Jag har vid fyra tillfällen under denna tid befunnit mig på utsidan av lagens rå märken.

Den första som illegal, passlös turist på Barbados. Detta var dock inte mitt eget fel utan jag själv skyller allt på den man som la mitt pass i sin faders kopierings maskin, scannade och åkte till Portugal endast med mitt gamla pass i vår packning.

Om detta finns att läsa i en äldre blogg och Nalle har fått skäll så det räcker och saken får betraktas som förlåten.

För så småningom efter en egen jorden runt resa återfick mitt pass sin längtan till mig och landade som planerat på svenska konsulatet på Barbados.

Kriminalitet nummer två var vid ett tillfälle då talesättet, – tillfället gör tjuven, bevisades.

Maken och jag befann oss på tu man hand en afton i S:t Pierre och följde stranden söderut. I slutet av stranden hittade vi en liten restaurang med en ung man som det skulle visa sig var både krögare, servitör och kock.

Man ska nog vara glad för att man i det närmaste befinner sig som enda gäster i denna underbemanning.

Han välkomnade oss stort och utan att vi egentligen bestämt oss hade vi satts ned vid ett bord.

Han beklagade bristen på lobster men hade en rad andra delikatesser. Fågel, fisk eller mitt emellan? Han kunde ordna allt.

Det fanns ett annat sällskap i lokalen som tack och lov talade lite engelska och googlade fram en bild på det vi erbjöds. När han först försökte förklara vad det var lät det som fiskbullar och det äter jag inte ens hemma, men när vi nu såg bilderna så såg det ut som några slags friterade fisk knyten.

Nalle fick en öl och i brist på rödvin fick jag rosé som för det var drickbart.

Bullarna var verkligen super goda och väldigt välkryddade och vi sa väl att vi skulle äta upp och dra vidare. Men när han dukat ut så kom genast varmrätten in.

Stekt NÄBBGÄDDA!!!!!! Som oerhört torr strömming. Jag försökte äta med kniv och gaffel till skillnad från Nalle som omedelbart gav upp och åt med fingrarna. Krögarn sa till slut åt mig att sluta fåna mig och äta som min man. Det hela slutade med att jag åt upp alla mina sides som var oerhört varierande även att de kanske inte direkt hade något med varandra att göra och att Nalle åt upp samtliga förbannade gäddor i ren snålhet. I halvtid kom den glade kyparen ut med en skitig plastdunk på 25 liter. Ur den bjöds vi alla på rumpunch och stämningen var god och glad. Men, det finns alltid en orm i alla paradis. Ut mot lobbyn kunde vi helt plötsligt se tre poliser samt tre vansinniga kvinnor som i furisk ilska skrek ut sina synpunkter på vår krögare samt att vår nye vän nu var barbröstad då de arga damerna slitit kläderna av honom.

Damerna vrålade i mun på varandra, krögarn försökte freda sig och polisen gjorde sitt bästa för att uppräthålla någon form av ordning eller för den delen se till att de inte klöste ögonen ur honom. Jag fick uppfattningen om att det i ungefär lika delar handlade om brustna hjärtan och pengar. En inte helt unik kombination. Mitt i tumulten var det dags för oss att gå och med denna galna massa av mänskliga ilskna atomer stod vi och hemskt gärna ville betala.

Det fick bli ett tillfälligt eld upphör då man faktiskt också behöver sköta sina affärer. Polisen stod i allvarligt samtal med de mycket upprörda damerna som fullkomligt spottade ur sig anklagelser och var så där arga som jag faktiskt bara tror att förrådda franska damer kan vara. Det var då tillfället uppstod.

På en bänk just bakom polisen stod två Hacke Hackspett med en hängmatta mellan sig, kanske 50-tal, möjligtvis 60. De vill jag ha tänkte jag. Kanske var det rumpunchen eller den allmänna galenskapen som gav mig modet eller bristen på omdöme, trots allt stod polisen 70 cm ifrån mig. Tyvärr eller kanske som väl var satt dyrgriparna fastmonterade i träskivan på bänken och jag kunde inte få loss dem, då fick jag syn på hästen! Å inte för att jag på något vis behövde en svanslös plasthäst så var det som om min hand levde sitt eget liv och den fula hästen var snart i min BH.

Vad jag skulle ha den till vet jag fortfarande inte och strax var notan betalad och den genomsvettige ägaren ursäktade sig tusen gånger kysste oss på kinderna och i nästa ögonblick var slagsmålet i full gång igen.

Detta var den kriminella handlingen nummer två.

Vi kom till Union Island, ankrade och undersökte läget för bunker både av vatten samt diesel vilket visade sig var hutlöst dyrt. Läget började bli aningen desperat ty fartyget innehöll snart vare sig det ena eller andra. Watermakern är ett stängt kapitel ombord, vi pratar inte ens om eländet längre för det blir så dålig stämning ombord då och diesel har vi ännu inte lyckats uppfinna någon mojäng som gör. Men att efter att ha stått på bryggan vid vad vi kunde se den enda plats som sålde och ingen vare sig ser åt oss än mindre svarar på tilltal gav vi upp. Längre ned stod en sur gubbe som angav ett gallon pris och efter lite räknade kom vi fram till knappt 20 kronor litern. Vi bad vår herre om goda vindar och tänkte att det kanske går att driva ned till Carriacou på luft och kärlek. Union hade kanske varit roligt om man engagerat sig mer. Det ligger en liten bar ute på revet och på en annan gigantisk hög med stora snäckor sägs någon bo. De där jättesnäckorna som ibland pryder svenska trädgårdsgångar tas upp här ur havet, man tar ut innanmätet och äter upp det. När Nalle beställde det beskrevs det ungefär som musslor och det älskar vi ju. Hur detta smakade talar vi inte heller om för Nalle får något så plågat och ljusgrönt över ansiktet och det kan jag lova, han är inte kräsen. Överallt i hamnen ligger det berg och drivor med dessa snäckor och utanför finns det som sagt var en hel ö byggt av dem. Ankringen är enligt min mening inte särskilt rolig, man ligger som utmed en stor väg. På landsidan löper den jäms med den lilla flygplatsen.

Det var för övrigt från den som den stackars killen från Schweiz fick flyga upp till Kingstown och röntga sitt onda ben. Ett par dagar innan hade kom vi iland med dingen uppe på Mayreau och får syn på en stor man som ligger i vattenbrynet omgiven av några kamrater. Vi gick bort och frågade om vi kunde hjälpa till varpå de berättade att killen stupat i vattnet och landat illa rakt ned på knät. Vi kunde nog konstatera direkt att benet var av men själva tyckte de att det var nog med lite Ipren och vila. Vänta ni, tänkte jag. Efter en halvtimme kom de bort till oss och sa att benet var dubbelt så stort och att han hade vansinnigt ont. Efter mina samtal med Robert dagen innan visste jag att ingen sjukstuga finns på ön och endast en vårdcentral på Union Island. Jag sa till dem att det klokaste vore att få ombord honom och gå tillbaka till Kingstown för han behöver röntgas. Intresset för det var obefintligt. De var ett kompisgäng som hyrt katamaranen i tio dygn och utgått ifrån Kingstown och var nu på väg söderut. Följden blev att han fick seglas ned till Union Island vidare med flyg upp till S:t Vincent där man bara kunde konstatera att benet var av, gipsade och sedan fick han flyga hem till Schweiz igen och därefter var hans tre dygn som seglare i Väst Indien över. Tack och lov var han välförsäkrad, just i stunden en klen tröst kanske, men i efterhand när sjukhusräkningarna börjar komma underlättar det nog en hel del.

Vi åt och sov och på morgonen väntade bara utklarering från S:t Vincent och Grenadinerna.

Då visar det sig att den där söndagsmorgonen för någon vecka sedan när vi klarerade in hemma hos tullaren för hur mycket pengar som helst var helt uppåt väggarna fel. Inte med ett ord meddelade han att vi var tvungna att ta kontakt med migrationsmyndigheten också. Följden blev att vi befann oss helt illegalt i ett land, igen. En massa ringande hit och dit och papper som fick fyllas i efterhand. Nalle och Peter fick departure stämplar i sina pass, sedan gav han upp, för det fanns ju inga ankomna. Ett tag var stämningen minst sagt obehaglig och Nalle krökte på nacken så gott han kunde och tillslut hade vi alla de dokument som behövdes och illa kvickt lämnade vi ön utan att se oss om.

Kriminell handling nummer tre var därmed ett faktum.

Det är ju inga avstånd mellan öarna här och efter 16 dygn på Atlanten är ju ingenting längre långt och vart efter tiden här går och man hoppar mellan öarna blir man lite bortskämd. Nästa skutt ned till Carriacou var ännu en sådan där dagsutflykt. Vi gick in i Tyrrel Bay och ankrade, tog dingen in som för övrigt numera heter Fjollen. När vi började den här resan kunde Gustav av någon anledning inte säga Jollen. Hur han än försökte blev det Fjolle och så fick den heta. Numer säger han jolle alldeles utmärkt och det är ju bra för honom men mindre roligt för oss andra. Klareringen ligger direkt ovanför varvet och då vi skulle gå i ottan dagen efter så klarerade vi även ut direkt. Med dessa papper i handen går man sedan ned till varvet, visar att man ska lämna landet, ön tillhör Grenada, på så vis handlar man skattefritt. Vi fyllde båten med vatten och diesel så vi säkert tog oss till Tobago. Det finns inte direkt någon anledning att bunkra några mängder då bränsle är väldigt billigt på Tobago och framför allt på grannön Trinidad. Vad jag vet så är väl dessa öar de enda i Karibien med egna naturtillgångar i form av olja och gas. Nu är ju inte längre oljemarknaden vad den har varit så riktigt lika billigt som det var när vi var här för fyra år sedan är det inte men fortfarande är det betydligt bättre pris än på de andra öarna norröver.

Vi räknad med 18 timmar ned hit och då tidvattnet och strömmar är högre och värre här behövde vi komma i väg lunch tid för att inte ha hela sjön mot oss. Under ett halvt dygn hinner man ju både ha ström med sig och tyvärr även mot sig. Ett par knop mer eller mindre gör skillnad och efter att ha läst spaltkilometrar om svåra och besvärliga samt om väldigt dyra inklareringar var planen att komma in under expeditionstid. Ett tag susade det på som tusan och vi hade ett ETA i gryning på morgonen men vi njöt så länge det varade och sa att vi får dra av lite på slutet. Det skulle snart visa sig vare ett av våra mindre bekymmer.

Strax efter midnatt gick jag upp och satte mig i sittbrunnen och rökte. Ute var det svart som i en kolsäck endast stjärnorna och månen speglade sig i havet när det plötsligt far upp en Fregattfågel precis i aktern. Fåglarna är jättestora och ligger normalt i flockar och väntar på fisk. När väl bytet är lokaliserat vänder de ned rakt mot vattnet och sekunder senare stiger de som jaktplan rakt upp i luften. Jag vet inte om de även ägnar sig åt nattfiske men den här kom från absolut ingenstans med näbben riktad rakt upp mot himlen.

Jag frös till is inombords och han tänka att nu jävlar händer det något och i nästa ögonblick stannade motorn.

Peter körde och Nalle sov men den sömnen var över på en tusendels sekund, i ett nafs stod han klarvaken och försökte starta igen. Det hände ingenting. Vinden var så där och framför allt riktningen hade mycket att önska. Vi drev inte direkt mot Charlotteville och startförsöken var tämligen fruktlösa.

Motorn var glödhet så felsökningen var inte den enklaste, men snart nog hade Nalle fått ut bränsle och kunde bara konstatera att den såg ut som lervälling. Om det var så att vi fått ombord dålig diesel när vi bunkrade eller om det helt enkelt var utfällningar från tanken det vet vi inte förrän vi kommer fram till Trinidad och kan öppna tankarna och börja göra dem rena, är det från den senaste bunkern känns det rätt surt. Man ber ju inte om precis om ett par provrör innan man häller det i tanken och för den delen, nu var det ju redan som det var. ETA’t blev bara senare och senare och under någon timma hade vi inget alls vilket innebär att man har mer än ett dygn kvar innan man är framme.

Anledningen till denna stress över ankomsttid är att så vitt vi har läst är det alltid mer eller mindre bekymmer att klarera in på Tobago. I andra länder hissar man gul flagg, dvs att man är ej inklarerad och att ens besättning ej bär på några sjukdomar samt den flagg som landet man tänker bevista har. Kommer man sent på kvällen lugnar man sig till nästkommande dag eller om platsen man ankommit ej har tull respektive migrationskontor går man vidare dit det finns.

Så är det inte här. Det finns historier om seglare som gått in i Englishman bay, tagit en taxi ned till Scarborough och fått betala sura pengar i böter samt en hel del obehag. Man måste således gå raka vägen till antingen Charlottville eller Scarborough. I det första fallet finns egentligen bara tullen så för att fullfölja processen innan du har pappren klara måste det komma upp personal från emigration dit. Normalt finns de där under kontors tid några dagar i veckan, annars ringer tullen till dem och de sätter sig i bilen och kommer upp, varpå man får betala övertidsersättning för dem. Vidare får man inte befinna sig här utan att vara inklarerad, man droppar ankaret, får dingen i sjön och springer dit, den första fråga man får är hur dags man kom.

Om allt detta hade vi läst, en del var rena skräckhistorierna om tusentals kronor i böter för att man gjort fel på ett eller annat vis, andra hade tagits i förvar. Inget av detta kändes så uppmuntrande och vår ursprungsplan var att glida in vid nio, kasta i ankaret och sedan bums knalla upp och få ordning på pappren. Mer och mer började planen gå åt pipsvängen och framåt fyra tittade Nalle och jag på varandra och i tyst samförstånd bestämde vi oss för att händer det snart inget drastiskt så går vi direkt till Trinidad. Nu var nämligen inte klareringen det värsta nu hade vi en gastäckt precis framför oss. Hur vi än bar oss åt drev vi rakt mot det. Ett ilsket rödmarkerat fält med så mycket förbud om att passera att det inte var något att ens fundera på. Vi provade att slå för att vinna lite höjd men det gav inget direkt resultat.

Att gå mot Trinidad när vi var utklarerade från Grenada med nästa destination Tobago så är det inte bara att byta ö och åka någon annan stans. Det hade säkert gott om man kunnat hävda motor bekymmer, men bekymmer hade det blivit. Nalle luftade och luftade och provstartade, flera gånger puttrade det till och hon gick en liten stund men så fort man belastade så stannade hon. Därtill finns ju vårt gamla bekymmer med kylarvattnet. Innan man slår av så stänger man kylvattnet och gasar lite för att tömma, följden är att man måste skruva på vattnet när man startar annars kokar motorn. Man måste således bestämma sig när det verkar fungera att slå på vattnet men också ha så mycket maskinverkan att man kan tömma den när man slår av. Gasfältet kom närmare och närmare och Nalle la om spåret så tajt utanför det bara gick, men då fanns ingen, verkligen ingen marginal att spela på. Skulle vi få mer vind eller mer ström så vore vi helt rökta. Ny kurs och Trinidad kändes allt mer aktuellt. Helt plötsligt så ser vi en båt på radarn dock utan AIS, antingen för att den är avslagen eller för de ingen har. Med de krumbukter vi gjort under eftermiddagen, kvällen samt nu hela natten skulle Kustbevakningen inte vara en långsökt gissning. Jag tog upp alla papper på både båt och människor och så var det bara att vänta. Jag tyckte att de körde alldeles för långsamt för att va dem vi trodde och efter en kvart och ingenting hade hänt kunde vi bara konstatera att det inte var någon som tittade efter oss. Timmarna gick och Nalle bytte bränslefilter samt fortsatte i sina oförtrutna försök att starta motorn och efter timmar av orolig väntan så startade hon snällt och beskedligt och snart sjönk ETA igen och vid 10 var vi tillbaka på Tobago, efter fyra år.

Sist vi var här var i mitten på januari och vi hade fått resan av Nalle i julklapp. Själv hade jag tömt plånboken och köpt en ny kamera till honom och tyckte nog att jag toppat klapparna det året. Det var rätt surt när jag fick min present. En flaska brun utan sol!?! Hur fan kunde man köpa något så idiotiskt dumt. Nästa paket var bättre men sedan kom det sista. Ett måttband! Ni vet ett sådant som ligger inrullat i ett metall fodral och så drar man ut bandet när man sedan har mätt färdigt det som behövde veta längden av så rullar det in sig precis som sladden till dammsugaren. Där satt han med sin nya kamera med extra objektiv i knät, själv hade jag fått en flaska konstgjord solbränna som mest ger orangea handflator, en blus och ett måttband. Hur fan resonerar denna man när han köper julklappar, tänkte jag. Så drog jag ut lite av måttbandet, då såg att det var en extra pappersremsa påklistrad. Drog ut lite till, mer papper. Så började jag läsa och då såg jag vad det var. Det var en sönderklippt flygbiljett. Ivrigt slet jag ut 75 cm till och då såg jag hela biljetten. Jag skulle med flyg till Tobago med familjen, avresa den 21 januari. Mörker byttes mot sol och Nalle blev återigen, världens bästa Nalle.

Jag minns att vi tittade ut mot havet och sa,- Hit ska vi tillbaka, men nästa gång tar vi vår egen båt.

Veckorna här gick fort förra gången och snart var vi hemma i kylan igen. Nu stod vi på däck och återsåg en del av de platser vi var på förra gången och långsamt gled vi in på ankringsplatsen.

Snabbt som ögat var vi iland och promenerade samtliga upp till inklareringen, den ligger höger från hamnen och upp vänster uppför backen på baksidan av polisstationen och sjukstugan. Just denna dag var ingen före oss i kön och då detta är första landet vi besökt där alla fysiskt måste närvara var jag tacksam över att vi inte behövde sitta i kö. Tullen tog emot oss och pappersexercisen var inte värre här än någon annanstans. Frågorna var som överallt annars. Hur många master, vad är skrovet gjort av, antal motorer, glöm inte utombordare till dinge. Inget var värre än vanligt. På en kvart var det klart sedan fick vi sitta ned en stund och vänta på att damerna på emigration hade tid och efter en kort stund var vi välkomna in. Två stycken unga kvinnor tog emot oss på ett mycket vänligt och välkomnande sätt. Efter en timme var alla papper klara, Edith hade fått en penna för att hon var så snäll, hennes Nalle som har eget pass hade även han klarerat in och fått stämpel och Gustav hade hunnit med två omgångar av vansinnes utbrott över att inte få leka hela havet stormar samt stor brist på wifi. Som Peter och Nalle hade tolkat det hela fick vi nu inte lämna staden utan nytt tillstånd. Man behövde en reseplaneraring över vart och när man tänkte sig att röra sig på ön. Kom ihåg att detta är en ö av ungefär Gotlands storlek. När jag hörde det avfärdade jag det som nonsens, jag tycker det är illa nog att man måste klarera ut ifrån Tobago och in på Trinidad, det är trots allt samma land, men så är det. Vi blev kvar ett par nätter, träffade Eric, vår gamle vän och taxichaffis som körde omkring på oss sist vi var här. Vi hade oroat oss för att gå in här på långfredagen då detta officiellt är ett katolskt land, vi tänkte att allt skulle vara stängt och i sorg å Jesu vägnar. I land var det party till småtimmarna då det är en långhelg och vad Jesu lidande anbelangar verkar ingen vara särskilt bekymrad. Natten till påskafton sov alla dåligt. Edit och Gustav for upp och ner till framåt två på natten. Hur skulle det bli med påskharen? Fanns den verkligen här? Jag lovade gång på gång att den fanns även i dessa regioner och att hon givetvis visste vart dessa små änglar befann sig. Framåt 2 på natten var vingarna aningens solkiga och deras mor aningens upprörd. Då bytte Edith taktik. Haren som kom med ägg var inte längre en söt och fluffig kanin som kom med gotter till barnen. Nu var den ett rovdjur som nog hellre åt de små barnen än att ge dem godis och med ens var Gustav hysterisk och kunde inte alls sova. Jag vill minnas att vi hade det ungefär lika dant kring jul med dessa förbaskade glädjespridare, tomtar eller kaniner, barnen blir tokiga i vilket fall.

Påsk blev det och då snälla Lina hemifrån skickat godispengar till barnen visste glädjen inga gränser när de såg sina små berg med allehanda godis när de vaknade.

Själva drack vi kaffe planerade för vidare turer på ön som vi under förmiddagen delgav befälet på ön.

Man går helt enkelt hem till honom när det är stängt på kontoret. Jag berättade att vår plan var att gå ned till Bucco och att jag utgick ifrån att det inte var några bekymmer med det. Nja, sa han och undrade om vi hade sagt det när vi klarerade in, att vi hade sagt till att vi ville resa omkring. Jag utgick ifrån att det var självklart och på något vis lyckades jag övertyga även honom om att det bara var att gå. Sagt och gjort gick vi vidare och inte förrän i går när vi ändå passerade Charlotteville fick vi klart för oss vad vi gjort.

För att gå ned hit krävs att man klarerar ut från Charlotte går hit och tar en taxi ned till Scarborough och klarerar in på denna sida ö. Vem var det som sa att det inte var så krångligt? Jo, troligtvis jag. Nu har vi för det en vän på ön. Med hjölp av honom har vi nu löst det och i kväll kommer emigration hit till Bucco och klarerar ut oss.

Alltså befinner jag mig återigen i kriminalitet och får strax kalla mig själv för återfallsförbrytare.

Förhoppningsvis återgår jag till mitt vanliga jag annars låser de kanske in mig och bara jag får dagliga utevistelser samt hummer de har här går det ingen nöd på mig.

Tills vi hörs igen har vi förflyttat oss till Trinidad och ligger för första gången på riktigt länge vid kaj. Mina vidare högst illegala äventyr i Karibien.

Epilog.

I skrivande och postande stund sitter jag på Trinidad. Vi kom som planerat på fredag eftermiddagen och fick en kajplats. Omedelbart uppsöktes klareringskontoret.

Gissa vad de sa?

Vi hade inte riktigt rätt papper med oss från Tobago.

Eder utsände med glorian käckt på sned i den karibiska administrativa djungeln.

ÄVEN I DETTA PARADIS LURAR ORMEN KRING HÖRNET.

Vi lämnade Kingstown och tuffade långsamt ned till Mustique. En helt privat liten paradis ö med en befolkning fylld av integritet. Så lång bort från alla försäljare och alla som vill hjälpa oss med i stort sett allt, ja givetvis mot en bra slant i ersättning. När vi gled in i den enda vik som finns gled det upp en kille i en liten båt som ville ha 200 ECD för tre nätter. Vi fick vår boj och en informationsfolder om allt man ombeds att inte göra på ön, sedan tackade han och åkte.

Timmarna innan hade ett långt och enträget fiskande äntligen gett något slags resultat. Vi har sedan Kanarieöarna, alltså kring jul, bogserat rev och en massa olika drag bakom båten och av detta fullkomligt kammat noll och ingenting. Det är ju tur att vi inte räknade med fisk som en källa till proteiner ombord. Alla de andra båtarna har fiskat och fått mer fisk än vad de egentligen velat ha, endast vi har fått ingenting.

Mellan S:t Vincent och Mustique fick så äntligen napp. Helt plötsligt skrek Peter att något som inte för en gångs skull var tång eller sjögräs satt på kroken. Tio minuter senare låg det en död Barracuda på däck. Barnen skrek i skräckblandad förtjusning, en barracuda är ett riktigt rovdjur med hela munnen full av djävulskt vassa tänder. Direkt efter dess ankomst slogs den ihjäl och det var nog det som roade dem mest. Gustav pratade om dess frånfälle i flera dagar. När vi först såg den visste vi inte riktigt vad det var för en fisk men killarna i hamnen visste besked och meddelade vad det var samt att den dessutom var oerhört god.

Sagt och gjort, firren rensades och skars och fileades, lades i stekpannan med smör och åts upp i ett huj. Edith, blev efter att ha sett dess hädangång vegetarian och åtnjöt ett par potatisar för hon tänkte minsann inte äta något som så brutalt blivit mördat.

En timme senare sov alla som stenar och det hade vi nog gjort gott om inte de små änglarna plötsligt stod inne i vår hytt vid tre snåret och Edith oerhört myndigt meddelade att nu hade vi verkligen ett stort problem.

• Vad? sa jag, inga problem som hon upptäcker brukar vara så enorma för oss andra så dags.
• Vi har FÅGLAR inne i båten!

Jag kan medge att det är ett stort problem och snart var vi varse om att det inte bara var en utan två och därtill var det inte fåglar utan hysteriska fladdermöss som kommit in. Utrustade med lakan jagades dem akter över och till sist lyckades Nalle med en obeskrivlig taktik jaga ut dem genom en ventil. Tricket var tydligen att själv blåsa upp sig till tredubbel storlek, vifta med armarna och själv anta skepnaden utav en Concord. De små fladdermössen blev väl troligtvis vansinnigt rädda vid anblicken av denna gigantiska och mycket märkliga fågel och lämnade oss sedan i fred och läxan fick bli att vi därefter stängde igen om oss på kvällarna. Kvar ombord är nu bara den lilla citrongula ödla som rest med oss rätt länge nu. Med jämna mellanrum ser vi den men då den håller sig utom synhåll så fort vi ska iland är det följaktligen kvar här.

Under en promenad upp på berget på en av de få vägar som man som turist får gå på passerade vi polisstationen. En vit liten villa omgiven av en prunkande trädgård med en lite träskylt på framsidan med texten Mustique Policestation. Jag hade aldrig förstått vad det var om inte skylten upplyst mig. Dagen efter knallade jag dit och knackade på dörren och frågade om jag kunde få göra en intervju. Båda skruvade lite på sig men tillslut gick de med på tio minuter. En och en halv timma senare lämnade stationsbefäl Cutty och hennes aspirant bakom mig. Öns kriminalitet hade vi klarat av på ett par minuter resten kom att handla om livet i stort, om barn och deras framtid och skillnaderna mellan våra olika länder. Min första fråga var om vad de upplevde som vardags kriminalitet, det som jag kan tänka mig fyller svensk polis vardagar. Snatterier, trafikbrott, omhändertaganden av påverkade människor samt allt det som är relations relaterat. Hon log lite moderligt mot mig och förklarade att på den här ön finns inte kriminalitet. Ingen stjäl något, trafik brott är kanske inte så stort då det knappast finns bilar på ön och nästan alla är små eldrivna skapelser som mer ser ut som en golfbil än något man kör för fort i. Folk super inte sig fulla, går hem och klår upp sina fruar och barn så det bekymret fanns inte heller.

• Vi är rent genetiskt ett vänligt folk. Vi är snälla och vill inte bråka med någon. Visst händer det att det är bråk mellan män och deras fruar men det kommer inte till vår kännedom. Det sköts internt och plötsligt flyttar mannen ut från sin familj. Vad det gäller barn så får man absolut slå dem, de måste fostras och disciplineras.

Jag berättade om det svenska systemet, om lagen om barnaga och att vi försöker lära barn att samtala och lösa konflikter på andra sätt än att slåss. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och helt ärligt sa hon att hon undrade om vi svenskar på riktigt hade en näve skruv lös. Som vanligt när jag känner mig angripen kryper jag ihop lite grann och börjar genast fundera över vad som på riktigt är rätt eller fel, men att slå kvinnor och barn är bara åt helvete fel och så får de tycka vad de vill.

När jag gick därifrån var jag på något vis uppfylld utav deras oerhörda lycka, hur de i ryggmärgen var så harmoniska och ville varandra så innerligt väl. Tio minuter senare hade jag åter blivit mitt vanliga jag och insåg att allt givetvis är en form av hur man bestämt sig för att definiera sitt samhälle och sin lagstiftning. Om man beslutar att ett samhälle tillåter barnaga, hustru misshandel, sexuella övergrepp i relationer, att det är inte är ett brott att köra alkohol eller drogpåverkad, ja då är ju det mesta lagligt. Hon påstod att kriminaliteten endast fanns på huvudön, S:t Vincente, jag tänkte när väl förtrollningen släppt, att hon troligtvis kunde ta sig i häcken, skurkarna finns överallt, de har bara olika kostymer. Ön är underbar och ofantligt vacker. Man slipper alla som vill sälja saker, du får verkligen be om dess tjänster. Det är vansinnigt dyrt att äta ute så ät ombord och handla innan ni går dit. Det är absolut värt pengarna att stanna vid boj och snorkla, spana på sköldpaddor eller för den delen Mick Jagger, men ön är lite grann ett ” Hittepåland”.

Vi lämnade överklassen och istället för Tobago Cays gick vi till Mayreau och Saltwhistle Bay. Nu snackar vi Karibien. Kritvita stränder, palmer och vatten så turkosblått som man bara ser på vykort. En gång hörde jag någon säga att något var onödigt vackert och det är just vad det är. Första natten låg vi ankrade utanför baren ” Last bar before the jungle” men ett jäkla gungande fick oss att smyga in på morgonen efter att det stora lämmeltåget med katamaraner gått. Det var som om de hade en tidtabell att gå efter. Alla gick vid 9.30 och då blev det rätt tomt och en halvtimme senare kom de första och snart nog kom ungefär 15 till. I mitt nästa liv eller i min nästa ekonomi ska jag ha en katamaran, vilka ytor, vilket totalt brist på djupgående. Helt ljudlöst smyger de runt en och ankrar precis i strandlinjen.

Vi hade tänkt stanna ett par nätter men blev kvar fyra och hade det inte varit för att tiden började bli knapp så hade jag varit kvar ännu. Looma med Lotta och Mads kom dagen efter det blev både sundownerns och ett par kvällar i land. Dagarna fördrev i en ljuv kombination av strandhäng och promenader. Ön, precis som Sverige består av en fram och en baksida, enligt dem själva. På den sida vi låg fanns en pytte liten affär, stor som ett normalt uthus, ett par barer samt ett resort, som bestod utav ett antal bungalows och en riktigt trevlig bar, för övrigt den enda som tar kort. Maten var väl si sådär men å andra sidan är Mads och Lotta så jäkla trevliga så bristen på lobster var helt ok, tonfisken var väl ingen gourmandisk sensation, men kvällen var varm och stjärnhimmeln fantastisk, så vad var väl en bal på slottet?

Andra dagen i land fotvandrade vi över till andra sidan. En tur på 30 minuter enkel resa. När man uppåt höjderna tittade bakåt och såg vår lilla båt guppa ute i viken så kände jag en sådan oerhörd tacksamhet.

Åter igen var jag där, tillbaks till Järnvägsgatan 4B. Tillbaka där jag var liten, vårt kungarike, mormor, morfar och jag. Min morfar som lärde mig allt egentligen. Det är fortfarande egentligen få saker jag lärt mig efter att han dog 1978 som varit direkt nödvändiga. Det viktigaste han lärde mig var egentligen tre saker.

• Att världen består av massa olika länder, olika människor, men att världen egentligen är en plats.
• Att skriva vackert och kunna läsa och därmed inhämta kunskap.
• Att inte va rädd för att dö.

Det var nog lite annorlunda att vara Knutte Med Krokens älskade barnbarn, men det gjorde mig till den jag är och det är jag rätt nöjd med men framför allt bottenlöst tacksam. Morfar kom inte ut från Sverige någonsin, han fick aldrig möjligheten, men han gav mig allt det i stället. När man nu står här på andra sidan jorden så slås man ofta av hur ofantligt priviligierade vi är. Tänk där stod jag på bergets topp, tittade ned på vår båt, på kyrkogården som snirklar längs en dalgång ned mot havet med getter betandes kring gravarna och alla dessa oerhört vänliga människor. Vad fasen har jag gjort för att förtjäna det här?

Efter tips av min vän Kaj letade vi reda på rastamannen Robert som driver en restaurang eller vad man ska kalla det för. En kombinerad bar/restaurang/museum eller vad det nu än är. Sett från gatan är det ett enda virrvarr av plankor, snäckor, växter i alla färger som finns. Stora målade hjärtan, blommor och allt i rasta färgerna. Helt plötsligt hördes röster inifrån och ut stack en liten smal gubbe sitt tandlösa ansikte. Efter honom kom hans bäste vän, sedan berättade sin egen makalösa historia. En historia som så småningom ska få ett helt eget kapitel. Om en man som blev faders lös som liten, vars mamma flyttade till Trinidad och som efter en tur på haven som räkfiskare återvände och sedan knappt lämnade ön. Hans mamma hade alltid lagat mat och när Robert var liten och stod och tjatade vid spisen om att få smaka hade hon slagit honom över fingrarna med sleven. Mat smakar man inte på förrän man äter den, man lagar den med kärlek och omtanke och det räcker. Själv lagade han mat med samma princip. Han provsmakade den aldrig.

Han ägde ingen telefon än mindre mobiltelefon. Han hade VHF i baren, man ropade på 16. Han hade aldrig googlat något, det han inte begrep sig på gick han undan och mediterade över, fattade han inte då, så var det inget att förstå sig på.

Rätt enkelt kan man tänka.

Jag frågade om jag fick komma tillbaka dagen efter och sitta ned i lugn och ro och prata om livet, Haili Selassi och livet som krögare i världens ende. Han log sitt vänliga pojkaktiga leende och önskade mig så välkommen åter.

Och likt prinsessparet Victoria och Prins Daniel återvände jag till Robert och hans mycket kärleksfulla värld.

Jag traskade på nytt upp till honom dagen efter. På mycket stort allvar tog han emot mig som en oerhört viktig gäst till honom. Jag inser att det är det som gör hans plats i solen. Att få alla att känna sig som så oerhört viktiga, det är det som gör att prinssessor, fotbollsstjärnor och tusentals andra människor under 25 år återvänt till denne 62 årige lille man. En sådan genuin nyfikenhet och kärlek till sina gäster. När jag frågade vad moroten var att hålla öppet 365 dagar per år från 7 på morgonen tills sista gästerna går hem tittade han på mig med små pliriga pepparkaksbruna ögon och svarade – För att jag är så vansinnigt nyfiken! Jag vill träffa alla människor, jag vill veta allt om dem!

Jag känner egentligen bara en annan människa som har samma lust till sin restaurang, min bästa vän, min hittepå syster, Myriam Davidsson som jag jobbat med i massa år. Bara hon kan säga, – Jonna habibi, pengarna är inte viktiga, det viktiga är att gästerna mår bra och har det roligt. Belöningen är kärleken. Tänk, så mötte jag en lika dan till här borta!! Trots att han inte längre är 25 år satsar han framåt. Det senaste är en terrass på taket där man ska kunna sitta lite avskilt titta på stjärnorna, månen och njuta av hans mat och sällskap.

Hans något märklige vän och följeslagare Snake som aldrig lämnat ön var även han en riktig rasta man. Flätorna eller kanske mer hårkorvarna ned till midjan är egentligen en historisk frisyr som unga krigare hade. De stora flätorna symboliserade trädets grenar som viner i vinden.

Snake hade slutat sova. Han mediterade några gånger per dygn och hans kropp behövde inte längre sömn. Efter stängningsdags såg han till att allt var städat och undanplockat, sedan såg han till att Robert kom hem till sin fru ordentligt och sov. Vid tre på natten vandrade han runt ön, gick förbi restaurangen och förberedde frukosten och gick sedan hem till Robert och väckte honom. Klockan 7 var frukost serveringen öppen igen, alla dagar lika dana 365 dagar om året.

Vi pratade om likheter och olikheter mellan våra hemländer. Mycket är likt, egenföretagarens ständiga ok av skatter och moms. Mycket är olikt. Av någon anledning klarar många av dessa öar inte av att på något vis kunna producera någonting själva, för oss helt obegripligt. Med tanke på klimatet så borde de ju kunna både hålla massa djur samt odla massa saker. Men det finns ingen organisation, ingen infrastruktur och absolut ingen större vilja heller. Man kan ju fundera över varför man till exempel inte skaffar sig gemensamma kyl och frysrum. Man skulle då kunna importera kött på ett helt annat vis och göra inköpen i betydligt större skala vilket skulle få ned priserna lite. Det som inte produceras på S:t Vincent importeras mestadels från England. En gång i veckan kommer båt därifrån. Varorna packas sedan om och körs med färjorna till öarna inom Grenadinerna. Det är många som skall ha betalt på vägen och det är väl det som gör att allt är fullkomligt från vettet dyrt i land. Själva åker de som kan till Union Island och handlar, med en något mer snabbgående båt tar det 10 minuter.

Men där hade Snake aldrig varit. Han sov inte, han vandrade eller arbetade. Han spred sitt budskap om en kärlek och påstods sig absolut inte vara religiös men när han beskrev det han trodde på, om tanken på allas lika värde, om tron på kärleken om respekten till sin nästa och eftertänksamheten så är det väl snubblande nära det som de flesta kallat för tro.

Han förklarade för mig att anledningen till att vi människor begåvats med de långsmala muskler i benen var för att gå, så fort vi får en impuls eller en tanke om att göra någonting ska vi omedelbart förflytta oss. Vi ska inte, som vi européer gör, hålla på och analysera en massa och sedan oftast inte komma någon vart. Dels får vi inget gjort sedan motverkar det hela vår naturliga drift, att komma någon vart.

Jaha du, tänkte jag, förvisso har jag oerhört långa ben, som gjorda för att springa med, men jag ägnar mängder med tid åt att gå omkring och fundera på massa olika saker, men, trots detta har jag till skillnad från Snake kommit ganska långt, det är en bra bit från Sverige och hit bort. Men det kanske inte var så han menade, han kanske syftade på någon form av inre resa där han har kommit om mig, det är kanske så, att allt är till sist relativt.

Roberts eventuella ekonomiska överskott fonderades till öns barn eller rättare sagt deras skolgång. Skolan är inte obligatorisk och kostar rätt mycket. Dels för själva skolgången men även för böcker, uniform och när man börjar motsvarande vårt högstadium får man åka till Kingstown och färjeresorna bekostas även de av föräldrarna. Nu får de flesta barn på ön för det möjlighet till grundläggande utbildning. Tyvärr slutar oftast det oftast där. Tjejerna har sällan så mycket andra drömmar än att skaffa en egen familj och där tar det liksom slut. Hos Robert satt fyra, fem tjejer i 20 års åldern varav fler utav dem redan var flerbarns mammor. Jag frågade om det var ungefär så här för de flesta och det var det. Man träffade en kille, blev med barn och sedan fortsatte det bara så. Det som skrämde mig var att det låg så oerhört nära att daska till de här små barnen. Tålamoden var korta och var som att det var en helt vanlig dag med barn som gråter så tårarna sprutade över att åkt på en hurring utav en trött mamma. Jag förklarade försiktigt att där jag kom ifrån hade man tagit barnen ifrån dig och placerat dem hos en fungerande familj och själv hade du hamnat i fängelse. Hon tittade tyst på mig med de där tomma bruna ögonen som jag nu så oändligt många gånger sett under resan, de uppgivna och så trötta ögonen, så sa hon till mig med en ton av kanske trots eller triumf, – men här är det mina barn och jag som bestämmer.

Vi satt tysta en stund, hon vilade blicken någon stans långt borta där vi inte fanns runt henne. Hon såg ut som om hon såg på sin dotter som var två, men någon kontakt fanns inte. Hemma fanns en lillebror på 10 månader och någonstans fanns även ett äldre barn. Jag ska inte ge mig in i någon mätning av kärleken till sina barn som större eller mindre här eller där. Jag ska heller inte börja skatta i vilka mammor eller pappor som är bäst och tar hand om sina barn på mer eller mindre bra vis. Jag kan nog bara konstatera att man nog oftast gör så gott man kan och att samhället formar sina medborgare efter de resurser samhället har.

Jag drog på min sista fråga för den bekymrade mig lite. Jag ville fråga om de själva definierade sig som fattiga. Men hur ställer man den utan att såra och själv framstå som så djävla vit, lycklig och själv placerad på en pedistal. Men till sist hade jag hittat på en formulering jag tyckte dög och uppenbarligen var det absolut ingen skam utan bara ett faktum, ja, de beskrev sig som fattiga och inget var konstigt med det.

Det vilar något bittert mitt i solskenet, något säger mig att de givit upp. Ungdomarna vill inte jobba som de gamla gjort utan vill ha pengar, kläder och allt som de jämngamla på Union Island i mycket större omfattning har tillgång till. De hoppas på att hitta tjejer från Europa och kunna ge sig i väg. Men varför gör dom ingenting? Vart efter dagarna går mot kväll är de flesta så pårökta att inget blir gjort mer den dagen. När Robert byggde sin bar högg han virket på ön efter tillstånd hos öns ägarinna som bor i det gigantiska huset bakom lekparken. Virket fraktades sedan till Union där det kapades och gjordes plankor av, tillbaks ut till ön igen. Så är det med allt. Ön är full med höns trots det kommer alla ägg från andra öar.

Katolikerna kom tidigt till ön som på den tiden ägdes av en familj på Union Island. Kyrka byggdes som snart nog brann ned. Ny kyrka byggdes och även den stod i ljusan låga. Nya tag och nya planer. En kyrka i plåt, den blåste iväg och tillslut gav prästen upp och åkte till Belgien. Ska man få något gjort så gör man det själv. Sagt och gjort, prästen lärde sig att mura och en tid senare kom han tillbaka med hink och murslev och sedan den dagen har Mayreau sin egen katolska kyrka. Kommer ni dit så gå runt på baksidan och titta ut över havet. Jag tror prästen tänkte att om inte Guds ord inte räckte att locka folk till kyrkan så kanske utsikten över det turkosa vattnet bort över Tobago Cays gjorde susen.

Orstborna är säkerlige troende så där som folk är mest. En del ryms i den stora frikyrka på andra sidan gatan, andra i sin dimmiga tro om en kärlek och för det några firar mässa hos Fadern på ön. Vi kom inte iväg på mässan men satt där inne en stund och bara va. Edith som aldrig kan vara tyst tittade på bilden av Jesus när han bar korset på Golgata, – Ligger det där i Valdemarsvik? Näe, sa jag det är långt borta från hemma, – Gustav, Gustav, titta på Jesus, han fick bära sitt kors i Göteborg!

I två sekunder blev hon tyst och funderade på vad hon just sagt. – Men du sa ju att det var långt borta mamma!

Tänk att ha seglat till andra sidan jorden och därtill på ett väldigt konkret sätt tagit oss hit. Jag kan förstå det abstrakta i att flyga långt bort, men det här har vi gjort i långsamt gemak och när Finemang tänker på något som är långt hemifrån så tänker hon på Göteborg. Det kanske dröjer innan våra barn blir riktiga världsmedborgare, fötterna i sin egen mylla kanske är mer förankrade än vad vi tror. Vi tycker att vi tagit oss så lång, upplevt så mycket, men sett ur hennes perspektiv så är hon ännu kvar i det lilla, vi har bara glidit ur det vanliga livet, men snart sugs vi in där igen och åter är Göteborg långt bort.

Vi lämnade Robert, den tomma lekparken och gick nedför backen. Vi hade en mission kvar.

Kaj´s andra tips var att leta redan Lördag.

Han var en man som fått namnet efter veckodagen han ordnade lobster fest åt en båt med svensk skeppare. Kapten kunde inte uttala hans namn utan likt Robinsons vän, Fredag fick Lördag sitt namn.

Efter lite efterforskningar visades vi in under ett palmblads belagt tak och där var han.

Det blev ett magiskt möte. En smal man i vår ålder blev liksom självlysande när vi sa att vi var från Sverige och hade hälsningar från Kaj. Han kramade oss som om vi saknat varandra i åratal och äntligen återsetts.

Jag ska i nästa karibiska avsnitt berätta historien om Lördag om ännu en man med långa flätor i håret och skägget om tron på ”one love”, men om en man med livet kvar i sina ögons speglar, om han och återseenden på Tobago, samt mina kontakter med insats styrkan.

Till dess önskar jag er goda vårdagar. För egen del ska jag försöka bli av med all sand i mina skor.

Eder utsände i Bucco, Tobago.