Det är kanske inte riktigt så illa som det låter men fladdermössen är tämligen aktiva nattetid och medger inga öppna luckor som får in den svala vinden nattetid. Vi låg granne med en katamaran häromnatten som också de upptäckte det som barnen här trodde var fåglar förra året. Trötta och mitt i natten stängde mannen ombord bara hyttdörren om sig och sin fru och återvände i säng. Morgonen efter imponerades vi stort av att de likt oss var uppe i gryning och städade som galningar, till skillnad från den här besättningen som lojt tittade på med varsin kaffekopp i handen. Aktern på de stora katterna är ofta helt öppna, tänk glasdörrar man skjuter ut, där innanför är det en stor salong och innanför en rejäl byssa, vi pratar alltså om båtar på 50-70 fot.

Nu hade för det fladdermössen haft efterfest, ungefär som att lämna 40 vilda tonåringar vind för våg och det var alltså orsaken till storstädningen i arla morgonstund.

Vi har åter kommit tillbaka till Mustique. Ännu en vansinnigt vacker ö. En grönska, frodighet och skönhet som inte mycket kan mäta sig med här. Hibiskusar som är meterhöga, boganvilior och svärmorstungor som här växer som häckar.

Vi kom hit via Union Island, klarerade in ute på flyget då vi med en kvart missat öppettiderna inne i Clifton. En bra sak här är att det är väldigt nära till allt. Tio minuters promenad och det första mötet med en landsköldpadda senare var vi där. Snabbt och smidigt hade vi besökt alla tre som ville se pass, titta på barnen så det stämde att en ungefär 8 och en annan var 5. Därefter stämplades alla pass med ett par rejäla stämplar, vi betalade och därmed kan vi resa omkring som vi vill i S:t Vincente och öarna, Grenadinerna som vi vill.

Ett dygn senare lämnade vi Union och gick upp till Mayreau. Enligt AIS’en fanns inte en båt inne i bukten och det var ju anmärkningsvärt på alla vis. Hade något hänt på ett år? Att man inte får gå dit längre? Eller fanns det något väder som vi missat helt? Det har gått en jäkla sjö här borta efter ett oväder uppåt USA där det på sina ställen varnades för 5 meter höga vågor men det borde inte va förklaringen och det var det inte heller. När vi rundade udden så var det som vanligt, massa båtar i ett enda huller om buller. Förklaringen var så enkel som radioskugga mellan bergen. Tittar man på Marine Traffic så ser det ut som om vi nästan kom fram och VHF’en var knäpptyst i fem dygn.

Vi var där förra året med, en ö som liksom slog rot i våra hjärtan. En lång strand som där den är som smalast bara är 50 meter bred med Tobago Kays på utsidan. Åt det håller ägnar sig folk åt Kate surfning medans vi andra hänger på resortens strand hela dagarna. Snyggt, rent och gudomlig mat. Inte alltid får man det som hade för sig att man beställde men det som serveras är bland det bästa jag ätit här. Undrar ni vad det värsta är så kan jag starkt avråda hotel Clifton på Union Island. Jag tänker inte gå in på några detaljer men det var hemskt, både smakmässigt och ekonomiskt.

Det var på Mayreau jag förra gången träffade Lördag, Rob och Snake. Tre rasta män som jag blev så oerhört tagen av. Rob tog emot mig en hel lördag eftermiddag och berättade om sitt och öns liv. Sin nyfikenhet på människor och om sin kärlek till livet. Snake som var jämngammal med oss som aldrig lämnat ön och som aldrig sov. Hela restaurangen är byggd av träd som fällts på ön, körts ner till Union och där förädlats till virke, tillbaka fraktats och sedan målats i regnbågens alla färger. Överallt finns stora målade röda hjärtan, de flesta i en klass som Gustav 5 år hade gjort det, en plats så fylld av värme och kärlek.

Nu kom vi tillbaka.

Till en trött och tandlös gammal farbror. Förvisso tror jag innanför dimmorna att både Snake och han kom ihåg oss. Enligt egen utsago gick affärerna bra, för vår egen del såg vi inte några andra gäster än oss. Ett av Snakes uppdrag är att inifrån och genom plankorna locka in människor som går ute i den branta backen som dom antingen går upp eller nedför, men allt färre gör det. De som ankrar i viken på den sidan erbjuds numera en liten buss över ön ned till den mer livliga delen av ön. Den del där fattigdomen och utslagningen väl inte är riktigt så påtaglig.

Affärerna är inte som tidigare hos Rob. Han själv är det inte heller. Hans pigga ekorrögon är grumliga och tanken lika så. Jag har nog 30 bilder på honom från förra resan. Den här gången tog jag ingen. Jag låter Rob få vara nu. Det skulle förvåna mig mycket om han finns kvar på sin bar nästa år, men för min egen del stänger jag dörren om honom varsamt efter mig. Han lärde mig mycket de timmar jag spenderade där men nu får han vara i fred för mig. Han är nog på väg in en dal där rökat och ölen till sist bäddar in honom i ett dunkel där han får vila. En hårt arbetande man måste också få bli trött. Dagen efter återvände jag för vad jag tror blir den sista gången, Snake hade lovat mig medicin mot min hosta. Han hämtade den hos byns enda medicin man, som förvisso var en tant, men någon annan sjukvård finns inte på ön att få. Jag fick som gåva en liten flaska med något som luktade fiskleverolja och i det skulle jag pressa i en lime, allt skulle sedan få passera ut genom det interna systemet och inte vid första smaken spottas rakt ut. Jävlar så det luktar och inte tänker jag resa ut ur det här landet med det där ombord, endast Gud och en gammal rastaman fylld av one love vet vad det innehåller.

I lite tystnad och sorg gick vi tillbaks ned till Salt Wistley Bay och letade reda på nästa gamla vän, Lördag. Jag vet inte om ni minns men utav vår vän Kaj fick vi tips om en skön snubbe som av alla kallas för det då hans svenska gäster han hade på lobster middag inte kunde säga hans namn. Dagen var en lördag och så fick han heta och nu heter han inget annat.

Hans restaurang ser ut som en gammal svensk dansbana, skillnaden är palmtaket och sanden i stället för parkettgolv. Varje dag under säsong kan man beställa lobbster middag. Efter lunch ser man röken som väller upp som en skogsbrand mellan palmerna och då vet man att han tänder upp sin grill. Ett stort betong bord där veden eldas till kol och sedan lägger man på ett galler och därpå lagas maten.

I ingången mötte jag en av hans medhjälpare. En ung kille med jeans på halva baken, även hit når fula moden. Jag frågade om Lördag fanns i närheten och han tittade på mig med någon slags respekt, vit kvinna, förvisso utan skinn på näsan, för det har jag fjällat bort, men jag kan nog upplevas som lite myndig i alla fall. Något fick honom i alla fall att vända på klacken och krypa in bakom baren där två tält är uppställda och efter 5 minuter som kändes som en evighet hann jag väl ångra 109 gånger att vi kommit på idén att gå dit, så kröp han ut ur sin grotta. Å kröp var ordet. Det tog en stund innan han fick ihop alla kroppsdelar och svajade fram mot oss. Först tittade han skeptiskt på mig, varpå jag presenterade mig som Jonna från Sverige, vän till Kaj Liljeblad. Året innan blev han så överlycklig över att se oss, vi bjöds in som hans egna gäster på en gigantisk middag av ren och skir kärlek och det var inte alls därför vi gick tillbaka, för att bli bjudna på mat. Vi gjorde det för att han var helt underbar, vi fann varandra som handen i handsken, nu var den handsken borttappad. Efter en stund sa han att han kände igen mig och Nalle var ännu mer bekant. Vi pratade en stund om affärerna som även han påstod var strålande. När vi skildes åt för ett år sedan var uppfylld av planer och framtidstro. Han skulle köpa loss sin mark där nere på stranden i stället för som nu arrendera den av damen som äger hela ön. Kostnaden för det är förvisso överkomlig, 1 EC om dagen, dvs 3.60 kronor om dagen. Nu har i princip inget hänt. Jag tänker inte ge mig in i några narkotikapolitiska diskussioner här. Jag kan bara titta mig runt och konstatera att det verkar inte va den direkta mirakelkuren för kvickhet och engagemang och röka brass från morgon till kväll. Lördag hade krympt ihop som en punkterad ballong och det kändes som en lättnad när vi efter fem minuters samtal kunde runda av och säga Bye, bye.

Ön har ändrats sedan vi var där sist. I sanden finns som en osynlig linje dragen mellan strandens olika ändar. Den ena med en modern resort den andra för de andra, för de som inte orkar riktigt längre. Minns ni när jag beskrev de mörka tomma ögonen? Ögonen med det släckta ljusen, det är deras strand. The last bar before the jungle hade byggt ut mot vattnet och hade en del gäster annars var det rätt tomt hos de andra.

Vi fick med oss Lördags hund hemåt den kvällen men halvvägs längs vattenbrynet vände hon om och med jyckarna från andra sidan i hasorna sprang hon hem. Även djuren känner sina gränser där.

Ett par dagar senare gick jag tillbaka och mötte igen pojken med den byxlösa baken. Efteråt var jag helt säker på att den bordsreservation jag just gjort försvann i hans nästa andetag, om ens så länge. Förvåningen var stor när han kvällen efter kom ned och mötte oss i dingen och hjälpte oss upp på stranden. Å helt enligt reservationen fanns ett bord dukat för 4. Snart nog det två bestialiska odjur på grillen samt kyckling till barnen. Lördag såg vi aldrig till och vår unge servitör var förvisso urcharmig men vartefter kvällen gick var han rätt yr i mössan och ganska trött. Vi åt så jag trodde vi skulle spricka allihopa man får så mycket sides att bara det skulle vara en fullgod middag. När Nalle ville betala kramade nu vår superlycklige och vinglande pojke honom och sluddrade leende om att kärlek inte kunde betalas med pengar. Nu var madammen som tydligen står för ordningen i denna cirkus en annan åsikt. Money talks. Efter ett frenetiskt räknande med skärmen på hennes telefon dold och med hjälp utav skeppare från hyr katamaranerna som var ovanligt nykter kom hon fram till 120 $. Nu är det vanliga amerikanska vi pratar om. Tack och lov lagas den mesta mat ombord och nu får det bli tagelskjorta på en tid framöver.

Vid lunchtid i går kom vi iväg. Tre timmar senare var vi framme och fick vår boj och 220 EC dvs 85 US för tre dagar här i Brittania Bay. Borta är Nalles förmiddags nöje det som bestod utav att se katamaranernas ankringar och avgångar. Minst 5 man på däck som gapar och skriker om hur skepparn ska köra. Tillslut åker det ut unga killar i småbåtar för att hjälpa till men knappt ändå går det med mindre än 10 försök. Själva hade vi en ohyggligt nära akter om oss och en tidig morgon gjorde de sig klara för avgång. Jag vaknade av att de körde i våra dävertar ett par gånger. Nalle for upp och fick igång motorn hos oss och med ankaret kvar i sjön körde vi fram en bit så han kunde gå runt. När han väl fått upp ankaret och uppe midskepps med aktern mot oss backar han i kanske 4 knop rakt mot oss, hade den resan slutat i sidan på oss så hade nog för det för den här gången varit slut. För om båten får ett annat utförande på ena sidan har det en menlig inverkan på riggen. Nå väl, bakom varje man står för det mesta en klok kvinna och hon vände på huvudet och förstod genast vartåt det barkade. För full hals skrek hon på maken som med en halvmeter kvar till tvärstopp fick fason på sitt ekipage. Varje kväll satt vi och tittade på när olika båtar puttade in i varandra. Själva vek vi ut ur bukten, vinkade hej då, till killarna i småbåtarna och gick hit.

Det här är en värld i världen. Ön är lika privat som Mayreau där slutar likheterna. Här råder ordning och reda. Stämningen konservativt brittiskt och stjärnorna som bor här lika många som på himlavalvet om natten.

Eder utsände bland stjärnorna på Mustique,

Vi lämnade Trinidad efter att ännu en elman, denna gång en kanske holländsk äldre man på Peaks, dömt ut vår el. Nalle skruvade loss hela lådan packade in den i plastpåsar och satte sig i Titanic, den sjunkande dingen och lät gubben grundligt och pedagogiskt gå igenom den. Han kunde precis som den förste bara konstatera att den var trasig. En ny kostar i runda slängar 10 000 kronor plus en del arbete, men då vi inte vare sig har ismaskin eller micro kunde vi nog klara oss med en som inte gav så mycket ström och då kunde vi få en begagnad för 8000kr, även detta plus arbete. Vi tackade för oss och sa att vi nog kan klara oss tillsvidare i alla fall. För detta tog han 1200kr. Jag ska också börja ta betalt för alla de gånger jag säger att saker inte går, ge mig en vecka och jag är mångmiljonär.

Bekymret med elen ombord är två.

Dels så får vi inte in ström från land, dvs 220 in en fet kabel och detta görs om till 24 eller 12, vilket som nu passar än. Vi har till vår hjälp alltså när man enligt exempel 1 inte ligger vid en kaj och har kabeln från bryggan in, en hjälpkärra. Den startar man med en knapp och laddar sedan batterier, ger 220 i kontakterna samt 24 som vi också behöver till spis, belysning, varmvatten, vattenpumpar samt all navigationsutrustning. Nu är själva laddaren paj och inte vet vi riktigt vad som hände då det även började ryka ur andra delar när elmannen var och pillade runt i den. 

Konsekvensen av allt detta är att vi har direktverkande el. Vi får fram ström när huvudmaskin är på. Så till allas tveksamma glädje startar vi upp drummellådan vid 7 på morgnarna. Den på många sätt väldigt bra Wallas spiseln behöver orimliga mängder ström för att kunna värma upp dieseln annars luktar det bara apa och eländet snörper ihop sig, börjar blinka rött och kräver en kvarts vila innan ny möjlighet till start ges. Men kör man bara maskin i en kvart så är batterierna så pass laddade att den snällt hoppar igång på första försöket, mitt morgonkaffe är räddat, min övriga familjs trivsel likaså samt att vi väckt upp alla andra båtar med. Det är ju för den delen bra det med, man ska väl inte sova bort sin semester?

Åter till ämnet.

Vi klarerade ut från Trinidad på vederbörligt vis, i långärmat, långbyxor och något annat än flip-flop på fötterna. Just denna dag var det 31 grader varmt, 78 % luftfuktighet så efter tre minuter såg det ut som om vi alla var med i Mr/Mrs wet shirt. Tullen hade gått på lunch så det passade vi med på att göra och sedan fylldes 3 exemplar av alla papper i på både immigration samt hos tullen och ingenting i denna värld skall väl ändå få vara enkelt så när damen vill ha betalt har vi inte nog med kontanter och kortbetalning finns inte. En tur ut till båten igen och hämta mer pengar väl tillbaka så ville hon för det inte längre ha 73 TT i skatt för mig, vilket hon först ville ha. I de här fallen är det nog mest bara att betala och se glad ut. Det är helt enkelt de som bestämmer och vi som är gäster, take it or leave it.

Jo jag vet, det finns flera som skiter i klädseln och det finns de som reser Västindien runt utan att klarera in någonstans utan bara hissar gulflagg och låtsas som det regnar. Vi gör det inte. Det är inte någon större uppoffring att bete sig som folk och göra som man är tillsagd tänker jag. Men man ser det varje dag, ett drag av överlägsenhet en känsla av att de som bor här gör det för att utföra service till oss, ett mycket märkligt sätt att resa runt på. Så sent som häromdagen låg en katamaran med en massa amerikaner ombord bredvid oss. Uppe i baren blev det diskussioner om att de ville ha sin halvliters termosar fyllda med rumpunch för samma pris som de vanliga glasen. Flickan i baren sa att hon givetvis kunde fylla upp men att det självklart fick bli till ett annat pris, den grisskära halvpackade amerikanskan kallade henne utan att blinka för ” little black stupid bitch” och ingen i sällskapet sa emot. 

Ni ser hur det går att hålla sig till tråden, som ett garnnystan ungefär.

Klockan 16 hade vi lovat att vara ifrån Trinidad, det är petigt med tider där. Dagen innan hade Mårten uppgivit att han senast skulle avgå 15.30, straxt innan stod tullen på kajen och såg efter att han verkligen var på gång, här säger man inte något på en höft. Så i vanlig ordning plockade vi ihop båten hyfsat och kastade loss för första gången på 9 månader. Barnen och jag sjöng, – Till havs, till havs på äventyr, Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper och ut guppade vi. Inte en vindkår, inte en skrusning ett helt platt vatten låg framför oss. Nalle fick upp dingen och vi pysslade omkring med vårt och snart nog närmade vi oss gatten som ger oss Trinidad i ryggen och havet i näsan. Autopiloten ville inte riktigt så Nalle handstyrde ut och i höjd med öarna straxt utanför kusten bytte vi och han gick ut på däck för att plocka ihop det sista lösa. Då hände det. Sjön reste sig som ett vansinnigt odjur från havets botten, gå rakt fram vrålade Nalle och jag vet nog inte riktigt hur jag tänkte men i samma ögonblick som han sa det såg jag på kompassen och tänkte väl att så länge jag lyckas hålla kurs i det här så kommer vi ju för det framåt. På babordssidan, inte så långt ifrån fanns det i princip inget vatten utan bara sten och grynnor, sjön vräkte med meterhöga vågor från alla håll och tillslut hade jag snart dukat av hela båten samt skrämt slag på i alla fall ett barn. Edith var hysterisk i fem minuter och vädjade om att omedelbart få lämna båten till förmån för husvagnssemestrar.  

Jag insåg mig snart besegrad, kastade sig inte båten åt ena hållet så la hon ned sig åt det andra. Efteråt, när vi väl kommit bort från kusten och fick en något mer stadig vind kunde man väl bara konstatera att vaktbytet precis där och då var väl kanske inte det klokaste vi gjort. Snart nog sov barnen gott med chips och äppeldricka som kvällsmat och melonklubba till dessert, nästan hela kostcirkeln och själv hängde jag över relingen tills magen var tom på precis allt. Jag har känt av sjön tidigare men inte så här illa. När jag så småningom klarade av att lämna sittbrunnen och ta mig ner i bingen hade jag sån frossa och mådde så urjäkligt att jag mest ville dö. Innan jag somnade funderade jag på om detta var min nya förbannelse. Skulle jag bli sjuk varje gång vi hissar upp ankaret då vore det nog till sist färdig seglat för min del. Så blev det nu som väl var inte. Vid 4 på morgonen var jag så pass pigg att jag kunde ta mig samman och göra kaffe till Nalle som nu för det hade kring sex timmar kvar innan vi var framme på Grenada. Från början skulle vi gå rakt upp mot Prickley Bay men ju närmare vi kom tog Kapten-Sans och Vett ett nytt beslut att slå en rejäl lov väster ut och komma in mer ostligt, det grunnar upp rejält och för att slippa ännu en berg och dal bana tog vi en ny kurs och flyttade fram ETA´t med ytterligare fyra timmar, yippie. Framåt 10 ropade Mårten upp oss på VHFén och önskade oss välkomna, till något som påminner om Las Palmas, det är ungefär lika många svenska båtar där med. Nalle fick lift i land, klarerade in oss sänkte gulflagg, hissade Granadas, drack en öl, käkade en smörgås och sov som en död i 6 timmar. Under veckan på Trinidad hade barnen längtat som tokiga efter vita stränder och bad och 100 meter framför oss fanns just det, men nere i katakomberna på vår båt snarkade skepparn i en sömn som hos en död. Frampå eftermiddagen vaknade han till och till slut badade vi alla i 30 grader varmt, salt vatten. Sånen lycka, som vi har väntat och längtat. Inte för en sekund har vi betvivlat beslutet att ta upp henne på Trinidad, men det är makalöst tråkigt och verkligen ingenting att göra för barnen. Så att se dem nu, efter en vecka på varv och en ganska tuff uppsegling var lycka, genuin lycka. Där träffade vi på en annan svensk familj, S/Y Nandine, även de med barn och från Linköping i Östergötland. Där stod vi på andra sidan jordklotet och pratade samma dialekt, en som sägs låta som om vi är rätt korkade och kunde ännu en gång konstatera att världen minsann är ganska liten. Grenada dagar fylldes med bad och bad och bussutflykt. Det är ett oerhört billigt både nöje och ett sätt att se sig om. Bussarna är små, fullpackade med folk, går lite som de vill, det gäller att fylla dem med passagerare och en massa hög musik. Så för en spottstyvel åkte vi till S:t Georges på dagsutflykt. Vi var upp och tittade på fortet som är oerhört dåligt underhållet, delar är helt raserat även att det användes i militärt syfte så sent som på 80-talet och än i dag i viss mån som polishögskola.

Utsikten är bedårande, så det är väl värt att svetta sig upp för den branta backen. På väg ned går man förbi en kyrkoruin som man bara på avstånd får titta på. I övrigt finns där någon slags guidning av kyrkorna som sker i anslutning till hela timmar då kyrkklockorna slår. Vi gick nedåt hamnen och hamnade på The schnitzel house, karibiskt så det förslår.

Pannkakor till barnen, bratwurst till pappan och schnitzel och stekt potatis till den ömma modern. Ett tyskt äldre par blev väl någon gång kvar här och bestämde sig för att bli krögare. 

Vi avslutade med Nationalmuseum och ännu en gång  upplystes vi om slaveriets fasor samt ett lands rikedomar som här precis som i resten av den här världen exploaterats av de europeiska länder som tagit dem som koloni. Efter ett par dagar började vi tröttna och styrde nosen mot Carriacou, tanken var egentligen att långsamt gå kusten upp längs östra Grenada och se vart vi hamnade, tanken var en kort seglats och gå vidare dagen efter, det blev inte så. Det finns ett par bukter på östra sidan direkt efter att man gått runt udden sedan är det slut. Uppe i Hallifax sägs det att man kan gå in och ankra men vi fattade aldrig vart vi skulle, sett utifrån såg det inte ens ut som en vik, efteråt har jag funderat på om det inte var så att man skulle gå in där och längre in fanns det en ankarvik, vi gick i alla fall förbi och snart nog fanns inget att välja på om vi inte skulle vända och gå tillbaka än att gå upp till Tyrrelbay. Vi har varit där förut. Makalöst tråkigt, en hamn och ett varv, men det är där man klarerar ut eller in till eller ifrån Grenada så det är ofrånkomligt att passera. Nu gick vi för det förbi och gick upp den enda stad som finns på ön och ankrade i solnedgång. Jag vet inte men kanske var jag trött och lite för hungrig när jag tittade ut på den mörka staden, Hillsborough funderandes över vad Mads och Lotta på Looma kunde hitta på den här ön som gjorde den så fantastisk. 

Det är lätt här borta att bli oerhört bortskämd med utsikter, stränder och skönhet. Alla som seglat runt här har nog samtliga hittat sina favoriter och även om man långt ifrån alltid hänger på stranden är det gott att titta ut. Jag vet att det låter som det är äventyr dygnet runt och det är väl det som är skojigast att skriva hem om så fylls dagarna med mycket vardag också. Edith går i skolan några timmar varje dag enligt schema och uppgifter som fröken Malin Larsson hemma på Sörbyskolan skickar varje vecka. Den här veckan som gått har det varierat från klädesplagg och nedbrunna lador i engelskan till experiment med friktion i NO.

Sedan är allt som vanligt hemma, tvätt, mat som ska lagas, städning och diskning. Men just det där tänker jag mig att ni förstår i alla fall, alltså skriver jag inte så mycket om det.

Efter frukost dagen efter tog vi dingen i land och då kunde jag se vad det var. Dofterna, färgerna, människorna och hela atmosfären var det som var fantastiskt. Stranden hur lång och vit som helst, gatan upp genom staden fylld utav små affärer, en hade till och med Mor Annas pepparkakor, frukt och grönsaksstånd och små barer. Alla erbjuder varor och tjänster, men ingen tycks bli ledsen om man vänligt tackar nej. Priserna är skapliga så vi passade på att fylla på vin och rom förrådet.

Förvånansvärt mycket svenskar här med och de vi träffade har flugit dit. En familj med en jubilerande kanske farmor träffade på en restaurang nere på stranden en kväll. De hade också barn i lite olika storlekar. Gustav och pojkarna fann varandra direkt och på något vis trollade de fram varandras vildaste sidor. Dom blev som helt tokiga med Edith som ordningsfröken i hasorna. Hon till skillnad från sin lillebror har ett oerhört behov av att alla ska göra rätt och inte ställa till med bråk, hennes lillebror tycks ha en genbank säker som en pipeline från sin far. Personalen på restaurangen begränsade först pojkarnas yta med en i sanden dragen linje där de var förbjudna att passera, detta höll i fem minuter om ens det, snart nog hade de suddat ut gränsen och som väl var kom de andras mat in och vi bad om notan när en ilsken hovmästarinna kom och sa till att vi borde ha lite bättre kontroll på våra barn. Ibland blir det bara så när två blonda yrväder från kalla nord hittar varandra en stjärnklar kväll långt hemifrån. Vi åkte ut till båten, maten var god men inte särskilt tilltagen och för Nalle som i det närmaste är omättlig skramlade de små räkorna omkring som lite damm i magen. Medans han åt kvällsmat satt barnen och jag ute och tittade på stjärnorna i tystnad. Efter en stund såg Gustav upp i den oändliga himmelen och sa allvarligt, – Edith, ser du där uppe, stjärnorna som är som på rad med en bulle på sidan, -mmm, sa hon trött, – det där, det är kundvagnen, sa Gustav.

Eder utsände i den karibiska astronomin.

Ibland är det ju så man funderar på om var och en har sin egen förbannelse, en personlig Akilleshäl som liksom hänger efter dig som ett tuggummi under dina skosulor. I vårt fall måste det vara elektricitet.Vi lämnade Sparven här på Power Boat marina i April och då fungerade allt, väl ombord igen så har liksom saker gått sönder av sig självt. Förbryllande minst sagt. Det börjar med att vi inte får in någon landström i båten. Då låg vi på torra land på den allt för sorgliga grusplanen och klättrade modiga tre meter upp och ned varje gång toaletter måste uppsökas eller andra kontakter med yttervärlden. Vi mätte strömmen. eller jag ska nog inte blanda in mig själv alls i det där. Nalle mätte ström, så ska det heta. Jo då vi hade 220 fram till oss men där tog det slut, vi hade ingen ström in i båten. En omvandlare gör om elen till 24 volt, tror jag och varken den eller det relä som skulle göra det fungerade. Den lille elektrikern ombord, han som skrev eltentan 5 gånger och därmed borde kunna,höjde handen och liksom vred omkring på kepsen, det är alltid ett dåligt omen när han gör det. Det är som om han försöker vri runt lite i huvudet men där inne stod det tyvärr still. Ett rent fysiskt trasigt relä hittades, skruvarna var uppskruvade och plastbiten var sönder, den var inte det när vi lämnade båten men nu var den de facto paj. Vi beställde en ny i torsdags och väntade. På eftermiddagen gick Nalle upp till kontoret och undrade vart mojängen höll hus varpå damen i receptionen varifrån hela varvet styrs, tittade sårat på gnällspiken på andra sidan desken och förklarade att mannen med prylen var en mycket pålitlig man som arbetade hårt. För övrigt hade vi ju beställt den samma dag. Då bokade vi sjösättning i stället, för att ligga kvar där uppe började kännas ohållbart, det kom vi fram till efter ett dygn. När jag tänker på Tamara som låg här i ösregn i veckor fylls jag av den djupaste beundrar, mitt tålamod var slut samma natt som vi kom. Förmiddagen efter, dvs fredag vid 11 åkte vi i sjön vilket gick helt bekymmersfritt, märk väl att jag noggrant även påtalar det som fungerar. huvudmaskin startade på första försöket och vi hade drift både framåt och bakåt och utan några incidenter gick vi och la oss på anvisad plats. Nu var det ju bara att starta upp hjälpkärran och därmed vore strömproblemet löst, den laddar ju ström ifrån sig själv och inte ifrån land där de initiala bekymren fanns. Elsystemet ombord är påskostad, exklusivt och jäkligt komplicerat vilket gör att man helt säkert inte ska stoppa så mycket fingrar i det själv. Efter 20 försök hoppade hjälpkärran igång och om man får den att fungerar klarar vi oss utmärkt. Landström ligger man ju aldrig ändå på här borta. Det här är tredje gången sedan vi kom över Atlanten vi ligger till kaj, därför är möjligheten att skapa egen ström nödvändigt då allt ombord kräver ström. Dieselspis, vattenpumpar,toaletter och belysning. Maskin brummade och gick men någon ström som gav laddning på batterier det ville den minsann inte släppa ifrån sig. Nytt fösök, huvudmaskin och då laddade hon minsann.

Nu kunde vi laga mat, få varmvatten och allt det goda som ström för med sig. Lördag skulle elkillen dyka upp, detta lovade varvet, läs, LOVADE. Nu ska man komma ihåg vart vi är. Alla rycker på axlarna och säger; It Will come, OM ALLT! Som svensk, med vårt stressade och högeffektiva sätt att leva blir man ibland tokig här. I dag på förmiddagen dök han så upp, mannen med de magiska elektriska gåvorna. Relät var precis inte så nödvändigt, bra att ha men inte så viktigt som vi trodde. Andra bekymmer fanns som var mer allvarliga. Han mätte omkring och kliade sig i huvudet då det helt plötsligt började ryka ur eländet, det gjorde det inte innan han satte sina fingrar i det. Kanske fick något som var trasigt kontakt, kanske gick något sönder. Efter en kvart går han och vi fattar inte riktigt om han ska komma tillbaka eller om han helt enkelt tackade för sig. Nu kom han som väl var efter en stund med som han sa, goda och dåliga nyheter.

• – Ta de dåliga först tack, sa jag, överlever man så kommer det ju något som lindrar och tröstar efter. Han beklaga vår belägenhet men de kunde kanske låna ut en laddmojäng då vår måste avlägsnas och åka till södra Trinidad och i bästa fall bli lagad allt detta till det facila priset av 8000 TT, tack och lov har de egna dollar här som inte har något att göra med dem längre norrut, men det är fortfarande så mycket pengar att jag blir tokig. Jag frågade elektriske mannen när det goda nyheten skulle komma och tittade han på mig som om jag var dum i hela huvudet. Lånet av prylen var nog det goda, kanske verkade jag otacksam och det var jag nog med för den delen.

I övrigt har vår dinge tackat för sig, sagt upp sig och lagt sig själv på sophögen bakom båten. Sopsortering är tyvärr inte uppfunnet här och batterier blandas med hushållssopor och färgburkar. Jollen hade redan på slutet av förra resan visat tecken på att den var döende. Den läkte som ett såll och alla såg nybadade ut när man nådde land. Ständigt östes den på vatten vilken hjälpte den närmaste kvarten men snart var den som en barnpool igen. En åra försvann redan uppe på Martinique, men med motor och en åra klarar man sig rätt bra. Nu när vi kom ombord saknas den andra åran också plus durklappar vilken gör den i det närmaste omöjlig och på vippen till farlig att använda. I morgon sägs mannen som säljer begagnade jollar dyka upp. Efter elhistorien badar vi väl ånyo inte i pengar, 10 tusen hit eller dit, det gör skillnad. Nu har vi tagit kontakt med sårat försäkringsbolag, Alandia och hoppas på att få hjälp den vägen och så mycket som jag lovordat dem kan man ju bara hoppas att det löser sig den här gången också.

Nu har jag gnällt färdigt, tror jag. Det är en massa som är helt strålande också. Tiden tillsammans är underbar. Vi är fortfarande kvällstrött och morgonpigga. Kvällarna spenderar vi med Mårten på Soffi, äter mat och dricker gott, klockan nio är det tyst och släckt, då ligger vi i våra bingar och han har släpat sig de 50 metrarna bort till sin båt. Varje morgon vaknar mig då det fortfarande är lite svalare och planerar för en arbetsdag fylld med uppgifter, vid 10 är det så varmt att man inte längre får så mycket som något ute gjort utan får pula omkring nere i båten i ett lugnt och makligt tempo. Med barnen går det bra, lite tråkigt tycker de att det är, ingenstans finns här att bada eller roa sig. Det är verkligen ett varv. Gustav har inga problem att roa sig med filmer eller lån av min telefon, Edith sköter sin skola men därefter vill hon härifrån. Nu trodde vi att vi att vi skulle gå i morgon med det ser inte troligt ut. Vi blir kvar här i väntan på ström och därefter ska det klareras ut och där i mellan ska vi nog bestämma oss för vart vi ska. Det blåser inte riktigt vindar mot Tobago, det gör det för övrigt aldrig, men det blåser sämre än vanligt. Så här sitter jag i väntans tider med glasssugna barn som längtar mer än vanligt efter sin pappa. Det är nog egentligen inte själva pappan som sådan utan att han ska dyka upp och vi kan gå härifrån, någon måste vara ombord i fall Herr El behagar dyka upp. Senast jag såg Nalle gick han i väg med någon verktygslåda och påstod att han hissat upp Mårten i masten och skyndsamt behövde gå tillbaka. Antingen fick han väl inte ner honom för nu är det ett par timmar sedan eller så kom de på annat. En annan gång påstod han och maskinchefen ombord på en båt som vi båda jobbade på att de behövde gå iland och leta efter en mycket speciell bult. De hittade varken bult eller knappt vägen hem däremot hittade Herr Dallner en jäkligt ilsken blivande hustru när väl benen bar hemåt. Nu tror jag det blev en dyrköpt läxa och jag inbillar mig för det att det inte händer igen utan det är nog mer sannolikt att Mårten dinglar omkring uppe i luften och Nalle inte får ner honom. Nåt ska man väl ha att göra när inget annat går som tänker sig

Eder utsände på Trinidad.