Det tog drygt 12 timmar ned till Kalmar. Smhi hade lovat sol 16 grader varmt och västlig vind. Av dessa tre lyckades de inte pricka in ett enda rätt. Det var 12 grader, varierad molnighet samt sydlig vind. Vad det anbelangade blåsten spelade det väl egentligen ingen roll. Ingen var väl ute efter så mycket romantisk skärgårdskryssning, det var målet som var just målet. Kalmar strait. Redan i höjd med Idö var mitt syfte med resan framlagt. – Jag vill ha Kinamat i Kalmar och det är mest därför jag är med! – När stänger dom sa skepparn och tittade ängsligt på klockan, för på så vis är han klok, han vet att en sur hustru är värr än skörbjugg ombord. Dom stängde 21 och redan vid Demman var detbupoenbart att vi var ute i ogjort ärende. Mina jätteräkor i vitlök såg jag i det blå efter men jag är inte sämre än att jag kan byta dröm och då McDonalds stängde en timme senare började jag istället drömma om cheeseburgare. Själva båtåkandet ned längs det evinnerliga Kalmarsund finns det inte mycket att orda om. Det påminner egentligen rätt mycket om samma sträcka längs E:22:an. Västervik-Kalmar är troligtvis bland de mest tråkiga vägar som finns och sundet är ungefär det samma. Man ägnar 4 timmar åt att ha Blå Jungfun i näsan sedan ser man henne i häcken lika länge. I går var hon förvisso höstfin i röda, gula och gröna höstlöv, men lika väl ligger hon som en gigantisk stenpadda mitt i vattnet. Ombord råder det arbetsläger och då listan är lång, lika lång som vägen till Portugal är så borde allt vara klart när de knyter fast i Porto. Under gång flyttades sjökort och reglage fram till nya styrplatsen. Vid ankomst hade vi fart framåt, hade någon bett oss att backa så funnits där bekymmer, men förhalning är ju även det att flytta på sig. Röran är ett bekymmer. Vi prioriterar en aning olika ibland krockar det ordentligt. Jag hade bestämt mig för att hålla tyst och tro på att det fanns en högre mening med verktyg, elverk, svetsar, cirkelsågar, borrmaskiner, miljoner skruvmejslar och skiftnycklar precis överallt. Ibland tyckte jag att jag såg Nalle plocka ihop saker, det var bara inbillning, i nästa ögonblick överföll hans jävla verktyg mig från annat håll. Det fick bli zoner där någon form av ordning fick råda. I byssan, i barnens hytt samt en gång fram till toaletten var ett ingenmansland som även om det inte var helt rent på skruvar och muttrar för det inte var helt ockuperat av motståndsstyrkorna på deck. Jag tänkte i dag på människor som renoverar sina hus och bor kvar i dem under tiden. Hur står dom ut? I byggdam, verktyg och all annan bråte? Jag har varit ombord i tre dygn och höll på riktigt på att bli helt galen. Lyckan var ojämförlig när vi knöt fast 21.47 i Kalmar gästhamn och likt de gamla sjömän som varit mönstrade i flera år kastade jag mig i land i farten och med liv och glädje sprang jag bort till McDonalds och köpte allt som dom hade kvar. Varför vi var så hungriga? Jo, den nya spisen kommer inte förrän på sidan 3 tror jag och då spelar det ingen roll hur ny och fin dieselspis man köpt. Så länge det inte sitter ihop så är den mest en prydnadssaker. Till det goda hör nya Elverket vilket synnerligen gör skillnad på till exempel varmt kaffe eller ljummet kaffe. En oerhört påtaglig liten detalj kan tyckas i det vanliga livet. Men rent livsavgörande i andra dimensioner av livet. Nu har inte barnen något som helst bekymmer med att leva på olika kallskurna delikatesser, undra om chips och kakor kan räknas som det också? Dagen för deras del förflöt i vila. Edith satt i timmar uppe på deck. Hjälpte Peter att köra, satt i tystnad och tittade på havet och sov middag för första gången på flera år. Gustav far upp och ner en frihet som alla gläds med. Minns när jag bar honom merparten av tiden och upprepade som en papegoja- inte där, rör inte det, nej där får du inte vara! Tack för att förstånd och ben växer i ett gemensamt tempo. Vi gick in under stjärnklar himmel i Kalmar och därmed var det ju slut får vår del. I går morse mönstrade en tämligen moloken besättning av. Nalle hängde med oss upp till station och deras avsked gör ont. Hon börjar bli stor och torkar snor och tårar med åvansidan av handen när hon inte tror vi ser, men jag ser. Jag ser hur ledsen hon är. Hur gärna hon ville följa med eller för den delen ta med sig sin pappa hem. Vi diskuterade det alternativet senare på kvällen, att hennes älskade pappa alltid skulle va hemma. – Nej du Finemang, sa jag. Nångång måste vi ha lugn och ro samt lite städat. Jag tror det är bäst så. Hon tittade upp i mörkret och önskade sig ett stjärnfall. Då ska jag önska att vi finns för alltid. Lillebror tittade på henne som hon inte vore riktigt klok. – I så fall önskar jag mig en Ben Ten klocka och så var det slut på filosofin.

Advertisements