Vi återvände till Martinique efter en sista natt hos Marcus på Dominica. En långsam tur ned till S:t Pierre som verkligen är en höjdare. Ett elände att klarera in i, då de sällan eller aldrig har öppet, men i övrigt väldigt vackert. Barnen och jag hängde på stranden medans Nalle ägnade två dagar åt just inklarerings bekymren. Solen sken från klarblå himmel och livet var så där lätt och gott. Mitt i det så ljuvliga fick så Nalle besked från Ungern att hans så älskade farbror tillika gudfar hade vid 90 års ålder somnat in.

Solen mörknade lite och man kände för första gången en sådan påtaglig uppfattning av avståndet hem. Vi kollade möjligheter för honom att flyga ned till Budapest och närvara vid begravningen men var för sent ute vilket gjorde det helt omöjligt att för rimliga pengar ta sig dit. Den fredagen rådde det någon slags kompakt tystnad ombord. Det var i allra högsta grad väntat att den gamle mannen skulle gå bort, men då man inte kan sörja i förväg, när man är i närheten, så blir det som det blir.

Dagarna gick och snart nog var allt som vanligt igen. Vi passerade åter igen Les Marine och gick in och storhandlade. Detta var nog barnens bästa dag på länge, inte för att det direkt går någon nöd på dem till vardags men när möjligheten till lunch på Mc Donalds dök upp då sprang Gustav så fort de små benen bar och när dom till slut sprang fortare än vad han hade förmåga till for han med armarna rakt ned i asfalten. Pojken grät så tårarna sprutade och armbågarna var fulla med grus, blod och småsten. Men lyckan över en Happy Meal kartong och ett lekrum översteg smärtan och snart nog var han på bana igen. Det goda med Donken är tre. Snabbmat, lekrum och WIFI och allt detta för en rimlig peng. Redan samma kväll gick vi ut till S:t Anne igen och återsåg andra Vikingar. Micke och Lotta på Svea af Vallerviken, Oliver och Carlott på Icelander. Den här världen här borta är inte så nämnvärt stor, det är lite som att tuffa omkring hemma i skärgården, alltid möter man någon som man känner. Vi turade upp norr ut igen och gick in i Le Anses d’Arlet, ett samhälle inte större än två gator. Men så underbart. Barnen och jag parkerade omedelbart på stranden och lyckades för första gången på 3 månader bränna oss i solen. Vi byggde sandslott, samlade snäckor och bara va. Ombord kämpade Nalle med watermakern som aldrig och då menar jag aldrig har varit ens en smula medgörlig. Han har ägnat dygn sammanlagt med att läsa manualer och för en gångs skull även följt dem. Eländet har besvarat hans vedermödor med att gå upp i tryck, sucka lite och slå av. Nalle har enligt vanligt maner hotat den till livet samt att få en enkel resa ned på havets botten men inte ens i ren förskräckelse har den producerat så mycket som en enda droppe vatten mot förväntat 30 l per dygn. Innan dödsdomen över den var fullbordad och Nalle iklädde sig rollen som dess bödel bjöds Micke på Tamara ombord. Efter att ha mätt ström och lirkat med den visade det sig att den på riktigt faktiskt var trasig. Ingenting att ens lägga ned tid och möda på. Lagning får bli på varvet nere på Trinidad och tills dess stänger vi luckan om den och låter de två surpellarna hålla sig i från varandra. Kvällarna ägnade vi åt att äta. Vi var fyra svenska båtar, alla sprugna ur Viking Explorers, som rensade kylskåpen på våra båtar och lagade mat på vad vi hade. Det är dagar jag så varmt kommer att minnas länge. Visst är hela resan fantastisk på alla vis, alla platser vi varit på, underbar segling, all tid tillsammans, men det jag verkligen i hjärtat kommer att behålla är alla sköna människor. Hela gruppen av Vikingar har varit en så himla hyggliga mot varandra, så hjälpsamma och verkligen bjudit på sig själva, sin kunskap och sin erfarenhet. Alla vi båtar kommer från 1000 olika förutsättningar. En del har gjort det här förut, en del har kapp seglat och andra har knappast lämnat sin egen skärgård. En del har super stora fina och välrustade båtar andra har pyttesmå och seglar utan mer än nödvändig utrustning. För alla har det så vitt jag vet gott bra. Alla har tagit sig över Atlanten och tuffar nu omkring här runt bland öarna.

Givetvis så blir det ju som i alla större grupper av människor så kommer man varandra mer eller mindre nära och vad som blir kvar när vi väl är hemma, det har jag ingen aning om. Det kanske bara var i det här sammanhanget vi hade en massa gemensamt.

Sista kvällen var vi ute och käkade allesammans. Vi hamnade på en mörk bakgata dit någon pekat när vi frågade efter en öppen restaurang. Vi gick och vi gick. Det var alldeles mörkt och det enda som hördes var havet som kluckade och grodorna som levde rövare i mörkret. Jag var rätt säker på att någon väntade oss i mörkret som minst av allt ville servera mat. Men rätt som det var öppnade sig ett staket och där innanför låg en fullkomligt fantastisk restaurang där jag åt den i särklass godaste tonfisk jag någonsin ätit. Fantastisk mat, underbara människor och fina Tomas på Condios som så klokt sa, – Jag tycker vi dricker rött vin, för det tycker Jonna om.

Hur kan man inte tycka om en sådan snubbe? Maten var så god så jag lyckades till och med få i mig en citron tarte även att magen stod i elva hörn. Trötta och mätta gick vi sedan i vattenbrynet hem. Himlen var kolsvart, bara stjärnorna som lyste oss hemåt var uppe. Väl vid dingebryggan var det dags att säga hejdå till alla. Tamara som väl kanske tar upp och åker hem eller fortsätter ut Panama, Tomas och Condios som seglar hem i vår och så Mårten med sin lilla Soffi som väl inte vet vart han tar vägen ännu. Soffi som måste vara den båt med mest själ av alla. På något vis har hon förmänskligats, kanske för att skepparen ombord har varit så fäst vid sin lilla tjej.

Vi gick på morgonkvisten med näsan mot S:t Vincente. Ett jäkla blåsande och en hemsk sjö och framför allt en makalös ström gjorde att vi i stället gick in på S:t Lucia i en pyttevik. Detta var en lördag och det är ju märkligt att en by inte större än Gryt hemma i skärgården kan ha ett sådant nattliv. Fram till gryningstimmarna var det en massa skön musik och folkliv. Vi blev anvisade boj på kvällen för en del pengar, för det får man ingenting annat än någonstans att hänga fast båten. Av de som bor där erbjuds man ständigt varor och tjänster och det är ett bekymmer hur fasen man ska förhålla sig till det. Jag vill verkligen inte vara ovänlig mot någon, jag förstår deras önskan att kunna tjäna lite pengar på oss turister, men vi är heller inte gjorda av pengar även att vi med deras ögon säkerligen lever i sus och dus. Det är som Nalle sa någon dag, – Jag skulle gärna hjälpa varenda människa här som vill sälja frukt, fisk, hämta ens sopor eller ordna utflykter, men då har vi nog inte riktigt råd själva att fortsätta resan. Det handlar inte ens för oss om små pengar. Bojarna kostar runt en hundring natten och att få ingen passad i land en femtiolapp. Några tackade i all vänlighet nej till att få jollen vaktade när de var i land och handlade, när de kom tillbaka var gummit förvandlat till tagliatelle och det är ju lite tråkigt. Vi lämnade S:t Lucia för sista gången den här resan och smög ut faktiskt utan att varken ha klarerat ut eller in. Vi hissade deras gästflagga och låtsades som om det regnade gav oss i väg som om vi aldrig varit där. Sedan ägnade vi en hel jäkla dag åt att ta oss 35 nm till Vincente. Först blåste det absolut ingenting och det goda med det var att vi hade en obetalbar delfin och grindvals föreställning på vägen ut vid bergen. Landskapet i sig är så vackert med de höga lummiga bergen att det sedan flänger omkring både valar och delfiner runt kring båten gör det inte sämre. Sedan kom vinden och då vi senaste tiden minst sagt har haft en del maskinella bekymmer är inte motvind och motström i direkt optimalt. Motorn har sedan avgång i Lagos gått som klockan. Det har bara varit att vrida om nyckeln och trycka på knappen, sedan har det sagt brum och i väg har det gått. Nu kom helt plötsligt inte brum alls. Nalle tryckte och tryckte men brummet ville inte komma. Till sist lyckades han tvinga igång henne och när vi kom fram till ankringen i S:t Pierre visade det sig att oljan var full med vatten. Hon tömdes dagen efter på all gammal olja. Ny för 1500:- köptes samt att vi fyllde på med kylarcement. Experimentet så ut att fungera och vi slog oss lite för bröstet och tänkte att det var kylar vatten som tyvärr letat sig in. Kanske en blockpackning och det har vi ju varit med om med gamla Sparven och har ett hum om vad det kostar. Snart var bekymret det samma igen, men när Kapten Supersmart hade fått tänka efter lite så klurade han ut att det nog var det motsatta. Inte kylvatten utan sjövatten. När vi hade stampat i sjön i åtta timmar utan att knappt röra oss framåt fick han nog. Dels skulle vi in på en ankring vi knappt visste fanns. Vad vi kunde se låg inga andra båtar där och tyvärr finns det en del historier som inte slutat lyckligt i de här trakterna så vi hade ingen lust att komma in på småtimmarna som sjökortet visade om vi skulle fortsätta för segel. Motorn hoppade i gång på 7:e försöket och oljetrycket var väl inte det högsta men gick gjorde hon och in på ankringen tog vi oss. Viken in var superliten en enda båt till låg där och ytan att ankra på var betydligt mindre än vad sjökortet visade. Sista timmarna var Edith så hungrig så hon höll på att bli tokig.  I ett mycket svagt ögonblick när båten behagade att inte uppföra sig som en apa lovade jag att baka pizza, av detta kan man väl tillslut fastslå att jag på riktigt inte är klok. Edith stackarn grät och förbannade att deg måste jäsa och dessutom två gånger. Vad det beror på vet jag inte men sista tiden har jag verkligen känt av sjön. Inte så att jag hängt över relingen, men jag har definitivt inte mått bra. Att få för mig att stå nere i byssan när båten lever rövare är bland det mest korkade jag gjort. När jag precis hade börjat göra hennes pizza ropade Nalle ner att nu kommer det gunga. – Jasså, nu kommer det att gunga! och va fan gjorde det innan??? Med livet som insats lyckades jag få ihop något som påminde om en Hawaii, kastade in den i ugnen och störtade upp för frisk luft och tittade på havet en stund. En kvart senare satt hon med sin efterlängtade middag i knät och jag har aldrig tror jag sett någon så lycklig.

 

Pizzerian stängde på grund av dåligt väder och öppnade inte förrän vid låg ankrade i Chateaubelairbay. Gustav som i ren hunger somnat ifrån tillvaron vaknade när jag satte honom framför pizzadegen och presenterade menyn till en överlycklig pojke. Ja, det finns dagar som slutar så oerhört bra. Alla somnade mätta som fem proppar och motorn tömdes på sjövatten innan hon stängdes av och startade snällt när man vred om nyckeln. I går begick vi ytterligare ett av de säkert 100 misstag vi gjort under denna resans gång. Lärpengar får det väl kallas för. Vi klarerade in i denna lilla by som är stort som en tredje del av Valdemarsvik. Upplysningar om kontorets belägenhet kostade 2 cigaretter samt två liter flaskvatten av en förbi roende liten gubbe. Med adressen på fickan tog Edith och Nalle dingen in till land där den vaktades av en ung man för sammanlagt 25 ECD, arbetet övervakades av en äldre kollega med en stor machete på magen. Då det var söndagsmorgon skedde så klareringen i samma byggnad som mannen vars arbete var att stämpla våra papper bodde. Han kom helt enkelt ut från övervåningen av sitt hem, låste upp en dörr på entreplan och där sköttes pappersexercisen som tillslut kostade 600 svenska kronor. Då bjöd han på barnens vistelse i landet. Jag begriper inte hur andra far omkring här på Grenadinerna med att enbart betala någonstans skatt mesans vi i princip blev rånade. Dessutom hade gubben mage att beklaga att flesta bara smyger in i hans ankarvik och går i gryning utan att klarera in. No shit Sherlock! Jag kommer aldrig mer göra det. Aldrig!!! Lite bunker att frukt och svindyra cigaretter så hade den lilla trippen kostat runt 1000 kronor.

Vi lämnade dom på förmiddagen och följde kusten ned. Efter någon timme så kom vi till Wallilaboubay och återsåg en del av inspelningsplatserna. Klippan med hål i där de tre hängda piraterna var samt bryggan Jack Sparrow klev iland på finns där. Vi hann inte sätta in näsan förrän vi var omringade av småbåtar som ville visa oss allt och sälja ännu mer. Walt Disney sägs ha lämnat kvar alla kulisser och byggnader efter inspelningen och sagt att de fick göra vad de ville med det. Tydligen ville de inte särskilt mycket för som jag förstått är det mesta helt förfallet och endast klippan finns väl kvar och det lär den väl göra i en miljon år till. Men visst var det ett historiskt ögonblick när Lady Sparrow om än bara för en halvtimma fick sätta in näsan i sin rätta miljö. Vi gick aldrig iland, trots löften om vattenfall och en massa andra sevärdheter utan flöt vidare nedåt och vid 17 var vi framme i Kingstown. Efter en del svårigheter med att ens komma hit, vind och ström rakt emot oss såg vi lagunen framför oss men vi så också att vi aldrig skulle kunna komma in. Senaste mätning var gjord i slutet på 70-talet och sjön bröt och vräkte åt alla håll och kanter så vi fick vända. Lösningen blev en liten gubbe i en dinge som lotsade in oss på andra sidan och för 60 ECD ligger vi kungligt på boj. Innanför oss finns en restaurang med ett toppen wifi som når ut till båten, vilket innebär att alla stundtals är överlyckliga och åtnjuter alla tänkbara filmer på Youtube för att i nästa ögonblick vara färdiga att slita huvudet av varandra vartefter telefoner och paddor tar slut på batteri eller båten flyttar sig en smula vilket avsevärt försämrar möjligheten till kontakt med omgivningen.

Vi går nu mot slutet av vår resa. Den 6:e förväntas hon vara på varv på Trinidad och det lutar åt att vi flyger hem den 11:e. Hem och jobba ihop en ny stor påse med pengar. Vad som sedan händer vet vi inte, men av alla dessa lärdomar vi gjort under de här snart 4 månaderna kommer det bara att bli bättre.

Eder utsände i Kingstown.

 

 

 

 

Foto: Jonna Dallner

Vi vaknade som vanligt tidigt på morgonen denna lördagsmorgon, den tredje dagen i mars. Länge låg vi och lyssnade på det stilla klucket mot skrovet och hörde staden framför oss vakna. Musik, tuppar som gol och alla de andra ljud som människor sprider.

Kvällen innan hade vi kommit in i mörkret och blivit anvisade en boj då det inte gick att ankra. Ur mörkret kom en liten båt med en strålkastare och Marcus ombord. För ca 200 kronor fick vi en boj och hans beskydd. Vi suckade och betalade. Han berättade kort att hans hem blåst bort i orkanen och alla måste hitta inkomst här och vi nog gjorde ett klokt val att betala, framför allt för vår säkerhet. Som vanligt tänker man alltid att man är rätt godtrogen och snällt betalar både för ditten och datten och allt som oftast låter man sig luras. Beskydd eller inte, bojen behövde vi för ankra gick inte och fortsätta upp i mörkret var vi inte heller så sugna på.

När Nalle lämnade sängen för att i vanlig ordning servera mig kaffe på sängen möttes han av en helt obegriplig syn. Marcus hade ju förvisso sagt att inget fanns kvar vilket är lite svårt att ta in, men när man väl såg det insåg vi hur rätt han hade. Ingenting finns kvar.

I slutet av september förra året härjade ovädren här i Karibien, de pendlade i skala 4-5, där 5 är vindar på över 70 m/s, enligt Saffir-Simpson skalan. Jag har en kort stund upplevt drygt 30 och trodde jag skulle dö, däröver kan jag inte ens föreställa mig vad det innebär. Jag tror alla följde utvecklingen på Tv, nyheterna sände inslag från öarna som uppmanades att evakuera eller förbereda sig för katastrofer. De som förväntades drabbas värst skulle lämna öarna eller dö. Hur det skulle gå till att lämna förstår jag verkligen inte. Min uppfattning om för det Dominica, är inte att de direkt badade i pengar innan orkanen heller, så för vilka pengar dessa människor skulle fly för, det vet jag inte. De flesta människor levde i största mån på turister eller småföretagsamhet. Det finns inga naturtillgångar som ger goda inkomster till staten vilket får till följd att de själva får betala barnens skolgång och sin egen sjukvård. Ön har sedan den 3:e november 1978 varit ett eget land då de skiljde sig från Storbritannien och har därmed inte som grannön Martinique ha Frankrike att hämta ut veckopeng ifrån. Flera gånger tidigare har ön drabbats av orkaner, i slutet på 70-talet passerade David här som även den utplånade en del av hus och tillhörigheter.Men ingenting har ens påmint om Maria.

Denna gång visste man om att orkanen var på väg. Den klassade ned från en 5:a till en 4:a och man avvaktade. Snart ändrades det igen och man uppmanade så många som möjligt att ta skydd i de skyddsrum som finns samt att försöka ta sig uppåt i den mer höglänta terrängen. Landets premiärminister, Roosevelt Skerrit, skrev i ett inlägg på twitter, -” Nu är det guds nåd enbart som kan rädda oss” Själv blev han räddad efter att ha fått sitt hus sönderblåst och fyllt med sten och bråte. I den utkant av Roseau där vi ligger tog de flesta till flykten i kyrkan som tack och lov höll. Tyvärr var det många som inte trodde det skulle bli så farligt och av dem saknas många. Enligt uppgift härifrån dog ca 60 personer samt 30 är försvunna. Av dessa är ett antal barn som försvann i tumulten.

I går tog Marcus emot oss i sitt hem där vi fick träffa delar av hans familj, bland annat hans dotter som var runt fem månader den dagen. Under åtta timmar pågick orkanen som värst, åtta timmar, det är en oändligt lång tid att knipa fast sina barn och inse att man förlorat allt. Marcus, hans fru och barn har inte längre något hus utan bor hos bekanta i vad vi hemma skulle kalla för skjul eller uthus. Det finns inte längre något innertak utan bara ett plåttak som han själv skarvat ihop med det de hittat. Fattigdomen är omfattande, inga turister kommer längre, de två stora hotellen söder om oss längs stranden är helt i ruiner och inte många båtar stannar här. Elektriciteten är fortfarande, sex månader senare inte helt fungerande så i de flesta trädgårdar står ett elverk och skramlar. Marcus hade också ett, men då valet kom mellan att döpa sin dotter eller ha ström några timmar blev valet enkelt. Nu bor de i ett hus utan el men har en döpt dotter. Vi vandrade sedan tillsammans genom förödelsen. En tragedi som vi och många andra följde på avstånd via nyheterna. Kanske lyssnade vi mer intresserat då vi var på väg hit men snart slutade media sända härifrån, ingen bad längre om hjälp så vi levde nog i en tro att allt var i det närmaste återställt.

Det var en enorm sorg att gå runt i ödeläggelsen. Jag frågade Marcus flera gånger hur det någonsin mer kan bli vardag här. Hur blir livet som vanligt. Han tittade på mig med sina smala bruna och ganska tomma ögon, – Vad har vi för val? Vi överlevde, vi måste leva vidare. Vi gick uppför en lång backe där övervåningar på husen bara var borta. Det var som han sa, det fanns för det en rättvisa i orkanen, den skördade jäms över. Den tog inte bara de fattigas hus, den slet överklassens i stycken med. Hur väl armerat det än hade varit så fanns ingen nåd vinden, vattnet och bråten tog allt i dess väg. Det bildades flodfåror där vattnet fullkomligt vräkte ned och med det också träd stockar och stora stenar. Vi gick längs det som varit gator men nu bara var stenrösen och små flodfåror där vattnet letade sig fram, det var här de hämtade sitt färska vatten en ganska lång tid efter katastrofen. Ingen infrastruktur fanns. Vart efter vi kom högre upp pekade Marcus in bland husen eller resterna av dem och berättade vem som bott där och vilka som saknades eller begravts i massorna och av sina egna familjer grävts fram. Till sist nådde vi den högsta toppen som det med viss möda gick att ta sig till. De sista metrarna gick vi på en stig på raskanten som kanske var 40 cm bred, nedanför var en ravin på sex meter, det var vägen hem till vår guides kompis. Uppe på alla rasmassor låg ett hus, ett hus som för det exteriört var skapligt oskatt, bredvid på samma tomt låg ännu ett hus, ett hus helt inbäddat i sten och bråte. På ena sidan kunde man se ingången till huset och delar av ett fönster, inuti var det så fullt med stenar att det inte ens under en mansålder skulle kunna gå att tömma det. Miljoner små runda stenar och lika mycket rötter och annat som kommit ned från bergens bördiga sluttningar. Allra längst upp på berget fanns ett litet trähus, kanske på 20 m2, jag tittade upp på det och Marcus skrattade och sa, -” Ja, just ja, det där huset klarade sig ju med. Hans tak blåste av, men själv var han helt oskadd, en riktig rastaman, du vet, de dör inte”

På balkongen i det minst skadade huset satt en kille i kanske 20-årsåldern. Han bodde där med mamma, pappa, flickvän, sin syster och systerdotter i Ediths ålder. Vi stod helt tysta och bara skakade på huvudet. Han kom klättrande över stenblocken och ville ha ett par cigaretter och i gengäld berättade han sin historia. En av alla dessa likartade. Historien om att förlora allt, spotta i nävarna och gå vidare. Om kärleken till sitt land tacksamheten för att ha överlevt. Jag frågade om jag fick ta lite bilder, kände att jag absolut inte ville frossa i deras elände eller bli sensations turist, men han bara skrattade och önskade mig välkommen att ta så mycket bilder jag ville. Jag ville så gärna berätta deras historia och framför allt vad som är situationen nu.

Foto: Jonna Dallner.

Direkt efter kom hjälp från Martinique, USA och många andra håll. Dels som ren arbetskraft att schakta bort allt som dragits omkull, mat, förnödenheter, gräva fram deras familjer, soldater som hade till uppgift att hålla lag och ordning. Man blir nog exakt så kriminell som man behöver och plundringar är nog ofrånkomlig. Den första tiden fanns ingen el, inget vatten, taket på öns största sjukhus hade försvunnit, inte förrän nu mognar den första bananstocken.

Nu har all hjälp åkt hem och inga turister kommer. Det ser bättre ut längre norr ut på ön. En del finns kvar av inspelningsplatserna från Pirates filmerna som lockar turister, vattenfall och regnskog, men till de här platserna kommer ingen. Vi blev kvar här i två dagar och har betalat vår beskyddar och boj peng. De andra som kommer går så fort de kan på morgonen och sätter troligtvis inte in fot i land. Jag har som vanligt ingen lösning på de stora bekymren i världen men om mina turistpengar kan hjälpa en familj att få ett tak på sitt hus, eller så småningom köpa ett elverk då ska jag vara nöjd med hela min resa här. Marcus är allfixare och guide. Han var en av de allra första att försöka få ordning på hamnen och tillsammans med en för alla okänd svensk seglare byggde han upp den enda bryggan som finns här. Man kan nog be honom om hjälp med allt tror jag.

Jag råkade bara hamna här, de som bor här, ja de bor här och det här är deras verklighet. Om några timmar knyter vi loss och går vidare norr ut. De som bor framför oss nere på stranden de fortsätter att leta plåt och träbitar som går åt för att lappa ihop sina hem och föröka leva ett så vanliga liv som det går. Själv kommer jag aldrig glömma varken Marcus eller byn och jag kan bara önska att fler av oss seglare stannar upp här ett par dagar. Gå iland och prata med människorna, låt dem visa sin himla charmiga stad med så många olika miljöer, handla här och därmed vara med och bidra till att de kan resa sig upp igen.

Jag lämnar den här utkanten och Marcus ankarvik i utkanten av Roseau, jag är nog inte en annan än vad jag var häromdagen när jag kom hit, men jag har sett den första naturkatastrofen i hela mitt liv och förstått lite grann av omfattningen av det jag såg på TV. Jag har mött människor som med all sannolikhet mist någon de tyckte om. Ödmjukheten och tacksamheten inför att just jag fick alla de möjligheter jag fick, enbart genom att födas där jag gjorde är större än någonsin och jag tar mycket med i minnet men bland det starkaste var synen av en sådan omedelbar medkänsla Marcus visade när Nalle berättade om båten som brann upp. Hur får människor så stora hjärtan?

Eder utsände i Roseau, knappt 6 månader efter orkanen.