Bara bilder, text på gång.
26 Tuesday Feb 2019
Posted Uncategorized
in26 Tuesday Feb 2019
Posted Uncategorized
in07 Thursday Feb 2019
Posted Uncategorized
inEfter en bussresa mer likt en berg och dalbans tur upp och ned i bergen kom vi ned till Kingstown, huvudstaden här på S:t Vincent. Jag vet att jag tidigare varmt har rekommenderat att resa runt med lokala bussar och här var det nog mest prisvärt.
Vi ligger i Cumberland bay vars strand delas i två då Cumberland river flyter ut i mitten. Första kvällen vadade vi över, på lågvatten är det till låren på Edith, strömt som fasen och rätt hala stenar så, ja, det blev en ganska våt vandring. Vi fortsatte upp via kricketplanen och upp mot byn. Jag frågade kvällens stigfinnare Kapten Dallner om vi verkligen kunde komma runt och därmed tillbaka, varpå han sträckte på halsen som en giraff och svarade ironiskt att han trots längd inte såg 200 meter runt en kurva. Han har någonslags princip om att aldrig vända och gå tillbaka, ibland blir promenaderna därför onödigt långa. Nu traskade vi på i marschtakt för att försöka hålla tempo med Långben som sällan eller aldrig tar så mycket hänsyn till övriga mer kortbenta medlemmar. Även det håller oss raska och rörliga.
Efter ett par hundra meter hade vi inte hittat en annan avtagsväg ner mot hamnen men väl en stig. Stigen tog slut och åter forsade floden framför oss och på varsin sida stod två tjurar och glodde på oss. Tydligen väcktes något intresse hos dom för när de började råma svarade polaren på andra sidan och snart nog hörde vi fyra fem till runt oss i djungeln. Jag måste i ärlighetens namn medge att de var bundna, med någon slarvig ögla runt hornen, plätt lätt att lösgöra sig ur. Mitt där i den gröna vegetationen träffade vi en kille som kombinerade tvättstugan nere i vattnet med att röka upp det som vår herre frikostigt bjudit den här ön på. Nalle frågade om vattnen var möjligt att vada igenom vilket det var, minuten senare var lillebror överburen, Finemang eskorterades, ömsom skrattande ömsom gråtande och sist var det min tur. Det är något som händer med balansen när vatten forsar fort kring mina ben. Tittar jag ner blir jag alldeles yr i bollen så även att jag försökte titta rakt fram måste jag ju snegla ner för att se vart jag sätter fötterna varpå jag höll på att ramla. Kapten-trött-på-pipiga-promenad-kompisar vadade ut för tredje gången och bärgade även sin hustru under visst mutter men nu var vi till sist på rätt sida floden och en snårig tur ned mot havet återstod. Med Gustav i täten tog vi oss fram på en stig smal som mina fötter. Efter gick Kapten Fasa som varannan minut föste den lille framför sig med order om -Gå på!
Solen hade gått ned och här finns ingen skymning, det är i princip ljust eller mörkt här. Mörkret var inte långt borta och skogen tät. Edith önskade ännu en gång en lugn och fin husvagnssemester. Snart såg vi masttopparna i hamnen och fem minuter senare satt vi på baren och seglarlivet fick tillbaka sin glädje.
I går bestämde vi oss alltså för en bussutflykt ned till Kingstown. Inget vet när de går och om den väl kommer så är den så full att den bara åker förbi här. Tricket är att ta den åt fel håll och åker med runt. Inte ens det funkade. Vi gick och gick och mer och mer uppför gick vägen. Edith kroknade snart nog och var till sist på vippen att både dö av hunger och törst. Uppe i byn hittade vi ett plåtskjul som fungerade som busshållplats där satt vi i en dryg timme i 37 graders värme och strax var Gustav döende med. Till vår räddning kom en utan byggnadsarbetarna som bodde bredvid med grapefrukt och varsin kokosnöt till barnen, vant högg han skalpen av dem och ur byxfickorna trollade han fram ett par sugrör. Han log mot Edith och sa – give her a few minutes, than she’s ok again.
Två minuter efter att hon tömt bägge nötterna på vatten sprudlade hon av energi och pratade som vanligt på både ut och inandningsluften.
Vi fick plötsligt besök utav byns knäppgök. Ni vet, utan att nämna några namn, så finns det nog minst en sådan i varje samhälle. Den här byns var en kvinna i 50 års åldern, svart som natten och betedde sig ungefär som en blandning mellan glader och Toker i snövit. Hon var överlycklig och skrattade högt medans hon med inlevelse och ett kroppsspråk likt en väderkvarn berättade om byn för oss. Jag fattade ärligt talat inte mycket, men att hon var glatt överraskad över att jag inte var barnens mormor utan deras mamma, det fick henne att skratta ännu högre. Det hela firades med att jag fick bjuda på cig och sedan dansade hon gatan vidare bort. Länge, länge hörde vi henne skrattande och pladdrande. Jag älskar bekymmerslösheten.
Till slut kom bussen och en hisnande resa upp för branta berg och ner i serpentiner. Uppe på topparna är utsikten för den som vågar titta ner i dalarna himmelsk. Ön är så grön så det nästan är onödigt vackert.
När Columbus kom förbi så hette den Hairoin, vilket betyder, ” Hem åt de välsignade”, numera är det namnet på det lokala ölet, välsignat det med, om man frågar vår egen Columbus ombord.
Ön beboddes av Kalinargos, som kommit från Syd Amerika, Columbus kallade dem för Carib, även det en ölsort här.När öarna runt omkring upptäcktes av européer gick så ett slavskepp på grund på Bequia syd om Vincent. Slavarna fraktades hit och togs som slavar av Caribs. Nu var de krigiska och inte alls så fogliga som önskat så för att decimera dem slog Cariberna ihjäl alla nyfödda pojkbarn hos slavarna. Kriget dem i mellan blev inte bättre av detta och det hela slutade med att slavarna tog död på de som som de kom över av manligt släkte, haffade deras fruar och drog till skogs. Efter många turer blev ön brittisk och en stor mängd Caribs skickades till Honduras, i dag har de ett självstyre men är fortfarande en del England.
Kingstown är en stor frukt och grönsaksmarknad. Gatorna är som radhuskvarter med oändliga gator med stånd där du kan köpa allt, inte bara mango och konstiga rötter. Det finns godis, skurmedel, dvd filmer samt Michael Kors väskor vars ursprung nog är långt från original. En stor kryssnings hamn bryter av det som känns som genuint. Byggnaderna är i regnbågens alla färger och skick i samma variabel. Rätt som vi stod där kommer ett bekant ansikte fram i myllret. De flesta killar här ser ungefär lika dana ut. Mörka, dreads och vänliga leenden. Men här kom någon som log alldeles extra. Det tog någon sekund innan vi fattade, men det var ju Snake. Snubben i baren hos Rob på Mayreau.
Med klara pigga ögon mitt i solljuset var han för oss på så fel ställe. I ett myller av människor, larmande trafik, sirener från ambulanser, stressade trafikanter som tutar för att komma fram. Allt en motsats till den tysta ö han kommer ifrån. Ön med mindre än 10 bilar, med ett par hundra innevånare. Men där stod han. Han väntade på taxi till sina föräldrars hus på andra sidan ön, de hade haft inbrott och behövde nu hans hjälp. I hans packning såg vi även att han hade en vävd påse med fisk hemifrån Mayreau. Kom ihåg hur varmt det är här. Han har alltså kommit med färjan upp hit eller ännu värre, liten båt till Union Island och vidare. Hur eller hur borde firrarna vara bra ljumna. Nu pratade vi en stund med en man ryckt ur sitt sammanhang men ändå så hemma i vimlet, stunden senare hoppade han in i en taxi som den mest naturliga sak och sedan var han borta. Undrar om han är tillbaka när vi passerar på sydgående i Mars när vi går mot Trinidad?
Det finns rätt många varuhus i centrum av staden och ännu fler utåt flygplatsen. Priserna är skapliga och utbudet helt ok. Leksaker och prylar rent billigt. Efter en hemsk lunch på KFC, mat är hemsk där så det var i och för sig inte ens konstigt, så handlade vi och tog oss en ny buss hem. Den här gången faktiskt något som mer påminde om en riktig buss, vilket gör det ännu mer spännande när den ska slå knut på sig själv i kurvorna. På en av topparna åkte vi förbi det ganska nybyggda fängelset som Kaj skrev om. En lastbil med unga män passerade honom, hans yngsta dotter med väninna. Ett livligt uppvaktande från grabbarna på flaket uppstod när de såg de unga vackra flickorna. Senare visade det sig att det var fångar som transporterades till det nya fängelset här uppe i bergen. Det är med dem och de döda här, de har den vackraste utsikten. I nästa dal som vätter ner mot havet ligger kyrkogården.
Man träffar många sköningar här borta, det gäller liksom bara att släppa in dem. Som min stolkavaljer på bussen satt en äldre rastaman, lika grumliga som de flesta andra frampå eftermiddagarna. När jag slog mig ned vid hans sida nickade vi åt varandra så där som man gör hemma på bussen, om ens det. Efter stoppet för tankning där även biljettpojken handlar åt sina passagerare från kiosken vid macken, grillade kycklingar och cola flaskor byttes mot pengar och växelmynt och så fortsatte färden uppåt och uppåt. Det var då min granne fick sitt budskap från gud. Helt plötsligt såg han mig i ögonen och sa – I’m a hourse! -Sorry, sa jag som trodde jag hört fel, karln var tunn och inte det minsta lik en häst. Då upprepade han igen och jo visst, han var en häst. -God just told me. Jag tänker att det är bättre att Gud säger åt folk att de är hästar, höns, kameler eller vad vet jag, än att han säger att människor är självmordsbombare, bara som ett exempel.
Med hästen vid min sida vindlade vi i rasande fart nedåt och i dalen innan passerade vi Wallilabou där vi låg ett par nätter innan vi kom hit. Förra året gick vi in och tittade på klippan där piraterna hängde i den första Pirates filmen. Sedan fortsatte vi till Young Island, rätt avskräckta av alla som tjatar om att hjälpa och sälja.
Disney production lämnade alla kulisser när inspelningen var över och tyvärr tog ett oväder med sig det mesta och ingen har pengar eller ork att bygga upp det igen. Det går rätt mycket dåliga rykten om den här ankringen. Tyvärr blev en tysk seglare mördad 2016, ingen här vill prata om det men alla verkar överens. Det var inte någon härifrån utan några kom i båt långt från här, så vitt jag vet har ingen dömts ännu.
När du går in för ankring vilket jag absolut tycker man ska göra så kommer du att omringas av båtpojkar som vill hjälpa till. Vi du ha hjälp så tacka vänligt ja och det kostar upp till 50EC, bara för linehandelkillarna sedan kostar bojen 25 EC per natt. Du får/kan ankra men du åker på att betala i alla fall. Vips har man 10 båtar runt sig som vill hjälpa till samt lika många som vill sälja frukt i röran. Jag vet inte hur svårt det kan vara att ordna upp i kaoset. Behöver man hjälp ropar man upp den på kanal 16 och behöver man köpa något tar man dingen i land och gör det, det var bara en tanke.
Vi hittade vår egen gubbe, Ethen, en påläst, rätt skön dagdrivare här. Guidar lite, fiskar lite och sitter mycket men snäll och pålitlig. Det var han som tipsade om att fortsatte tio minuter uppåt hit och ropa upp hans kusin, Carlos, en annan cool gubbe som ser ut som Dr Cosby. Han är lite mer idog än sin något mer bakåtlutade kusin men lika vänlig. De två små blonda och pepparkaksbruna barnen väcker trots rätt mycket turister en hel del uppmärksamhet vilket berikar dem med halsband, frukt och mer frukt. Härom dagen ville en frukthandlare byta sina kvarvarande varor mot pasta och matolja så mot två paket spagetti och en kvarts flaska majsolja fick vi en massa mango, guava, lime och golden apples, alla inblandade var mycket nöjda.
Dagarna fylls av ett projekt om dagen. Värmen tar rätt mycket energi. Nalle har knackat rost, ett evighets göra, tills hettan gjorde det omöjligt att vara på däck. Man blir varse om vätskebristen på nätterna när man vaknar av kramp i fötter och vader och tårna ser ut som kråkklor. Dagarna efter minns man att dricka resorb, jag lovar. Min egen ansträngning har bestått i att vara fröken i Sparvens hemskola. Matte, svenska och engelska stod på programmet i dag, men vartefter temperaturen stiger på morgonen ökar även det grå luddet mellan Finemangs öron. Vi har kapslat in båten i ett tält över bommen och solskydd längs rutorna ändå är det just nu 31.8 grader i sittbrunnen. Bada här är enklast genom att hoppa ner och klättra upp på båten, stränder här är det sämre med, hittar man en vit sandstrand här så har man kört hit sanden någon annan stans ifrån. Här är det sten och grus. Grönskan klamrar sig fast i bergen och växer ner i de branta sluttningarna och allt är helt galet vackert.
För stunden råder tystnad. Vi har wi-fi ända ut till båten från land. När baren öppnar vid 16 går det att komma in på deras nät med men då krävs lösenord. Barnen är sysselsatta med allt det som internet erbjuder. Kapten sover den dödes sömn ett däck ned och själv försöker jag samla ihop mina betraktelser. Om en timme ska vi i land, då Titanic, dingen, har det ännu värre efter att den välte bakom oss när vi själva var så upptagna med fisket härom dagen att vi inte märkte att den hängde på mage i däverterna, tom på hänglås, kätting, bråte men framför allt sin pump. Herren tar och herren giver. En pump mot en halv meter lång makrill som gjorde fiskegubbarna här inne gröna av avund. Det var mer mat än vad vi behövde så vi delade den med Carlos, sedan såg vi att han i sin tur delade med sig till de andra på stranden. Så med en ganska mjuk farkost är det rätt skönt att bara kunna dra sig längs förtöjningen in i land. Det är förlängt med 3 ihop skarvade tampar och sedan fastknutet i en palm på stranden. Så man hoppar ner i jollen och halar sig iland. Vid 16 blir Nalle hämtad och åker med Carlos tillbaka till Wallilabou för ett besök hos tullen. Här finns inget men där kan man klarera ut men inte in. Då får man antingen gå till Chateaubalair eller Kingstown.
Vi klarerar ut hos tullarna på den gata Jack Sparrow gick ned till vänster efter att själv ha klarerat in.
– Your name and two shilling.
-How about no name and 3 shilling?
Eder egen Tia Dalma bland pirater, tokstollar och solsken.