En segelutflykt.
30 Thursday Apr 2015
Posted Uncategorized
in30 Thursday Apr 2015
Posted Uncategorized
in29 Wednesday Apr 2015
Posted Uncategorized
in”Detta började skrivas under gång ner över Biscaya men skrevs färdigt idag den 29 april 2015, därav det lite röriga, då/nu.”
Tre män i en båt.
Å så Edith och jag. I skrivande stund är klockan 20,33 och vi befinner oss mitt ute på Biscaya, detta fruktade och omtalade hav. Ännu så länge har hon uppfört sig riktigt väl och endast erbjudit lite lagom gung natt och förmiddagstid, där i mellan har vattnet legat som en spegel och solen har vänligt nog skinit varmt och gott på oss. Inga större katastrofer har inträffat om man bortser från Butan/Propan bekymret som vi inte lyckades lösa i Roscoff. Jodå, det fanns allt propan att köpa bara man hade en likadan tub med sig och det hade vi ju inte. Nalle erbjöd sig att betala det dubbla men majoren som utsett sig själv till gaskungen nekade bestämt. Så det blev en tur till frukt och grönsaksaffären och ett par säckar med grillkol. Jag log en smula åt dom där säckarna när de släpades ombord. Ja, ja grilla ni i blåsten, själv äter jag hellre äpplen tills jag kräks. Nu har det visat sig att vi ganska snabbt började tröttna på frukt, chips och bröd och då tidiga kvällar inneburet bleke på havet har det varit en oerhörd källa till lycka att knöla in stekpannan i grillen och laga till de mest suspekta måltider, men är an hungrig så kan jag verkligen rekommendera brunabönor, bockwurst, stekta ägg och stekt burkpotatis. Inget som väl någon av oss frivilligt skulle äta hemma men här är allt gott och då ska man komma ihåg att vi så sent som i söndagskväll satte i oss 7 portioner med olika kinamatlådor med fyra risburkar, tre lådor nudlar och två med fried rise. Vi har liksom inte varit ute i tio veckor på väg över Stilla havet men redan nu fantiserar vi om kebabrullar, pizzor och en stor T-bone till Nalle. Till det mindre lyckade vad det gäller byssans angelägenheter så har även det som ombord kallas för kärnkraftverket tillslut bestämt sig för att tacka för sig, tre år i mänsklighetens tjänst och därtill att bli duschat i saltvatten var och varannan dag fick det att ge upp. Nej, självfallet ät det inget kärnkraftvek i egentlig mening. Det är ett bensindrivet elverk som man utvinner 220 ström ur. Det låter som 40 gräsklippare och luktar som en omkullvält bensinstation, men ibland är det en sagolik lycka att få varmt kaffevatten eller för den delen se på TV en stund eller vad man nu behöver göra. I dessa bris-på-gas dagar har det varit enda kända sättet att använda vattenkokaren på. Vi gjorde ett försök att byta tillbaka till vår gamla propangastub som nog faktiskt inte riktigt är slut men då slangen är full med butangas som är mycket tyngre orkar inte propanen fram utan det bara står och bubblar i ledningen in till spisen och som med det mesta annat, jag är inte rädd men jag har en oerhörd respekt för gas. Ett stort PANG härute vore inte skoj. Nåväl, elverket började tjura, det lät och luktade men gav inge vidare med ström, typ ingen ström. Nalle bråkade tillbaka och fick möta verkets ilska i form av 220 volt i fingrarna men då fick vi ström för det. Till sist var det ohjälpligt, Kapten beväpnade sig med en stor bräda och gick ut över däck för att lära fanskapet till elverk att veta hut, då sa det fjutt och har sedan dess inte producerat så mycket som en gnutta ström. Kaffe och vällingvatten producerades i kastruller på grillen vilket gick skapligt. Ett försök till vattenkokning gjordes med det enda eluttag som finns ombord som går att använda utan landström eller för delen ett fungerande elverk. Max för denna är viss 1500 WATT alltså för att ladda telefoner eller annat småplock, inte ställa dit en vattenkokare som drar 2200. Det började ryka och lukta rätt illa, för det gör brända kablar. I morse dracks så kaffe som för det var så pass ljummet att neskaffe pulvret löste sig i vattnet, mer var det inte. Nu blev det så lyckat så kablarna var reparabla och herr Hamster hade väl förstås en vattenkokare till ombord, en mindre med en avsevärd mindre hunger på elektrisk effekt. Nu kokas det små mängder vatten i taget och maken, trots att jag ibland beskriver honom som furiskt arg på både ditten och datten, är en oerhört god människa, för det mot sina egna är inte alls kaffe sugen längre utan bara Olle och jag skäms bort med kaffe. Problemet är nämligen inte helt löst. Det ryker förvisso inte länge, det luktar lite bränt och är säkert inte helt nyttigt för själva elapparaten. Skulle dessutom den gå hädan så tror jag att Nalles lillebror lånar min cykel och på ren ilska och envishet lyckas cykla iland. Det är inte helt okomplicerat att sakna all kontakt med omgivningen. Inga telefoner fungerar, inga e-mail att läsa, inga sms från nära och kära. Just nu syns vi inte ens på Marin Traffic. Häromdagen hade vi varit osynliga ett bra tag och när vi väl dök upp så visade AIS en som ni ser att vi befann oss ungefär ett dygn från den Amerikanska östkusten. Det stämde inte. Jag tror att det står att vi är out of range hos er och det stämmer. Vi sänder och tar emot i samma antenn som VHF´en, dvs så lång ögat ser, horisonten. För oss är det inte ett bekymmer, vi ser andra båtar och dom ser oss och det är vad som är angeläget för oss.
Trafiken här ute är inte särskilt stor, en och annan fiskebåt, en del delfiner och i kväll även en uggla. Helt konstigt var det. Den cirklade runt oss och såg ut som den letade efter någonstans att få sätta ner klorna en stund och vila vingarna. Några gånger fick en fäste uppe i riggen men efter att ha gjort lite olika inseglingar satte den sig på räcket precis bakom mig. Märklig känsla, mitt ute på Biscaya med en lite uggla som fripassagerare.
Ugglan visade sig vara en Minervauggla som tydligen är ganska vanliga i trakterna men vad den gjorde ute till havs lär vi aldrig få veta. Senare på natten fick Olle också sällskap av en liten fågel som kollade runt lite i sittbrunn, ruggade upp sig och satte sig att sova då natten gick mot morgon. Vinden tilltog igen natten mellan torsdag och fredag, vred över, från att ha varit stadigt ostlig hela tiden, så kom den rent västlig och ett jäkla skramlande i segel innan allt skotats om och båten hittade en ny takt och rytm på sin färd mot Bilbao. Nalle sov gott nere på durken precis under lejdaren upp till styrplatsen när jag klättrade upp och önskade matrosen god morgon. Regn, lite hunger och trötthet började synas i ansiktet på min käre svåger. De timmar han hade haft frivakt hade han krupit ner i sin binge men det är inte alltid lätt att komma till ro och kunna sova när båten då och då sätter ner näsan långt ner i vågdalarna och någon minut senare reser sig upp på häcken, rystar på sig och vaggar lite mer stilla en stund för att en stund senare kasta sig hals över huvud rakt nedför igen. Det är svårt att sova när man en gång per var femte minut lyfter 40 cm ovanför huvudkudden.
Vindändringen och lite segeltrassel hade dragit ner takten rätt avsevärt, tidigare på natten hade vi loggat ungefär en 7 knop och hade ett ungefärligt ETA till Bilbao till 17 nu loggade vi knappt 4 och Olle började kalkylera med ännu en natt till sjöss. Tanken på cykeln över havet var nog inte långt borta just då. Mat situationen började bli lite jobbig. Tack vare den lilla vattenkokaren kunde vi ju för det få varmt kaffe vilket ökade trivseln ombord med ungefär 100 %, Gustavs välling var ju härmed också räddad, Edith? Ja hon har varit oerhört nöjd med att leva på morötter, kiwi, bröd, apelsiner, the, godis och flingor med mjölk. Värre var det för herrarna ombord. Deras knapra diet tog de verkligen. Lagad varm mat är underskattad. På grillen hade vi de två stilla dagarna lagat middag och det är roligt att se hur gränser flyttar sig. Saker som man knappt skulle ta på sin gaffel blir plötsligt gourmandiska läckerheter, som till exempel:
Bruna Bönor med stekta ägg, bacon, stekt potatis och stekt kokkorv.
Låter det inte underbart?
Morgonens regn förbyttes mot sol och farten drogs på lite med maskinhjälp och simsallabim loggade vi 7 knop igen.
Delfiner byttes mot valar och de spanska bergen började avteckna sig i horisonten. Först såg det bara ut som mörka bulliga moln men några sjömil senare var dom tydliga, som långa böljande höga kullar.
Helt plötsligt hade vi teckning på telefonerna, Olle kunde kolla VISA-news mail, vi läste oroliga sms hemifrån och kunde svara att livet var fullkomligt förträffligt för nu fanns knappt minnen av hunger eller tristess och sjösjuka. Ett stort orosmoment under natten hade varit tidvattnet, skulle vi ha ankommit senare än 21 skulle vi inte ta oss in utan bli tvungna att ligga och driva till 8 på morgonen, rena döden ur alla perspektiv. Men nu skulle vi vara där i god tid så vida inget hände. Å det skulle det väl inte göra? Eller?
Snart nog när vi gick mot inloppet till Bilbao såg Nalle tullen på väg mot oss med hyfsat stor båt och snart nog satte dom i en ribb och kurs rakt mot oss, dock inte ett ljud på radion så vi ropade på dom för att fråga hur de ville ha det men inte ett ord till svar. Har man haft Fransk KBV så vet man att det KAN ta två och en halv timma innan man ser ryggen på dem. För så lång tid tog det för dem att med gummihandskar genomsöka fartyget, intervjua oss om ditten och datten samt kontrollera alla certifikat, försäkringsbrev och alla pass.
Ner till mig kom en tjänsteman ifrån Spanskt tullverk som började med att be om ursäkt att han störde. När fransoserna var ombord fick vi en kurs och fart att hålla, den här gången frågade vi snällt om vi kunde gå in mot hamnen då vi inte ville missa högvattnet, inga problem sa Pablo eller Juan eller vad han nu hette. Vårt samtal skulle ta ca 10 minuter sa han, såvida jag hade ordning på pappren och visste vart vi hade våra pass. Jag uppfyllde samtliga av hans önskemål, svarade på frågor rörandes bruttovikter, masthöjder samt hur många hästar som gömmer sig i maskineriet. Tack sa, tjänstemannen som var obeväpnad och iklädd Dockside seglarskor och inga strumpor!? Hans kollegor var dock beväpnade och bar uniformsenliga kängor. De med pistol hade ägnat ungefär 3,5 minut av genomsökning av fartyget, gjort tummen upp och återvänt till Nalle och Olle på däck där de diskuterade olika restaurangtips och sevärdheter. Jag signerade pappren och tryckt på kopian står det att det Spanska tullverket tackar så mycket för att vi är så tillmötesgående samt ursäktar om de på något vis åsamkat någon form av trubbel. Jag kontrollerade senare kopian av det franska protokollet och precis som jag trodde så förekom det inte några sådana ursäkter från samma ämbete hos den nordligare grannen.
Vid sju seglade vi så in i hamnen som jag tror heter typ Gexcio som snart nog också visade sig att det var det absolut dyraste vi någons satt in näsan i 93€ natten. Precis just i den stunden var det fullkomligt ointressant. Vi skulle duscha, något som inte längre bara var ett privat bekymmer utan nu ett kollektivt problem, alla luktade mer eller mindre illa. Barnen tvagades varje kväll med tvättlappar, men det är inte riktigt det samma som att stå under varmt vatten och bli ren, sätta på sig rena kläder. Som ett mantra rabblade alla maträtter som vi skulle trycka i oss. Jag ville ha hummer, Nalle T-bone och Edith skulle äta jordgubbsglass i stora lass.
Dusch grejen var väl det enda av allt detta som blev som vi tänkt. Med rena kläder, tvättade kroppar gungade vi upp till krogen. Ungefär där tog matdrömmen en annan riktning skulle man kanske kunna beskriva det som.
Men det får vi ta i morgon. Då ska jag berätta hur det är att hålla fast barnen och läsa sagor samtidigt, tekniker för att få av sig kläderna när båten nästan slår kullerbyttor och försöka gå på toaletten. Samt om två hungriga sjömän som fick in en fisk på en talrik på en restaurang i Bilbao efter att ha seglat över Biscaya Bukten.
29 Wednesday Apr 2015
Posted Uncategorized
inVattnet ligger så blankt utanför ventilen bredvid mig att det nästan ser ut som vi rör oss fram genom en blå matta av sammet. Annat väder är visst att vänta men just nu njuter vi av de dagar vi haft här nere.
Som vanligt när familjen annorlunda ska göra någonting så händer det ju tusen saker runt omkring, bra och dåliga, men händer grejer det gör det.
Tisdagen för två veckor sedan hände två stora saker och jag som föredrar goda nyheter börjar med det som var bra; Nalle kom hem efter att ha varit på annat hav i tre veckor och kört tankbåt, säkert roligt det också men för oss är det en glädjens dag när han kommer. Denna dag kom han så tidigt att han kunde vara med upp till dagis och hämta de små änglarna, ja eller för det de små barnen. Ediths lycka vet inga gränser när hon får återse sin stora kärlek i livet, hon blir som en Jack Russel som hoppar upp och ner och nästan briserar i ett moln av mänskliga atomer när lyckan bara bubblar ur henne. Hennes lillebror som fortfarande är en lite mer försiktig general vet nog inte riktigt vad han ska tycka om att få hem sin pappa igen. Sista svängen Nalle var hemma var Gustav oerhört fäst vid sin far och vek inte många meter från honom. Stor gråt och tandagnisslan när pappan åkte och jobbade på dagarna, då denna pappa givetvis inte kan vara hemma och va ledig när han liksom ändå är hemma och liksom i formell mening är just ledig. Däremot när vi så till sist följde honom till bussen för att vinka adjö och inte se honom på tre veckor tyckte Gustav det var oerhört spännande och vinkade som en galning och var jätte nöjd, något som han sedan fortsatte att göra i ett par veckor, då han är så liten och nog inte förstod att fadern redan lämnade bussen efter en timma och sedan fortsatte till Göteborg och inte alls satt kvar och åkte på allehanda bussar så som den till Gryt eller för den delen till Falerum via Kvarnvik, Gustav ropade pappa och vinkade glatt till dem alla. Edith däremot bröt ihop fullkomligt. Hon grät floder hela vägen hem och saknade genast sin pappa så det skar i hjärtat på henne. Vi gick långsamt hem den kvällen, satt och var ledsna hos ankorna borta vid kvarndammen en stund, vandrade vidare med tårarna allt mer sakta trillande nedför kinderna, men nu var det för det bättre, sa Edith. Ankorna hade för det förstått, du, sa Edith, du vill bara att vi går hem och ritar teckningar och dricka varm choklad, jag, ja behöver få va ledsen. Sedan traskade vi hem i tystnad. Inte ens lillebror opponerade sig. När man är ledsen hjälper inte alltid varmchoklad, men det kan för det lindra lite grann.
Ja ja, vi överlevde med råge de tre veckorna. Det blev påsk som firades i Stockholm med massa god mat och äggmålning och precis som jag skrev nyår, så är stora helger för dem som har familjen runt sig. Jag vet att jag skrev då att jag tidigare mest har fnyst åt jular, påskar och pingstar men sedan jag blev fru Dallner och insåg att det nog fanns en mening och innehåll i alla dessa traditionstyngda dagarna så blir det fruktansvärt tomt utan honom. Ännu en gång satt det en ledsen sjöman och en tjutfärdig hustru i varsin ände på telefon och önskade varandra glad påsk.
Påsken den tog ju slut och som sagt var så blev det ju snart tisdag och sjömannen kom hem farandes. När Gustav väl hade fått spana lite på sin far och stoppa ut tungan och pruttat med munnen så står som ett moln av saliv så gick det nog an att kramas lite med. Tyvärr så innehöll denna glädjens dag en smula smolk i sin bägare. Peter vår vän och medseglare som även skulle ha följt med den här etappen trillade nedför lejdaren på sin båt där han bor och landade på ryggen. En tur till sjukhuset visade på kompressioner och en sprucken kota vilket omöjliggör segling för hans del. Trist för oss, helvete för honom. De fäljande dagarna fördes det många resonemang både med varandra men nog främst innanför skallbenen på oss själva. Vad är vi kapabla till själva? Hur många dygn klarar man av att mer eller mindre vaken? Hur mycket vågar man lämna barnen ensamma nere i båten? Tusen frågor med lika många svar. Jag bestämde mig till slut för att vara ärlig, jag ville inte gå över Biscaya själva. Nalle skulle få ta ett alldeles för stort ansvar själv. Det är en sak som i dag då kanalen ligger som en spegel, då kan jag också köra båt, men i ohyggligt oväder och barnen är vakna och Nalle måste sova….jag vet inte, men jag såg det som svårt. Vi diskuterade olika nya medseglare och vart hittar man någon som A, är ledig B, kan segla? Tills vi kom på Olle, Nalles lillebror. Han sitter just nu mest och hoppas på ett nytt amerikanskt visum och köra båt kan han. Ja, sedan kan han ju klättra i berg och springa väldigt långt väldigt fort, vet inte hur det kan användas men det är säkert väldigt bra det med. Så i morgon kväll klockan 18 rullar hans tåg in i Chereborough dit vi är på väg just nu och har varit sedan vid 10 i morse.
I söndags morse 04.45 hämtade taxin oss hos Nalles pappa och körde ut oss till terminal 5 på Arlanda, det är ju därifrån ALLA flyg utrikes går, eller? Njae, vi letade en stund och lite sena var vi redan från start så paniken var total när vi kollade bokningen, terminal 2, jäääävlar. Ut och fånga en ny taxi få in barn och all våran packning, bort till rätt ställe och när Nalle skulle betala skrattade chaffisen och bjöd på resan. Det var tur det för några timmar senare åkte vi taxi i Paris för närmare 600 kronor. Det går att åka tåg från flyget till järvägsstation, absolut, med allt vårt bagage, våra barn samt Gustavs vagn. Det går, jag vet, men det går tusen gånger enklare att direkt hoppa in en taxi, istället för att göra som min man. Man släpar sin redan lätt irriterade familj med ett antal kollin bakom sig till andra sidan flygplatsen, en tur på cirka 20 minuter. Ställer ifrån sig familj och packning för att stå i kö i ungefär en kvart på station. Bli förevisad de olika tågbyten som kommer att krävas för att nå vårt tåg samt inse att det kostar drygt 20 €, därtill få sig en avhyvling av hustrun för att man tagit med fel resväska. En som bara innehöll skräpkläder och nog för evigt skulle bli kvar i Stockholm hade nu fått följa med till Paris till förmån för den som innehöll barnens alla kläder och som snyggt och prydligt nu står i svärfars källare.
– Vi åker taxi, väste maken mellan huggtänderna!
Lite tåg och lite buss så var vi så småningom om framme i Honfleur. Båten var en glad överraskning, varm, torr och framför allt kvar. Barnen blev så där saligt överlyckliga att komma hem. Hem till sina grejer, hem till det kända. Modern och faderns lycka och någonslags frid infann sig också. Vi torkade bort det värsta dammet och hittade en flaska billigt bubbel ombord. Missade affären innan stängning men ombord finns ju det mesta kvar, så den romantiska middagen vi hade föreställt oss med musslor och champagne förbyttes till nudlar och mineralvatten och jag kan lova att man somnar minst lika gott i soffan på det också.
Två dagar sprang i väg. Fix med båten, skrapade ihop den sista dieseln som fanns ombord ty ingen finns i Honfleur att köpa. Tömma henne på nästan 2 kubik vatten som ingen hade tömt innan vi åkte hem, få ordning på strömmen då hon var lite batteridöd när vi kom ner. Undan för undan var hon så resklar och vi med. På nedåtgående högvatten lämnade vi en av de vackraste städer jag sett och satte näsan mot Cherborough. Tidigt i morgon bitti på högvattnet smyger vi in och sover en stund. Sedan väntar ett högeffektivt dygn. På fredag går vi vidare och som det ser ut nu hoppar vi över Brest och går rakt ut mot Biscaya, men som någon sjöng; -”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall. ”
Nu ska det väl mycket till innan vi hamnar just i Hudiksvall, ja det skulle väl va om jag lämnades ensam alldeles för länge vi rodret. Men jag har sagt så många gånger att nu åker vi hit och dit och är framme både nu och då och så många gånger fått bita i det sura äpplet och medge att vi är någon helt annan stans och kom fram någon helt annan gång, så jag passar mig lite grann numera.
Vi hörs från nånstans och nångång kommer vi fram till något om vi inte helt åker vilse.
Detta skrevs en tisdag efter att vi lämnade Honfleur. Bristen på internet har varit total därför blir det het konstigt med kronologin.
19 Sunday Apr 2015
Posted Uncategorized
inHistoriskt sett så vet ni ju alla att jag inte alls är bra på att fatta mig kort utan mina utläggningar råkar bli kilometer långa men nu skall jag inte bli långsam alls, det är jäkligt kallt om fingrarna. Det finns som bekant ingen rättvisa i denna värld vilket vi blev påminda om så fort vi stoppade näsan ut ur lejdaren i fredags morse. Vi hade ankommit Honfleur sent i söndags eftermiddag i rejäla vinterkläder från Stockholm och möttes av strålande sol och dryga 20 grader i Paris. Tisdagen bjöd på uppåt en 26 och som sagt var fredagen på 11 och ösregn. Olle, Nalles lillebror som i stället för Peter är med och gastar var nästan lovad shortsväder, vilka nog ligger kvar längst ned i hans packning om han inte bär dom under alla andra plagg som går åt för att inte frysa ihjäl. Vi lämnade Chereborouhg tidig morgon i en jäkla vind från sämst tänkbara håll, rakt mot bryggan men snäll hamnpersonal kom ut med sin ribb och gav ett handtag i rätt riktning. Gunget kom liksom med en gång! Annars brukar man ha en stund på sig men så fort sista tampen var lossad så vräkte sig båten ut och sedan dess fortsatte det. Situationen ombord kunde ha varit betydligt värre ur illa mående perspektiv ty kvällen innan för att fira Olles ankomst inhandlades det två stora tråg med musslor som skulle kokas i litevin med mycket vitlök och sköljas ned med ett par flaskor bubbel. Hade vi satt i oss dom hade vi nog toppat illamåendet solen del upplevde redan 100 meter utanför kajen. Men även med sköljning och sedan två timmars vädring så gick det inte att tro att musslorna var annat än sura, så var även skepparen! Ilsken som en bålgeting kastade han ner samtliga ohyggligt stinkande odjur i en påse och med sin bekanta cykel åkte han tillbaka till affären där dom två timmar tidigare inhandlats. Nu är det så med det här landet att kunskaper i det engelska språket är om ens existerande så i alla fall väldigt mediokra. I denna affär fanns ingen. Nalle öste tillslut ut asen i påsen tittade hotfullt på personalen varpå alla förstod att den svartögde mannen med självdöda musslor var inte helt nöjd. Maken hade nu frågat 15 olika människor i detta varuhus om någon talade engelska, parle vous anglais? No svarade alla. Nu höll det på att gå till handgripligheter, kunden krävde att samtliga andra paket skulle öppnas. Till än början erbjöd han sig att betala men när det visade sig att alla var lika dåliga fick han behålla sina pengar, fick 5€ tillbaka plus lite räkor, detta medans maken mellan tänderna uttalade lite olika svenska besvärjelser samt frågade dem om de Parle vous Nam Nam? Och precis som mellan barn utan gemensamt språk så förstod de varandra tillslut. Den arge mannen var missnöjd ochbutiksbiträdet började frukta för sitt fortsatta arbete bakom fiskdisken. Den arge köpte mer räkor och cyklade hem och förhoppningsvis hade dom något krisbearbetnings program som damen kunde ta del i och därmed var alla skapligt lyckliga. Nåväl, åter till gunget. Hade vi nu fått i oss musslorna hade kräkskatastrofen varit ett faktum men nu så låg det mest ett litet moln av illamående. Olle kände av sjön mest hela tiden och Edith och Gustav kräktes rätt bra fram på morgonkvisten. Strax innan midnatt fick vi en uppdaterad väderprognos men då var det försent att göra så mycket åt det. Strax innan var jag upp och pratade med Nalle som trodde på ungefär två timmar innan sjön skulle lägga sig lite och vi rundade udden mot Brest. Efter som vi fått ombord Butan i stället för Propan kan vi inte laga mat och ettbyte skulle ske i Brest. Två timmar senare skrapar jag ihop alla krafter och släpar mig upp på däck då häver båten från den ena sidan över på den andra och undrar hur det går med dom där två timmarna, prova med tio vrålar skepparn tillbaka vinden har vänt. Mycket har jag varit med om men det här var nog värst hittills. Det som inte var stuvat flög omkring inne båten, tack och lov var däck rejält surrat så till och med persiljeplantorna står kvar. Barnen och jag åt chips, kakor, lite frukt till nattamat vilket gjorde dom överlyckliga och vem vill inte ha glada barn. Vid sex tiden på morgonen kom Olle ned och berättade att vi skulle gå in mot Roscoff istället för Brest vilket var en oerhörd lycka. Gustav tog då och då ut nappen och kräktes i sängen, det värsta torkades bort med tröjärmen, Edith kröp ut till toaletten efter att en gång provat att gå varpå hon i nästa sjö flög som en kanon kula tillbaka samma väg väg som hon kom men man utvecklar tekniker och metoder för allt. Nio på morgonen knöt vi fast och allt blir tyst och stilla. Vad vi kan se i spåkulan så får vi det lite gungigt runt Brest i morgon sedan stillnar det ut. Vi tror Gud om gott och i bästa fall hörs vi ifrån Bilbao om fyra dagar, eller från någon annanstans, vad vet jag.