Den gamla Nordsjön den svallar och brusar.
14 Friday Nov 2014
Posted Uncategorized
in14 Friday Nov 2014
Posted Uncategorized
in14 Friday Nov 2014
Posted Uncategorized
inDe flesta av er är väl så unga så ni inte har en aning om gamla Nordsjön och Harry Brandelius, tror jag han hette. Knappt så jag själv minns. Men växte man upp på Järnvägsgatan 4 b i en gammal kall och dragig träkåk så satt det där en gammal enarmad morfar och han sjöng om Nordsjön och vildandes sång. Vad som får än att lämna Valdemarsvik och via en massa turer genom livet och hamna på en segelbåt i franska Calais, det har jag funderat på många gånger. Jag tror att jag gick i första klass på Lovesebergsskolan när tant Samelius, modern till nuvarande Samelius Ur, satte Robinson Cruse i händerna på mig. Det var första boken jag läste själv och jag gjorde det nästan utan uppehåll. Då förstod jag att det fanns någonting annat än Kritas korbar, Hotel Guldnyckeln och Konsum. Någon annanstans fanns det en annan värld. Ännu i dag vill jag fortfarande inte bli skeppsbruten på en öde ö med Fredag som ända sällskap, men ännu är jag lika nyfiken på vad som finns bakom nästa knut.
Just nu heter knuten Calais och hit seglade vi för helt egen maskin. Efter 15 dygn i Blankenberge, en nyrenoverad motor och en mekaniker 17 timmar ombord så knöt vi loss i går morse vid sju snåret. Dygnen innan hade varit som lite enerverande. Motorn och Dave dök upp i tisdags eftermiddag och vi trodde nog att det mest skulle vara att skruva ihop den och sedan som Edith säger Wrom, bara dra i väg. Icke sa Nicke. Väl medvetna om att Dave tig betalt per timmes närvaro hade Nalle förberett allt för att så snabbt som möjligt pilla allt på plats och snabbt gick det då inte. Timmar, när dom kostar pengar fullkomligt springer i väg. När Ronny/Ragge/ Elvis dessutom började googla hur ventiler skulle sitta var skepparn tjutfärdig.
Framåt åtta satt allt för det där det var tänkt och då var det bara att vri på nyckeln. Man skulle kunna säga som Tjorven sa till farbror Melker; Du Nalle, du har inte den rätta knycken! Säkert inte helt lämpligt sagt, för det inte just då. Vi som förväntansfullt stod runt om som barn på julafton såg en liten grå rök ur huvudet på Kapten Vredesmod och ur motorn hördes ett ynkligt burr, sedan tystnad. Ett nytt försök, mer ryk ur huvudet på fadern och ytterligare ett fnys ur maskin. Dave tittade sorgligt på oss och förklarade att hon verkar inte få ström nog och jag verkligen såg hur han tog ett djupt andetag repade lite mod och försiktigt med sin allra vänasde röst sa; I think there is something wrong with your starter. Sedan kom en försiktig beskrivning om att det troligtvis skulle kosta ungefär 1500 € att laga den och ta ytterligare en vecka. Tystnad.
Nu ska jag skriva något ni aldrig trodde ni skulle få läsa!
Jag, Jonna Magdalena Dallner, skall ALDRG, ALDRIG mer klaga på all bråte som hennes högt älskade make släpar omkring på. Aldrig.
Nalle tittade på Dave och frågade om det inte till och med skulle vara bättre med en ny startmotor. – That should be the best. But you know, that is a lot of money.
– I know, sa kapten Överlycklig och öppnade en av alla lådor och med ett leende från ett öra till ett annat överlämnades en ny startmotor. Nytt hopp och ny startmotor och nu ni! Nu kom wromet. Ett litet knyck på nyckeln så hoppar hon igång. Borta är allt knackande och hostande. Knappt hörbart brummade hon nere i sitt maskinrum. Men lyckan varade i en kvart. Sedan var hon lika varm som vanligt. Dave och Nalle sa fula ord och blängde hotfullt ner på motorn, Peter började planera för grå Golf resa till Västervik och jag började kolla flygbiljetter hem. Fan, sa Dave igen men tyvärr hjälpte det inte. Nu va klockan sent och inget mer fanns för kvällen att göra. Davies familj hade dessutom suttit i hans buss hela kvällen och väntat när han väl likt maken här sa att det tar en kvart ungefär. Nu sex timmar senare ville dom nog med hem. Den kvällen sa vi just inte mycket alls till varandra. Alla var nog fullt upptagna med att planera för hemfärd. Morgonen kom och med den Dave och nya idéer. En ny slang med en svindyr historia för att lufta. Inget resultat. Nalle var uppe på hamnkontoret för att undersöka möjligheterna för övervintring. Tyvärr. Vi ska MUDDRA hamnen. Det skulle komma dit ett belgiskt företag och muddra. Jo den har vi ju hört förut. Det var så vi lämnade Valdemarsvik för några år sedan, ty det skulle komma ett belgiskt företag och muddra och vad jag vet så är dom väl där ännu. Ostende föreslogs som vinterhamnn. Bekymret var ju bara att ta sig dit utan motor. Nalle stod i lejdaren med tårarna rinnandes nedför kinderna. 30 000 kronor fattigare och ingen fungerande båt i alla fall. Svettandes och nu en smula desperat skruvade Dave runt på allt och tre vuxna samt två små barn som kan vara nog så ilskna blängde på honom och hoppades på mirakel. Helt plötsligt börjar han ta tempen på henne. Nalle blir satt som gasreglage vakt och han tar sin termometer och promenerar runt motorn. När ingen trodde på honom kollades instrumentet i vattenkokaren och sakta men säkert går det upp för alla. Det är givaren som är trasig. Hon visar tio grader för mycket. Ny givare som sedan inte passade, men nu visste vi ju. Full fart på alla. Packa och stuva. Lyckan var lika stor som nervositeten var nog lika stor när vi kastade loss. 15 dagar i Blankenberge och inte en minut till. Wrom så var vi i väg. Nu med en tyst och oluktande motor. Inseglingen in till Calais företogs i en jäkla motström i sex knop, det har aldrig hänt förut. Nu är jag alltså här igen, för andra gången på en vecka, denna gång till båts och om vår herre så samtycker så hörs vi från Brest nästa gång och sparven har för första gången passerat tidzon och vi har för en kort stund haft sommartid ombord och ost har blivit väst.
Dä ni.
10 Monday Nov 2014
Posted Uncategorized
inAtt fem människor vandrar likt osaliga andar på en något begränsad yta lär än att vara tålmodiga. De som har svårast att inhämta dessa kunskaper är Edith och hennes fader. Vi andra verkar ha lite mer naturliga gåvor att bara gå ner i varv och likt björnar på vintern sjunker vi ner i någotslags ide. Hade jag inte änglarna att sörja över skulle jag utan några större bekymmer grotta ner mig i en hög med böcker och en termos med kaffe men nu är ju inte tillvaron riktigt sådant skapt längre utan de små raringarna har ju någonslags själklarhet i tillvaron. Ibland kan jag med ett oerhört avund titta på lille Gustav som med ett enormt självförtroende erövrar världen. Han kommer sättandes med sina platta små fötter och tar för givet att alla andra tycker att han är jordens mittpunkt. Edith däremot behöver numer ibland prova sin plats i världsaltet och frågar då och då om vi verkligen fortfarande tycker om henne vilket alla intygar att så är fallet. Men så kolliderar hennes vilja med vad alla andra tycker är bra och gångbart och då ilsknar den unga damen till så man tror att hon skall bli ett litet moln av arga människoatomer efter en stund rinner ilskan av och kvar återstår någonslags sorg över att ha hamnat i onåd hos överheten. När nu alla andra är som lite frustrerade över den lite händelselösa tillvaron kommer dessa utbrott lite oftare än vanligt blandat med många tårar av hemlängtan. Bästa kompisen Anna återkommer alltid när livet för en 4 årig ilskmaja är tufft. Efter att ha dängt något i huvudet på sin lillebror och fått skäll för femte gången på en dag rinner så tårarna ner över äppelkinderna och lilla fröken ylar efter vännen som saknas henne så mycket. Roliga dagar när lillebror snällt delar med sig av sina rikedomar och kritorna ritar som man själv har tänkt sig ägnar hon inte hemmavatten en tanke. Fadern och hon är oerhört lika och det kräver att man håller dom syselsatta, ja ungefär som att ha en Jack Russel hund, annars börjar dom tugga på inredningen. Nu ser vi väl dock slutet på mörkret. I morgon firar Belgarna att en mycket mörk period av deras historia är slut och så gör vi förhoppningsvis också. Dave, eller möjligen David firar inte helgdag utan spenderar dagen med att se till att denna mörka period i livet är över. Det blir bra att han och min man får spendera en dag till tillsammans, han har nämligen ett och annat att lära maken. När han var ombord sist och allt hade burits iland satte han sig på durken med en massa frottétvättlappar och en sprayflaska med något rengöringsmedel. Han instruerade Nalle i hur man ser till att behålla alla sina verktyg i nyskick, något som maken bara satt och gapade över. Jo, i med ena handen i frottén och så en dusch över hylsan sedan torkades den samma av med handduken. När detta var klart så hjälpte Nalle till att bära i land hans grejer och i hans buss såg ut som sterilcentralen på sjukhuset med vita linnehanddukar utan minsta fläck på. Detta är min mans hitintills största upplevelse, med ojämna mellanrum återkommer han till upplevelsen av de nyputsade verktygen som tillskillnad från hans egna glänste i nyskick. Herr Dallners egna har mer eller mindre inslag av rost. Så är det på däck även med cyklar, barnvagnar och allt annat som inte är direkt rostfritt. Cyklarna som var nyservade av cykelkillen hemma i Valdemarsvik skulle gråta om han såg dom nu. Nalles cykel var ju ute på en egen liten resa i Holland och mönstrade på i Amsterdam. Vi akterseglade den då vi lämnade Borkum, men Pedro Donckel var snälla och tog med den till Amsterdam. Enligt kartan såg det ut som om den stod bara några kilometer bort så Nalle tog med barnen i land och tänkte gå och hämta den. Nu visade det sig omöjligt då man inte, A; får ha med cyklar på bussen, B; inte får släpa två barn och en cykel flera mil. Det första var lokaltrafiken som bestämde, det andra var barnens moder. På kvällen fick så fadern ge sig av själv på sin odysée och ta tillbaka det som var hans. Vid 00 tiden började jag överväga hur det skulle gå till att ensam segla iväg mot Rotterdam då maken förlupit hemmet. Vid 01 började jag överväga att efterlysa honom men innan tanke blivit till handling så kom han oerhört nöjd cyklande efter att ha åkt lite fel, gått lite fel men för det tillslut bland de sista slussarna i Amsterdam funnit sin hoj. En glädjens dag. Det har funnits många sådana det lovar jag och det är väl dem man tar fram nu när det bara är för jäkla tråkigt. Hamnkaptenen i Lemmer i vars hamn vi gick på grund och han nog allra mist ville skjuta maken. Brovakten i kanalen som sa åt oss att ta fart, tänk om vi hade tagit oss igenom. Vi hade haft sönder så mycket gasledning som fanns. Kustbevakningen som kom ombord klockan 8 en lördag morgon efter att vi begått något brott som vi fortfarande inte riktigt vet vilket. Stormdagarna i Rotterdam som fick Gudrun att framstå som en liten vindkår. Alla snälla och roliga människor vi har träffat på. Fiskegubbarna på Fehmarn där säkert Nalle hade kunnat bli kvar, flickan i gästhamnen i Gedser som stod utanför båten varje dag och lät sig få itutat att båten bara var femton meter. Hon borde ha sett att den var någon bit längre efter att ha jobbat som hamnvärd hela sommaren. Hamnkapten som Peter kastade tampen tvärs över hela ansiktet på men som ändå var hjärtans snäll och glad. Sjöräddarna här som tillslut bara var snälla och omtänksamma. Så sent som i dag var den yngsta medlemmen i familjen Belgium Rescue här och tittade till oss. En massa mer minnen och människor har gjort resan så här långt synnerligen rolig och väl värd att sitta här och ha tråkigt några dagar. 71 dagar är både en lång tid och en kort snutt i historien. En lång tid utan stora barn, grön mjölk och nära och kära. Kort om tänker sig att detta bara är början. För det är ett som är säkert, inga mer Holländska slussar för oss, nästa sluss vi ska igenom står det Panama på skylten.
09 Sunday Nov 2014
Posted Uncategorized
inJaha, då har man blivit ett år äldre och hade någon sagt att jag blivit tio år äldre hade jag då banne mig inte blivit det minsta förvånad, så länge känns det som vi varit här. Med hantverkare och mekaniker är det något besynnerligt, de kan inte klockan eller ens vilken dag de sagt att de skall uträtta sina stordåd. Dagarna de bara går och går och ungefär ingenting händer. Mekanikern David orsaker ett visst hopp varannan dag och dagarna där emellan grusas det lika snabbt som det dök upp. Nu är sedan några dagar tillbaka vår motor så renoverad som något bara kan bli och ligger klar på verkstaden men packningarna som den behöver är på väg från troligen England och dit verkar det vara jäkligt långt och absolut har dom ingen fungerande postgång. Hade någon bara sagt något så har vi haft all tid i hela världen att ta båten över till Dover och hämta den förbaskade packningen, men det var det ingen som sa och nu tycks den snart ha åkt vilse, den kraken. Därtill är det klämdag här på måndag för på tisdag är det Vapenstilleståndsdagen. Klockan 11 på tisdagen den 11:e November hålls det två tysta minutrar till minne av första världskrigets slut. Nu har för det mekanikern hört av sig och toppen är renoverad till nyskick och han tänker inte fira helgdag utan komma ombord hos oss och jobba, så precis som jag skrivit hundra gånger tidigare, vill gud väl så sticker vi ut näsan mot kanalen på onsdag.
Det börjar bli dags att lämna det här stället innan vi blir Belgare. Tanterna i mataffären hälsar glatt på engelska när vi kommer in. Tanten och farbrorn med deras vita spets blir lika glada varje dag Peter kommer in på Ibis Taverna och tar sin öl. Vi börjar bli stammisar här. Dagarna fylls med ett visst mått av leda och humöret pendlar lite upp och ner inte så att någon är arg eller så utan mer som om det ligger ett grått blött täcke över båten med dess besättning. När vi inte går omkring och suckar över hur tråkigt vi har så fördriver vi iden med att åka på allehanda utflykter. Tack och lov har vi Peters gråa Golf på parkeringen och snart är väl även den ett känt landmärke här, den har som lite egna trafikregler då dess chaufför samt co pilot för det mesta är osams med tanten som enligt Edith sitter inne i GPS`en och inte kommer ut, är helt oense om vart färden skall föras. Kör trehundra meter och sväng vänster säger tanten, aldrig säger Peter och Nalle och kör tvåhundra meter och sedan svänger höger. Gör om rutt säger damen nu lite upprört, då har pojkarna dessutom Edith i baksätet som ekar uppmaningarna, men inget hjälper och tillslut har vi kört fel och en 180 graders sväng blir nödvändig och tanten i lådan har besegrat de båda herrarna som har lika mycket lokalsinne tillsammans som Gustav 1 1/2 år. Men på något vis har vi för det hittat både till Brugge, Zebrugge och Calais. Brugge var fullkomligt fantastiskt. Det är så vackert så UNESCO har bestämt sig för att skydda den mot allt ont. Hur långt man än orkar gå så står där ett nytt vackert hus och lurar bakom knuten, kyrkor stora och vackra och inget byggt senare än 1800- tal. Tydligen helt förskonat från kriget. Man ser stor skillnad mellan de som tyskarna totalt bombade sönder och samman, Amsterdam och Rotterdam är som två olika planeter, där Rotterdam jämnades med marken i Maj 1940. Brugge skonades medans Calais, som förvisso ligger i Frankrike medan geografiskt kring knuten, bombades rejält och inte många byggnader finns kvar från en tid innan 1945. I Calais firades min 48:de födelsedag. En dag då vår herre skötte bevattningen alldeles utmärkt. Fem minuter efter att vi parkerat bilden var vi alla blöta ända in på bara skinnet. Edith som alltid blir hungrig så fort vi kommer fram någonstans ledde truppen med bestämda steg mot en skylt med en hamburgare på, väl framme fick hon erfara en av livets stora besvikelser. Allt är inte som det ser ut, ty bara skylten fanns kvar. I själva restauranglokalen fanns ingenting, verkligen ingenting. – Dumma dom, dumma dumma dom, sa Edith och sparkade med fötterna i vattenpölen. – Varför ljuger dom om sina hamburgare när dom inga har, dumma, dumma dom! Barnet med dess familj och medseglande traskade, eller mer kanske plaskade vidare mot ny restaurang och då var det så kallt och blött att vad som helst var nog gångbart.
Mycket snofsig restaurang med klok servis personal hittades. Det kloka bestod i att sätta ner oss på ett bord längst bort från alla andra gäster då dessa båda barn just hängt av sig sina änglavingar i entrèn och satt på sig något mer svart och även rivit rätt på ett par horn att sätta i pannan. Gustav tjoade och rev ner det mesta som var löst, Nalle beställde in sugrör till barnen dricka genom att göra ekivoka gester, hade jag jobbat hade jag klippt till honom men denna unga kvinna var kanske van vid icke fransktalande gester i behov av två sugrör, jag hade tolkat det hela helt annorlunda. Mat kom in vilket lugnade läget en smula. Dagens vinnare runt matbordet visade sig vara Edith och Peter. Den unga damen fick minsann det kycklingbitar med pomme som hon tänkt sig. Peter fick kalv, tror vi, med ostsås. Själv trodde jag att jag beställde biff till mig och maken och biff var det säkert, vad jag däremot inte trodde var att den skulle serveras rå. Den hade någonslags stekyta men inuti hade den inte passerat rumstemperatur. Nalles var dessutom kylskåpskall, men av snålhet och hunger pillade han i sig både sin mat och min. Själv avnjöt jag en födelsedagsmiddag fullkomligt genomsvett, med en pojke som mer betedde sig som en babian i knät, en liten flicka till bordsdam som så gott hon kan passade på att spåra ur lite i sin brors anda. Till middag åt jag de kycklingbitar som blev över på apbarnets tallrik, sköljde ner med lite rödvin när pojken för det satt still i mer än 20 sekunder. Just då önskade jag dom allihopa så långt åt pipsvängen som det bara var möjligt. Men som med mycket annat så när dörren är stängd, notan på 500 kronor är betald, ingen är mätt och alla är irriterade, så tillslut kan man ju le och komma ihåg att det var inte alls så dumt att sitta med den här lilla apskocken och fylla 48 år en regnig dag i Calais.
Många gånger genom livet så slås jag av hur lyckligt lottad jag är. Jag kan stå ute på däck och titta upp på fullmånen som tömt hamnen på fem meter vatten och tänka att jag har haft en jäkla tur. Tänk att Jonna Larsson från Järnvägsgatan 4 B är här. Tänk att jag har vuxit upp helt utan krig och bomber som fullkomligt förgjort min barndomsgata. På minnesmuseet i Calais visades gasmasker för spädbarn, film om barnen som samlades upp på olika skolor i staden och skickades söderut för att skonas. Vidriga tanke att packa ihop Edith och Gustav och trots deras tårar och gråt skicka iväg dom till något fullkomligt främmande och inte ens själv veta om jag skulle få se dom igen. Allt det där är jag helt förskonad i från. Jag bara seglar omkring och har skoj för det mesta, hundra meter ifrån hamnen fick folk sina liv sönderbombade under flera år.
04 Tuesday Nov 2014
Posted Uncategorized
in02 Sunday Nov 2014
Posted Uncategorized
in17,10 beställeds det slussöppning ut ur Vlissingen och alla drog en enorm suck av lättnad när vi for ut genom slussen med ett 50 tal åskådare. Hon är inte direkt någon prima ballerina det här åbäket till båt och i hamnen låg båtarna som sardiner i en ask och risken var överhängande att våran båt skulle dansa in i för det ett par stycken, men för en gångs skull gled hon bara ut, vända sig om att satte näsan ut mot Nordsjön. Förvisso med lite vind i näsan men med hyfsad hjälp av tidvatten och ström gick vi ner mot trafiksepareringen i Engelska kanalen. Vi hade räknat med att passera Calais på småtimmarna och som det susade på fanns det ingen anledning att ens gå in där utan vi skulle segla på så länge det var möjligt. Utanför Zeebrugge går Peter ner och av en ren slump får syn på maskin temperaturen som de senaste dagarna varit oerhört medgörlig. Nu visade nålen på nästan kokpunkt. Hade detta varit i hemma vatten hade vi bara dragit av maskin gått på tomgång, dragit upp lite fler segel och tagit en omväg ut i havet, men på väg in bland alla båtar på 300 meter i något som väl mest påminner om E 4:an i rusningstrafik är det inte ett alternativ. I vanliga fall brukar motorn ha den goda smaken att svalna när hon har fått ta igen sig en stund, men nu var hon less på allvar. Nalle sprang upp och ner, kollade remmar, vatten och allt tycktes fungera ända kylde hon inte ett smack. Peter hade det tveksamma nöjet att försöka hålla henne i avsedd kurs vilket banne nig inte är en enkel uppgift. När drygt 30 ton båt med vinden i näsan och ingen maskin ska tvingas gå innebär det en Davids kamp mot Goliat och det är tur att det var Peter och inte jag för jag hade inte orkat hålla henne i fem minuter. Trafiken tätnar och vinden tilltar, 15 meter stadig och en jäkla sjö och en båt som stretar och drar. Till slut ropade Nalle upp Belgiska sjöräddning och förklarade vår belägenhet. Visst kunde vi fortsätta segla men vi skulle så småningom hamna mitt i smeten av båtar som går i ett mycket givet mönster, situationen skulle bli värre, nu ungefär som att cykla på autobahn i rusning. Sjöräddningen ansåg att vi borde komma till kaj och efter en dryg halvtimme var vi kopplade och en timme senare var vi här i Blankenberge. Ja, ja sa en lite slagen skeppare, det var det ända kloka att göra och med det sagt var han nog rätt tillfreds med sig själv och sitt eget beslut, även om det sedan var jäkligt snöpligt när det nu hade gott så förbaskat bra. När ström var kopplat och Peter fått en öl så skulle bara maken hoppa över till deras kontor och skriva lite papper som brukligt är när man fått ett handtag av Rescue. I land kliver en lättad man, tillbaka kommer en slagen hjälte som askgrå i ansikten slår upp ett driksglas med Bowmoore och överlämnar ett papper.
Sjöräddningen ansåg inte att vi direkt hade svävat i livsfara alltså debiterades det som ren bogsering. Maskinhaveri påstod Nalle som i sak bestred hela fakturan, maskinsvårigheter ansåg blodsugarna.570€ ville dom, då hade vi trots allt fått rabatt då vi skyndsamt blivit medlemmar. Alla satt som skurna i sten och funderade över hur i helvete vi satt där vi gjorde. Dom ända som såg glatt på livet var Edith och Gustav. Under inbogseringen hade vi en ung man från SAR besättningen ombord hos oss, en ung man som troligtvis inte hade haft någon att prata med på flera månader, han var faktiskt en av de få som slår Edith i att kunna hålla låda även på inandningsluften. Med jämna mellanrum rapporterade han över till deras båt hur situationen såg ut här och efter några veckor i dom här länderna förstår man ganska skapligt vad dom säger och i hans rapporter till moderfartyget meddelade han att barnen här sov som stockar. Å det hade dom tills nu. Nu var två änglar utvilade och klockan var två på natten. De stora var mindre leksugna och ägnade sig väl var och en för sig åt att tyst fundera över 5700 kronor till sjöräddning samt en renovering av motor. Morgonen kom, med den besök av skepparen på sjöräddningen som nu i lite skarpare ton ville ha betalt. Skepparn här, ivrigt påhejad av mig och Peter ansåg att den var felaktig men sjöräddningstjurskallen stod på sig och har dessutom mage att påstå att dom var rädda för att vi skulle smita. Jo det är klart vore det möjligt för tre vuxna människor varav en inte är mycket att räkna med vid fysiskt arbete, ja å Peter han har ont i en fot, så då hänger det på Nalle och barnen att bära ut båten härifrån, på annat vis voro icke denna skapelse till båt flyttbar. Nalle erbjöd ett annat alternativ det var att vi skulle segla ut ur hamnen och så fort vinden vänt så kunne dom komma ut och hämta oss igen, för nu var vi ju för det medlemmar. Inget av förslagen tycktes uppskattas dessutom förklarade han surt att den plats vi nu låg på var en nödhamn och den fick man bara nyttja i 24 timmar, – Bra , fräste Nalle, jag ska genast bära båten åt annat håll. Solen som lyst på oss i en vecka hade slocknat och med den även modet. Vi har väl som lite olika roller och funktioner ombord. Min främsta egenskap är att jag aldrig slutar hoppas och att jag alltid tror Gud om gott, denna regnig och oerhört sorgliga dag hade även jag bekymmer med att se det goda i saker och ting. Hur skulle vi reda ut detta, vart skulle vi hitta så mycket pengar? Var det ens genomförbart? Jag började leka med tanken att ge upp styra om Nord och gå hemåt men att passera Nordsjön i November är ingen önskedröm. Men så mycket har jag lärt mig att när livet ombord kniper då är hemlängtan som ett brev på posten. Nalle cyklade omkring bland varven som hänvisade till England och jag låg på sängen och tittade på det mest svenska som finns ” Vi på Saltkråkan”, tjöt och längtade efter mina stora barn och allt som är känt, tryggt och som vanligt. Jag var nog egentligen inte särskilt ledsen för att resan eventuellt tagit slut utan mer för att jag ingenting kunde göra för att hjälpa Nalle. Han bar liksom hela vårt världsalt på sina axlar och ingen kunde nå fram och hjälpa honom. Peter som är en handlingens man tog tåget till Rotterdam och hämtade sin bill som han lämnade i Nya Beijerland, en liten tripp som slutade vid 01,00 tiden innan han var tillbaka här, det är inte alltid lätt med kollektivtrafik, särskilt inte när det står på Flamländska och måste förbeställas en timme innan man har tänkt sig att man ska nyttja den, men nu har vi lärt oss det med. Nalle fick så småningom tips om någon som var båtmekaniker och kunde hjälpa oss, tyvärr visade det sig att han inte hade möjlighet men hans vän och troligtvis konkurrent kunde. Vid nio på kvällen kom så David ombord, lös med sin ficklampa och motorn baxades fram och tillbaka och han konstaterade att toppen var gången.
– Jag återkommer på fredag morgon, vi river maskin då och jag tittar inte ens på båten utan att se 500€.
– Tack, sa Nalle som för första gången på ett dygn för det inte såg ut som han tänkte ta livet av sig i nästa andetag.
Sjöräddningen gapade fortfarande om sina pengar och Nalle sa att det löser sig, vilket det absolut alltid gör. I värsta fall går det att belåna båten. Hon är kontant betald och det finns pantbrev på fartyget men det är i värsta värsta fall, där var vi inte ännu, ansåg för det inte jag.
Pengar ordnades från högre håll och solen började åter siktas mellan molnen. Barnen och jag skrotade på stranden, helt plötsligt var det över 20grader varmt och även om inget egentligen hade förändrats så kändes det bättre. Efter att ha byggt sandslott samt bevistat en av restaurangerna nere på stranden som hade en så utmärkt inrättning som en gigantisk lekapark inhängnad i anslutning till uteserveringen i två dagar, så hade Nalle och David, som såg ut som en blandning mellan Elvis, Ronny och Ragge, för det burit i väg toppen samt tömt motorn på vatten och olja. Fortfarande gnagde och nötte sjöräddningen på allas humör och det var liksom inte nog jäkligt att dom ville ha nästan sex tusen kronor, det var än värre att dom trodde att vi skulle dra. Nalle gick upp och drämde pärmen med alla sina behörigheter samt våra pass i bänken hos dom och lät sitt eget likt båtens topplock ryka all världens väg. Näe, våra pass fick dom inte ta i pant och i protokollet ändrades maskinproblem till maskinhaveri, men prislappen den bestod. – Idioter, sa Nalle säkert på ett synnerligen förståerligt språk.
En timme senare knackar det på båten och en ung man kommer ombord. Han var sjöräddare och lite orolig för att vi inte hade kläder eller leksaker till barnen. Vi förklarade att vi bodde ombord sedan flera år och att barnen har allt de behöver här men att vi verkligen uppskattade hans omtanke. Maken gav hals över samtliga sina åsikter samt säkert några andras också över sjöräddningens märkliga inställning att enbart rädda liv och inte som i Sverige lite mer preventera innan livsfara uppstår.
– Sorry, sa den unge mannen som kämpade med det främmande språket, den mannen du talade med, eller skällde på är min far och det är min pappa och jag kan inte göra någonting åt vad han bestämt. Det visade sig att den snacksalige vi hade ombord under inbogseringen var hans bror, skepparn hans far och själv var han mest bara snäll och nervös. Säkert ångrade han sitt beslut hundra gånger att han kommit ner i vargkulan här. Två svartögda något frustrerade män som väl för det såg ut som han skulle slitas i stycken då han erkänt vem han var. Nalle tittade på honom och lovade att det inte alls var pojkens fel men han såg inte så övertygad ut. När han försäkrat sig om att barnen inget behövde lämnade båten, säkert glad över att slippa ha med oss att göra. När han väl var i väg såg vi att det stod en påse i lejdaren med ritpapper och en massa pennor, dom var kanske inte så dumma i alla fall.
En timma senare kom sjöräddningens fader ombord och nu var det annat ljud i skällan. Räkningen revs för nu hade mekanikern ringt och intygat att maskin var inte startbar. Sedan hade Nalle och han fisket gemensamt och tydligen ger det rabatt. Nu undrade han dessutom om vi hade mat och kläder ombord. Jag förstår inte riktigt vad dom tror, förvisso ser väl Nalle och Peter ut som dom bor i varsin UFF- container och numer vägrar maken byta kläder, det passar honom utmärkt att dom tycker synd om oss, själv skäms jag över att dom känner ett helt oförtjänt medlidande. Den enda det är synd om är motorn och kanske lite om Nalle, i övrigt är det inte ett dugg synd om någon.
Dagen efter kom så sjöräddningspojken nu med flickvän ombord och med dom fem säckar med leksaker och kläder. Hon hade gjort ett upprop på facebook om den stackars svenska barnfamiljen i sjönöd. Resultatet var fem pussel, 50 nya nallar och gosedjur, en DVD- spelare, filmer, 75 par strumpor till nyfödda barn,en radiostyrdbil, kläder till människor i en storlek mitt i mellan Nalle och mig, samt en massa andra leksaker. Edith och Gustav trodde att det var julafton och vi andra var nästan rörda till tårar över andra människors godhet. Aftonen avslutades med musslor till de stora, konstiga korvar till de små och ett berg av alla nya saker.
Nu log livet lite igen. Sjöräddningen hade blivit just vad det var, en räddning och nu var vi inget skyldiga längre. Hamnen var underrättad och vi fick ligga gratis. I går när vi var på utflykt ringde dom och frågade om det gick bra att dom bogserade vår båt in i inre hamnen för vädret skulle bli sämre. När vi kom ombord var båten flyttad, förtöjd med 8 (!!!!!!!!) tampar, så mycket fendrar vi har ombord och landströmmen kopplad, det här är ett fantastiskt ställe. I morgon kväll väntar vi på besked från David om motorns vidare öden, men det sista vi hörde var att, – det här fixar vi!
Så om allt går vägen lämnar vi Belgien på Onsdag och störtar i väg söder över. Om allt nu går en annan väg och vi står inför ett maskinbyte skall jag i nästa blogg även bifoga våra kontonummer, för då står vi inför lite andra bekymmer. Men ger upp, det gör vi aldrig.
I övrigt rapporteras allt väl. Alla är friska och på förhållandevis gott humör, nu ser vi fram emot en nyrenoverad motor och full fart ut på det stora blå, förvisso ganska fattiga men för det på väg. Dagarna här har trots allt varit jätte fina, varm och soligt som slutet på Augusti hemma. Barnen bekoms ju inte något vidare om huruvida vi haren trasig motor eller ens någon motor alls. Edith anser att hon bor här och i dag sa hon att om hon flyttade hem till Sverige igen så skulle hon leta reda på ett par örhängen hon glömt på dagis.
På tal om Edith så har hon dumpat Gustav. Alla planer på äktenskap är skrinlagda och han får väl så småningom leta efter kärlek på annat håll. Hon kom själv på häromdagen det odugliga i att ha en man med napp, snutte och blöjor, det gick bara inte för sig. Nej, hon hade tänkt om, en annan man skulle hon ha och efter som det allra bästa var upptaget, det vill säga fadern, så fick man ta det som var näst bäst. Hon namngav en gosse på dag, för hördudu mamma, sa Edith, han är ju en kalsongkille och det är ju bra, – självklart sa jag, självklart vill man ha en kalsongkille, vem vill inte det? Så nu lever för det åter Gustav sitt vanliga ansvarslösa ungkarsliv, säkert oerhört tacksam att fortfarande vara i händerna på Pampers och ännu i många år utom räckhåll på den äktenskapliga marknaden.