En dags extra ledigt gav vid handen att jag kan segla med i några dagar. Troligtvis blir det väl avmönstring för min och barnens del i Kalmar men vi får för det hänga med i några dagar och det är vi som vänder båten ryggen och reser vidare. Förvisso bara med tåg hem men om ni frågar mig som är något utav en expert på just avsked så är det för det lite lättare att säga bye, bye och dra vidare än att säga adjöss i köket och återgå till disken. Nu är det inte så farligt som det kanske låter. Vi har ju en viss erfarenhet utav just frånvaro av varandra men det är alltid ett par tuffa dygn kring avfärd. Först så ska man vara lycklig som få sista dagarna, sedan är det dags att säga hej då och sedan kommer ett par tysta dagar. Efter fyra veckor är åter tid för att återses och allt är upp och ner. Barn och man tillsammans utgör ständigt en kaospakt.

Visst är det annorlunda den här gången än när Nalle ska iväg och jobba. Jag vet att vädret kan vara jäkligt tufft och det är värre att sitta hemma och följa på avstånd via Marine Traffic, läsa väderprognoser och inget kunna göra. När Johan och Nalle seglade hem från Spanien hamnade dom i ett jäkla väder strax efter Biscaya och som tur var snuddade dom till franska kusten och hade täckning på telefon i en kvart och även att det i praktisk mening inte spelade någon roll så visste dom i alla fall om att oväder var att vänta. Nu längtar jag inte alls efter stormar, dygn med oupphörligt regn och akrobat insatser för att klara av att gå på toaletten, koka kaffe eller få av sig kläderna. Men jag är enda hellre med och gungar ihop än sitter hemma och på avstånd ser eländet komma. 

Nu är det som det är och jag gläds över de dagar vi plötsligt fått.

Advertisements