Att köpa båt i annat land, ha mäklare i ännu ett samt svenska myndigheter som skall utfärda alla papper som krävs för att kunna lämna EU är inte helt okomplicerat. Att det sedan är juletider hemma gör inget direkt enklare. Här ligger vi dessutom en timma efter Sverige vilket har gjort att vi flera gånger missat telefontider.

Från början tog vi kontakt med Transportstyrelsen för utfärdande av nationalitetscertifikat. Absolut sa den snälla damen, det är bara att ni kommer förbi eller skickar in alla handlingar på båten och er själva så ordnar vi det. Nja, det går inte riktigt, sa Nalle. Vi är i Portugal och kan inte riktigt komma förbi och vi har ingen möjlighet att få saker skickat ner hit. Därmed stängdes den dörren. Återstod Svenska kryssarklubben samt Båt Unionen. De dagar de har öppet dessa dagar är lätträknade. Radiotillstånd från Post&Telestyrelsen var ett ganska lätt uppdrag, ett telefonsamtal till Sverige så fanns det på mailen. Just precis så på mailen, inlåst i rymden eller i bästa fall kan man ju tänka sig att det för det fanns i telefonen fullt synligt. Nalle gjorde som Nalle gör. Hån åker till Media Markt och köper en skrivare han tycker om. Han läser ingenstans hur den funkar eller vad som krävs för att ens få den att skriva ut de minsta bokstäver. Hem kommer han med sitt nyförvärv, stoppar i sladden och efter fem minuter är han hysterisk över att det inte fungerar och är färdig att kasta stackarn i sjön. Jag hann rädda den och erbjöd mig att så småningom ordna det hela. Ett dygn senare hade jag kanske glömt bort det och åter åker Nalle iväg och köper ännu mer konstiga saker som vi inte behövde. Jag satte mig ned och fem minuter senare fungerade den och skrev snällt ut vad man bad den om helt utan att skälla på den oskyldiga och helt döda föremålet. Att hota en skrivare till livet är nog ytterst meningslöst.

Nu har ytterligare dagar gått och problemet med certifikatet började kännas alltmer akut. Vi diskuterade att fylla alla uppgifter, betala ansökan och be gud om gott och tro på att pappren låg färdiga när vi kom till Kap Verde, jag håller med, det var inte en bra idé men det var i alla fall en tanke. Så i morse klockan 9 upptäckte vi att Svenska kryssarklubben hade öppet fram till 13 svensk tid i dag. Nalle ringde och frågade hur vi skulle göra och då det är fredag i dag så var det i sista sekund. Damen i andra änden förklarade hur vi skulle göra så vi fyllde i formulären med alla uppgifter som krävdes. Bifogade de brittiska köpehandlingarna och skickade det. Två timmar kvar på expeditionstiden. Efter en kvart hörde hon av sig och sa att de dokument vi skickat in inte var tillräckliga då det saknades datum samt att båten inte nog hade specifierats. Fixa rätt papper eller vänta tills måndag. Nalle mailade mäklaren och lät henne vänta i fem tills han ringde upp henne i England. Hon tyckte väl att det skrivits nog med papper i den här affären men självklart skulle hon hjälpa till. 20 minuter kvar. Under tiden var vi tvingade att gå ut till macken och bunkra upp det sista bränslet i de tio dunkar vi har på däck. I det här landet firar man trettonhelgen med liv och lust och efter lunch i dag är allt hermetiskt stängt tills på måndag, Mataffärer, bensinmackar och precis allt är tvärstängt. När vi kom till kaj igen var klockan 12.50

-Det här kommer jag i alla fall inte hinna sa Nalle som läste mailen i sin telefon.

-Vad, sa jag och tänkte att de skulle krävas ytterligare uppgifter.

-Jag måste maila vidare mäklarens köpehandlingar och nu stänger dom, sa han med all den uppgivenhet som endast den som just blivit besegrad av tiden kan låta.

Vad han hade glömt var att han bett mäklaren skicka pappren direkt till Kryssarklubben och hon där var snäll och jobbade över en kvart och nu ligger certifikatet utskrivet och klart tillsammans med alla andra papper som krävs och på söndag går vi. Då har vi hunnit vara här sedan den 25:e december och i jämförelse med de andra båtarna som varit här i månader är det ingenting men vi känner oss färdiga här. Platsen är underbar, vädret fantastiskt och för oss svenskar är det hyfsat billigt att vara här. Jag förstår mycket väl alla de vi mött och hört talas om som blivit kvar här. Många har haft planer på att gå jorden runt, gått in i Las Palmas och plötsligt har åren bara gått. För vår del är tidsnöden ständigt påmind. I april åker vi hem och redan nu är det bara drygt tre månader kvar och det är mycket vi vill se. Därtill hade vi turen att köpa en båt som var färdig, allt finns. Bra utrustning, vi har ett rejält dieseldrivet elverk, vi har watermaker, tvättmaskin, massa bränsle och nu även fullt med mat. Vi är redo, vi ska bara packa ihop det sista. Tiden här började ute på ankarplats i fem dygn. Efter att vi tjuvlåg uppe vid soppatappen en natt olovandes åkte vi ut i skamvrån och varje morgon när Nalle åkte dinge in och med mössan i hand frågade vart i kön vi befann oss fick vi till svar att vi hade plats 10, samma sak i tre dagar. Sedan på den 5:e dagen fick vi så komma in vilket var ett jätte lyft på alla tänkbara vis. Barnen har fått kamrater ombord på ännu en svensk båt, vi stora har även vi fått nya vänner och när vi firade Nalles födelsedag här i går kväll så blev vi ett litet gäng gratulanter som samlades på lite vin och plock.

Vart tiden här nere tar vägen vet jag inte. Allt tar tid, dubbelt så lång tid som hemma. Handla är ett äventyr på flera timmar, dels för att man inte förstår vad det står på förpackningarna och dels nog därför att vi alla gått ner i tempo och nog inte har så bråttom längre.

Inte bara Nalle har fylla år det har hunnit bli ett helt nytt år. I vanlig ordning firades det med champagne och hummer. Vid 12-slaget underhölls vi med storslaget fyrverkeri och en kvart senare när det slocknat hade vi gjort det med. Det tillhör verkligen inte vardagen att vi nattsuddar, för det mesta sover alla som änglar redan vid tio på kvällarna och med solen går vi upp vid 8 på morgnarna. Dagen efter nyårshelgen hyrde vi bil och åkte upp i bergen. Stränder och hav har jag sett mycket utav men så oerhört magnifik natur som där uppe har jag inte så ofta upplevt. Strax över 1800 meter upp var utsikten så långt bort från playor man kan komma. Flera mil klättrade bilen uppför serpentinvägar som var så krokiga att vi nästan slog knut på oss själva innan vi kom upp. I någon timma for vi genom ett helt uppbränt landskap. Skogsbränder som tagit i princip allt. Men trots det som nog varit helt sönderbränt började åter naturen repa sig. Små gröna oaser i allt det svarta. Där inte allt var kol var ändå stammarna svedda ett par meter upp. Jag har fortfarande svårt för saker som brinner men sett i det här perspektivet finns det nog de som har det betydligt värre än oss. Utsikten från toppen var helt galet vacker. Peter hängde med halvvägs och satte sig och lyssnade på gatumusikanten som ett par kilometer upp längs vandringsleden hittat sin guldgruva. Barnen kämpade på tappert och Edith som är den lite mer oroliga utav dem frågade väl hundra gånger om detta verkligen var säkert och om vi verkligen inte skulle ramla ned i jordens mitt. Äpplen och päron ramlar ju som bekant inte så långt ifrån sina träd och det är ju inte underligt att den lilla flickan ängslas när den ömme fadern ständigt påminner om att ha barnen i hand och att de absolut inte fick springa för att de kunde ramla mer. Jag är gräsligt höjdrädd, men bara på stolar och stegar. Däremot i höga berg kände jag mig oerhört till freds. Lillebror tjöt som vanligt av skratt och skrek – VI KOMMER ATT DÖ! VI KOMMER ATT DÖ!! Han och jag tyckte det var skitroligt, andra tyckte det inte. Precis som han och jag trodde dog vi inte utan så småningom klättrade vi ned och precis som Edith förutspått , lite farligt var det allt och givetvis var det hon som snubblade och skrapade sig på knäna.

Framåt kvällen kom åter till Las Palmas och jag tror vi är rätt eniga om att det var det bästa vi gjort här den där dagen i bergen. När vi inte handlar saker ägnar vi rätt mycket tid åt olika kafferep. Först ombord var Leif och Katarina från Ahloa hemma i Västervik, Peters båtgrannar. Nalle var rätt nöjd när de gick och Leif som är en oerhört duktig båtägare med en galet rustad båt hade sagt till honom att den här Sparven var en jäkla fin båt. Ett par dagar senare var min syssling Karin med sin man här. Det är ju synd att man aldrig har tid att ses hemma men nu blev det av. Slutligen så kom två utav Nalles bröder från Odd Fellow, Håkan och Lennart förbi på fika häromdagen. Så nej vi känner oss inte det minsta ensamma här. Det är mer folk omkring oss här än hemma. Nu ska vi ta reda på hur man checkar ut härifrån i dessa helgdagar och sedan är det parad för barnen klockan 17. Då ska vi tillsammans med de tre vise männen och de kanske alltid helt kloka män som bor på den här båten paradera genom staden.

Imorgon är det packa ihop dag och stuva så gott vi kan och på söndag klockan 14 lämnar vi Kanarieöarna under viss pompa och ståt tillsammans med de andra 14 båtarna i Viking Explorers. 850 nm senare knyter vi fast i Mindelo på Kap Verde. Vi ber för goda vindar och som det ser ut nu kan de förutspådda 3 meters vågorna plana ut lite.

Vi hörs om en dryg vecka och vill ni oss något tages sms till satellit telefonen emot tacksamt, 881631523766 är numret.

Eder utsände på Kanarieöarna.

Till Paradis med sång.

Vi passerade utanför den Marockanska kusten under julafton eller rättare sagt natten till sagda afton, ty hos oss kom vi aldrig fram till afton innan julafton var ett faktum. Redan kvällen innan hade Finemang pysslat löständer, inte för att hon lider brist på egna utan därför att hon ville skinna tand fen på en 20:a och då inga tänder ser ut att vara på väg att tappas för stunden och den sluga unga damen ville ha pengar gör man egna i papper. Tanden lades i en tom tablettask och gömdes under kudden innan Jon Blond kom. Då jag själv tillhör de fredsbevarande styrkor som agerar ombord smög jag försiktigt bort tanden och ersatte den med pengar. Man skulle kunna kalla det för muta eller för den delen köpt kärlek, men jag ser det som en rimlig peng för en stunds fred ombord. Nu ska jag inte överdriva mängden öppna krig ombord. För det allra mesta råder det krigsstillestånd i de olika fronterna och de båda fältherrarna Dallner och Dallner håller sig märkligt sams med varandra. Lillebror är den tuffare av dem, storasyster är mer diplomatisk men har minsann en hel del stråk av att kunna så små ondsinta frön hos brodern. Gärna sådant som antingen skrämmer honom lite lagom eller som väcker det värsta av avund. Bakom en gallskrikande lillebror finner man då en glatt leende stora syster. Nåväl, vid 03 på morgonkvisten hade Edith vaknat till och stoppat in handen under kudden och där hittat sin rikedom. Tand fen var alltså dels i tjänst även till havs och dels lika naiv som hon förutspått.

En halvtimma senare hade hon kommit på vad det höll på att bli för dag.

-GUSTAV!!!!!!, det är julafton.

På så sätt var alla strax vakna och jag snodde ihop en ren lögn om att Tomten minsann hade pontoner till släden för maritimt bruk. Uppe i styrhytten hade jag hittat en lapp från honom att små klappar fanns att hitta till de barn som varit skapligt snälla under det gångna året. Edith for ner för lejdaren och ner i byssan och slet upp ugnsluckan och däri låg mina raggsockor med varsitt litet paket. Jag hade valt därför att jag visste vad de innehöll och därmed minimerat risken för besvikelser, dom kom vi till lite senare. Edith strök sin lilla hand över sin nyförvärvade silvriga nessesär inte nog med att den var fin, den innehöll även nagellack och glittriga små märken att klistra fast på naglarna. Gustav var också nöjd med sin nya Paw Patrol film. Lina Moberg hade skickat med julklappar som jag visste vad det var i och lyckan var total. Barn målade naglar och såg på film, själv slumrade jag mig igenom 8 avsnitt om valpar som räddar allt från polar expeditioner till damer som kört in i snövallar. Framåt förmiddagen hade Edith nästan tjatat hål i allas huvuden om när tomten egentligen hade tänkt att komma. Var det verkligen så här urusel julen skulle va.

-Tomten finns inte Gustav, det är bara vuxna som lurar oss att tro det för att vi ska vara snälla, jag tror inte på honom alls och därför tänker jag inte vara snäll längre!

Gustav ylade i sorg över den uteblivna rikedomen och hela hans dröm om tomten slogs i spillror i en handvändning. Jag höll det otröstliga lilla barnet i famnen samtidigt som jag genom sammanbitna tänder utfärdade en och annan förbannelse över den lilla Grinchen som slagit den lilla pojkens jul i spillror. Ordningen återställdes så småningom och med de medel som fanns ombord serverades det någon form av jul lunch. Jannsons frestelse, ägghalvor, någon rökt del av en gris med ett stort ben i griljerades med senap från IKEA i Faro och skorpsmulor som Edith och rev av gammalt torrt bröd vi hade ombord. Givetvis hade vi massa sill också. Vi hade en del diskussioner maken och jag om att frakta hinkar med sill ifrån Venus och skutskeppare Lars Lind i Valdemarsvik, men som i de övriga krig som ligger och gror så får man ibland bestämma vilka av dem som är värda att ta strid för. Om nu Nalle tycker att det är värt att riskera att hinkarna går söner i HANS bagage och dränka allt i sillspad så får det vara det. Nu gick de inte sönder och smakade dessutom väldigt gott. Jag kanske aldrig kommer att säga det så han hör det men just då när vi satt tillsammans allihopa på ett platt hav med solen lysande från en klarblå himmel då var jag tacksam.

Snart nog upptäcktes det att tomten osynligt hade landat och släppt av en kasse med julklappar. För min egen del torde jag ha varit väldigt snäll för regnjackan och radion hade jag verkligen skrivit högst upp på önskelistan. Även lillebror måtte då ha passerat 2017 som en from gosse, för han håvade in den ena presenten efter den andra i form av Lego, radiostyrd bil och den efterlängtade Ben Ten klockan. När Edith hade öppnat sitt tredje paket som även det innehöll pysselböcker med färgpennor var tålamodet slut. Tårarna brände till en början bakom ögonlocken men när även paket tre och fyra hade likartat innehåll då var det färdigt för hennes del. Nu rann inte tårarna, dom fullkomligt sprutade och ungen var ursinnig i besvikelser över vad den där tomte idioten hade lämnat till henne, om han nu ens fanns så var han i klok. Det hela slutade med att den ömme fadern utlovade shopping tur så fort vi kom fram. Nu bar det sig inte bättre än att vi ankom Kanarieöarna juldagsmorgon och dessutom på ankarplats. Det fick alltså dröja tills tisdag innan far och dotter åkte iväg och köpte en rosa mikrofon som spelar inhemska hits och möjliggör medsjungande. Vi har sedan dess då och tilldelats biljetter som ger oss möjlighet att gå på konserter där Edith med spröd röst framför spanska listhits och Gustav kompar på sitt Star Wars svärd som han fick av kapten på Black Pearl. Oftast krävs det några omstarter innan Finemangs orkester har fått ordning på sitt band då de allt som oftast tappar intresset för sin uppgift, blir kissnödig eller helt enkelt bara inte gör som hon vill. Vid gårdagens 17 konsert hade vi fått biljetter och satte oss uppe i sittbrunn för att få dagens dos av underhållning trodde jag hon skulle brisera i ett mänskligt moln av arga mänskliga molekyler. Hennes pappa skrattade, Peter pratade och lillebror valde istället för svärdet att trumma på sittdynorna. Fyra gånger började hon om och varje fick det avbrytas då publiken och även bandmedlemmarna inte kunde uppföra sig som folk. Tillslut fick Gustav nog, drämde till henne i huvudet och hoppade helt enkelt av. Lock och pock och lensmekande är en metod hon är lite svag för och vid femte försöket sket hon i resten av bandet och körde sitt program, just då ringde Nalles telefon. Peter och jag fick privatföreställning och efter att ha blivit inropad två gånger hade vi lyckats stilla den lilla aktrisens behov av skönsång.

Vi ligger kvar på vår ankarplats och börjar bli rätt trötta på att guppa här ute, det skulle vara rätt gött att få krypa in vid kaj och kunna gå iland när man vill. Det funkar i och för sig alldeles strålande med lilla Britt-Anders, jollen, men det blir ett företag dessutom är den lilla elmotorn lite opålitlig vilket allts om oftast slutar med att Nalle ror. Hemma i trädgården i Vat ligger vår Ribb, den hade varit rätt fint att haft här, men som vanligt, finns det hjärterum finns det även utrymme för bakdelen. Jollen ser verkligen pytteliten ut när den hänger bakom oss men allt är ju inte alltid som det ser ut och tur är väl det. För på tal om saker som ser ut så mötte vi nya öar på nedvägen. Eller egentligen gamla öar men liksom upptäckta på nytt. Natten innan vi kom fram skojade jag och sa att det egentligen är lite otäckt att vi ganska blint litar på det elektroniska sjökortet. Vi har givetvis ett papperskort med men vi skriver ju positioner på det utifrån vad tiden är och vart båten påstår att vi befinner oss. Maken muttrade så där som han gör när han tycker att jag skenar iväg i mina tankar och funderingar. Men ett par timmar senare skulle det visa sig att jag i viss mån skulle få alldeles rätt i mina tankar. Solen var på väg att slockna i horisonten och vi stod rätt trötta och tomt glodde på det blodröda klotet som synbart ramlade ned i havet. I bästa fall kan man tydligen få se något som jag tror heter Green point, ett optiskt fenomen. Bäst som vi stod där och glodde ser vi en ö inte så fasligt långt borta på styrbord sidan. Först funderade vi på om det kunde vara en märklig molnformation men sannolikt ändå inte. Snart nog dyker det upp en båt i samma höjd som ön, utan AIS. Först ser det ut som en segelbåt men ganska snart mer som en U-båt i ytläge. –Va fan, sa skepparn, här borde inte finnas någon ö som vi kan se och i nästa ögonblick ser vi två öar till.

Nu bryter en på ny född energi ut. Peter tar över och kör och håller koll på vår nyfunna skärgård. Vi andra slår våra kloka huvuden ihop och räknar på sjökortet. Med de instrument som finns ombord att förlita sig till kunde vi inte ha en möjlighet att se några öar. Däremot, om allt visade fel kunde vi vara ett bra stycke längre nordväst. Syd om Madeira fanns ett par öar, men inte sjutton kunde vi vara där, eller? Det konstiga var att om vi kollade på AIS’en så stämde avstånden till de andra båtarna för det som vi kunde uppfatta det. I satellittelefonen finns ytterligare en GPS som kontrollerades. Den visade en helt annan position. Nu började en viss oro sprida sig ombord. Vart fan är vi? Vi har tre öar framför oss, dock ingen U-båt längre och en position som visar att vi är hemskt mycket längre väster ut än vad vi tror. Det började bli rejält mörkt och vi hade inte så himla mycket bränsle kvar. Med viss marginal var det beräknat till att räcka till Las Palmas men inte så mycket mer. Så skulle det nu visa sig att vi hade mycket längre kvar då skulle vi ha bekymmer. Stora dessutom. Om nu gps’en i sjökortet var missvisande, vad var det då som sa att vi hade det djup mätaren visade? Vi kanske var på väg in i en okänd skärgård som vi inte alls kunde navigera i. När vi från början såg den första ön så såg den ut som ett kvinnobröst i siluett eller en liten marängtopp. Vi döpte den efter den som sett först och alltså fick den heta S:t Peters island. Efter ännu en titt i satellit telefon hade den uppdaterat sig och nu även den hittat hem och var på samma plats som alla andra enheter ombord. Nu fick vi bara ena oss om att vi var där vi borde vara och att det en hägring vi sett, förvisso tre stycken på samma ställe och dessutom sedda av tre människor samtidigt.

Två dygn senare promenerade vi ute vid atlanten och beundrar utsikten bort över havet. Där ute, inte allt för långt bort ser vi våra hägringar igen. Den marängformade ön ligger precis framför oss och tack och lov satte vi inte av Peter där och lät honom utropa sig själv till kung. Det hade troligtvis uppstått konflikt med det spanska konungadömmet då ön säkert redan regerades av hans majestät här och få platser är stora nog att kunna rymma två giganter. Peter var därmed avsatt redan innan han hunnit äntra tronen. När jag kommer ihåg det ska jag googla vad ön heter till dess får det väl heta Marängholmen och Peter får nöja sig med att vara kung över sin mysse och sin hytt.

I morgon ska jag berätta för er om när Manuelle blev arbetslös en decemberkväll år 2017.

Lugna gatan mot Las Palmas.

 

För en gångs skull eller kanske mer för första gången är vi precis där vi skulle vara till och med lite tidigare än vad vi hade tänkt oss. Vi avgick Lagos i Portugal i Onsdags eftermiddag och ankom Gran Canaria i dag på morgon kvisten. När vi lämnade kusten bakom oss så försvann Algarvekustens mäktiga klippformationer i solnedgången. Mycket märkligt landskap, lite likt Gotland och klippstenarna men de här var sandgula och i var och vartannat klippskreva låg små sandstränder inkilade med jämna mellanrum. Vi vek av ned mot Atlanten i eget majestät och har knappast sett en enda båt på nedvägen.

Den första natten sov barnen och jag ihop snurrade som tre kringlor i soffan och på småtimmarna hade jag kramp i precis överallt. Jag smög upp till Nalle som satt och körde och gick ut på akterdäck och ovanför mitt huvud var hela stjärnhimmeln. Från den ena horisonten till den andra var det stjärnor överallt. En del små en del stora som fotbollar, alla stjärnbilder som jag har en aning om vad de heter samt flera tusen till. I en båge rakt över huvudet löpte vintergatan som en båge ut ur det yttersta av universums tak. Man blir rätt liten när man sitter ombord på en 14 meter lång segelbåt och tittar upp ovanför sin egen lilla rymd. Det är nog då man på riktigt börjar ställa sig alla de där märkliga frågorna om jorden verkligen inte är platt, om pingviner har knän och hur sjutton blev vi människor till? Jag lyckades nog inte svara på någon av dessa exsistensiella frågor och utan böjer mig i tacksamhet över livet och gläds med pingvinerna om de nu har knän, skiter i om jorden är platt eller rund, bara den funkar och vart jag kommer ifrån, det vet jag ju egentligen mycket väl. Järnvägsgatan 4B.

 

Dagar över Atlanten fördriver man med att äta mycket, se på delfiner, sova och äta lite till. Delfinerna är helt fantastiska för oss uppe i kalla nord. Som torpeder dyker de helt plötsligt upp längs skrovet och ser för det ut som om de hoppar och leker med båten. Detta pågår tills Peter tar fram kameran. I samma ögonblick som han närmar sig de lekfulla djuren försvinner de som i ett trollslag. De första två gångerna såg vi det som en trist slump men sedan insåg vi sambandet. De måtte ha föredraget att resa in cognito för inte en enda gång lyckades Peter, kameran och delfinerna vara på samma ställe. I går morse bjöd de på fantastisk julaftonsföreställning runt båten. Helt säkert var de ett trettiotal. – Nu vore det väl som själva fan om jag inte skulle kunna få med någon på bild, sa Peter och tog fram telefon. I samma ögonblick låg vattnet åter helt platt runt båten. Hädanefter får vi skapa kodord som delfinerna inte känner till, alternativt får vi gå till affären och köpa honom ett vykort med delfiner på.

Dagarna har även fyllts med utforskning av vår nya båt. Det finns en massa olika knappar att trycka på, tack och lov är de flesta utmärkta och den förväntade effekten uppstår om man trycker den knapp som erbjuder tex lanternor som skall tändas, så långt allt väl, det finns dessutom en miljon andra saker som vi får lära oss vartefter. Det tog oss en dag att förstå hur man tömmer vattnet i vasken, men på 24 timmar insåg vi att den röda knappen på skottet i byssan nog hade något med saken att göra och det hade den och på det viset fortsätter vår Odyseè genom båten. I två dagar har vi försökt få tvättmaskinen att fungera. Efter att Nalle tvättade 70 meter skot är han egentligen fullkomligt förbjuden att tvätta men med mig på så nära håll tänker jag att han inte kan ställa till med så mycket. I trumman låg det kvar en förpackning med tvättmedel i form av små pelletskulor som i sin tur låg i en boll full med hål. Överst i bollen var ett litet lock som tydligen var alldeles för litet för att Nalle skulle kunna se det. Så istället för att tålmodigt kolla runt på klotet tar han tag i det mina sina gigantiska händer och vrider de två globerna mot varandra och lyckas givetvis ha sönder den och pellets rullar runt i hela båten. Vårt fartyg rör sig som en gigantisk vagga i sjön och långsamt rullar hon från sida till sida och det gjorde de förbannade kulorna med. Tänk om han bara kunde låta bli saker ibland! 20 minuter senare hade vi fått fatt i samtliga och stoppat tillbaka dem och övergått till helt vanligt tvättmedel och maskinen startades först efter att tvättmäster fått lova på heder och samvete att inget annat än vanlig människotvätt låg i, efter att detta försäkras startades så kraftverket. Tvättmaskin hoppade i gång och allt var frid och fröjd i ungefär tre minuter sedan dog det. Två dagar innan provkörde Nalle elverket bara för att han kunde och då tickade det och gick så fint. Sedan stängdes det av och det gjorde hela båten med. Det blev alldeles tyst och stilla. Inget brum från maskin, inte ett ljud. Vi visste att vi hade massa diesel ombord men ändå kom ingen fram. En liten stund gled vi tystnad och loggade 2-3 knop vilket skulle innebära ankomst till Kanarieöarna kring nyår. Snart nog förstod Nalle att bränslekranen han stängt av då han slog ifrån kraftverket inte bara försörjde det utan även maskin. Men den som inte ger sig blir oftast till sist belönad och efter en hel del pumpande och luftande startade hon så fint igen.

Nu ligger tvätten inlåst som i hälleberget och varje gång vi startar elverket och ens tittar åt tvättmaskinen stannar allt. Om ett par dagar kommer det på riktigt ett bekymmer, tvättmaskinen har ju liksom tagit alla våra kläder som gisslan och snart är lagret av rena kläder slut.

Nu har vi två veckor på oss att begripa oss på båten och dess innehåll och möjligheter.

När vi kom fram i morse gick vi glatt in i hamnen och ropade upp kontoret på kanal 11. Hamnkapten tillönskades en god morgon och i gengäld ville vi ha en liten bryggplats. Nopp sa han som svarade, tyvärr det är fullt, ni får gå ut och ankra och här sitter vi nu. Nalle, Peter och Edith gav sig i väg med Britt-Anders som jollen heter och försökte ställa oss i kö för plats vid en brygga men då det är julafton här idag så stängde de 14 så det får det bero tills i morgon bitti. För att få ställa oss i denna kö krävs det kopior på samtligas pass, ägarbevis på båten samt försäkringsbrev. När allt detta är inlämnat kan man kanske få en plats om två tre dagar. Jag tröstar mig med att vi för det ligger och guppar gratis här på undantaget, samtidigt är det rätt surt att va parkerade här ute, särskilt då det visade det sig att snurran till jollen inte funkar. Nalle gjorde ett par halvtappra försök att laga men gav upp och rodde in till hamnen och hem igen. Ytterligare ett besök krävdes lite senare för lite inhandling, ty man kan ju inte ligga här utan att dricka Cava, det går ju bara inte, så min lille gondolier gav sig ånyo ut över fjärden denna gång med även Peter och Edith i lasten. Borta i hamnen hittades för det en elstartande motor av svenskbåten S/Y Black Pearl, vi är ju typ med i samma film och då måste man ju hjälpas åt så nu väntar vi med spänning eller framför allt rorsman väntar med lättnad på att slippa ro.

Just för stunden råder det siesta ombord. Pojkarna Dallner och Ekström är rätt trötta och även Edith som gått sin fars vakter som förstärkt utkik har varit helt tyst i en timme. Endast lillebror och jag är vakna, han kollar på svenska barnprogram och ser inte något så särdeles storartat i att vi lyckades att gå 650 nm på fyra och ett halvt dygn. Han är som vanligt, där jag är och framförallt min telefon är där är han.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Problemen i livet tycks ju hållas på en tämligen jämn nivå. Det är bara dess karaktär som förändras, eller mer kanske själva innehållet av de små bekymmer som livet tycks vilja pröva en med. Mina nya bekymmer som bytte ut de gamla jag hade i Sverige som bestod i att varje eftermiddag försöka få barns overaller torra och hyfsat rena har förbytts till att Finemang strör olika sommarklänningar omkring sig och i stället för snöglop i ögonen så irriteras jag av att jag numera har solen mitt i ansiktet och jag får svårt att se vad jag skriver. Ja, ja, ni förstår nog vart jag vill komma. Solen lyser på oss från klarblå himmel och det är nog i runda slängar 25 grader varmt ombord just nu. Om vi nu på något vis borde bestraffas för detta så är nätterna ohyggligt kalla, ja i alla fall runt 9 grader och denna skillnad från natt till dag är fasansfull.

Vi ankom Lagos i lördags kväll och hann precis se solen sjunka ned över atlanten innan den raskt kröp till kojs borta i havet och i en handvändning blev allt svart som i en kolsäck. En timme med taxi så var vi framme i hamnen här och nyckel till gate fanns liggande i restaurangen här på varvet. Vårt första möte med våra grannar var en övervintrare med sin hustru från Australien. Han tog mig på rundtur och visade toaletter, duschar och allt annat av vikt. När vi sedan gick genom varvsområdet där det nog ligger ett 70-tal båtar på land klappade han på skrovet till en ganska liten motorbåt och berättade att där bodde de sedan ett år tillbaka. Jag tittade mig runt och såg att det lös i var och varannan båt, att bo på båt fick en annan innebörd. Det är som ett villaområde där alla båtar står längs små gator på stöttor fyra meter upp i luften och i början på fjärde gatan andra kvarteret hittade vi även Emma Laura. Nalle och Peter hade letat längs kajkanten men inte hittat någon båt som kunde vara vår. Men så slog Nalle en lov uppe på varvsplan och där låg hon, hon som ännu heter Emma Laura. Nalle hade framfört ett ganska tydligt önskemål till varvet att hon skulle sjösättas på fredagen men så hade inte skett. Som väl var hade dom för det förstått att vi hade två små barn med oss så till skillnad från de andra båtboenden som hade rakt uppstående stegar i aktern hade vi fått en rejäl trätrappa ställd längs relingen. Jag hann tänka hur det hade varit med den där stegen i aktern, rakt upp fyra meter med två barn och hur mycket bagage som helst. Väl ombord fick vi så se henne för första gången. Om nu kärlek kan uppstå vid första ögonblicket så var det så. Hon var precis min båt. Mycket mindre än Sparven men så hemskt mycket mysigare och så genomtänkt. Visst finns det bekymmer med att hon är mindre vi märker det tydligt i bristen på utrymmen att stuva undan saker. De stora resväskorna som var med hem säljer jag snart till någon förbi gående, för det finns verkligen inte plats för dem.
Det första dygnet ägnades åt att försöka få igång värme, el och toaletter. Det sista vågade vi inte chansa på att det verkligen gick ned i någon svartvattentank så istället för att nyttja bekvämligheterna om bord och riskera att det rann ut på marken promenerade alla i olika lemmeltåg upp och ned för trappen ett otal gånger per dygn till gästhamnsbygget där vi var helt säkra på att grejerna hamnade i det kommunala avloppssystemet. Söndagen hyrde vi bil och toppade allt det där som Nalle är rysligt dålig på. Att shoppa. Därtill att shoppa med mig som både tänker långsamt och är en smula omständlig. Jag är utav den uppfattningen att ett lakan liksom inte bara ett lakan, det har ett annat värde än att bara skydda täcket vilket min man påstår. Alltså måste jag gå runt och vända och vrida på en massa olika påslakan och tillslut tappar Nalle tålamodet. Denna gång måste han ha varit så påverkad av vår nyförvärvade båt att han fromt som ett lamm promenerade runt och fyllde ett par vagnar med täcken, kuddar, lakan, handdukar och allt annat man kan tänkas behöva. Jag mutade honom med endast två saker. Dels en korv på IKEA och efter inhandling så skulle han få åka till en motsvarande Jula affär. Man måste ju hålla sina löften men det var ingen som sa hur roligt man var tvungen att tycka att det var. Efter en kvart hade jag helt ledsnat. Hur roligt kan det vara med skruvar cirkelsågar och skruvdragare. När han tillslut började titta på en ny kompressor var jag nära att hoppa ut genom fönstret. Jag förstår mycket väl sorgen över att svets, kompressor, vattendammsugare och miljoners verktyg brann upp. Problemet på den här båten är att det inte får rum. Det finns inte någon verkstad och inte några stora utrymmen under durken. Till sist nöjde han utan de största maskinerna och vi kunde äntligen gå därifrån. Jag lovar härmed att aldrig mer klaga på honom och hans brist på intresse för inredning för tycker han att det ens är hälften så tråkigt som jag tycker verktyg är så förstår jag.

I går sjösattes vi så nu har vi flyttat ut ur båtvillaområdet och ligger i vårat rätta element. Vi lyftes av en gigantisk kranhistoria och alla var kvar ombord. Först kryssade vi ut bland alla båtar och sedan backades vi ut i bråddjupet. Jag är förskräckligt höjdrädd och tyckte inte att det var det minsta roligt när vi hängde med aktern rakt ut i sjön sisådär en fyra meter upp i luften, men som man brukar säga. Ner kommer man alltid och så gjorde även vi. Nu har vi provkört, tjugo meter från en kaj till en annan och båten flyter och tar inte in något vatten. Allt ser ut att fungera och hitintills finns inte mycket att klaga på. Allt känns väl genomtänkt. En sak har vi ännu, eller rättare sagt Edith inte fått att fungera. Pianot, vi har inte talat om det på ett par dagar och vi låter det liksom falla allt djupare ner i allas medvetande. Det kommer säkert dagar på Atlanten när tristessen blir ohanterlig och då lovar jag att leta rätt på strömbrytaren men fram tills den dagen låter vi den vara ofunnen.
I morgon har vi högvatten vid 15 tiden och då hoppas vi kunna lämna Lagos och börja vår resa ner mot Kanarieöarna och strax efter jul är vi där. Ja som vanligt alltså, om vår herre vill och att det blåser skapligt åt rätt håll.
Till dess önskar vi alla allt väl.
Eder utsände i Lagos.

Det är fortfarande tidigt och alla är inte vakna ännu. Nalle kör det sista till det lager som nu är så fullt att det troligtvis inte ens går att få in en strumpa till. Det är alltså inte bara vår sista dag i Sverige. Det är även vår sista dag i Spånga och det för alltid. Farfars hus är sålt och i slutet på mars flyttar en ny familj in här. I över 30 år har det här varit allas andra hem. Ett hus som alltid varit öppet för alla och så varmt och okomplicerat. Här har man alltid mellanlandat till och från Arlanda, firat jul och bara hängt. Nu är det över. De sista två åren har det rått arbetsläger och det sista halvåret har Nalle spenderat all ledig tid i det här huset med att renovera och tömma. Inget har burits ut härifrån men mycket har tagits hit på tre decennier.Inte bara farfar har fyllt upp utan även vi andra med har nyttjat två enorma vindar samt en hel källare. När vi sålde Torrö ställdes det mesta hit och likaledes har även lillebror Olle bidragit med sina pinaler vartefter han har har flyttat och tillslut lämnade han Sverige och flyttade till USA. Nu är huset i det närmaste tomt och när vi kommer tillbaka i vår bor någon annan här. Vemodigt på många vis men en oerhörd lättnad på en del andra sätt.
Barnen börjar vakna till och Edith som varit irriterad i två dagar över att vi ännu inte är på väg viskade just till lillebror – i dag är det äntligen idag, vi ska resa snart. Lillebror muttrade något ohörbart vände henne nacken till och somnade om. Överst i huset sover Peter fortfarande men snart kommer han nog nedtrampandes och sjunger -Goder morgon, goder morgon, både herre och fru och det lär han nog göra de närmaste 120 dagarna, ty det brukar han.

Packningen står i det närmaste färdig. Säkert väger allting för mycket och säkert kommer vi om några timmar på allt vi glömt och om några dagar kommer vi å andra sidan skratta åt alla konstiga saker vi släpat med oss. Vad som finns kvar efter förra ägarna på nya båten vet vi inte men som tur är finns IKEA i Lagos och Nalle sa en dag när han var på verkligt gott humör att jag givetvis kunde hyra bil och åka och shoppa. Det ska bli intressant att se hur det blir med det.
Som vanligt har det varit total panik sista dygnen. Apoteket gjorde vi klart i går och hur allt ska få plats ner vet jag inte. Börjar tullarna riva i vårt bagage kan vi nog få lite att förklara. Mängder med olika antibiotika, kortison, torkad svamp som Nalle prompt ska ha med, paprikapasta och tusen andra konstiga grejer. Sjökortet var Gunilla Svensson nere och levererade till bussen när den svängde in på station i Norrköping. Sista veckan kom vi på att barnen saknade flytvästar och att Nalle ville ha ett nytt sjökort, det sitter ett i båten men han ville ha ett nytt i alla fall.
Jag hörde av mig till Gunilla på Hjertmans i Norrköping och på ett par dagar fick dom fram alla prylar vi bett om därtill till ett otroligt bra pris. Så nu har vi ett nytt sjökort, handburen VHF, flytvästar, splitsverktyg, nålar och tråd och säkert tusen prylar till. Där kan man tala om service. Behöver ni någonsin en enda pinal till er själv eller båten så åk dit, dessutom bjuder dom på både kaffe, trevligt bemötande och tålamod till kunder som är på vippen att förlora förståndet när grejerna obegripligt nog inte fungerar. Senare lärde vi oss vad skillnaden gör med minneskort på 32 eller 64. Står det 32 i anvisningen så är det som det skall vara.
Efter allt handlande har vi hunnit med Lucia firanden, en mycket trevlig Hej då kväll med vänner, nära och kära, tömt huset på mat, stängt av vatten och ström.
Allt av värde i huset är hemkört till min mamma som nu fungerar som blom, sprit och smyckes vakt under vintern.

Klockan 11 kommer taxin och då lämnar vi allt det här, inte för alltid, men för länge. I packningen finns ett paket i från Tommy och Alex att öppna när vi får hemlängtan, tänk om det får bli oöppnat? Jag tror jag kommer att vänja mig rätt fort med värme och ledighet. I samma packning ligger även alla min fina Linas presenter som hon skickade med oss. En brandsläckare, en brandvarnare, godis, spel och en liten jordglob. Västindien är med men tyvärr inte Valdemarsvik så vi kanske inte hittar hem.
Ett oändligt tack till er alla. Till alla er som stöttade efter branden. Till Frans och Jon på Alandia, utan er hade det aldrig gått. Till Louise Björk på Länsförsäkringar för din varma vänlighet när jag ring och var hysterisk. Till Martin Krüger för tålamod som min chef, för tjänstledighet och för en massa mat som tyvärr brann upp. Till Ola och Tom Nilsson på OLJOLA för ännu mer tålamod med en lätt tokig Nalle, för stöd och omtanke när tillvaron ibland är lite svajig. Till Åsa och Malin för sommarkläder till barnen. Till Sörby skolan som trots ett formellt avslag gett allt stöd till Ediths skolgång. Till Pärlan för sitt engagemang och nyfikenhet som jag tror kommer att gynna både de barn som är kvar på dagis och Gustav som är i väg.

Tillsist ett stort tack till våra familjer, mammor och pappor som sörjt med oss när det brann och glatt sig med oss när vi hittade en ny båt.

Nu drar vi om ett par timmar och i Portugal förväntas det vara 17 grader varmt i dag och i eftermiddag sjösätts hon som fortfarande heter Emma Laura.
Det kommer hon att göra en tid till då pappren på de nya ägarförhållandena kom i går och det tar en tid innan allt är klart hos Transportstyrelsen.
Vill ni följa oss på MArine Traffic får ni leta efter en båt som alltså heter Emma Laura, men ombord är det Sparvarna på mot nya äventyr.

Jag vet att jag suckat mer än tungt de två gånger per år som båtförsäkringen skulle betalas. De år som vi i princip bara bodde ombord och låg till kaj tänkte jag många ofta att det var jäkligt sura pengar, en massa till Alandia för själva båten och en annan peng till hemförsäkring. I dag ler jag över att ha haft ett gott skydd och på tre veckor är båtärendet klart. Det gör inte sorgen mindre, det finns så oerhört mycket som aldrig kommer att kunna ersättas. Men vi har fått möjlighet att genomföra våra drömmar en gång till. Jag har fortfarande svårt att prata om det, kan inte förklara det, men till och med bilder av Sparven gör ont. Det enda jag kan jämföra det med är när pappa just hade dött. För varje gång jag pratade med någon om det så blev det lite mer verkligt, när jag berättade det för någon ny så var det som om jag bekräftade att det faktiskt hade hänt. Så länge jag behöll det för mig själv så var det fortfarande tveksamt ä, mer som en dröm. Vi valde själva att låta oss intervjuas av den lokala tidningen när vi blev tillfrågade, jag tänkte att det skulle bli som att svara alla på en gång och inte behöva förklara för var och en. Nalle stackarn, visste nog inte alls varför han var med. Allt kändes rätt ok tills jag svängde in på macken på morgonen och ser oss på löpsedeln och mitt eget namn, Jonna och Nalles dröm brann upp eller vad det nu stod. Då, i det ögonblicket blev det helt uppenbart, det var verkligen på riktigt, vi har ingen båt och allt som var i den var borta.

Redan dagen efter olyckan hade vi bestämt oss för att vi skulle i väg. Hur och vart hade vi ingen aning om. Men vi skulle inte vara kvar här. Nalle har sammanlagt sovit hemma med oss kanske 30 nätter på två år. Antingen jobbar han på sin vanliga båt eller så jobbar han på annan båt och är det inte båtar så renoverar han hus till sin pappa i Stockholm. Våran resa har varit själva moroten framför honom. Att så länge ha gått miste om en massa kramar från barnen, att vara en självklar del i deras vardag, att bara vara med via telefon och olika filmsnuttar har varit tufft, det lovar jag. Vi har byggt de senaste åren med mantrat, – sedan, sedan, då ska vi bara segla och ha det bra. Jag har tröstat barn som saknat sin pappa med att berätta om vintern, då ska vi vara tillsammans. Inga barnflickor på 4 månader, bara vara tillsammans och framför allt hänga med pappa. Så, nej, det fanns inte en tanke på att ge upp. Nu hade vi sådan tur att Alandia agerade fort och i en hamn söder över ligger en båt som faktiskt var den första vi tittade på när vi väl började titta runt efter en ny Sparv. Vi har nog växlat 50 båtannonser mellan varandra den senaste veckan. Men antingen har dom varit för små, för stora, haft fel köl eller varit byggda i fel material eller legat på fel sida jordklotet. Nu har vi hittat en som vi tror vi skulle tycka om båda två. Edith är tveksam, det är fel färg. Hon vill ha en lila båt som inte kan brinna. Vi vuxna var mer egalt inställda till färgen däremot var vi helt överens om att den inte skulle brinna och den här är för det isolerad med ett icke brinnande material. Vi har lagt ett bud som vi hoppas ska gå vägen och i stället för att åka till Portugal och mönstra på Lady Sparrow vilket var den ursprungliga planen så åker vi förhoppningsvis till samma destination men går ombord på fartyget som vi tror kommer heta S/Y Sparrow. Någon ny Lady blir det inte. Eller är hon kanske en Tia Dalma? Det är som med barn, man vet inte vad dom ska heta förrän man fått dom, men då brukar det vara helt uppenbart vilka dom är. Sedan ger vi oss i väg, sparvar eller calypser, ärligt talat ger jag blanka f-n i vilket. Vi ska i väg ochvi ska vara tillsammans. Nästa gång jag skriver hoppas jag berätta om en blå båt och om nya äventyr med Kapten Omöjlig, Finemang, Vrakplundraren och Lillebror. Det blir grejer det.

Det där har liksom alltid varit mina ledord. Jag är en rätt sorglös, helt prestigelös och dålig förståelse för bitterhet och ängslan. Nu har det kommit lite på kant. De första dagarna var bara ett praktiskt inferno. Föersäkringsbolagen tog ett par dagar. Hur kunde det ha hänt? Vad sa polisen? Tusen frågor och inte ett vettigt svar. Nere i Holland stod Nalle, utan båt, utan kläder utan drömmar. Med ett fullkomligt urbränt vrak. På tio minuter hade våran båt, vårt hem, vår dröm och vårt pensionärsboende gått upp i rök. Alandia meddelande till en början att de inte hjälpte någon på plats och då kan man ju fundera på vart man skulle behöva hjälp om inte där? Efter en del och men där det kunde uteslutas att branden var eget fel så gick allt ganska snabbt. Nalle och Peter kom tillbaka på lördagsnatten men en ny blå holländsk Pegeut. Det var en sådan lättnad att få hem honom. Skitig, illaluktande lite bränd men vid liv och för det fysiskt oskadd. De första dygnen gömde vi oss och tittade på de bilder jag i telefon tvingade honom att gå ner i båten och ta. Han for så illa, allt var bara en bränd sörja som stank fan. Jag var dock säker på att bilderna skulle komma till användning. När man nu som jag aldrig sparar kvitton på något är man glad över att för den visa hur sakerna såg ut i bränt eller rökskadat skick. Vi skrev listor efter listor. En del saker minns man precis vart dom stod, hur många de var och när man köpte det. Annat var omöjligt. Hur många skruvar av alla tänkbara sorter hade Nalle? Vad var helt relaterat till båten och således omfattades av själva båtens försäkring och vad är lösöret? Hur övertygar man Länsförsäkringar om anledningen till klänningar från Prada, kostymer och barnens doppresenter ombord på en segelbåt. Jo för oss var ju svaret enkelt. Vi bodde där. Nu kommer vi inte längre i vårt jagande efter kvitton. Man lär så länge man lever. Nästa gång kassörskan på HM frågar om du vill ha ditt kvitto säg ja och spara det! Dagarna går ju oavsett om man vill eller ej. Barn ska till skola och själv måste man jobba och det är nog väl det. Nalle åkte på sjön och om det var vare sig klokt eller bra kan man ju fundera på. Det är ett ganska stort ansvar att fara runt med en jättebåt full med olja och då ska man kanske vara fokuserad på det inte vara trasig som trassel och tankarna någon helt annanstans. Men han förmågor som få andra har när det gäller att bita ihop. Den här törnen känns som den historiskt längsta någonsin. Det hade varit gött och haft honom hemma. Nu skickar vi bilder kors och tvärs tills man tillslut inte har en aning om vilken båt vi pratade från början. För en ny båt blir det och den ska ligga på Kanarieöarna eller  Spanien/Portugal. Å segla ska vi. Fröken Finemang har idag fått ett formellt avslag på sin ledighetsansökan. Men som den kloka rektorn sa; – det lär ju inte hindra er så då är det ju bättre att vi gör det i samförstånd. Så vi kommer att vara lediga med skolböckerna packade. Nu är det bara en båt som behövs. Det ligger en lite mindre sparv nere i Portugal som vi väl egentligen inte har råd med. Det räcker ju liksom inte bara med en båt. Vi har inga flytvästar kvar, räddningsdräckter eller annat man fyller en båt med. Men iväg ska vi med flaggan i topp.

Torsdagen den 26:e oktober klockan 09.00 satt Nalle och Peter och drack sitt morgonkaffe. Nalle kände att det luktade lite bränt, lite bränd plast. Uppe i övre salongen brann det redan om än väldigt lite. Snabbt revs panelen ned men det hade redan spridit sig i isoleringen som tyvärr bestod av frigolit. Fem minuter senare var hela båten rökfylld och ytterligare minutrar senare var den helt övertänd. Brandkår samt sjöbrandkåren ville till en början inte gå ombord då det fanns gasol på båten utan från kaj sprutade man för att kyla ned henne. När de väl gick ned var hon i princip helt utbränd. Ingenting finns kvar av vare sig båtar eller drömmar, inredning eller kläder. Allt som skulle med över Atlanten fanns ombord. Evigt tacksam över att det skedde vid kaj och att gossarna var vakna. Vi och framför allt Nalle som fick stå och se på när framtiden gick upp i rök har tagit sig hem och nu återstår allt pyssel med försäkringsbolag. Det materiella täcks förhoppningsvis av försäkring dock är planer och drömmar inte ersättningsbara. Ett enormt tack till Peter Ekström vår allra bäste vän som höll ihop Nalle och tog er därifrån. Till räddningstjänst och polisen i Leuwersoog som tog hand om er, ordnade boende och gav bort kläder då inget fanns kvar. 

Jag är ännu inte mogen för detaljer eller känslor. Det blir så här kortfattat för än kan jag inte formulera känslan av att våran sparv, barnens barndom och framtid och vårt äldreboende är borta. I dag huggs hon troligtvis upp och sedan är hon för alltid borta. Kanske reser sig Sparvarna ur askan och hittar en ny båt och om framtiden vet vi just inget.