Varje kväll satt vi och tittade på när olika båtar puttade in i varandra. Själva vek vi ut ur bukten, vinkade hej då, till killarna i småbåtarna och gick hit.

Det här är en värld i världen. Ön är lika privat som Mayreau där slutar likheterna. Här råder ordning och reda. Stämningen konservativt brittiskt och stjärnorna som bor här lika många som på himlavalvet om natten.

Eder utsände bland stjärnorna på Mustique,

Sparvarna nosar sig norrut.


Vi lämnade Trinidad efter att ännu en elman, denna gång en kanske holländsk äldre man på Peaks, dömt ut vår el. Nalle skruvade loss hela lådan packade in den i plastpåsar och satte sig i Titanic, den sjunkande dingen och lät gubben grundligt och pedagogiskt gå igenom den. Han kunde precis som den förste bara konstatera att den var trasig. En ny kostar i runda slängar 10 000 kronor plus en del arbete, men då vi inte vare sig har ismaskin eller micro kunde vi nog klara oss med en som inte gav så mycket ström och då kunde vi få en begagnad för 8000kr, även detta plus arbete. Vi tackade för oss och sa att vi nog kan klara oss tillsvidare i alla fall. För detta tog han 1200kr. Jag ska också börja ta betalt för alla de gånger jag säger att saker inte går, ge mig en vecka och jag är mångmiljonär.

Bekymret med elen ombord är två.

Dels så får vi inte in ström från land, dvs 220 in en fet kabel och detta görs om till 24 eller 12, vilket som nu passar än. Vi har till vår hjälp alltså när man enligt exempel 1 inte ligger vid en kaj och har kabeln från bryggan in, en hjälpkärra. Den startar man med en knapp och laddar sedan batterier, ger 220 i kontakterna samt 24 som vi också behöver till spis, belysning, varmvatten, vattenpumpar samt all navigationsutrustning. Nu är själva laddaren paj och inte vet vi riktigt vad som hände då det även började ryka ur andra delar när elmannen var och pillade runt i den. 

Konsekvensen av allt detta är att vi har direktverkande el. Vi får fram ström när huvudmaskin är på. Så till allas tveksamma glädje startar vi upp drummellådan vid 7 på morgnarna. Den på många sätt väldigt bra Wallas spiseln behöver orimliga mängder ström för att kunna värma upp dieseln annars luktar det bara apa och eländet snörper ihop sig, börjar blinka rött och kräver en kvarts vila innan ny möjlighet till start ges. Men kör man bara maskin i en kvart så är batterierna så pass laddade att den snällt hoppar igång på första försöket, mitt morgonkaffe är räddat, min övriga familjs trivsel likaså samt att vi väckt upp alla andra båtar med. Det är ju för den delen bra det med, man ska väl inte sova bort sin semester?

Åter till ämnet.

Vi klarerade ut från Trinidad på vederbörligt vis, i långärmat, långbyxor och något annat än flip-flop på fötterna. Just denna dag var det 31 grader varmt, 78 % luftfuktighet så efter tre minuter såg det ut som om vi alla var med i Mr/Mrs wet shirt. Tullen hade gått på lunch så det passade vi med på att göra och sedan fylldes 3 exemplar av alla papper i på både immigration samt hos tullen och ingenting i denna värld skall väl ändå få vara enkelt så när damen vill ha betalt har vi inte nog med kontanter och kortbetalning finns inte. En tur ut till båten igen och hämta mer pengar väl tillbaka så ville hon för det inte längre ha 73 TT i skatt för mig, vilket hon först ville ha. I de här fallen är det nog mest bara att betala och se glad ut. Det är helt enkelt de som bestämmer och vi som är gäster, take it or leave it.

Jo jag vet, det finns flera som skiter i klädseln och det finns de som reser Västindien runt utan att klarera in någonstans utan bara hissar gulflagg och låtsas som det regnar. Vi gör det inte. Det är inte någon större uppoffring att bete sig som folk och göra som man är tillsagd tänker jag. Men man ser det varje dag, ett drag av överlägsenhet en känsla av att de som bor här gör det för att utföra service till oss, ett mycket märkligt sätt att resa runt på. Så sent som häromdagen låg en katamaran med en massa amerikaner ombord bredvid oss. Uppe i baren blev det diskussioner om att de ville ha sin halvliters termosar fyllda med rumpunch för samma pris som de vanliga glasen. Flickan i baren sa att hon givetvis kunde fylla upp men att det självklart fick bli till ett annat pris, den grisskära halvpackade amerikanskan kallade henne utan att blinka för ” little black stupid bitch” och ingen i sällskapet sa emot. 

Ni ser hur det går att hålla sig till tråden, som ett garnnystan ungefär.

Klockan 16 hade vi lovat att vara ifrån Trinidad, det är petigt med tider där. Dagen innan hade Mårten uppgivit att han senast skulle avgå 15.30, straxt innan stod tullen på kajen och såg efter att han verkligen var på gång, här säger man inte något på en höft. Så i vanlig ordning plockade vi ihop båten hyfsat och kastade loss för första gången på 9 månader. Barnen och jag sjöng, – Till havs, till havs på äventyr, Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper och ut guppade vi. Inte en vindkår, inte en skrusning ett helt platt vatten låg framför oss. Nalle fick upp dingen och vi pysslade omkring med vårt och snart nog närmade vi oss gatten som ger oss Trinidad i ryggen och havet i näsan. Autopiloten ville inte riktigt så Nalle handstyrde ut och i höjd med öarna straxt utanför kusten bytte vi och han gick ut på däck för att plocka ihop det sista lösa. Då hände det. Sjön reste sig som ett vansinnigt odjur från havets botten, gå rakt fram vrålade Nalle och jag vet nog inte riktigt hur jag tänkte men i samma ögonblick som han sa det såg jag på kompassen och tänkte väl att så länge jag lyckas hålla kurs i det här så kommer vi ju för det framåt. På babordssidan, inte så långt ifrån fanns det i princip inget vatten utan bara sten och grynnor, sjön vräkte med meterhöga vågor från alla håll och tillslut hade jag snart dukat av hela båten samt skrämt slag på i alla fall ett barn. Edith var hysterisk i fem minuter och vädjade om att omedelbart få lämna båten till förmån för husvagnssemestrar.  

Jag insåg mig snart besegrad, kastade sig inte båten åt ena hållet så la hon ned sig åt det andra. Efteråt, när vi väl kommit bort från kusten och fick en något mer stadig vind kunde man väl bara konstatera att vaktbytet precis där och då var väl kanske inte det klokaste vi gjort. Snart nog sov barnen gott med chips och äppeldricka som kvällsmat och melonklubba till dessert, nästan hela kostcirkeln och själv hängde jag över relingen tills magen var tom på precis allt. Jag har känt av sjön tidigare men inte så här illa. När jag så småningom klarade av att lämna sittbrunnen och ta mig ner i bingen hade jag sån frossa och mådde så urjäkligt att jag mest ville dö. Innan jag somnade funderade jag på om detta var min nya förbannelse. Skulle jag bli sjuk varje gång vi hissar upp ankaret då vore det nog till sist färdig seglat för min del. Så blev det nu som väl var inte. Vid 4 på morgonen var jag så pass pigg att jag kunde ta mig samman och göra kaffe till Nalle som nu för det hade kring sex timmar kvar innan vi var framme på Grenada. Från början skulle vi gå rakt upp mot Prickley Bay men ju närmare vi kom tog Kapten-Sans och Vett ett nytt beslut att slå en rejäl lov väster ut och komma in mer ostligt, det grunnar upp rejält och för att slippa ännu en berg och dal bana tog vi en ny kurs och flyttade fram ETA´t med ytterligare fyra timmar, yippie. Framåt 10 ropade Mårten upp oss på VHFén och önskade oss välkomna, till något som påminner om Las Palmas, det är ungefär lika många svenska båtar där med. Nalle fick lift i land, klarerade in oss sänkte gulflagg, hissade Granadas, drack en öl, käkade en smörgås och sov som en död i 6 timmar. Under veckan på Trinidad hade barnen längtat som tokiga efter vita stränder och bad och 100 meter framför oss fanns just det, men nere i katakomberna på vår båt snarkade skepparn i en sömn som hos en död. Frampå eftermiddagen vaknade han till och till slut badade vi alla i 30 grader varmt, salt vatten. Sånen lycka, som vi har väntat och längtat. Inte för en sekund har vi betvivlat beslutet att ta upp henne på Trinidad, men det är makalöst tråkigt och verkligen ingenting att göra för barnen. Så att se dem nu, efter en vecka på varv och en ganska tuff uppsegling var lycka, genuin lycka. Där träffade vi på en annan svensk familj, S/Y Nandine, även de med barn och från Linköping i Östergötland. Där stod vi på andra sidan jordklotet och pratade samma dialekt, en som sägs låta som om vi är rätt korkade och kunde ännu en gång konstatera att världen minsann är ganska liten. Grenada dagar fylldes med bad och bad och bussutflykt. Det är ett oerhört billigt både nöje och ett sätt att se sig om. Bussarna är små, fullpackade med folk, går lite som de vill, det gäller att fylla dem med passagerare och en massa hög musik. Så för en spottstyvel åkte vi till S:t Georges på dagsutflykt. Vi var upp och tittade på fortet som är oerhört dåligt underhållet, delar är helt raserat även att det användes i militärt syfte så sent som på 80-talet och än i dag i viss mån som polishögskola.

Utsikten är bedårande, så det är väl värt att svetta sig upp för den branta backen. På väg ned går man förbi en kyrkoruin som man bara på avstånd får titta på. I övrigt finns där någon slags guidning av kyrkorna som sker i anslutning till hela timmar då kyrkklockorna slår. Vi gick nedåt hamnen och hamnade på The schnitzel house, karibiskt så det förslår.

Pannkakor till barnen, bratwurst till pappan och schnitzel och stekt potatis till den ömma modern. Ett tyskt äldre par blev väl någon gång kvar här och bestämde sig för att bli krögare. 

Vi avslutade med Nationalmuseum och ännu en gång  upplystes vi om slaveriets fasor samt ett lands rikedomar som här precis som i resten av den här världen exploaterats av de europeiska länder som tagit dem som koloni. Efter ett par dagar började vi tröttna och styrde nosen mot Carriacou, tanken var egentligen att långsamt gå kusten upp längs östra Grenada och se vart vi hamnade, tanken var en kort seglats och gå vidare dagen efter, det blev inte så. Det finns ett par bukter på östra sidan direkt efter att man gått runt udden sedan är det slut. Uppe i Hallifax sägs det att man kan gå in och ankra men vi fattade aldrig vart vi skulle, sett utifrån såg det inte ens ut som en vik, efteråt har jag funderat på om det inte var så att man skulle gå in där och längre in fanns det en ankarvik, vi gick i alla fall förbi och snart nog fanns inget att välja på om vi inte skulle vända och gå tillbaka än att gå upp till Tyrrelbay. Vi har varit där förut. Makalöst tråkigt, en hamn och ett varv, men det är där man klarerar ut eller in till eller ifrån Grenada så det är ofrånkomligt att passera. Nu gick vi för det förbi och gick upp den enda stad som finns på ön och ankrade i solnedgång. Jag vet inte men kanske var jag trött och lite för hungrig när jag tittade ut på den mörka staden, Hillsborough funderandes över vad Mads och Lotta på Looma kunde hitta på den här ön som gjorde den så fantastisk. 

Det är lätt här borta att bli oerhört bortskämd med utsikter, stränder och skönhet. Alla som seglat runt här har nog samtliga hittat sina favoriter och även om man långt ifrån alltid hänger på stranden är det gott att titta ut. Jag vet att det låter som det är äventyr dygnet runt och det är väl det som är skojigast att skriva hem om så fylls dagarna med mycket vardag också. Edith går i skolan några timmar varje dag enligt schema och uppgifter som fröken Malin Larsson hemma på Sörbyskolan skickar varje vecka. Den här veckan som gått har det varierat från klädesplagg och nedbrunna lador i engelskan till experiment med friktion i NO.

Sedan är allt som vanligt hemma, tvätt, mat som ska lagas, städning och diskning. Men just det där tänker jag mig att ni förstår i alla fall, alltså skriver jag inte så mycket om det.

Efter frukost dagen efter tog vi dingen i land och då kunde jag se vad det var. Dofterna, färgerna, människorna och hela atmosfären var det som var fantastiskt. Stranden hur lång och vit som helst, gatan upp genom staden fylld utav små affärer, en hade till och med Mor Annas pepparkakor, frukt och grönsaksstånd och små barer. Alla erbjuder varor och tjänster, men ingen tycks bli ledsen om man vänligt tackar nej. Priserna är skapliga så vi passade på att fylla på vin och rom förrådet.

Förvånansvärt mycket svenskar här med och de vi träffade har flugit dit. En familj med en jubilerande kanske farmor träffade på en restaurang nere på stranden en kväll. De hade också barn i lite olika storlekar. Gustav och pojkarna fann varandra direkt och på något vis trollade de fram varandras vildaste sidor. Dom blev som helt tokiga med Edith som ordningsfröken i hasorna. Hon till skillnad från sin lillebror har ett oerhört behov av att alla ska göra rätt och inte ställa till med bråk, hennes lillebror tycks ha en genbank säker som en pipeline från sin far. Personalen på restaurangen begränsade först pojkarnas yta med en i sanden dragen linje där de var förbjudna att passera, detta höll i fem minuter om ens det, snart nog hade de suddat ut gränsen och som väl var kom de andras mat in och vi bad om notan när en ilsken hovmästarinna kom och sa till att vi borde ha lite bättre kontroll på våra barn. Ibland blir det bara så när två blonda yrväder från kalla nord hittar varandra en stjärnklar kväll långt hemifrån. Vi åkte ut till båten, maten var god men inte särskilt tilltagen och för Nalle som i det närmaste är omättlig skramlade de små räkorna omkring som lite damm i magen. Medans han åt kvällsmat satt barnen och jag ute och tittade på stjärnorna i tystnad. Efter en stund såg Gustav upp i den oändliga himmelen och sa allvarligt, – Edith, ser du där uppe, stjärnorna som är som på rad med en bulle på sidan, -mmm, sa hon trött, – det där, det är kundvagnen, sa Gustav.

Eder utsände i den karibiska astronomin.


Det är väl som själva fan.

Ibland är det ju så man funderar på om var och en har sin egen förbannelse, en personlig Akilleshäl som liksom hänger efter dig som ett tuggummi under dina skosulor. I vårt fall måste det vara elektricitet.Vi lämnade Sparven här på Power Boat marina i April och då fungerade allt, väl ombord igen så har liksom saker gått sönder av sig självt. Förbryllande minst sagt. Det börjar med att vi inte får in någon landström i båten. Då låg vi på torra land på den allt för sorgliga grusplanen och klättrade modiga tre meter upp och ned varje gång toaletter måste uppsökas eller andra kontakter med yttervärlden. Vi mätte strömmen. eller jag ska nog inte blanda in mig själv alls i det där. Nalle mätte ström, så ska det heta. Jo då vi hade 220 fram till oss men där tog det slut, vi hade ingen ström in i båten. En omvandlare gör om elen till 24 volt, tror jag och varken den eller det relä som skulle göra det fungerade. Den lille elektrikern ombord, han som skrev eltentan 5 gånger och därmed borde kunna,höjde handen och liksom vred omkring på kepsen, det är alltid ett dåligt omen när han gör det. Det är som om han försöker vri runt lite i huvudet men där inne stod det tyvärr still. Ett rent fysiskt trasigt relä hittades, skruvarna var uppskruvade och plastbiten var sönder, den var inte det när vi lämnade båten men nu var den de facto paj. Vi beställde en ny i torsdags och väntade. På eftermiddagen gick Nalle upp till kontoret och undrade vart mojängen höll hus varpå damen i receptionen varifrån hela varvet styrs, tittade sårat på gnällspiken på andra sidan desken och förklarade att mannen med prylen var en mycket pålitlig man som arbetade hårt. För övrigt hade vi ju beställt den samma dag. Då bokade vi sjösättning i stället, för att ligga kvar där uppe började kännas ohållbart, det kom vi fram till efter ett dygn. När jag tänker på Tamara som låg här i ösregn i veckor fylls jag av den djupaste beundrar, mitt tålamod var slut samma natt som vi kom. Förmiddagen efter, dvs fredag vid 11 åkte vi i sjön vilket gick helt bekymmersfritt, märk väl att jag noggrant även påtalar det som fungerar. huvudmaskin startade på första försöket och vi hade drift både framåt och bakåt och utan några incidenter gick vi och la oss på anvisad plats. Nu var det ju bara att starta upp hjälpkärran och därmed vore strömproblemet löst, den laddar ju ström ifrån sig själv och inte ifrån land där de initiala bekymren fanns. Elsystemet ombord är påskostad, exklusivt och jäkligt komplicerat vilket gör att man helt säkert inte ska stoppa så mycket fingrar i det själv. Efter 20 försök hoppade hjälpkärran igång och om man får den att fungerar klarar vi oss utmärkt. Landström ligger man ju aldrig ändå på här borta. Det här är tredje gången sedan vi kom över Atlanten vi ligger till kaj, därför är möjligheten att skapa egen ström nödvändigt då allt ombord kräver ström. Dieselspis, vattenpumpar,toaletter och belysning. Maskin brummade och gick men någon ström som gav laddning på batterier det ville den minsann inte släppa ifrån sig. Nytt fösök, huvudmaskin och då laddade hon minsann.

Nu kunde vi laga mat, få varmvatten och allt det goda som ström för med sig. Lördag skulle elkillen dyka upp, detta lovade varvet, läs, LOVADE. Nu ska man komma ihåg vart vi är. Alla rycker på axlarna och säger; It Will come, OM ALLT! Som svensk, med vårt stressade och högeffektiva sätt att leva blir man ibland tokig här. I dag på förmiddagen dök han så upp, mannen med de magiska elektriska gåvorna. Relät var precis inte så nödvändigt, bra att ha men inte så viktigt som vi trodde. Andra bekymmer fanns som var mer allvarliga. Han mätte omkring och kliade sig i huvudet då det helt plötsligt började ryka ur eländet, det gjorde det inte innan han satte sina fingrar i det. Kanske fick något som var trasigt kontakt, kanske gick något sönder. Efter en kvart går han och vi fattar inte riktigt om han ska komma tillbaka eller om han helt enkelt tackade för sig. Nu kom han som väl var efter en stund med som han sa, goda och dåliga nyheter.

  • – Ta de dåliga först tack, sa jag, överlever man så kommer det ju något som lindrar och tröstar efter. Han beklaga vår belägenhet men de kunde kanske låna ut en laddmojäng då vår måste avlägsnas och åka till södra Trinidad och i bästa fall bli lagad allt detta till det facila priset av 8000 TT, tack och lov har de egna dollar här som inte har något att göra med dem längre norrut, men det är fortfarande så mycket pengar att jag blir tokig. Jag frågade elektriske mannen när det goda nyheten skulle komma och tittade han på mig som om jag var dum i hela huvudet. Lånet av prylen var nog det goda, kanske verkade jag otacksam och det var jag nog med för den delen.

I övrigt har vår dinge tackat för sig, sagt upp sig och lagt sig själv på sophögen bakom båten. Sopsortering är tyvärr inte uppfunnet här och batterier blandas med hushållssopor och färgburkar. Jollen hade redan på slutet av förra resan visat tecken på att den var döende. Den läkte som ett såll och alla såg nybadade ut när man nådde land. Ständigt östes den på vatten vilken hjälpte den närmaste kvarten men snart var den som en barnpool igen. En åra försvann redan uppe på Martinique, men med motor och en åra klarar man sig rätt bra. Nu när vi kom ombord saknas den andra åran också plus durklappar vilken gör den i det närmaste omöjlig och på vippen till farlig att använda. I morgon sägs mannen som säljer begagnade jollar dyka upp. Efter elhistorien badar vi väl ånyo inte i pengar, 10 tusen hit eller dit, det gör skillnad. Nu har vi tagit kontakt med sårat försäkringsbolag, Alandia och hoppas på att få hjälp den vägen och så mycket som jag lovordat dem kan man ju bara hoppas att det löser sig den här gången också.

Nu har jag gnällt färdigt, tror jag. Det är en massa som är helt strålande också. Tiden tillsammans är underbar. Vi är fortfarande kvällstrött och morgonpigga. Kvällarna spenderar vi med Mårten på Soffi, äter mat och dricker gott, klockan nio är det tyst och släckt, då ligger vi i våra bingar och han har släpat sig de 50 metrarna bort till sin båt. Varje morgon vaknar mig då det fortfarande är lite svalare och planerar för en arbetsdag fylld med uppgifter, vid 10 är det så varmt att man inte längre får så mycket som något ute gjort utan får pula omkring nere i båten i ett lugnt och makligt tempo. Med barnen går det bra, lite tråkigt tycker de att det är, ingenstans finns här att bada eller roa sig. Det är verkligen ett varv. Gustav har inga problem att roa sig med filmer eller lån av min telefon, Edith sköter sin skola men därefter vill hon härifrån. Nu trodde vi att vi att vi skulle gå i morgon med det ser inte troligt ut. Vi blir kvar här i väntan på ström och därefter ska det klareras ut och där i mellan ska vi nog bestämma oss för vart vi ska. Det blåser inte riktigt vindar mot Tobago, det gör det för övrigt aldrig, men det blåser sämre än vanligt. Så här sitter jag i väntans tider med glasssugna barn som längtar mer än vanligt efter sin pappa. Det är nog egentligen inte själva pappan som sådan utan att han ska dyka upp och vi kan gå härifrån, någon måste vara ombord i fall Herr El behagar dyka upp. Senast jag såg Nalle gick han i väg med någon verktygslåda och påstod att han hissat upp Mårten i masten och skyndsamt behövde gå tillbaka. Antingen fick han väl inte ner honom för nu är det ett par timmar sedan eller så kom de på annat. En annan gång påstod han och maskinchefen ombord på en båt som vi båda jobbade på att de behövde gå iland och leta efter en mycket speciell bult. De hittade varken bult eller knappt vägen hem däremot hittade Herr Dallner en jäkligt ilsken blivande hustru när väl benen bar hemåt. Nu tror jag det blev en dyrköpt läxa och jag inbillar mig för det att det inte händer igen utan det är nog mer sannolikt att Mårten dinglar omkring uppe i luften och Nalle inte får ner honom. Nåt ska man väl ha att göra när inget annat går som tänker sig

Eder utsände på Trinidad.


Sparvarna trixar sig till Trinidad.

Små änglar som återigen erövrar Karibien @syladysparrow

Redan för en dryg månad sedan köpte vi biljetterna hit och hittade skapligt billiga sådana om man bokade dem via Kiwi.com. Jag hade redan då i minnet att Niklas Krantz och många fler haft bekymmer med just Kiwi. Man hamnar inte alltid riktigt dit man tänkt sig och priset kan var högst föränderligt. Vore man ensam så är et tråkigt att hamna på fel sida jordklotet men överlevnadsbart eller få vänta på nytt flyg i tio timmar någonstans, men med två skapligt små barn är det ju alltid enklast att man sätter sig på ett plan på Arlanda och ett antal timmar senare kliver utvilade ut ur det samma.

Dagen innan vi skulle resa iväg kom det ett mail ifrån kiwi att det uppstått problem med vår bokning, vi ombads att genast boka om. Vi fick tre alternativ. Kostnadsfritt kunde vi nu få se Reykjavik, Tulsa och New York och gott om tid skulle vi få också. I ett av alternativen kunde vi få se flygplatsen i Tulsa i 10 timmar innan vi reste vidare och fick vara på JFK i sex andra timmar. Det sista förlaget var att de betalade tillbaka pengarna. Pengar som vi absolut inte hade någon användning av då nya flygbiljetter de närmaste dagarna skulle gå på 50 papp för oss fyra, det är typ mer än hela vår budget för de här månaderna.

-Va fan gör vi?, sa jag lagom hysterisk.

-Ingenting, svarade Kapten-nu-helt-utan-oro.

Han ringde till flygbolaget, Norwegian, de hade inte ändrat på sin klockan 10 avgång just den här dagen, vilket Kiwi påstod. Stämde nu det så hade vi inga bekymmer, stämde det inte så hade vi 20 minuter på oss att komma av och på vårt nästa flyg från London. Vi chansar bestämde sig Nalle för och med de fick det vara avgjort. Problemet var att om vi nu skulle missa avgången från London så var vi helt körda. Kiwi garanti täckte bara om vi gjorde som som vi var tillsagda och det bestämde vi oss för att inte åka. Jag tror magontet aldrig har varit större och jag insåg mycket väl vad konsekvensen skulle bli. Semester i London i tre månader, YIPPIE.

Taxin hämtade oss hos Nalles pappa som numera är city boende och för första gången någonsin var vi vansinnigt mycket i tid, något som jag tror aldrig har hänt tidigare. För att garantera vår plats på planet från England checkade vi in ett bagage, för utan sin ägare låter man nämligen inte ensamma resväskor flyga själva. Denna manöver kostade en dryg tusenlapp, men vi skulle med och då fick det kosta. 7.05 lämnade vi Arlanda och ett par timmar senare stod vi vid gaten till planet mot USA, pilutta er Kiwi, ni ville bara bli av med oss lågpris konsumenter och sälja fullprisbiljetter på vår bekostnad,.

Vi har flugit Norwgian massa gånger förut och har alltid tyckt att det funkat bra, tills nu. Alla var hungriga så vi höll på att dö och jag mindes klart och tydligt en länk som jag skulle fylla i om vi behövde Halal mat, vegetarisk eller Kosher, vi behövde ingetdera, vi behövde mat och helst nu. Matvagnen kom och nej, vi stod inte på listan för matpassagerare, vi stod på listan för dem som inget skulle få. PÅ NIO TIMMAR OCH FÖRTI JÄKLA MiNUTER. Så småningom kom fika vagnen och några mackor, läsk, kaffe, fruktsallader, vin och en öl, var vi ytterligare en tusenlapp fattigare. Inte heller fanns någonstans att ladda telefoner, film gick att se i deras egen app, Vamos, det var ett spanskt flygbolag som flög åt sin uppdragsgivare. Efter första toalettbesöken sa Finemang att hon aldrig mer i hela sitt liv skulle gå på damernas om det skulle se ut på det där viset och framför allt lukta.Stackarna som jobbade ombord hade nog sin sämsta dag i sina karriärer, alla klagade, verkligen alla. De som faktiskt klagade minst var våra små barn. Snabbt insåg de att det bästa de kunde göra var att sova sig igenom eländet och nio timmar senare befann vi oss i Amerika. Att ta sig in i USA är alltid ett administrativt elände men den här gången om man bortser från köerna så gick det i ljusets hastighet. Alla lyckades direkt inchecka och fick sina utskrifter, det brukar alltid vara någon av oss som snällt får ställa sig i krångelkön, men nu hade vi tur. Fyra utskrifter på trötta och hålögda människor kom i utskriftsluckan och sedan köade vi i 40 minuter och fort som ögat var våra pass stämplade och nu springtur mot det lilla bagaget och vidare till Karibien airlain och checka in där. Ny springmarch för att hinna med, jag hade mer eller mindre olovandes smitit ut och rökt, för så är det, hade vi där och då missat planet planet till Trinidad så hade det just då varit värt det, en kvart senare hade det inte varit det, ni vet saker kan ändra sig väldigt fort. Som sista passagerare slängde vi oss på planet mot Port of Spain och genast så är världen en smula vackrare. Kabinpersonal vänliga, ljuvliga och omsorgsfulla. Här bjöds det på mackor och öl och livet återfick sin tjusning. Efter en sista resa i taxi var så åter på plats på varvet. Vi klättrade ombord och barnen återsåg sin prylar som varit saknade i 9 månader. Gurran spelade gitarr och Edith sjöng. Mårten på Soffi som också ligger här hade under dagen hämtat ut våra nycklar och uppe i styrhytten stod en flaska rom en rödvin.

Tidssnurriga somnade vi på småtimmarna, dvs förmiddag i Sverige och vaknade upp till en varm och solig ny dag. En dag där vi upptäckte en trasig relä som alltså har till uppgift att förse båten med ström in. Det såg nästan ut som det var bortskruvat och plastbitar saknades dessutom luktade det bränt. Nu har ju förstås Kapten-som alltid-vet-på-råd uppfunnit strömmen igen. Ja inte den Alessandro Voltas som uppfann som strömmen, vår kapten tog bar dess användning till ny nivå. Med hjälp av olika kablar ihop tejpade med kilometervis med eltejp har han säkerställt mitt morgonkaffe och barnens filmtittande.

Va, tänker ni nu, har ni åkt till andra sidan jordklotet för att barnen ska se på film, ja det har vi. Inte bara, men absolut får de krypa ned i skuggan när det är som varmast. Vi lämnade Sverige i minusgrader och i dag är det 34 grader varmt i solen. Nu har vi som väl är kommit i sjön. Här nere fläktar det lite mot på den grusplan vi har spenderat två dygn på. Straxt före 11 i förmiddags kom de från varvet och lyfte i oss och snällt startade Sparven på första försöket. Vi gick till anvisad plats och här ligger vi tryggt och gott och för första gången på länge gungar det lite under våra fötter. Värmen är vi givetvis inte vana vid ännu, vi svettas floder allesammans och dricker Resorb i massor. På det hela mår vi bra, lilleror är uppäten av myggor, de älskar honom och Edith är trött och varm. Skolarbete för skötas i gryning för så här dags kan ingen ens tänka.

Vi blir kvar här över helgen och hoppas på att knyta loss måndag morgon och då går vi mot Tobago. Det blir tredje gången vi är där, men det är något särskilt med just Tobago, kanske är det det avsaknaden av turister som är så underbart. I övrigt är planerna rätt öppna, nästa hållpunkt är den 22:e februari då Nalles lillebror kommer från NY och hälsar på. Vi hoppas på ytterligare besökare från Sverige och Holland, men Olle vet vi kommer. Därefter fortsätter vi norrut. Runt om oss har vi en jätte båt från Bretagne med en icke seglingsvan familj, det tog dem nästan en timme att komma till kaj. Nästa båt är en 94 årig Britt med en kille ombord som crew, han härstammar från S:t Vincente och har 11 barn utspridda på de karibiska öarna och mellan oss ett elskåp som håller dig rask och rörlig.

Vem sa att segling var tråkigt.

Eder utsände på Trinidad.

Snart så.

Vi lever på hoppet som grodan säger och gnetar ihop alla pengar vi ser för nu börjar tiden gå fort. Det har känts som evigheter sedan vi lämnade båten och värmen borta på Trinidad och länge kändes det som evigheter tills vi skulle resa tillbaka men nu börjar det bli tvärtom, jäklar så fort dagarna går. Å det är väl lustigt; vi sa redan när vi kom hem att vi måste boka tid på ambassaden och ordna visum till USA åt oss, tror ni var har hunnit det eller kanske mer kommit ihåg det? Näe, kanske inte. Det som hette, vi gör det sedan, blev ett; vi gör det till nästa gång.

Ja, ja amerikanskt vatten eller inte, det gör just nu det samma, tillbaka till solen, havet och stränderna kommer vi utan visum och det känns som huvudsaken just nu.

Vi kom hem i mitten på april och jag började jobba dagen efter att vi landade, just det är inget jag direkt rekommenderar. Första arbetspasset på runt 14 timmar var jag helt speedad och hade så mycket energi att jag på inget vis tyckte att det var det minsta jobbigt att komma hem, dag två var annorlunda. Bara det att komma upp på morgonen i någon slags bestämd tid som var mitt i natten enligt min inneboende klocka var en mardröm och dagarna som följde var som i en dimma av att gå runt och känna sig halv packad eller i bästa fall bakfull.

Snart nog var det tack och lov vardag igen och barnen återvände till skola och förskola och jag kanske det skulle ha förändrat dem mer än vad det gjorde men efter en vecka var det som om de aldrig skulle ha satt sin fot på en segelbåt på andra sidan jordklotet. Ett tag bekymrade det mig en del, att avtrycken inte blev större, att båda var som cementerade i sina jag. Nu ganska långt efter tror jag att det de båda visade var bara en oändlig trygghet, både i sig själva och i skolan. Dom var båda fullt kapabla att slinka fram och tillbaka i sina verkligheter och fyra månader borta var bara ett gupp i vägen när de var tillbaka hos sina kompisar och pedagoger. Tryggt och bra, tror jag

Inför den här resan trodde jag kanske att motståndet framför allt från Finemang möjligtvis skulle vara större, jag har upplevt henne som hon är i en period av att vara väldigt tajt med sina kompisar och hemskt fäst i dansen och gympan som hon ägnar fritiden åt, men det verkar inte vara något bekymmer alls. Häromdagen konstaterade hon bara att nu är det snart dags att åka tillbaka till Västindien, inte mer inte mindre än så.

IMG_7571

Lillebror han är ännu i en ålder där han är oändligt nöjd med allt så länge vi andra ingår. Ibland hör jag att de pratar om alla grejer de har kvar ombord, saker som jag vet att de gärna hade släpat med hem till Sverige men den packning vi till sist flög hem med tillät inga gitarrer  eller rosa mikrofoner på stativ, det räckte så bra så med de 80 USD det kostade i Miami för att få med oss allt vidare hem. Den lycka vi känt fem timmar tidigare på Piarco flygplatsen när vi trots misstanke om övervikt glatt lämnat ifrån oss allt och utan kommentar togs de emot men så småningom mellanlandade vi som sagt i Miami och där hade de tydligen en våg.

Alltså finns det kvar rätt mycket dyrgripar för barnen ombord som väntar på att få bli lekta med och vi andra ser förstås fram emot nya konserter och framträdanden av The Dallner Sibling Show.

Båten bor kvar på land och undan för undan har våra svenska seglingskamrater kommit tillbaka och också hunnit ge sig i väg. En del av dem vi gick över atlanten med för snart ett år sedan är långt ute i Stilla havet, Hafs Orkestern med Niklas Krantz är på Raroria, killarna på Astrid gav bort båten till några på Tahiti, tror jag, och seglar vidare som crew. Ash seglade hem och såldes, Looma ligger på Tobago, Jens Bang är i skrivande stund på väg tillbaka till Cartagena, Colombia, minns ni? Det var honom vi slog med någon båtlängd eller två i Mindelo, kanske du också kommer ihåg det Jens, om du läser det här. Några är tillbaka på Kanarieöarna och gör om det igen, Viking Explorer del 2.

Samtidigt med oss kommer nog Mårten med och när vi är i sjön så är nog hela den svenska kolonin på Trinidad väck. Jag vet inte alls hur de andra har gjort , för min egen del vill jag nog mest bara komma därifrån rätt snabbt. Kanske har jag börjat bli gammal eller för det rätt så rädd om mig. Varje dag kan man läsa om det ökade våldet, den uppgivenhet som finns bland dem som bor där och en ökad organiserad kriminalitet. Det har sin sidor att bo granne med Venezuela. Båda öarna Trinidad and Tobago är transitländer för en herrans massa knark.

Någon sa eller kanske skrev för en tid sedan, att det var märkligt att vissa brottslingar riktar sin verksamhet mot seglare. Vi badar inte direkt i pengar, utan de flesta planerar att vara ute länge och då krävs det att man håller i plånboken. Absolut, jag håller med, men jämfört med de som bor där, jämfört med dem i Roseau, så är vi oerhört rika. Under några dygn bodde vi granne med en familj som sonika flyttat in i en övergiven segelbåt. Mamma, pappa, fem barn. I en liten segelbåt, helt utan vatten eller några som helst bekvämligheter.De stora i familjen simmade i land, de mindre som inte kunde stannade ombord. Då kände jag mig för det rik. Jag kunde välja att nästa morgon dra upp ankaret och gå vidare, jag har val att göra, alternativen de har är nog rätt begränsade.

Nu börjar vi så sakteliga planera för återfärden. Vi skulle behöva flyga ned grejer med DHL, en ny dinge i stället för den lilla poolen vi åkte omkring i. Vi har inte bokat något flyg ännu, billigast verkar vara att flyga Norwegian till NY, och sedan vidare, men någon annan kanske vet bättre. Nalle har fått beviljad ledighet och jag kommer väl och går numera som jag vill, Finemang har jag lite granna skjutit på, ni vet lite såna där obehagliga saker kan gärna få stå och mogna en stund, eller två.

Men snart så, snart kommer vi.

Ett kvarts varv runt jorden på fyra månader.

IMG_7074.jpg

Redan nu inser jag att jag inte kommer att kunna fatta mig kort, vilket jag inte heller annars brukar kunna, den här gången blir det nog om möjligt ännu värre.

Jag ska försöka skriva i någon slags hyfsat kronologisk ordning och hålla tråden, svårt efter som tankar, minnen och jag som brukligt spretar åt alla möjliga olika håll.

Redan nu har det blivit som lite overkligt resan vi gjorde, minnen flyter redan ihop, vart vi var, vad som hände och i vilken ordning. Jag sitter i trädgården hemma i Vat korset i Valdemarsvik, ensam med bara hönsen som sällskap och ska försöka sammanfatta de där vintermånaderna när det mesta var så enkelt, så fritt från bekymmer och stress. Men redan, mindre en än en månad senare, börjar det redan bli suddigt. Men nu åker vi tillbaka.

Att köpa sig en båt.

Alla antar jag vet historien om vår gamla S/Y Lady Sparrow, vår båt som brann upp under transportseglingen ned mot Portugal. Båten som vi bott ombord på sedan 2011 och som nu äntligen skulle få kasta sig ut i Atlanten efter år av drömmar och förberedelser. Alla vet hur det slutade. I Holland hände något i landströmskontakten och en kvart senare var hon ett urbränt vrak.

Jag har en ibland ganska obehaglig sida utav okänslighet så när Nalle ringde hem och skrek ut sin sorg, rädsla och förtvivlan sa jag väl i princip till honom att snyta sig och komma hem så köper vi en ny båt. Jag var givetvis oändligt ledsen och förtvivlad. Det mesta av vad vi ägde och hade fanns ombord. Det ekonomiska värdet var för oss, omätbart och det affektiva värdet oersättligt. Däremot var min fasta övertygelse att inget blev bättre eller skulle lösas utav att deppa ihop. Resa skulle vi, riktigt hur visste jag väl inte, men i väg skulle vi.

Dagen efter hittade jag Emma-Laura som hon då hette hos en brittisk mäklare och båten låg i Lagos vilket var utmärkt. Köpa båt hemma var uteslutet då vi behövde vara på Kanarieöarna kring jul.

En del andra mer eller mindre otänkbara båtar passerade men till slut var det hon, en blå stålbåt med ett piano ombord som blev vår.

Allt gick oerhört fort. Försäkringsbolagen, Alandia som hade vår båt försäkrad behandlade allt blixtsnabbt samt var oerhört hjälpsamma med allt vad rörde att köpa ny båt och Länsförsäkringen där allt lösöre var försäkrat hade allt klart inom en månad.

Nalle åkte till Portugal och tittade på henne. Under en dag hann han med att sjösätta henne, köra fram och back medans hon hängde fast i kranen, tittade på alla elektronik, samt provropa upp VTFén i Lagos som påstod att de hörde honom loud and clear. Barnen och jag tittade på henne via facetime och fann henne förtjusande om än lite liten.

Ett dygn senare var han hemma och ytterligare ett par dagar hade vi prutat ned henne till ett acceptabelt pris och var rätt urfattiga men med en mindre båt visade det sig att premien till försäkringsbolaget var hälften och med klok budget skulle vi nog fixa allt i alla fall.

Den 15:e december lämnade vi Sverige och flög ned till Portugal. På kvällen flyttade vi ombord och efter en knapp vecka hade vi bunkrat upp ännu en båt med mat, vatten, vin, verktyg, tusen prylar till och säkert ännu mera mat.

Vi lämnade Lagos och gjorde vi jungfruresa till Kanarieöarna. En orolig resa där jag tror Nalle hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Vi kände inte båten, vi fick lära oss under gång och efter en stund lämnade vi den Portugisiska kusten och var lämnade åt vårt eget öde. Allt visade sig fungera utmärkt, men jag tror det dröjde till varvet på Trinidad innan skepparn slappnade av och kunde andas ut. Jag läste någonstans att man ska köpa båt och segla omkring i flera år innan man ger sig iväg. Jag kan tycka att det är lite överdrivet men att köpa båt en lördag och ge sig iväg på onsdagen är inte vettigt heller, men vi ville så gärna komma i tid och hålla vår tidsplan.

Planen höll och tidig juldagsmorgon gick vi in på ankarplats i Las Palmas. Då hade vi provseglat i fem dygn. Båten funkade, utrustningen verkade funka och under resan ned bodde vi in oss.

Det var en oerhörd skillnad att komma ombord på Lill Sparven med all vår packning. På den gamla fanns hur mycket stuvutrymmen som helst. Stora garderober man kunde gå in i, under alla bingar kunde man packa undan prylar, här fanns inte mycket till skrymslen att få undan sina pinaler. Det var en bra övningsresa. En liten glimt av hur det skulle vara att vara på öppet hav i kanske uppåt en tre veckor, ingen av oss visste riktigt hur lång tid det skulle ta, vi kunde bara ägna oss att gissa. Nedresan bjöd på fint väder, delfiner och en övergiven båt. Det var väl ungefär så. Den övergivna båten som hette Sunflower hittade vi på julafton. En liten segelbåt utan flagg och med överlevnadsdräkt och patroner till nödraketer i sittbrunnen. Vi gick upp så nära att vi kunde se in i den och ingen människa fanns ombord. Långt senare fick vi via vår mäklare som skötte båtaffären reda på att båten hade övergivits i dåligt väder och den människa som fanns ombord hade övergivit sitt lilla fartyg och blivit evakuerad av någon större båt. Vi rapporterade fyndet till Portugisisk kustbevakning och sjöräddning med positioner och allt annat som kunde vara av värde. Själva hörde vi aldrig någonting tillbaka, men långt borta i Karibien hörde Penny av sig och berättade att någon läst vår blogg och där hört talas om båten Emma Laura som hittat en båt utanför Portugals kust och ja, det ena gav det andra och på olika omvägar fick för det ägaren reda på vad som hände med hans lilla gula båt. Förhoppningsvis hittar de varandra tillslut då båtar allt som oftast för det hittar någonstans och driver i land.

Att komma fram dit man tänkt sig.

Vi hamnade på ankarplats, ja förutom en natt, i rätt många nätter. Vi tjuvlåg en natt inne vid sjötappen, efter att ha gått in och tankat så ”råkade” vi bli kvar över natten, detta skulle visa sig vara ett oklokt beslut. Morgonen efter vaknade vi av ett bryskt bankande i skrovet och en oerhört myndig hamnkapten sa till oss att omedelbart gå tillbaka till ankarplatsen och invänta eventuell plats inne i hamnen. Varje morgon besökte vi hamnkontoret och då oftast med två vädjande små blonda barn i släptåg som i varierad grad kunde uppföra sig. Samma svar varje dag, – Plats 10. Detta återkom i fem dagar, samtidigt såg vi andra båtar som kommit in efter oss få plats och lämnade ankringen men familjen Långnäsa fick minsann ligga kvar på noughty corner och skämmas över sina tilltag. Dagen innan nyårs afton hade hamnkapten Surmule ledigt och hans något mer charmige och tjänstvillige kollega var i tjänst. Nu fick vi äntligen löfte om att gå in i hamnen dagen efter, han tyckte inte att vi skulle behöva fira nyår där ute. Redan samma dag på eftermiddagen ringde han och sa att vi var välkomna in. Vi tackade, bugade och bockade och slängde oss hals över huvud in i hamnen och blev granne med familjen Af Ekström från Göteborg. Själva hade de checkat ut ur verkligheten och ombord på S/Y Lina hade de nu vinterhamn i Las Palmas. Edith och Gustavs lycka visste knappt några gränser när det helt plötsligt dyker upp två stycken högst lekbara barn i deras egen ålder. Vi hängde en hel del. Både Mi och Nalle fyllde år där nere vilket givetvis måste firas, trettonhelgen och mycket annat roligt. De blev kvar en tid efter att vi lämnade ön. Barnen tyckte att det var oerhört sorgligt att säga hej då till dem, det var nog första gången de själva mötte barn som var som de själva, barn boende på en båt.  De här dagarna var första gången vi träffade de andra svenskarna i Viking Explorers. En väldigt opretentiös grupp seglare. Jag tror den från början uppstod som ett alternativ till Arken. De flesta hade övervintrat nere på Kanarieöarna och vi var nog de som sist kom fram. Jag tror ingen riktigt trodde på att vi skulle komma alls, så i det perspektivet är ju sist betydligt bättre än aldrig. Vi hörde av oss till Micke Westin under sensommaren och meddelade att vi gärna anslöt oss till den grupp av ca 15 båtar som mer eller mindre samlat skulle gå över Atlanten i januari 2018. Gruppens syfte var nog dels för själva sällskapet men nog mest som en kunskapsbank. Ett 30-tal människor med varierad erfarenhet, kunskaper, utrustning och med lite olika mål. När vi sedan hörde av oss i oktober och berättade att vi för stunden inte hade någon båt för vår brunnit upp men att vi nog skulle lösa det, var det nog ingen självklarhet att så skulle ske. Men en av de första dagarna i januari träffades vi så för första gången och diskuterade försäkringar. Det var sådant som gjorde gruppen toppen att vara med i. Vi hade alla en massa att tillföra och vi som just skrapat oss upp från botten med hjälp av vårt försäkringsbolag kände att vi nog hade lite att tillföra. Försäkringar är i mångt och mycket en helt obegriplig djungel. Alla olika bolag har helt olika villkor för att försäkra ett och samma objekt och många väljer till sist i alla fall att endast tredjepart försäkra sin båt. Jag tror det är lätt att tänka att man kanske inte har en så särdeles dyr båt och att huvudsaken är att man kan gå skadeslös om man orsaker annans olycka. Förvisso helt rätt, det kan bli förskräckligt dyrt men om man kan få sitt försäkringsbolag att ens gå med på att ta sig an dig så överväg i alla fall om det inte är värt att betala för den. Skillnaden mellan att ha en båt och att förlora den är stor, jag lovar. Vi såg även till att själva vara skapligt försäkrade, det är dyrt men hade någonting hänt oss hade det kunnat kosta herrans massa mer, så väl investerade pengar. För er som gör sådana här resor, glöm inte att kolla upp vad som gäller om ni har med crew. Även gastar kan skada sig och de är väl skepparens ansvar om det skulle visa sig att de är oförsäkrade.

Vi träffade på en katamaran med gäster från Schweiz där en i besättningen ramlade och bröt benet. Han flög från Union Island till S:t Vincent för röntgen, gipsades och flögs hem till Luzern och den planerade 10 dagars trippen förkortades till ynka tre dagar, saker händer glöm inte det.

Kanarieöarna var roligt, skönt och nödvändigt. All bunker inför atlanten gjordes där, allt Nalle ville ha och behövde inhandlades på de flesta av de hundratals kines affärerna. En kines affär är en företrädesvis ganska liten butik som innehas av en rad olika familjemedlemmar som säljer allt och då menar jag allt utom möjligtvis levande djur. Dom har elektriska saker som kablar, kontakter, säkringar och sockerbitar. Tyger, paljetter och sytråd. Barnkläder, leksaker och nudlar. Skor, badväskor och maskeradkostymer. Så endast med det undantag att ni söker levande höns eller getter finns det inte så stor vits med att söka sig till de stora varuhusen. Därtill är det för oss svenskar rätt billigt.  Vi besökte även de stora, IKEA måste väl nästan ses som ett måste. Dom har förövrigt en rätt hygglig mat affär, dyrare än hemma men är man sugen på nyponsoppa och lingonsylt så är man. Båten vi just hade köpt var ju i princip kliniskt ren på allt när vi kom ombord. Inga verktyg egentligen ingenting fanns kvar när vi kom, jo förutom fem kryddburkar med torkade örter som de lämnat. Alltså var inköpslistan lång. Nalle var inte bara irriterad över att allt som fanns ombord var utburet sedan han var nere och tittade på henne, dels skulle det kosta en massa pengar att handla in ett nytt förråd med verktyg och inventarier, men det var nog inte det värsta. Det värsta var alla affärer han skulle behöva gå i och då är nog IKEA det värsta. Det är som om det knottrar sig på hela kroppen på honom och han vill fly innan han ens kommit in där. Väl inne är han så otrevlig mot alla andra kunder som förstår vitsen med att driva omkring hos Kamprad en hel dag. Han kan liksom inte alls se vad glädjen kan vara i att provsitta olika soffor, titta på utställningskök, klämma på kuddar och avsluta med att gå ut därifrån med att ha köpt 50 värmeljus. Näe, det ska vara så effektivt som det bara går. Man går in och fångar en vagn, beger sig omedelbart till det man ska ha, utan att passera något annat, vidare till kassan och strax efter är det över. I Faro var han på skapligt humör och lyckades uppföra sig i säkert ett par timmar när vi efter en iskall första natt ombord sovit under jackor och koftor i brist på täcken och kuddar. Det som behövdes inhandlades och mot detta lovade jag att snällt följa med honom till typ Jula som låg bredvid. Jo om han nu tycker att IKEA är en mardröm, så är det inget emot hur jag hade det de två timmar jag befann mig bland skruvar, mejslar, kompressorer och va fasen vi nu gick och tittade på. Säkert i tjugo minuter velades det hit och dit angående en skruvdragare eller vad det var. Ett föremål utan sladd som kanske gör hål eller skruvar i saker, vet inte säkert, men det låg i en liten resväska som var svart och gul, det kommer jag ihåg. Tydligen finns det rätt många snarlika sådana eftersom vi var tvungna att stå där i en evighet och dividera om vilken som var bäst. Det är väl för guds skull bara att ta en, på det hela taget såg de lika dana ut. Jag tror han tänker ungefär lika dant när jag timmarna innan valde mellan olika påslakan. Den dagen inköptes även 4 idiot tjocka täcken samt två element, bra att ha när man seglar till Karibien tänker säkert ni. Japp, säger jag. Portugal bjöd på 25 grader på dagarna men tyvärr bara klena 4 på nätterna. Elementen kom aldrig fram efter Portugal och täckena stuvades undan i mitten av Atlanten och där ligger de ännu. Så småningom blev kyla vårt minsta bekymmer.

7:e januari var det meningen att vi skulle komma i väg och kvällen innan ösregnade det. Vinden vrålade i riggen och jag hade inte den minsta lust att ge mig vidare mot Kap Verde som var nästa stop.

Vi var inte de enda som inte kom i väg på rätt dag, en del hade jobb kvar att göra på sina båtar, andra väntade på crew och själva var vi väl bara lite fega och försiktiga.

Måndag gick vi ut och bunkrade och vid 15 vinkade vi adjö till Svante på Black Pearl, mannen som gav Gustav ett lys svärd, dock med trasigt lyse men ännu i denna stund hemma i Sverige, en av Lillebrors dyrgripar bland leksaker.

Vi gick längs kusten ned och såg solen gå ned över Kanarieöarna för sista gången, vid 20-tiden på kvällen slutade telefonerna fungera och nu lämnade för sista gången Europa och för första gången var vi laglig mening ordentligt utklarerade någonstans ifrån. Kursen var raka vägen till Mindelo och planen var att hålla den så också, vi gissade på en knapp vecka, en gissning som skulle visa sig lite i överkant, men bara marginellt för sex dygn senare en tidig söndagsmorgon rundade vi udden med Yin&Yang bakom oss och Jens Bang på Sussi strax framför då hände något oerhört märkligt.

IMG_7053.jpg

När jag fick horn.

Vi såg att Yin&Yang revade och gick ut närmare grannön bakom oss vilket skapade ett angenämt avstånd framför. Jens ropade upp oss på radion och kollade att vi var de han trodde vilket vi ju förstås var. Nalle var uppfylld av tävlingslust, upp med mer segel och gå in hårdare. Mellan bergsväggarna på dessa vulkanöar vräkte sjön åt alla håll och kanter och både Sparven och Sussi for omkring som två tvålkoppar. Jens slog och strax efter revade han och saktade ned. Vi ropade upp hamnen och bad att få fortsätta in till kaj och strax efter var vi fast förtöjda i Mindelo som den första av Viking båtarna. Det var då jag genomgick min förvandling. Efter att i två timmar ha berättat för Nalle hur barnslig han var, det var ju verkligen ingen kappsegling vi var ute på. Ingen tävlan, bara ett skönt gäng som var ute på en segelutflykt. Men då, när jag väl kom i land och förstod att vi med vår knubbiga lilla tunga båt faktiskt kommit först då utbröt jag i en segerns dans och kände mig som en oerhört stolt och överlägsen vinnare.

Nu var inte vinsten så storslagen för bara inom den närmaste timmen kom det säkert in fem båtar och ett dygn senare hade alla kommit fram. Men vi kom först, först av alla. Detta blev sedan omdiskuterat , Jens höll nog aldrig riktigt med, han tyckte att de var först, vilket måste vara helt fel. Det bör ju rimligen vara den som knutit fast först. Ett varmt och kärleksfullt gnabb pågick under en hel vecka som vi bodde grannar i marinan.

Kanske aldrig mer Kap Verde.

Jag hade innan resan sett fram mot att få komma till Kap Verde, bara namnet tycker jag är oerhört vackert men jag tror det stannar där. Ett vackert namn och ingenting annat. Öarna består av vulkaner och ön som Mindelo ligger på är säkert den med minst turister. Det är som det är. Inte det minsta uppstädat och tillrättalagt för att motsvara turisters önskemål om kritvita stränder, service och underhållning. Kap Verde består av fler öar och det finns fler som besöks av charterbolagen , Sao Vicente tillhör inte dem. Jag ska inte grotta ned mig i hur makalöst tråkigt jag tyckte det var men utan detaljer var det mest bara skit trist. Hamnen är jätte fin, duschar, fritt vatten och en liten bar, Flooting Bar som blev allas gemensamma vardagsrum. Maten var väl inget att skriva hem om men fritt WIFI och skapligt vin är rätt uppmuntrande när man mest driver omkring och börjar känna sig rastlös och vill komma vidare.

Vi hade mer eller mindre större skavanker på våra båtar som fyllde våra dagar med jobb. Själva knackades vi rost och målade. Stålbåtens förbannelse.

Första dagen i detta land, som ligger som en drös med småöar utanför väst Afrikas kust, blev vi för första gången varse om att vi inte var hemma, eller inte ens i närheten av hemma. Vi spenderade dagen med att fotvandra runt i ett tämligen ödsligt Mindelo. Det var söndag och precis som i Frankrike och Portugal var i princip allting stängt. Inga barer, inga affärer och ingen kommers på grönsaksmarknaden. Bara de ensamma, tysta med de tomma ögonen syntes ute i ljuset. Annars var det rätt så öde. Nalle och Peter gick en bit framför oss och barnen och jag släntrade på efterkälken, Gustav allt längre efter oss. Plötsligt kommer en gammal man fram till mig och lägger sin hand på min axel och säger något på portugisiska som jag inte förstod ett smack av. På dålig engelska förklarade gubben för mig att jag inte kunde ha mina barn lösa. Det här är ett land som inte är säkert för små blonda änglar från norden. Med handen visade han mig att jag var tvungen att hålla i Edith och Gustav hela tiden. En ny erfarenhet för oss alla och Gustav var inte det minsta intresserad av att gå med mig och kunde då rakt inte begripa vad någon annan än jag skulle ha honom till och inte kunde jag ge en vettig förklaring heller. Edith frågade i flera månader efter om detta var länder där de stal barn i eller om hon gjorde bäst i att fånga in sin vilde lillebror och hålla fast sig i mig.

Det var en kunskap vi blev rikare, en ganska obehaglig, men så är det när man reser. Man måste komma ihåg att man inte är hemma och inte heller kan förvänta sig att det ska vara som hemma heller.

Fattigdomen var påtaglig hela tiden, tiggarna oräkneliga eller alla de som ville sälja saker som man nog inte ens riktigt kunde se vad det skulle föreställa. Barn och ungdomar kröp ihop för att se hälften så stora ut, kupade sina händer och gjorde sig hjälplösa. Ganska snart upptäckte jag hur hjärtlös jag faktiskt kunde vara. Hemma tror jag ibland att jag själv försörjer alla tiggare utanför affärerna men nu kunde jag stålsätta mig och bara promenera vidare. Kanske för att det retade mig så jag kunde dö att de liksom klängde fast på oss, omringade barnen och inte alls var helt obehagliga. Mindelo är nog bland de enda platser jag har varit på där jag aldrig skulle gå ut ensam efter det blivit mörkt, aldrig! Knappast inte ens med sällskap heller. En av de sista kvällarna var Nalle och jag iland och skulle handla det sista inför Atlanten. Det fanns en mindre och en större mataffär i närheten av hamnen och vi riktade in oss på den större som ligger på samma gata som hamnen ett par hundra meter ner. Dagtid tänkte man sällan på de stora klungorna av rätt så osyselsatta unga män som likt moln bara svepte omkring på gatorna. Men där i mörkret när vi hade cirka hundra meter kvar kändes de inte längre som ett moln, mer som en betongvägg av äldre tonårskillar varvid Dallner&Dallner gjorde en 180 grader och vandra helt om. I den lilla dyra affären köpte vi de sista vinflaskorna, ett burk extra kaffe som döptes för sitt pris skull till ” Söndagskaffet” och gick raka vägen hem via den bevakade gaten, barriären mellan oss och dom.

lördag var det tänkt att gå, den dagen gick åt annat och bara tre av viking båtarna kom i väg, Ash, Astrid och lilla Soffi, vi andra blev kvar till söndag. Sent på eftermiddagen släppte vi förtöjningarna och därmed lämnade vi Afrika. Vi var utklarerade och hade angivit Barbados som nästa hamn, det är till att sticka ut hakan tänkte jag, men vad fanns att välja på? Mellan Kap Verde och Barbados finns inget val, nu var det bara att ta ett djupt andetag, säga hej då till de andra och vänta på att se land igen, om si så där tre veckor.

IMG_6974.jpg

Hav, Hav, Hav och lite mer Hav.

Atlanten tog ungefär 16 dygn att komma över. Det var rätt mycket en walk in the park. Inget alvarligt skedde, alla var friska och mådde bra. Visst händer det grejer det gör det väl jämt men inget som var värre än att det gick att ordna. Redan första kvällen slet Nalle sönder svirveln till genuan och efter att ha fått upp eländet ur havet lades det i bojor på däck. Där blev det nog kvar en dryg vecka innan Nalle hade klurat ut hur hans skulle laga det men efter att väl satt i gång och borrat tunna små hål uppe i hornet och gjort nya förstärkningar så var det som nytt. Arbeten sköttes förmiddagstid och det som inte var avslutat innan maten blev liggandes tills morgondagen. Snart nog var det väl värmen som gjorde oss morgonflitiga annars så var det nog mest lathet. Vi har verkligen ingenting annat gjort de senaste åren än att jobba för att kunna genomföra det här. Varenda krona har slurpat ner i den oändliga segelportmonän så jag tror vi var ganska slut båda två och den lilla dippen vi råkade ut för under hösten när vår stora båt brann upp tog oss nog egentligen hårdare än vad vi riktigt hade erkänt, varken för oss själva eller inför varandra. Vi bar det nog som olika bördor. Jag höll ihop för att jag visste att Nalle var så bottenlöst ledsen, jag inventerade, jagade kvitton och bilder så försäkringsbolag kunde börja jobba och Nalle tog som vanligt hand om allt praktiskt, dvs i detta fall att köpa en ny vettig båt. Sedan gick ju allt som bekant oerhört fort och jag tror inte att det var förrän ute på Atlanten, när alla andra sov som vi började att på riktigt prata om det som hänt och allt annat med. De sista två åren hade Nalle sovit hemma med oss 12 nätter och jag vet att jag innan funderade på hur det skulle bli. Att ha varit ensam med barnen nästan jämt och plötsligt vara tillsammans dygnet runt och aldrig få vara själv. Men det gick bra, väldigt bra. Det är klart att vi väl trätte om ditten och datten och alla som var i närheten av Fort de France på Martinique vet hur det låter när jag är arg oavbrutet i fyra timmar, så näe ingen ska tror att bara för att man är i Västindien förvandlas allt till en skir rosa tillvaro. Men den gången, då när jag var ursinnig en halv dag, vill jag bara understryka att det faktiskt inte var Nalles fel, han till och med kom ned ibland och försökte krama mig vilket i sig är helt idiotiskt med någon som är så förbannad att man skulle kunna gå på havet för att komma bort där ifrån.

I övrigt så var Atlanten en stilla resa på drygt två veckor. Jag vet inte hur det var för andra men för mig var det oerhört spännande och nyttigt att vara utan intryck så lång tid. Ganska snart slutade det upp att låta inuti huvudet, det var som om tankarna gick långsammare och det blev lite vila. Jag drömde massor, låg i någon slags ganska ytlig sömn och drömmarna var nog egentligen en massa tankar och minnen som flyta helt fritt. Jag gjorde upp mycket med mig själv under den där tiden. Var tillbaka och rotade i gammal barndom, i gamla relationer och funderade på varför jag hade gjort som jag gjorde. Jag rekommenderar alla att göra någon form av Atlant, att vara med sig själv som sitt största sällskap är en upplevelse. Barnen chillade mest omkring, precis som vi. Efter ett par dagar såg vi inte längre några delfiner, fåglar eller andra båtar och tillvaron skulle ju möjligen kunna betraktas som en smula ena handa, men det var det inte. Inte förrän sista dygnen började vi alla känna att det skulle bli rätt gott att komma fram. Men medans det pågick pulade alla med sitt och dagar kom och gick utan att man märkte så mycket av det. Edith hade sitt skolarbete att sköta så där gick ett par timmar varje dag, Gustav uppfann nya lekar och när han hade riktigt tråkigt så fanns det ju möjlighet att gå ner och se på film ett tag. I julklapp hade vår vän Lina skickat med en ny Paw Patrol film, ett välkommet avbräck i allt friluftsliv.

Jag kommer att minnas Atlanten med ljuv värme, kanske konstruerad i efterhand, kanske tyckte jag att det var längre medans det pågick, det är lätt att bara komma ihåg det roliga, men jag vill nog ändå minnas tiden som rätt underbar. Alla stjärnklara nätter med månljuset, när Nalle tålmodigt förklara vinklarna på himmelsvalvet för mig och Edith, nätter när alla sov och jag smög upp med vin och choklad, morgonen när ingen vaknat och himmelen öppnade sig i ett 15 minuter långt skyfall och vi duschade och tvättade håret på däck under regndropparna.

Alla sov ju givetvis någon gång men eftersom segling pågår dygnets alla timmar så lever ju alla i 24 timmars cykler. Någon sover, någon äter mat mitt i natten, någon jobbar och några dräller mest omkring, för barnen blev det här toppen. Det spelade liksom inte så stor roll vad klockan var. Var de hungriga så åt de, var de trötta så sov dom. Nalle var i börjar orolig och försökte brassa klockor så vi skulle närma oss de 5/6 timmar som är tidsskillnaden mot Sverige jag log moderligt och tänkte, – lycka till, det där ger sig först när man har någon real tid att förhålla sig till, när klockan och tiden får ett värde till dess kan du skruva runt på klockan som du vill, det spelar ingen roll. Så småningom lyckades de precis som jag trodde anpassa sig till både klockan där och klockan hemma, vilket nog var det tuffaste, att bli väckt 01.00 för att det är dags att hoppa upp och gå till skolan, den måndags morgonen tittade Edith oerhört oförstående på mig.

Innan Atlanten, när jag ännu inte visste hur det skulle vara eller vad jag kunde förvänta mig, fasade jag för att aldrig få vara själv. Väder och vindar oroar mig inte något nämnvärt men skräcken över att vara helt ockuperad av andra människor skrämde mig lite. Det är en chansning att låsa in tre vuxna människor och två barn på väldigt liten yta, men alla kom ju fram och ingen blev kvar ute på havet så då gick det ju för det vägen.

Tiden med barnen är nog det klokaste vi har gjort, att bara få vara tillsammans, sedan ska jag i ärlighetens namn medge att jag då och då körde in näsan i mina böcker för att mentalt få vara ensam en stund, båten är inte super stor, alla ytor utom vår hytt och toalett är gemensamma och eftersom Peter inte ville sova i sin hytt under gång utan sov i sittbrunnen fanns det liksom ingenstans där man verkligen kunde vara ensam, men på något vis lärde jag mig att fälla in öronen och vara själv liksom inuti mig.

Innan resan läste jag en massa olika bloggar, en del handlade om väder och vindar andra beskrev mer en resa, alla med olika grunder. Efter att ha läst hundra slutade jag, jag tänkte att min resa kommer inte bli som deras i alla fall. Vi, de 17 båtarna som gick över ungefär samtidigt hade helt olika känslor och erfarenheter när vi återsågs på Barbados. De flesta hade haft en maklig tur över med passadvinden som puttat dem framåt. Några hade träffat på mer eller mindre stora squalls, ett plötsligt byte av väder. På radarn kan man se dem komma som en raket mot än och helt plötsligt byter vinden riktning och hastighet och regnet forsar ned. Vi stötte på två, tre stycken och ingenting var egentligen så farligt. En natt vaknade jag av ett jäkla oväsen på däck, det brakade till ordentligt. När jag kom upp var alla vakna och vi hade högst ofrivilligt gippat och preventen höll inte och ett winchhandtag hade tagit hela smällen och såg nu ut som en ledsen tulpan, det är krafter både i väder och i segel som man inte riktigt kan förstå förrän man upplever det. En annan natt kom ytterligare ett och efter hade vi en del diskussioner om hur man bäst skulle göra, Peter beslöt att byta kurs för att komma undan det, Nalle ville ha blivit väckt för att för det få ta beslutet om hur man borde ha gjort. De är luriga de där vädren, de kommer fort och går över lika fort och det är klart, byta kurs som man sedan ska byta tillbaka en stund senare får andra konsekvenser. Ibland tänkte jag att det var synd att han inte höll sig vaken dygnet runt, det hade känts bäst för mig. Han och jag själva kunde fördriva timmar med att prata om vad vi gör om något händer, jag fick genomgångar på nätterna om vart allt satt i maskin, vad jag skulle tänka på i olika scenarier och hur jag skulle ta över allt ansvar om han inte skulle finnas kvar.  Att segla är inte ofarligt. Att jobba på däck på nätterna i grov sjö är inte heller helt utan risker och man ska vara medveten om att ramlar man över bord i tre fyra meter höga vågor så har man inte så många minuter på sig att bli hittad och inte mycket hjälp finns att få.

Nalle sa ofta, – jag är inte rädd för att dö Jonna, du klarar det här själv, jag är bara rädd för att det ska göra ont fram till dess. Jag var inte rädd, jag kunde känna ett visst obehag när han kröp omkring ute på näsan i mörkret, men inte rädd, mer en rejäl skärpning av alla sinnen, att vara maximalt observant.

Därtill ville jag verkligen, verkligen inte hamna ensam mitt ute på Atlanten, ensam med två barn. Verkligen inte. Nu blev det ju aldrig så, i stället flöt vi fram, sov, läste, bakade varje dag, åt gott och när de andra sov middag och sittbrunnen blev tom, drack vi bubblor, åt kakor och såg till att alla spår noggrant sopats bort innan barn och crew dök upp igen.

IMG_7571.jpg

Slut på Atlanten och framme på Barbados, 2013 nm senare.

-Port S.t Charles, Port S:t Charles, this is Lady Sparrow on channel 77.

Vi ropade så upp den första hamn i Västindien, hissade gul och Barbados flagga,  Atlanten var slut och vi hade kommit fram. I Port S:t Charles klarerade vi för första gången in och det var där de upptäckte att mitt pass var gammalt. Vi hade gjort det, vi hade korsat Atlanten. Jag trodde jag skulle vara gladare än vad jag var men det säger väl bara mest att jag inte tyckte att det var så gräsligt att vara ute på det stora blå. Gladast var jag nog egentligen för att bli av med alla sopor ombord. I hamnen stod ett par rejäla soptunnor som vi snabbt fyllde upp och vips var utemiljön helt annorlunda. Barnen var glada även att regnet vräkte ned och Gustav ropade – Hello!!! till alla båtar han såg. Edith hade gjort ett eget pass till sin Nalle som de var snälla att stämpla också och eftersom mitt hann stämplas innan katastrofen var ett faktum så fick jag ju för det stanna i landet, inte resa därifrån och inte klarera ut från någon annan hamn, men jag var lagligt inklarerad i alla fall. Samma dag puttrade vi vidare ned till Bridgetown, la oss i ankarviken utanför och firade återseende och framgångar med de andra Vikingarna. Den här gången kom vi verkligen inte först, utan snarare tvärtom, men vi kom i alla fall fram. Det blev många sköna dagar på Barbados, det tog en dryg vecka innan mitt pass behaga komma fram. Tre dagar gick vi in och la oss i hamnen för att slippa gunget ute på ankringen. Om det var värt pengarna vet jag inte, men visst var det ljuvligt med obegränsat med färskvatten, landström och frågar man barnen var nog Burger King på andra sidan gatan det bästa av allt.  Att åka buss var annars den stora behållningen. Tänk en folkabuss, utan hållplatser och tidtabeller som plockar upp dig vart du än är och ser till att du på, ibland lite olika sätt, kommer dit du vill och detta för 2 dollar. Bussen är snart nog proppfull, med skolbarn i uniformer, ungdomar, gamla tanter och farbröder och på detta musiken. Musiken är så hög att man inte hör vad man tänker, vägarna är dåliga och gropiga så man gungar, kränger och far både i otakt och takt till Bob Marley, ja, det är så underbart, så roligt och så inte Sverige. Det tog Edith och Gustav en kvart att gilla läget. När någon innanför behövde komma av bussen lyftes de helt enkelt ut av han som skötte biljettförsäljningen. Hemma hade Edith blivit helt förskräckt för att inte tala om hennes mammagris till lillebror, men här var det som det var och ingen tyckte ens att det var det minsta konstigt.

Vi gjorde en del utflykter under vår passväntan varav ett till nationalmuseum i Bridgetown. En sorglig och fasanfull resa i slavhandelns historia. En del påverkades mer andra mindre, Edith och jag var helt tysta den eftermiddagen när vi kom ut därifrån. Gustav var mest arg för att de apor som det varnades för inte var där. Visst har jag både läst och sett på TV om slaveriet men inte förrän jag såg lastplaneringen från ett av de fartyg som fraktade slavar förstod jag nog riktigt hur jävligt det var, hur man så kunde avpersonifiera en grupp människor. Helt bortse från att de var människor precis som jag och alla andra, att bli betraktade som djur eller kanske inte ens som det. Besöket började med en separatutställning för barn. Man visade leksaker och miljöer som de vita brittiska barnen lekte i och andra som de svarta barnen fick vara i, ja de som sprang lösa. Det fanns barn som kedjades fast vid sina mammor ute på fälten. Det var mycket att prata med Edith om och mycket som jag egentligen hoppas att hon aldrig ska behöva förstå. Jag hoppas hon växer upp till en klok människa där vårt lika värde är lika självklart som vår själva existens. Jag funderade mycket när jag kom hem den kvällen vad det är jag nästan skäms över, som om jag är med och bär någon slags kollektiv vit skuld för allt helvete vi ställt till med. Jag tillhör ju den lyckosamma gruppen som föddes uppe i norden, vit, inte judisk, inte armenisk och ej heller någon annan folk grupp som fångats av någon diktator, religiös fanatiker eller annan galenskaps intresse. Jag hade sådan jäkla tur som föddes på Järnvägsgatan 4b, så långt bort från allt elände det går att komma. Vilket jäkla tur jag hade.

Men samtidigt är det alltid något stygn av skuld jag alltid känner när jag befinner mig i andras mänskliga ruiner. Jag vet ju med att jag varken var född när Hitler utrotade judar, eller när slavar var hårdvaluta, eller när armenierna slaktades av den turkiska osmanska regimen. Jag var inte där, mina föräldrar var inte där, ingen jag känner deltog, ändå känner jag mig så himla VIT, duktig och skyldig. Jag funderar på varför. Jag har försökt uppfostra mina barn till kloka människor, försökt att lära dem hur man ser igenom sanningar vi matas med, hur det är total noll tolerans mot rasism och diskriminering, mer kan jag nog inte göra, ändå gick jag ut från museet med en klump i magen, en stor hård grej som bestod av den fullkomliga ondska som andra utsatts för och på olika sätt än i dag görs, jag  mindes så väl mannen i Mindelo.

Här kan du inte ha dina barn lösa, här försvinner barn.

IMG_7004.jpg

S:t Lucia och för första gången riktigt dåligt väder.

Vi klarerade ut från Port S:t Charles, dels för att det låg på vägen och dels för att jag var tvungen. Efter att passet tillslut kom var jag äntligen fri att lämna landet men där emot tvungen att göra det via den hamn jag kommit i, alltså var ett återbesök obligatoriskt. Samma trevliga kvinna jobbade denna gång med och fick historien om det bortglömda passet i Stockholm. Hon skrattade gott och lovade Nalle att mer skäll då inte alls var nödvändigt, det var ju han som glömt det, inte jag. Hon utgick från att jag hade skött utskällningarna så bra på egen hand att hon var helt överflödig, vilket stämde oerhört väl. Vi och givetvis Ediths skitiga och trasiga Nalle stämplades ut och nästa land skulle bli S:t Lucia, ett stenkast om man jämför med Atlanten, en stilla nattutflykt tänkte vi. Jo, pyttsan, ni. Det gungade redan rätt mycket redan innan vi lämnade S:t Charles så låg kvar och åt mat och nybakade bullar innan vi lämnade Barbados och tur var väl det. En timme senare rullade båten omkring och levde apa och det skulle hon hålla på med de närmaste tio timmarna. Tyvärr hade vi stuvat dåligt och när första riktiga sjön kom satt jag uppe i sittbrunn och kunde bara konstatera att jaha, så var det att segla ja! Vi gungade runt i ösregnet tills morgontimmarna när vi började se den sydliga spetsen av S:t Lucia, vår andra Karibiska ö. När solen började stiga smög vi upp längs kusten, vinden avtog och vågorna dog ut.

Efter en natt med dålig med sömn för alla stora kom det upp utvilade och pigga små barn som sovit som stenar.

-Ja, ropade Edith, nu är vi på Sankta Lucia, Gustav. Det var här dom stack ut ögonen på hon i lucia sången och eldade upp henne!

Gustav såg med fasa längs klippkanterna vi passerade och spanade efter de galningar som måtte bo där vars ondska troligtvis var obeskrivbar.

Vi hade en snabb historielektion och tittade på jordgloben som Lina Nilsson på mitt jobb skickat med för att jag skulle hitta hem. Där kunde vi se den klart märkbara skillnaden rent geografiskt mellan Sicilien och S:t Lucia, samt ett samtal om hur länge sedan det var som Lucia råkade jäkligt illa ut.

Fem timmar senare låg Gustav i poolen inne Rodney Bay Marina och historien om Lucia och hennes ögon hade passerat honom som om han aldrig hade hört den. Man minns vad man vill.

Jag avslutar tillfälligt här och skriver färdigt en annan dag. Vardagen och verkligheten tog mer tid än vad jag trodde. Visst var det skönt att komma hem. Träffa mamma och de stora barnen, men det var också betydligt jobbigare än vad jag trodde. Jag antar att vartefter tiden går så blir resan allt mer overklig och att det blir den här verkligheten som blir den riktiga. Tack och lov åker vi i vinter igen och fram till dess så får jag väl vältra mig i minnen.

img_7665