Jag har tidigare jämfört seglande med barnafödande. I många stycken är det precis samma sak. Man anar att det dåliga vädret är i antågande och helt plötsligt befinner man sig i det. Allt gungar, rullar och häver. Uppfattningen om tid suddas ut, om det gått en timme eller fem har man ingen aning om. Man förbannar att man är där man är och tänker att man aldrig, aldrig mer ska segla i storm. Aldrig. Till och med Nalle har vid ett tillfälle lovat att ge bort båtfan till kyrkan bara Gud såg till att vi kom in i Visby hamn en novembernatt för många år sedan. Vi kom fram och båten finns kvar dock kysste han kajen i tacksamhet. Men efter dessa oväder när antingen vattnet stillnat eller man tryggt ligger till kaj så är allt som bortblåst. Man är redan i färd att planera för nästa gång och minnen av att kaffet åkt ut, hakarna på garderoberna som gav med sig och i varannan sjö vräks innehållet ut. Som en rasande vulkan spyr garderoben ut ett hav av strumpor, tröjor och allt annat. Ingen kan stå stilla så länge att det går att ta hand om det och allt löst som for omkring trycktes ned i Gustavs spjälsäng som hade staket runtom och dessutom satt fastskruvad i skottet. Allt det där är som om man sett det på film och kvar i huvudet är bara vidare drömmar om morgondagen. Troligtvis är denna mentala funktion förutsättningen både för fortsatt barnafödande och segling.

Nu befinner jag mig i en annan sits av seglandet. Precis som den blivande pappan sitter jag på en hård pall bredvid och kan inget göra mer än glada tillrop och hoppas på att det går vägen. Peter och Nalle har ofrivilligt tillbringat helgen i Cuxhaven. Väntat på bättre väder och målat. Den nya hytten har kosmetiskt smält samman med det övriga skrovet samt försetts med lanternor. Detta var högst nödvändigt men ack så tradigt att bara vänta, därtill är det inte gratis att ligga i hamn. Inga jätte pengar kan tyckas men när man inte direkt var sugen på att just åka på semester till Cuxhaven känns det som onödiga pengar. I dag gav dom tillslut sig iväg. Vid 6 i morse lämnade dom hamnen och gav sig ut. Det är inte på något vis gynnsamt väder men nu har dom inget val längre. För att för det hinna över Biscaya var dom tvungna. När vi seglat tillsammans har vi en tyst överenskomelse om att räddats bestämmer när det är nog. Jag har nog aldrig varit rädd däremot har jag ibland dock använt mitt veto för att jag inte orkar längre. Men då är det Nalle som är den tappre, kloke och modige. Han som uppmuntrar och lyckas tanka med lite mer energi. Den här gången är vi inte med. Vi diskuterar prognoser och kurser på telefon men det är inte det samma. Jag vet att han är rädd. Nordsjön är inge rolig alls, vädret är allt annat än bra. Nere i övre salonger ligger flytvästar och överlevnadsdräkter. När jag vid ett par tillfällen dukat med det så har han alltid tittat på mig och kärleksfullt himlat med ögonen. I dag har han själv lagt fram dom. Nu kan jag inget göra mer än att hålla mina händer över dom. Hur många gånger jag tittat på Marine Traffic i dag vet jag inte det är tur att man har annat att göra annars blev man väl tokig. Jag säger som någon annan sa. – Håll nära land.

Advertisements