Jo då, läget i Lemmer var ju förlorat innan vi ens var vid kaj, eller ja dit kom vi ju aldrig. När vi gjorde vårt vägval in i Lemmer hade jag en känsla utav att det skulle bli en ny botten historia, men kapten Vettlös härombord kan ju aldrig ge sig så med fem meter kvar till kajen vid den marina han bestämt sig för var vi helt förlorade. Nu hade vi ju under se senaste dagar plöjt fåror i det holländska kanalsystemet och på något märkligt vis alltid lyckats kränga oss loss och för egen maskin lirkat oss vidare, så lite hopp fanns det nog. Men efter att ha kämpat själva med säkerligen 30 giriga ögon riktade mot oss gav vi väl mer eller mindre upp. Det var väl inte helt utan förundran vi konstaterade att det var märkligt att ingen tycktes vilja hjälpa oss, utan andra båtar girade undan förhaveristen men ingen stannade upp och frågade om vi behövde ett handtag eller två. Tillslut ropade för det en ung flicka på oss och frågade om vi talade engelska och om vi behövde hjälp. hon och hennes far anslöt sig med cyklar, nu hade kanske deras båt gjort mer nytta, men hellre en hoj än ingenting alls och trots allt så är det till slut tanken som räknas. Nu drogs det tampar till höger och vänster samt även i vanten i något fruktlöst försök att vicka loss henne, men det var som om båten bara fått nog och som en strandad val låg hon där hon låg, fast besluten om att inte röra sig en tum ur fläcken. En gubbe till anslöt sig till sällskapet och min man som såg att karln halade upp en cigarett ur fickan förklarade att den största katastrofen var nog inte att vi befann oss på grund, det värsta orosmomentet var att hustrun inte hade haft cigaretter på sex timmar, en mycket allvarlig situation. Den mycket förstående mannen berättade att han en gång i tiden bevistat Sverige och ombord på sitt fartyg haft alldeles för mycket sprit. Svenska tullmyndigheten hade upplyst honom om detta men senare hjälpt honom att lösa bekymret genom att dricka upp det, så svenskar var ett mycket bra folk, glada i sprit och mycket resonabla, dom skulle man vara snäll mot. Efter en kvart var mannen tillbaka med en ask ryska cigaretter, han beklagade deras ursprung men jag sa att det hade gått bra även med rökdon från en annan planet, jag hade ingen avsikt att samtala med dem, utan tänkte snarast möjligt röka upp dom, tackade honom även för att han i och med denna goda gärning även räddat livet på min make. Samtidigt i alla dramatik som vi då och då upplever finns det ett annat liv som löper långsides med det som försegår där uppe på däck. För hur mycket det än blåser, hur många smala slussar vi än ska passera och hur många grund vi än går på så finns barnen och deras behov hela tiden. Så gott det är möjligt försöker vi hålla kvar i lite dagisrutiner. Skapligt fasta mattider, sagostunder, fruktstunder och vad det nu kan vara för övriga typer av stunder. Barnens verklighet är ju den samma oavsett i vilka bekymmer båten befinner sig i. Är Gustav hungrig eller behöver torrt om baken så gör han det och då skiter han fullkomligt i grundstötningar eller inte. Så samtidigt som gubbar och engelsktalande ung flicka klia sig i huvudet över båtens vidare öden, lagades det en odramatisk kvällsmat, tvättades det munnar och kröps ner i pyjamasar. Det är ganska skönt att kunna valsa lite mellan de här olika verkligheterna får jag lov att säga, det håller en hela tiden ganska väl förankrad i en mycket verklig tillvaro. Själv jublar man över att vi faktiskt nu tagit oss mer än 500 nm hemifrån och känner sig rätt mallig över det, Edith tittar ut ur luckan när vi hojtar, -Kolla Finemang vi är i Amsterdam!
– Jaha? Var är min rosa prinsessklänning?
Gustav bryr sig nog inte riktigt om var han är. Han vill ha oss nära, nappen och snutten, sin syster och framför allt dammsugaren som nog är det roligaste han vet, på slagen eller ej.
Det blev kväll och mörkt, mannen med sin dotter och gubben med ryska cigaretter, som förövrigt inte bara talade holländska och tyska, även talade utmärkt persiska, okänt varför, gick för det hem till sitt och vi hade för det lyckats baxa båten så hon nu hade fören direkt mot kajen och landstigning var möjlig. Maken använde den möjligheten till att cykla iväg och köpa massor med cigaretter, vet inte om han trodde att vi skulle bli kvar länge eller om det var ett tyst, förlåt för ett kanske inte helt klokt beslut att försöka trycka oss in. Mörkt blev det, men det är inget mot det mörker vi på morgonen mötte i form utav hamnkaptenen. En man troligtvis rakt uppstigen ur Hades. Han skällde och svor oavbrutet i två timmar. Han var så arg så jag trodde karl antingen skulle få en hjärtinfarkt eller bara explodera i ett moln av mänsklig atommassa, men tyvärr visade det sig att han var av rejält virke och troligtvis var hans humör vida känt, för ingen visade sig på kajen, alla hukade sig i sina båtar och tittade i smyg på dramat ute vid den stora lila båten. Han var ursinnig för att vi blockerada hans hamn, vilket inte var sant. Att vidare försökt dra därifrån utan att betala, vilken inte var möjligt. Han frågade hur mycket pengar Nalle hade, en mycket ofin fråga varpå maken svarade sanningsenligt, 35€. Då fick han en hjärnblödning. Han spottade, skrek ännu högre att det inte kunde vara möjligt att en man drar med sin familj på semester med så lite pengar. – Vi är inte på semester sa skepparn, vi bor ombord. Då blev han ännu tokigare för han trodde väl att vi skulle försöka flytta in vid hans kaj, en kaj som han själv påstod var 2,30 djup. Hade det stämt så hade vi flutit gott där, nu var det kanske det någonstans i hans hamn men absolut inte där vi låg. Maken försökte hålla fanskapet lugn men det var inte lätt. Tillslut medgav Nalle att han redogjort för vad han hade i plånboken och om nu ilskpelle kunde lugna sig och se till att hitta på en lösning så var maken villig att cykla till banken och hämta mer pengar, ogärna med dock. Efter en stund dök så bogserbåten upp. Den bestod utav en liten skitbåt med en ung gosse i som för 150€ snabbt drog loss och simsallabim var vi väck, femton hundra fattigare, men det fick det nog vara värt. Denna gång valde faktiskt kapten Tjurskallig att gå stora kanalen ut ur Lemmer och med massa vatten under kölen för vi ut på det lilla havet. Nordsjön låg gungigt långt ovanför oss och med en stor vall med sluss emellan oss slapp vi återigen både vågorna och tidvattnet. Några timmars senare gick vi till kaj i Lelystad, där fadern tog sina änglar på en promenad till närmaste affär. Två timmar senare var dom tillbaka, det hade visat sig att det var ungefär en mil dit och följaktligen lika långt tillbaka. Edith hade tappert trampat och gått, men det kostade en hutlöst dyr Barbie tidning med tingeltangliga smycken i, en väl investerad muta, så knallade hon även på hem. Aftonen bjöd på BBQ och även ett besök av brandbåten, vad vet jag, dom kanske inte brukar grilla på holländska båtar och någon god människa hade sett rökutvecklingen på däck hos oss och ringt 112. I går lunch ankom vi hit till Amsterdam helt utan några incidenter. Middag på lokal och lite lagom med turistande. Nu ska Nalles cykel spåras. Pedro Donckel har ställt av den vid en sluss längre upp i stan utrustat den med ett kodlås som dom skickat koden till. I skrivande stund befinner sig fadern, sonen och kanske inte den helige anden, men för det Edith på egen tur på stan. Jag bör nog ansluta mig fortast möjligt innan de hamnar på redlight och aldrig mer hittar hem. Ni vet hur det är med sjömän i Amsterdam.
På återhörande från nästa hamn, Rotterdam.

Tidigt i går morse cyklade maken i väg. En cykel är ju på en egen resa med Pedro Doncker, så vill man kan man hålla ögonen även på den via AIS, Marine Traffic. Maken gav sig för det av på min cykel till kanalkontoret för att få bekräftat att vi skulle klara djupet där inne. Efter tjugo minuter återvänder han och överlämnar en vit plastpåse och säger till mig att jag ska nyttja påsens innehåll med andäktighet och vördnad. En snabbtitt ner ser jag att den innehåller 4 kartor samt en tjockare turistinformation om Emskanalen samt de övriga säkert 100 andra kanalerna som likt en myrstack i genomskärning breder ut sig över hela landet. Nalle började med att välta 40 cyklar som stod som dominobrickor i ett snillrikt ställ och fick sedan vackert ställa dem tillbaka, så humöret var säkert anfrätt från början. När nu sedan gossen som utav någon outgrundlig anledning fått till uppgift att förestå butiken inte talade någonting annat än Holländska var väl tålamodet slut antar jag. Nalle har till och med bekymmer att handla hemma i en svensk affär om det inte går fort nog eller om kunder framför krånglar och ska hålls med rabattkuponger eller glömt koder till sina kort, bara det kan få honom att krypa ur skinnet. Denne unge man svarade Nalle på holländska och frågorna ställdes på tyska. Skepparn uppfattade det som om pojken frågade om han skulle betala. Ja sa Nalle som visste ungefär vad en båt i vår storlek kostar att korsa Göta Kanal. Pojken sa något mer som uppfattades som ännu mer betala, efter fyra gånger tog Nalle fram kortet för nu fick det va bra. Den unge mannen försvann ut på lagret och kom tillbaka med en vit plastpåse med fyra kartor och en turistkatalog över hela Holland samt alla de tänkbara kanaler som finns här. Med tanke på att det in i de flesta bostadsområden finns en liten kanal med en liten, liten bro så bör det finnas några 100 000 vattenvägar. För påsens innehåll ville nu grabben ha 77 € varpå maken höll på att svimma. Ynglingen hade inte frågat maken om han ville betala, han hade frågat om han ville köpa kartor. Troligtvis gick han ut på lagret och skrattade så han tjöt åt denne tysktalande svensk som köpte kartor för en dagslön över områden där inte ens en optimist jolle flyter fram. Stämningen var en smula muttrig ombord under en timme. Kartornas innehåll visade sig dessutom alldeles utmärkt ingå i de elektroniska sjökort vi har ombord. Första slussen in var lite nervpirrande då allt står på holländska, ljussignaler som vi inte förstod vad de avsåg men skepparn gick på magkänsla och den ömma modern gick ner och stekte pannkakor. Sjökortet angav ett djup på i runda slängar en meter och vi behöver åtminstone 2.20 och gärna några centimeter till men på AIS’en kunde vi se båtar med ännu större djupgående som rörde sig där inne. Därtill är maken skapad sådan att säger någon att det inte går så får det liksom motsatt effekt på.honom, något svart börjar lysa i hans ögon och så trycker han ner gasreglaget och muttrar åt båten att nu du Sparven, oss säger då ingen jävel åt att det inte går och det lustiga i kråksången är att det allt som oftast just går till och med väldigt bra. Dagen förflöt i stillhetens tecken och med lite darr på handen tog vi ett djupt andetag och tackade för broöppning i vad vi då trodde var den sista bron in i Groningen. Yachthafen kan jag varmt rekomendera. 20€ mitt inne i stan, tvättstuga och el ute i pollarna. Så i går tvättade vi för första gången i en tvättmaskin sedan vi lämnade Kalmar och det är på pricken en månad sedan. En stadstur med en sovande son i vagn och en ilsken unge till fots. Den unga damen kan bara inte förstå varför just hon har haft sådan otur i livet och fått oss som föräldrar efter som vi kategoriskt vägrar att köpa en cykel till henne eller för den delen en axelväska. Lite Taimat i en kartong gjorde livet lite lättare sedan bar det hem för då var det dags för show ! Edith och Gustav hade övat hela dagen, ordnat pengar, polska förvisso, klippt biljetter och placerat ut kuddar. Som vanligt larvar Gustav mest efter Edith och i bästa fall förstör han för det inte hennes regi. Med varsin mikrofon, en i form av en marackas och en mer träpinne, ni kan ju gissa vem som fick ha träpinnen?, framfördes så ett antal hemsnickrade sånger på ibland ett för oss helt främmande språk. Om man kan tänka sig en blandning på samtliga europeiska språk och då ska man komma ihåg att turkiska så väl som isländska är en del av dessa samt även något afrikanskt klickklick språk . Där i mellan ylade hon att solen sken på henne. Då och då avbröts sången för då blev dansstegen så avancerade att det inte gick att koncentrera sig på sång. Gustav ville mest bara ha applåder. Han sjöng små korta trudelutter la ifrån sig pinnen och mottog publikens jubel. Själv hade han just sovit middag i tre timmar och var som nyladdad. Hans syster ruttnade snart, käkade en näve halvbrända popcorn konstaterade att brorsan var hopplös att ha ned. Senare i livet ska jag förklara att det där med att bilda band med sina syskon inte alltid är vägen till mental hälsa. Familjen Jackssom känns väl inte enbart som ett framgångskoncept. Dottern somnade medans lillebror levde rövare i ganska exakt tre timmar till.
Nu har det blivit en ny dag med nya glädjeämnen och en del att klia sig i huvudet över. Bron öppnade nio i går morse för oss och framme vid nästa skakade dom på huvudet och fäktade med armarna. I vår väg skulle det snart komma en bro som vi omöjligen kunde ta oss under med en masthöjd på nästan 17 meter. Vänd om. Pratade med en tysk båt som rekomenderade att gå tillbaka till Delfzijl och gå ut Nordsjön igen. Skulle vi nu bli tvungna till det så fruktade jag för en ung mans liv i en liten kanalinformatiionskiosk. Jo jag är ganska säker på att maken klivit av båten, cyklat bort, tagit på sig hörselkåporna för att slippa höra den pojken och helt sonika vridit huvudet av honom. Som väl var behövdes det inte utan vi vände helt om och gick in i stan igen. Samma broar öppnades igen och då varje liten bro är personligt bemannad vinkade vi efter tio minuter hej hej till samma brovakt fast nu med näsan åt andra hållet. Sedan gjorde Nalle det som han är helt unikt världsbäst på. Fullt fokus, orubbligt beslutsam, vi ska fram. Första bron vevades manuellt av en uniformerad man som för det inte stoppade oss. Nalle frågade om det var vägen till Lemmer. Ja sa han, trevlig resa! Å trevligt blev det. Om man kan föreställa sig en smal snirklig kanal med broar var 100: de meter som öppnades för oss och en stor holländsk flodpråm. Vi fick för det uppfattningen av att vi nog var på håret för stora för den här resan. Överallt stannade lördagsflanörer och fotograferade, önskade fortsatt framgång. Broväktarna var oerhört hjälpsamma och tydliga vart vi inte fick åka, det är som gatukorsningar i kanalerna och svänger man fel får resan genast ett snöpligt slut. Så småningom började vi båda kunna andas. Alldeles lagom fick hon plats och lite, lite vatten fanns det nog allt mellan kölen och botten. 16 broar passerade vi innan vi var ute ur Groningen, resans absoluta höjdpunkt än så länge. Av andra hade vi hört att det inte skulle va möjligt men nu vet vi, just det hör var inte bara möjligt, det var dessutom jäkligt roligt. Om vi sedan kommer ut nere i Lemmer det kommer det vidare rapporter om.

Jag var denna morgon ombedd att vara resklar klockan 08.00. Resklar innebär att allt som plockats fram och som kan befaras rasa ut vid minsta vindkår bör vara stuvat annars kan jag ägna dagen åt att försöka jaga rätt på saker som far som loppor överallt ombord. Nu slog jag upp luckorna mot yttervärlden vid strax före sex och det var då fasen ingen munter syn. Regn och blåst så det tjöt i riggen. Skepparn kom så småningom upp han med och konstaterade surt att det såg nog mörkt ut för vidare resa i dag. Men efter lite travande på kajen slogs maskin på och ut gav vi oss och två andra segelbåtar. Den tredje, som förtöjt i redd med oss i går kväll höll vi på att få med oss. Redan igår kväll upplyste jag de holländska gossarna ombord att åtta i morgon bitti går vi och det gör vi med eller utan er och då dom var på väg mot Ems gjorde dom klokast i att knyta sig loss från oss. I morse var det inte längre någon självklarhet utan dom verkade sova väldigt gott. Inte ens när vi drog igång maskin syntes ett livstecken även att det borde ha vibrerat som i en centrifug nere hos dom. När vi nu är så beroende av strömmen och tidvatten för att komma fram är varenda minut värdefull. Ny metod; banka i deras skrov. Jodå, efter 10 minuter till kom det ut tre yrvakna surpttar som inte på något vis önskade oss trevlig resa.
Adjöss med dom, adjöss jäkla Borkum och efter en timme i full fart mot vinden och mot strömmen kom vi även på; adjöss skepparns cykel ty den låg kvar på kajen. Det är inte enbart en vanlig rostig gammal cykel. Det är den dyraste av alla cyklar, den kostade närmare 1.5 miljoner då ingick det förvisso en segelbåt. Båten hade vi som väl med oss. Nalle kan ibland vara en smula ebatig och tjurskallig så jag fruktade en gir på 180 grader tillbaka och hämta cykelskrället men så blev det inte. När alla vi andra hoppade Nordsjön i dag så hoppade för det cykeln ombord på Pedro Doncker, ett oerhört vackert segelfartyg och liftar numera på däck ner till Rotterdam där förhoppningsvis våra vägar möts igen.
Vi visste att vi hade ungefär 3 timmar på oss ner hit till Delfzijl, inloppet till kanalen mot Amsterdam. Ganska så på pricken inom avsedd segeltid tuffade vi in i gästhamnen. Inte så många platser för stora båtar men alla var vänliga och plats skapades, ni vet hjärterum och stjärterum.
Under nedresan hit har Edith gjort ett nytt fruktlöst försök att gifta sig med sin lillebror, hon till och med borstade håret. Inte ens det hjälpte. Han verkar oerhört nöjd med sitt fria liv som ungkar. Upp från byssan kommer nu underbara dofter av pytt i panna som ska sköljas ner med en flaska bubbel, det får man minsann när man kommer till ett nytt land. Efter lunch får det nog bli en tur att leta soptunnor. Jag vet inte hur dom andra gör, kastar i sjön? Inte helt naturligt för oss som vuxit upp i ” håll Sverige rent” kulturen. Men det finns inga soptunnor, man kan inget betala med kort och man kan inte köpa cigaretter. Märkligt land vi lämnat. Nu är vi i Holland och som Edith sa, du ers Majostät, du bestämmer väl över allt?
Och för en gångs skull var vi helt överens.
Äntligen någon som förstår.<a href=”http://track.adtraction.com/t/t?a=690976970&as=1073853044&t=2&tk=1″>Köp tröjan Power Houdi hos Outnorth – The Best of Scandinavian Outdoor</a><img src=”http://track.adtraction.com/t/t?a=690976970&as=1073853044&t=1&tk=1&i=1″; width=”1″ height=”1″ border=”0″>

Från början när vi närmade oss detta pärlband till öar närde jag en önskan om att få komma just hit, men vid första gången sent i lördags natt var det inte möjligt på grund av vind, ström och det förbaskade tidvattnet. Det är dessa element som i hög utsträckning styr vår tillvara numera. Det är inte som att segla hemma i Gryts skärgård där öar, kobbar och skär står som svampar i skogen och är det för runt vid den ena, ja då är det väl inte värre än att man går till nästa. Sent i lördags natt passade det för det inte alls utan det blev en tur 10 nm bakåt i stället och vi var framme i Norderney i gryning. Nu skulle vi ha gått direkt ner till Holland men sent på kvällen kom uppdaterad väderrapport ochh för en gångs skull passade både nivå på vatten och ström alldeles utmärkt om man ville gå till just Borkum. En timme efter att ha kommit till kaj var jag nog rätt färdig med att vara här. I gästhamnen kom vi inte in överhudtaget och för den delen såg det inte vidare roligt ut där i alla fall. Så vi hamnade ute i en liten hamn där vi, en liten suppleybåt, en lots och något annat litet fartyg som nog har något med muddring att göra. Förvisso blåser och stormar det jävulskt där ute på det stora blå så egentligen borde man vara tacksam för vart man än ligger. I natt var jag ute då gick sjön så hög att det sköljde över akterdäck. Skepparn vaknade ur sin söta slummer och gav vår båt en ansenlig mängd extra förtöjningar, för det är klart, sliter hon sig här då har vi rätt stora bekymmer. Utanför hamnpirarna gick vågorna uppåt en sex meter höga, så, jo, slår man ihop detta så är Borkum nog egentligen rätt skapligt. Sjörapporten varslar om ännu sämre väder och skulle vi ha hålla fast vid den plan vi hade från början skulle vi behöva bli kvar här tills på lördag, hemska tanke, för nu är det storm på allvar på väg in över oss. Frustrationen och irritationen är påtaglig ombord. Bara vetskapen om att vi inte kan gå gör än på dåligt humör, när det dessutom kostar 24 € per dygn att vara någonstans där man inte vill vara gör det ännu surare. Nu så kom för det maken på den strålande idén att ingången till kanal ner till Amsterdam ligger ca 15 nm härifrån och dit skulle vi kunna ta oss utan att behöva ens vara i närheten av det stora blå, bara ett litet. Morgonen har ägnats åt att söka kunskap om djup. Det vore inte så näpet att sätta sig fast där inne. Men efter att ha ringt, först fel och hamnat hos en Holländsk radiostation och de visste inget om kanaldjupen, så kom han så till hamnschefen nere i Delfzilj och han lovade djup på minst tre meter. Gissa vilka som ska åka på kanaltur ner till Amsterdam? Även om det är lite tråkigt för det händer absolut ingenting men i vissa sammanhang är bristen på händelser rena fröjden om man jämför med det kaos som råder där ute. Nu är åter humöret rätt gott och ett långsamt pyssel inför morgondagen påbörjas.
Edith har för övrigt flyttat. Ja inte hemifrån, men ut ur sin hytt. Hon har gjort det varje dag ett tag nu. Hon packar ett par väskor, tar sin lillebror i handen och som vanligt förstår han inte vad hennes påhitt går ut på, men för det mesta är han ganska foglig för det till en början. I förrgår flyttade hon in under bordet i övre salongen, den gången utan sin bror utan då fick hennes gigantiska häst komma med. Vi andra förbjöds att komma i närheten och då Gustav började slita ner de filtar som avsåg hennes sovrum, hotades han tillslut till livet av fastighetsägaren. Detta avskräckte inte på minsta vis inkräktaren som finner ett stort nöja i att göra sin syster så arg att tårar, saliv och svett sprutar om henne. Jag ingrep härmed och avstyrde villabråket. Lillebror och jag övergick till att bygga enklare boningar av duplo och den ilskna hemmansägarinnan en trappa upp fick skapa ordning efter eget tycke och förstånd. Ganska snart var det väl inte så skoj att vara eremit under ett bord utan vi bjöds in på sagostund med russin. Sagan handlade som alla hennes påhittade sagor numera om det fasansfulla livet i hennes skola och allt de gräsliga barnen hittar på. När hon kom fram till den delen då flickorna skulle knuffas varnades jag för det kommande innehållet och ombads att hålla för örona på den lille pojken jag hade i knät. För det var verkligen inget för så små barn och så skente hon och fantasin vidare. I dag har hon flyttat in i soffan. Tre ryggsäckar och ett par handväskor står här nu och plats för att sitta ner och äta är tämligen begränsad, det är ju ibland tur att man inte är så stor om baken. Ägarinnan själv har dragit vidare efter att ha vidtalat att ingenting för röras och återfinns just nu i min säng med min padda och spelar Bamse. Humöret är så där. Hon får nämligen inte köpa en egen katt. På hundra vänliga sätt har jag förklarat att vi kan ha en katt på båten, nehe sa hon, då flyttar vi iland då, jag vill verkligen ha en egen riktig liten katt själv. Svaret blev ånyo nekande, vi ska inte flytta i land och vi ska inte ha en katt. Nytt raserianfall, med tårarna sprutande ur ögonen illvrålade hon, att vi var oerhört dumma och elaka som inte ens kunde ge henne en katt. Lillebror stod tyst en stund och tittade mycket intresserat på henne, det såg ut som han funderade över hur så mycket ljud kan finnas i en så liten flicka, men tillsist stämde han in i klagosången och skrek han med. Några kramar senare var cirkusen över och lillebror kröp ihop med sin napp och snutte och ville titta på Saltkråkan. Edith gick och hämtade sig en bit hushållspapper som hon när jag tittar på henne torkar osynliga tårar och hulkar väldigt övertygande.
Till slut när bristen på uppmärksamhet blev för stor frågade hon med darr på rösten om jag verkligen hade uppfattat att hon var ledsen. Mm, sa jag. Tycker du synd om mig då? sa dramatikern under Ipaden. Näe, det gör jag nog faktiskt inte, jag tycker inte synd om dig för att du inte får någon katt och jag tycker inte synd om dig för att du hittar på att du gråter,
Vi var tysta rätt länge, så torkade hon ytterligare någon tår som nog inte finns, darrar ännu värre på rösten och meddelar mig att jag aldrig kommer att få en vän, aldrig så dum som jag är. Så här sitter jag på en plats som en gång var vår soffa, numera får jag väl höra efter om jag kan få hyra den i andra hand och helt utan vänner. Dumma mig.

Tidvatten och strömmar styr numera mycket av vår tillvaro. Nu är det brått att göra allt som måste göras. Om en timma och trettionio minuter måste vi ut härifrån. Då är vattnet högt här och vinden oerhört gynnsam för dagens utflykt till Holland. Först bara lite nya remmar samt leta reda på hamnkaptenen och göra rätt för oss. Maken försökte redan i går men det avslogs då han behövde räkna på saken. Hoppas han förstod att det hela handlade om att få en kajplats tills i dag, vi har inte bett att få köpa hela hamnen. Barnen fördrivit morgonen med att se på Pippi Långstrump som seglar ut på de sju haven. Barnens fader anser att det är en mycket föredömlig film. Över Biscaya står Pippi vid rodret medans hennes fader kapten Långstrump sitter i salongen och äter en god middag. Ediths framtid ombord är säkrad. När dom inte tittar på film gör Edith julstrumpor med tveksamma innehåll, äter godsaker när ingen ser henne samt håller sin bror i herrens tukt och förmaning. Att vara lillebror här är nog för det mesta en ren fördel. Edith passar på när han sover att skaffa sig njutning. Ett chokladägg med prinsessor på tillhör de stora höjdpunkterna. En gång i timmen kommer väderleksrapporter på VHF’en, det börjar alltid på samma vis – All ship’s, all ship’s, all ship’s , this is….
Häromkvällen satt dottern med en liten plastburk i knät, det rasslade till på radion, Edith tittade ner i burken och plötsligt förstod hon vad dom sa på radion.
– All chips, all chips, all chips.
Ja som sagt var, godis är gott på vilket språk som helst.