och på olika vis är vi det själva med. På våra egna sätt har vi nog gjort slut på den mesta energin. Vi är stressade och irriterade, stingsliga och känsliga. Men så plötsligt står vi i regnet nere i hamnen, håller om varandra i tystnad och så känner man att, va fan, det är så lite kvar. Jämfört med när vi satt i köket på Torrö och så innerligt gärna längtade efter något annat så har vi kommit ljusår framåt. Vi satt på en ö där vi var helt färdiga. Men mycket var samtidigt så främmande och skrämmande. Nyblivna föräldrar igen med en liten tös på armen, sälja av Torrö, Nalles pojkdröm, klara av studier i Kalmar, kasta sig ut i det fullkomligt okända. Bo på båt. Skulle det verkligen fungera? Jo, men det gjorde det ju. I fem åt hade vi inget annat hem. Vi fick en lillebror under den tiden. Vi levde och bodde bara där. Först efter Spanien resan köpte vi det lilla huset i Valdemarsvik och det blev vårt nya hemma. Så fort Peter och Nalle syntes med Sparven in mot kaj här i hamnen på väg från Bilbao sa Edith i mörkret – Nu flyttar vi hem igen va mamma? 

Jag minns att jag för några månader sedan skrev om att kanske ta lilla Wilma i stället. Våran Fidra, rusta henne och ge oss ut i världen i ett mer än hälften så litet ekipage. Nu tog vi tillslut beslutet att gå med Sparven, ett klokt beslut tror jag det egentligen är, fast i kväll när jag var nere på båten och lämnade av all mat som min snälla arbetsgivare sponsrat med, inser jag med att vi borde ha haft ett par veckor till på oss. Båten ser ut som en byggarbetsplats, all ordning som rådde för en månad sedan är helt upp och ner. Men det kommer att gå och det vet jag med. Å andra sidan hade vi dragit med Wilma hade vi inte fått ombord all mat som kommit i dag. Vi var på shopping i dag i Loftahammar. En liten men galet välsorterad ICA affär ute på landsbygden. Jag kan ju tycka att det är himla roligt att vi fick en betydligt bättre deal med en liten handlare i ett pyttesamhälle än av de i de större samhällena runt om oss. Därtill en sådan superservice av tjejerna som jobbade där. Vi engagerade personalen i ett par timmar och det slutade med att dom bjöd på kaffe när det nog borde vara tvärtom, som tack för tålamod och vänlighet. Det är nog tack vare människor som dom som satsar på vischan som får landsbygden att leva. 

I kväll har det burits ombord mängder med mat, vatten, kaffe, ris, pasta, knäckebröd, konserver med frukt, kakor, russin, choklad och lördagsgodis. Planen är att vara seglande i 12 veckor. Det innebär lördagsgodis i 12 lördagar. Det gäller att planera klokt så de yngre inte utsätter oss för myteri. Te får man gärna dricka 40 gånger per dygn samt baka bröd två gånger om dagen för det räcker både jäst, mjöl och socker till samt tepåsar till. Kaffe är det lite mer restriktivt med det samma gäller även kakao. Snälla Lina, kocken på jobbet hade därtill varit och köpt mjölk. Sådan man inte behöver hålla kall. Så med viss ransonering får jag kaffe 2 gånger om dagen och om jag snor Finemangs ena ranson får jag mjölk båda gångerna i mitt kaffe. Själv kanske hon kan få ihop till en oboy om dan.

Men just nu är det mitt i natten i ett rätt kallt lite hus i Valdemarsvik och jag vet precis hur mycket godsaker som finns ombord. Kakor, godis, choklad och annat gott och onyttigt. Här hemma finns sega chips, fullkornshavregryn och en massa andra nyttigheter. Jag längtar bara efter dess motsatser just nu. Trött, frusen och hungrig. Nalle har fortfarande inte synts till. För två timmar sedan sa han att han bara skulle skruva lite till. Jag tror det kan bli lite mer än lite. I morgon klockan 15, inte 16, öppnas bron och sedan är det här på riktigt. Det som vi en gång satt och drömde om i en kökssoffa på Torrö.

Advertisements