Efter att ha kollat almanackan kunde jag konstatera att det är si så där en femtio dagar kvar innan vi återser det stolta fartyget Lady Sparrow som förhoppningsvis ligger och guppar ivrigt väntande på oss i Honfleur. Dom ringde som jag skrev för en månad sedan och påstod att dom ville flytta på henne då hon parkerats där de hade tänkt sig att muddra. Nu var vi lite långt ifrån så vi kunde inte ens på minsta vis bistå med en sådan manöver men maken önskade dom ett hjärtligt lycka till, förvisso med ett ordentligt varggrin över ansiktet, men det såg ju inte hon i telefon. Att dra henne ett par hundra meter det ser jag nog inte ens som möjligt, men visst den siste idioten är ju troligen inte född, men när man väl får lite fart på henne i vattnet, ja efter att ha fått loss henne från kajen först och främst, så kan jag tänka mig att den stora otympliga båten börjar leva sitt eget liv och är nog inte precis som att vara ute med en pudel på promenad. Trots allt är det 28 ton att dra omkring på och det är klart får hon för sig att dra iväg någon annan stans så är det inte bara att dra i en tamp så kommer hon snällt tillbaka, ja det var kanske inte en så dum liknelse med hundpromenad. Påminner lite om att gå ut och gå med min mammas hund, gör som den vill och kommer inte när man ropar. Dit dom hade tänkt att flytta henne är den inre hamnbassängen där väl ingen båt kostar under 1 miljon € och just sådana båtar och dess ägare brukar vitna i ansiktet och springa som galningar på däck med fendrar för att så gott det går hålla avstånd till oss. Men då maken är en fena på att manövrera farkosten och kan fickparkera in henne där jag troligtvis inte skulle kunna få in en optimist jolle, så har det hitintills inte varit några bekymmer att få henne till kaj, sedan har det ju varit rikligt med allehanda andra bekymmer, dock ej orsakade av Herr Dallner, men det vet ju inte andra båtgrannar. Om dom nu skulle ha försökt dra in henne längst in så är det verkligen något jag hemskt gärna osynligt hade velat vara åskådare till för det måste ha varit en styrkemätning. Det andra alternativet var att de själva skulle bekosta bogsering av henne och det är ju fullt genomförbart, dock inte för oss andra riktigt lika roligt och för dem väldigt dyrt så därför, om hon överhuvudtaget är flyttad så har det nog skett medels handkraft. Ju mer jag tänker på det så undrar jag om dom inte sköt fram den planerade muddringen till efter vår avgång och på det viset sluppit undan hela besväret. Men om en och en halv månad kommer vi ner tillsammans med Peter och fortsätter ner till Portugal. Jag vet att jag så många gånger lovat att jag ska ge fasen i att skriva vart vi ska åka och hur lång tid det skall ta för det slutar med att antingen kom vi inte i väg alls eller så kom vi någon helt annan stans dit vi absolut inte hade tänkt att vara. Så var ju hela Hollandsresan. Vi låg i Borkum med det ena lågtrycket efter vart annat, nej vi låg givetvis inte med lågtrycken, det sköter vi internt, det var dåligt väder dag efter dag och Borkum var mot vad vi hade föreställt oss fruktansvårt tråkigt så vi ville bara därifrån. I den hamn som vi var anvisade låg vi helt oskyddade för vinden, det gungade lika mycket som ute i havet, det ösregnade och det var 7 km till byn där affär fanns. Efter ett par dagar gick vi in och la oss i nödhamnen där man bara får ligga i 24 timmar, betydligt mer skyddat men tyvärr utan el. Nu löste uppfinnar Jocke det då vi väl har kabel ombord så vi kan dra ström från månen om det vore så, men hur eller hur så var det inte läge att stanna längre än det dygn som var sagt och det var där och då som vi bestämde oss för att åka på kanalutflykt genom Holland. Jag skrev någon dag innan om vidare resa ut i Nordsjön och två dagar senare rapporterade jag vädret från Gröningen. Så jag borde verkligen lära mig att inte sticka ut hakan och påstå vart vi är på väg och hur dags vi ska vara där. Det är med segling och att gå vilse, bort kommer man inte man bara dyker upp någon annanstans. Ödmjukt säger jag nu att om det går som vi önskar och hoppas så drar vi annandag påsk och passaerar Biscaya så fort som vädret tillåter. Jag saknar båten och det där enkla livet så jag kan dö. Jag längtar så mycket efter att få vara tillsammans allihopa, få höra Peter sjunga ” Goder morgon, goder morgon både herre och fru” , fortfarande så kommer det ibland ett sms eller står på Facebook just den textraden som han sjöng varje morgon i tre veckor. Få höra ljudet av prasslet i seglen när dom far upp i riggen. Det rytmiska gunget, ljuden av sjön som frasar mot skrovet, det börjar kännas att våren är på väg. När det var massa frysgrader här hemma och även i Frankrike då kunde jag verkligen inte ens med bästa vilja känna någon som helst lust att flyga ner och sätta mig i en kall och rå segelbåt och börja om igen, men nu vartefter soltimmarna blir fler, luften varmare så har det sista veckan vaknat ett oerhört sug att komma iväg. Segla vidare, se något annat. Nu har ju planerna avsevärt, eller förutsättningarna har förändrats. Nalle fick ju fast jobb och det innebär ju att man måste arbeta. Men på tre veckor kommer man rätt långt om man ligger i lite och vi räknar kallt med att ta oss till Portugal på de tre veckorna och sedan bär det av hem och jobba igen. Över sommaren blir vi hemma här och det ingick i grundplanen. Sommaren är en bra källa till att jobba som galningar och spara ihop lite mer pengar så vi kan ha det desto bättre i höst. Sedan är det ju som så att vi har ett arrende kvar på Torrö som skall få sitt avslut under hösten. Jag antar att ni alla har läst om min mans iver att spara på precis allt, men en båt ger ju vissa fysiska begränsningar då hon inte kan bli mer än full. Föreställ er då Stångudden, det är så förbi alla gränser för ” bra att ha”. Jag tror vi har 17 båtar, kan vara 18 som ligger där. En del samlar på frimärken andra tydligen på båtar och då min man tror att den som har flest båtar vid sitt frånfälle vinner kan han ju inte heller göra sig av med dem. Fiskebåtar, eker, segelbåtar ja ingen U-båt men annars finns nog det mesta. Under våra första år då vi inte alltid bodde med varandra utan studenten höll till i Fiddran i Kalmar satt han och hängde på Tradera, som tyvärr även auktionerar ut båtar och som jag tror, efter någon öl, det kommer han aldrig medge även om det hela skulle nästan kunna bli mer begripligt om han hade varit redlös och ramlat över tangentbordet och råkat trycka in ett ganska aktningsvärt bud på en förbannad segelbåt som vi ABSOLUT INTE BEHÖVDE! Nåväl, några dagar senare var han hemma och irriterad var jag redan innan kom han en aning slokörad och frågade om jag visste vart Allingsås gjorde och det visste jag. Nu kröp det ur honom en liten sällsam historia om den stackars fattige studenten som i sin tristess suttit och varvar studier om stjärnhöjder och squat effekter med att se sig om på Tradera och där, inte på så mycket allvar lagt ett bud på en Piraya. Detta är en båt i det här fallet och inte en fisk som jag hade önskat, under täcket hos honom. Jag var så arg så jag trodde att jag skulle förlora förståndet. Men nu snickrade Handyman ihop en oerhört avancerad båtvagn som mer såg ut som ett konstverk av Lars Vilks, Nemesis som byggdes av drivved i Mölle tror jag, detta blev anmält till allt, ja kanske inte jordbruksverket men i övrigt allt. Ja för den delen var det väl inget mot hurdant det skulle bli sedan,det är samme Lars Vilks som många år senare målade rondellhundar med tydlig religionstillhörighet. Nog om det, men det här som var bakom bilen och skulle tjäna till syfte att från Alingsås få hem en hyfsat stor segelbåt såg tveksamt ut. Nu är ju inte min man direkt någon tvivlare eller grubblare utan när han slagit i sista spiken kopierade han en karta från Eniro och insåg till slut hur långt det var, men gjort var ju gjort och då buden är bindande så det var ju bara att ge sig av. Gissa hur lyckliga dom som sålde en var. Det kom ett bud och det vet ni ju vems som la det och dom fick en rejäl slant för något som stått som en övergiven dröm och det bekymret betalade någon stolle från Östergötland flera tusen för. Ja som sagt den siste idioten är inte född. Sent på kvällen kom så eländena hem till ön, jag tror inte ens jag hälsade när jubelidioten till båthandlare kom hem. Men som väl är, på ett par dagar har jag återfått talförmågan och skäller som en bannhund för tomma öron. Han med båten har en väl utvecklad förmåga att bara stänga igen, särskilt för tjatiga fruar, mammor och barn. Män tycks ha viktiga saker att säga och berätta för det kan han alltid redogöra för och ganska detaljerat, frågar jag vad någon grannfru sagt har han ingen aning. Båtfan har varit i sjön en kort tid en sommar, sedan legat tryggt på land de senaste 6 åren. Detta i gott sällskap av Linösnipor, en lärkdito en fiddra, en lastmaskin och bottengarn som skulle kunna möjliggöra ålfiske härifrån till Lettlands kust. Numer finns inga fiskare och vi kommer nog aldrig att dra i gång något nytt så det är bara att bita i det sura och arrangera mindre och större majbål, sorgligt men vad ska man ha det till. Skulle jag ställa den frågan till han som äger dom, – vad ska du ha dom till, skulle jag få ett fnys tillbaka och en fråga om jag skulle acceptera att alla mina saker skulle brännas på bål? Näe, men jag äger inget som är så onödigt, stort och oanvändbart heller. Ni ska se, i höst har vi säkert varv här nere i garaget och i trädgården gister. Båtarna måste säljas och det är vi väl i viss mån överens om, så vill ni tex köpa en Piraya så behöver ni inte leta runt mer, vi har. Är det lustigt att man är gråhårig eller för det allt mer blir. Edith upptäckte det härom dagen. Jag besöker hennes salong då och då, tack och lov blir hon äldre och inte sliter huvudet av mig längre och så länge lillebror är syselsatt med annat går det nu riktigt lugnt till hos min frissa, får han däremot syn på oss så kastar han sig över mig och i ren lycka över den märkliga leken som han absolut inte förstår vad det går ut på, själv flyr han för livet när jag närmar mig med borsten. Men när jag lutar mig bakåt hos Finemangs salong blir han helt vild. Edith höll fast ett rejäl tofs med hår och sa att jag hade vitt hår. Näe sa jag, det har jag inte. Jag har nog haft alla färger som går att ha, inklusive gröna slingor (frivilligt dessutom), men vitt hår har jag inte. Efter att ha fått en ny frisyr smet jag upp i badrummet och konstaterade att ungen hade rätt. Ju mer jag letade desto fler hittade. Grövre och stelare än det andra håret. Det första drog jag bort, sedan insåg jag att skulle jag fortsätta med den metoden då skulle det bli glest på skallen. Nu finns det ju för det frisörer som inget annat gör än att dölja vårt åldrande, men när jag var inne hos Åsa och beställde tid försökte jag även göra ett paket på botox och ett rejält bröstlyft, men hon hade inte gått kursen än så jag får väl fortsätta mina dagar påverkad av gravitationen. Att spendera nätterna med Finemangs lillebror gör ju inte att man direkt ser yngre ut. Varje morgon framåt fyra ropar någon mamma inne i från barnkammaren och sedan är processen den samma varje natt. Han har kastat nappar och snuttar all världens väg och jag vägrar tända några lampor, utan med knapp ledsyn letar vi rätt på livets nödtorft och återvänder till sängvärmen inne hos mig. Nu somnar han oftast om omedelbart vilket jag inte gör, utan efter att ha räknat får, getter och vilka kreatur som nu finns och vänt och vridit på mig tills det är en halvtimme kvar tills vi måste gå upp så brukar jag så återvända till drömmarnas land. Efter en stund väcks jag av en liten pojke som hämtat mina tofflor och dänger dom i huvudet på mig. I den andra handen brukar han ha min telefon som han har lånat en stund i tysthet medans jag sover. Jag trodde att jag löst hela bekymret med hans lån av min telefon genom att låsa den och att man måste slå in en kod för att kunna använda den. Det som avstyrdes var att han numer inte ringer till alla möjliga vid fem snåret på mornarna nu tar han däremot en massa bilder, för kameran kan man använda trots lås. Första gången blev jag rätt rädd när jag upptäckte en massa bilder som antingen var svarta eller med lite av mitt ansikte synligt som var tagna vid fyra snåret en morgon, men sedan kom jag på att det var den lille pojken som i smyg sträckt sig över mig, norpat telefon och dokumenterat sin ensamhet. Tack och lov har jag inga appar till Tradera som han kan komma åt, så det blir förhoppningsvis inte fler vanvettsaffärer för herrarna Dallner.

Ni blev tillslut ganska många som läste om Vildänders sång, en historia om min gamle morfar som jag trodde fyllde 105 år just den dagen. Nu påstår min mor att han fyllde den 7:e, ja ja, det var ju nära för det. Jag tänkte att jag skulle gå upp över kyrkogården och kontrollera saken men det är fortfarande så mycket snö där uppe att ockulärbesiktning skulle kräva att jag först grävde fram stenen innan jag kunde läsa vad det står och till detta är jag för lat. Ni var jätte många som hörde av er något som jag tycker är oerhört roligt, nästan roligare än att skriva, då känns det som jag skriver till någon och inte bara sitter här i min ensamhet och petar och påtar. Mycket roligt var att jag hittade lite ny/gamla släktingar. Minan barn brukar påstå att jag är släkt med alla här i Valdemarsvik och något ligger det i det, samhället är inte stort och på mormor och morfars sida kommer alla härifrån trakterna och många syskon var det. Så att det kommer fram olika damer och herrar och säger att dom är kusiner med min mamma hör till vanligheten. Nu hörde ett kusinbarn till min mamma av sig, ja det blir ju förstås en syssling till mig och kom ihåg min morfar sedan sin barndom. Någon annan skrev och berättade att hon också mindes honom eller kanske inte själva morfar utan hans otäcka krok. Han var inte så farlig som han såg ut, han var en rysligt snäll farbror. Men jag kommer så väl i håg när jag gick i småskolan hade med någon kompis hem som nog va lite förundrad över mannen vid köksbordet. Flickan som var rätt våghalsig frågade morfar om han månne var pirat. – Japp sa han, det har jag varit och här åt hajarna upp mina fingrar, sa han och sträckte fram högernäven som även den var okomplett. Någon gång på 50-talet, tror jag, pålades hamnen här inne i Valdemarsviken och hur han bar sig åt minns jag inte men handen hamnade i pålmaskin som slog ner pålarna i botten. Av den anledningen fattades det ett och halvt finger även på den handen. Hade det nu inte varit för att ordinarie ortoped på lasarettet i Söderköping som väl var tog sig lite välbehövlig semester i slutet av sommaren och en vikarie kom i hans ställe hade inte morfar haft någon hand på höger sidan heller. Man hade under sommaren försökt att lappa ihop de rester som fanns kvar av fingrar men det ville sig inte och Knutte blev bara sämre och sämre. Så kom då denne semestervikarie och i en handvändning bestämde att fingerslamset skulle väck och snart därefter var han hemma. Förvisso med lite mindre fingrar än innan men i övrigt fullt frisk. Min kamrat gapade storögt och tittade på den skada hajarna hade gjort på fingrarna och jag tror faktiskt aldrig att jag har berättat hur det egentligen låg till. Samma dag som jag skrev om morfar så gick jag förbi Järnvägsgatan och berättade för Edith att det var där jag hade bott när jag var en liten flicka, tyckte hon först väldigt synd om mig eftersom vi bodde ute. Jag utgick i från att hon förstod att det stått ett hus där, men det var visst inte helt uppenbart. Sedan tyckte hon ännu mer synd om mig eftersom någon rev det. Snart återgick allt till det vanliga och av den omsorg hon visat mig fanns inget kvar, jag var ju tvungen att medge att vi hunnit ut ur huset innan dom rev det och det med råge. Jag tror mormor var den sista som bodde där. Många har bott i den där kåken före oss men efter var det nog ingen. Mormor, Alice, kämpade på ett år efter att morfar gick bort själv men sedan lämnade hon Järnvägsgatan till förmån för gamla Norrbacka och i och med det så blev det bara hemstad för trämask och stora myror. Huset som väl stått där sedan 1800 talet och hade inrymt både cafè, cykelaffär och bostäder till som mest tre familjer stod där för regn och vinds förfall och ingen ville ha det. Sista sommaren smög jag med Nalle upp där en natt. Vi var alldeles nyträffade och jag ville så gärna visa mitt kungarike. In i själva huset tog vi oss inte och väl var väl det för när jag några månader senare var inne med lånad nyckel fanns inte mycket till golv kvar, så hade vi gått in där hade vi nog fortare än vi anat hamnat en trappa ner. Däremot var mormors sylt och potatiskällare orörd. Så än i dag finns det svartvinbärssaft kokat av mormor 1974 med prydligt skriven etikett ombord på båten. Det stod mängder med burkar och flaskor där inne i mörkret och det doftade precis som det gjorde när jag var liten, lite fukt, jord och doften av min egen rädsla. Där inne var det inte bara hemvist för mormors saftflaskor och geleer, där inne bodde också spindlar större än jag själv samt råttor som var som mindre hundar. Jag var skräckslagen inför dessa kolossala djur samtidigt som dom var oerhört fängslande också. Råttorna matade morfar in i burar som han agnade i soprummet. Längst bort i bodlängan fanns ett gammalt utedass eller egentligen två, det ena var förråd för säsongspinaler, pulkor och skidor på sommaren och min cykel på vintern och innanför den andra dörren var det soprum. På den tiden körde man inte fram sin soptunna på gatan utan sopgubbarna som jag förövrigt också var livrädd för knallade upp för trapporna och bar ner innehållet i bilen igen. I det utrymmet trivdes de stora blodtörstiga bestarna som morfar lockade in mot en säker död. Den hungriga kände doften av korv, knallade in varpå ett lock stängdes bakom dom och därmed var det egentligen 1-0 till morfar. Detta var till en början med inget som bekymrade burgästen då det till en början med fanns mat. Bekymret uppstod när den var slut och den ville gå hem. Ingen utgång fanns längre och råttan blev förbannad. Morfar fattade eller tänkte nog inte som vi föräldrar i dag tänker att vi på något vis skall skona våra barn från allt som kan tänkas vara obehagligt utan med mig i släptåg gick vi upp till soprummet för att se över nattens fångst och morfar var oerhört nöjd då han såg sitt byte. En fullkomligt hysterisk stor råtta som spottade och fräste, högg mot nätet och pep för sitt liv. Med buren hängandes i kroken och mig i den andra handen gick vi ner över gatan och över banvallen för att nå fram till åkanten och dränka det galna djuret. Efter något som var som en evighet lade sig vågorna kring buren och djurskrället hade tagit sitt sista andetag. Vi pratade aldrig om det, en del saker måste man helt enkelt bara göra. I bland behöver man dränka råttor, en del dagar vässa liar eller hugga ved med en rejäl yxa. Allt som en 7 åring behöver kunna.

Ni som är under hundra år har väl antagligen ingen aning om vad “Vildandens sång” är, ni får göra som moderna människor gör, Googla, så kommer ni att få höra en förskräckligt rörande gammal sång om en stackars vildand som jag tror sitter i en vassrugge och håller på att bli skjuten. Detta var min morfars paradnummer. Fortfarande, även att han har varit död i ungefär 35, år så kan jag höra honom i köket på Järnvägsgatan 4 B hur han sjunger och skrålar med oerhörd inlevelse i kapp med transitorradion som stod på köksbordet med blommig vaxduk och morfars pipa. Morfar rökte Caravell och det luktade så där sött och lite klibbigt och då jag är född i en tid då alla rökte överallt och hela tiden så såg vårt kök ut som Lützen med inslag av dofter av nybakade bullar och stekt strömming. Det sista tyckte han inte så mycket om så då lurade han i mormor att han fick sådan förfärlig hosta av stekoset och då hon inte ville att kraken skulle sitta och hosta så slapp hann både det och att äta den.

Nu kan man ju fundera över varför jag skriver om morfar på en blogg om en seglande småbarnsfamilj. Jo precis som med allt annat så skriver jag om saker som jag tycker om och om min morfar tyckte jag mycket om därtill skulle han ha fyllt 105 år i dag, eller egentligen 104.Jodå, tideräkningen var uppfunnen även i förra seklets början men när morfar på sin 9 års dag stoppade vänster armen i någon form av flistugg på Gloo gård utåt Tryserum så fanns ingen livränta att få för så små barn i arbete, men prästen i Väster Tryserum var en god människa och tyckte nog att nåd gick före rätt och att Gud nog såg till människans bästa hellre än till absolut exakthet i kyrkböckerna förvanskades morfars födelse år till 1910 i stället för det mer korrekta 1911 och mamma Klara Albertina och pappa Gottfrid fick någon liten slant till den nu enarmade pojken som kanske skulle få det svårt på arbetsmarknaden. Armen fick han aldrig tillbaka. Efter slädtur i bitande kyla ner till Gamleby och provincialläkarstationen där kunde det bara konstateras att ingen hjälp fanns att få utan ny häst selades och gick ner till isen och över Gamlebyviken gick färden in till Västervik, men då sägs morfar ha varit medvetslös. Så småningom skickades han till vanföreanstalten i Stockholm och fick en protes med en krok längst ner. Jag minns den jätte väl. En ram med gångjärn i armbågsleden, allt stål var klätt i vadderat mjukt läder och längst ner satt en platta med en fyrkantsöppning där man trädde in kroken och skruvade fast den. Jag minns också hur jävulskt ont han hade ibland. Kommer i håg hur han berättade om fantomsmärtor i en arm som inte fanns, det var något spökligt obehagligt med smärta i något som inte funnits där på så många år. Men detta var då ingenting som gjorde honom särskilt handikappad på något vis. Han beskrivs i en bok om Gryts socken som en välkänd frisör, han skruvade bort kroken och satte i en kam i stället, han knöt rosetter i skosnörena med kroken, han flätade mitt hår, inte särskilt snyggt men dock och han jobbade som en galen. Skulle man i dag ägna sig åt någon form av analys av honom så undrar jag inte om det var så att bristen på arm gjorde honom urstark och arbetssam som en gammal ardenner. Jag tror att i någon form av komplex så skulle han aldrig medge att han var svagare eller dugligare till mindre än någon annan snarare tvärtom och jag kan tänka mig att det mindre förtjusande humör han för det i yngre dagar hade kom nog ur samma källa. Morfar var ett av massa syskon, hans föräldrar var statare och lika fattiga som alla andra i samma situation.Att ha en son som i värsta fall inte kunde arbeta var en oerhörd belastning för en familj som inget hade, så morfar tog nog i allt vad han kunde och skulle nog visa att han minsann klarade allt som ingen annan gjorde. När man i dag beskriver barnfattigdom med de preferenser vi har i dag så tänker jag alltid på morfars alla historier om barkbröd, ransoneringar på allt, kylan och en ren brist på mat. Ärvda dåliga kläder och i en del fall inte kläder alls. Jag glömmer aldrig när han berättade för mig om en flicka ur en grannstuga utåt Fredriksnäs som var så kall om sina fötter att på väg till skolan varje morgon smet undan och kissade på sina frusna fötter. Jag har alla dom här historierna levande i bakhuvudet och kan nog inte annat än vara oerhört tacksam över det liv jag själv fick. Morfar blev väl lite utav ett original. Jobbade på televerket och drog rikskabel så vi alla kunde prata i telefon. Byggde potatiskällare. Det finns en massa pärakällare här runt omkring Valdemarsvik-Gryt-Tryserum som fått sin källare byggd av morfar och som sagt var även ambulerande frisör. Morfar fick aldrig ta något körkort även att det så småningom kom så mycket bättre proteser som liknade en hand och även kunde gripa så vägrade han att byta, för hade det nu gått bra med den gamla så kunde han nog gott ha den kvar för han skulle troligtvis dö snart i alla fall. För vad man än sa om framtiden, så svarade han alltid att då fick vi väl se om han levde. Inte med minsta sorg eller bitterhet, det var bara så livet var, en del dagar dör man en del inte. Som sagt var det blev varken ny protes eller körkort utan en grå Husqvarna moped. Med denna som färdmedel åkte han omkring med slevar och murhinkar, saxar och kammar och när jag kanske var i fyra års åldern uppfann han något som om man har god fantasi påminner om en barnstol till en cykel. Denna var dock i trä och satt fastmonterad på bagagehållaren och i den åkte vi på våra odyséer morfar och jag. Vi var i lanthandeln i Rullerum och köpte glass, vi åkte till Gryt men på vägen stannade vi i höjd med Sandvik för han ville visa mig kaffebordet som var gjort av en kvarnsten och förklarade hur man mal mjöl samt hur det gick till under ransoneringsåren då dom gömt undan kvarnstenar och därför kunde hålla sig själva med lite mjöl samt sälja och få några ören. Kanske var det dessa kunskaper som jag i en annan del av livet kom i håg när jag själv fick för mig att bli mjölnare. Några ton senare med mjöl i öron och näsa bestämde jag mig för att det var ett oerhört tungrott sätt att tjäna väldigt lite pengar på, så jag la ner det men jag har för det provat. Å jag tror det är från honom jag ärvde tron på att man kan göra vad man vill. Han hade egentligen inga förutsättningar alls. Han gick i skolan varannan dag till och med femte klass men är än i dag den mest bildade människa jag träffat. När han läste Nt så läste han den från pärm till pärm inklusive de finska nyheterna som på den tiden även fanns i början av tidningen. Han var inget vidare bra på att leka, den enda lek jag minns att han föreslog var när han sa att han ville leka “Indisk sovbock” . Jag har ingen aning om vart han fick det i från, men den gick helt enkelt ut på att han sov middag och jag tittade på. Jag tröttnade rätt snart på det och övergick väl till att sällskapa med mormor i köket i stället. Men i sin brist på lekar så lärde han mig att läsa, skriva samt kunna europas samtliga huvudstäder så när jag kom till första klass på Lovisebergsskolan tyckte jag nog att de flesta ungar var rätt korkade. Själv kunde jag det mesta av vad fröken sa samt åkte moped i en konstig trälåda till skolan, jag kan i dag också se vilket udda barn jag måste ha varit och lite udda är jag väl än. Det är väl därför man säljer hus och hem och med en halvårsgammal flicka på armen köper en stor segelbåt och ger sig av. Kanske finns det en längtan efter att se det som mormor och morfar läste högt för mig om i köket, kanske förstod jag redan som liten att allt som var annorlunda var ingen fara. Hos mig var det mesta annorlunda. Jag bodde i Valdemarsviks äldsta och i princip mest orenoverade hus med mina gamla morföräldrar som satte en dygd och heder i värderingar som mina kompisar inte ens viste fanns. En dag kom vi till en punkt där jag växte om dom på något vis. Barn ska inte bli sina egna regenter i sina kungariken men det höll på att bli så och som väl var hade jag ju en familj till så i Januari 1977 flyttade jag till mamma och i februari dog morfar.

I dag får det bli kalas för 105 åringen som jag minns som det snällaste av alla, Det finns många historier om honom som slagskämpe, fyllbult när han hotade taxichaufförer och kastade ut järnspisen i ren ilska, men det är andras upplevelser inte mina.

När jag var liten minns jag att jag vid något tillfälle fick somna hos honom och då berättade han att när han dog så skulle jag inte va ledsen. På banken hade han till begravningen och lite pengar låg det i plånboken i översta byrålådan. Fickuret och pipan skulle jag ha och sedan skulle resten nog ordna sig. Själv skulle han till himmelen där hade han god uppsikt över mormor och mig och så småningom skulle jag bli gift med någon trevlig karl. Jag var fyra år och nästan höll andan över dessa förtroligheter och kunde inte nog önska livet av honom, ty då skulle pipan bli min.<!– TradeDoubler site verification 2451117 –>

Eller för den delen utan bränsle.

Några skrev och frågade om husbåten efter att jag härom sistens la ut en länk ifrån någon dagstidning om en räddningsinsats av Sjöräddningen och kustbevakningen julaftonsnatten. Vi visste inte själva om det utan det var på tal om något helt annat som Nalle googlade husbåten som han fick syn på en massa olika artiklar ifrån TT och en massa olika tidningar om fyra personer som gett sig ut i en eka mitt i natten och sedan hamnat i sjön, tack och lov räddades alla trots att ett par av dem var i rätt risigt skick. En länk om dom här knäppskallarna la jag ut på Facebook så nu tänkte jag att jag skulle berätta ” The Housboat Story”.

När vi fortfarande bodde kvar på Torrö så bland allt annat bråte Nalle hade så ingick det även en gigantisk pråm som en gång i tiden fungerat som slaktpråm till en laxodling. Denna var nu helt rensad på kar och övrig utrustning och på denna hade han tänkt sig att han skulle bygga ett hus, ty något måste man ju ha att göra. Eftersom han bara pluggade heltid på sjöbefäl, skötte fisket året runt, hade en sommarkiosk samt jobbade som matros hela somrarna på en pasagerarbåt så behöver man ju ha något att pyssla lite med. Pråmen fraktades hem ifrån Syrsan och så småningom fanns det även en sommarstuga i ett fritidsområde att ställa på den. Huset erbjöds han först att köpa för rätt mycket pengar, maken gav till motbud att de kunde betala honom så kunde han eventuellt ha den stora godheten att forsla bort det. Husägaren blev upprörd över oförskämdheter och tackade för visat intresse, några månader senare var det annat ljud i skällan för då var deras nya hus beställt och väntades inom kort stå på deras tomt varpå det skulle bli en smula trångt med det gamla huset kvar. Då var det en som drog på mun och log, jo han kunde väl kanske ta rätt på deras gula timmerhus om dom nu så prompt ville det. Inuti honom var han lycklig som ett barn, men det var då inget han delade med sig till dom med. Under en vecka förbereddes själva flytten. Allt tegel lyftes av och huset som var byggt av timmer som i en vinkel sågades itu och jag passade på att plocka hela deras tomt ren på kantareller, det vet jag inte om det ingick men det man inte vet lider man inte av. Så en lördag morgon gick gubbarna på Torrö man ur huse samt lilla jag och så åkte vi och mötte upp kranbilen som skulle lyfta ner huset till kajen. Redan när han skulle köra upp till huset med detta enorma ekipage var det väl trångt när det sedan låg ett hus på som var betydligt större än själva flaket var det i det närmaste omöjligt. Nere på gatan samlades alla daglediga för att nyfiken beundra detta stollepro till projekt. Efter att ha sågat ner några träd samt “breddat” infarten lite kom det hela ut och efter ytterligare någon timme med att köra en halvmeter framåt, vrida på ratten och backa tjugo centimeter hade han även kommit ner på vägen. Sedan lyftes allt av med mobilkran från lastbilen och över till pråmen. Resten av dagen ägnades åt att dra hem skapelsen som av någon kallades för kyrkan på Torrö. Allt parkerades ute på Stångudden, en del av Torrö som vi själva ägde, samt en annan halva som vi än i dag arrenderar. Så småningom byggdes de olika delarna ihop och när det hela ett år senare var färdigt var det ett gult hus med storstuga, två små sovrum, badrum, bastu samt något som Nalle kallade för Master bedroom. Vi har en del olika åsikter om vad det innebär, jag kan dra mig till att kalla det för ett större rum, men mer var det inte. Kontrakt skrevs med polskt fritidsfiskeföretag som varje vecka skulle skicka mellan fem och sju gäddfiskande polacker. Dygnen innan den första gruppen anlände såg vi inte röken av maken alls och samma morgon som dom  skulle hämtas i Flatvarp gjordes det sista och då innebar det inte att pimpa lite med dukar på borden utan det var mer att dra vatten, koppla in pumpar, duschar och montera varmvattenberedare. Ganska omfattande skulle man kunna säga. Signe som då väl var knappt tio år släpade ut samtliga matrester som fanns i huset och knallade i gryning ut till Stångudden då hennes plastpappa inte varit synlig runt matbordet den senaste tiden. Polackerna hämtades av snäll granne vilket gav husbåtsägare Dallner ytterligare värdefull tid att få skapelsen bebolig, men efter en timme var det oåterkallerligt. Polackerna klev ombord och då de öppnade dörren bröt om inte världskriget ut men för det ett smärre inbördeskrig med arga fiskare på ena sidan och en rasande hyresvärld på den andra. Ty att kalla hans eminenta husbåt för ruckel, vrak och dessutom en massa andra icke översatta polska tillmälen. agenturen i Polen ringde oavbrutet och den mycket kränkte maken skällde tillbaka och undrade om det var mer värdefullt att han satt i telefon och fick skäll eller om det måhända gjorde mer nytta om han släppte telefon och satte fart med de förbättringar som så önskades. Natten tillbringade dom i grannens sjöstuga medans de dränkte sina värsta sorger i Vodka. Dagen efter var de betydligt mer medgörliga och på riktigt gott humör och när deras sista önskan om ” Nice outdoor furnitures” gått i uppfyllelse så var det som friden lade sig över dom. Veckorna gick och på lördagar byttes dom om och för varje gång fylldes vårt skafferi på med salt, mjöl och sprit från polen då de inte brydde sig om att ta med något hem. De absolut flesta var oerhört vänliga och trevliga och de som inte var det dom hittar man ju överallt i alla sällskap och de här var inte värr än andra. En gång bjöds vi på middag av dem och massa mat bars in och vi satte oss till bords. Två rejäla glas ställdes fram och då jag för det första är tjej och för det andra utav en lite magerlagd sort så bräddfylldes inte mitt dricksglas med vodka utan den sista centimetern späddes det ut med fruktdricka, Nalle däremot som är en stor stark karl han fick då inget annat än sprit i sitt glas. Så småningom var husbåten anmäld till i princip allt. Länsstyrelsen beslutade om ett vite på många tusen då hon låg inom naturreservatet. Andra öbor hade oerhört ont i magen av att vi tjänade pengar på den. Det hade gått att göra pengar för alla om man hade velat, men istället för att kanske sälja nybakat bröd eller vad som helst valde några att viga tiden åt att kolla upp att vi skattade för pengarna vilket vi absolut gjorde, varenda krona, ingen hade vågat göra annat på den holmen. Tillslut åkte hela ekipaget utom synligt håll från Torrö och låg till salu rätt länge. Efter ett par år så hörde sig så en man från Stockholm av sig framme i vårdagarna och ville köpa henne. Just dessa ord hade vi hört rätt många gånger men sedan slutade det alltid med ett stilla rinna ut i sanden. Skillnaden mellan denne man och de andra var att han betalade handpenning omedelbart, utan att ens ha sett den. En annan gång såldes den nästan till Ryssland och vid den tiden var den dessutom mycket dyrare. Det var bara en liten hake den gången. Nalle skulle bara betala in ca 7000 kronor på ett Western Union konto. Minuten senare såg vi pengarna på PAY PAL. Men någonting gjorde att det kändes för bra för att vara sant, så Nalle kollade upp PAY PAL kontot. Det kom inte från dom, det väntade inte ett par hundra tusen någonstans på oss utan allt var bara bluff och båg i en förhoppning om att komma över de tusenlappar som skulle skickas till dom. Men den här gången såg vi pengarna på riktigt och efter en del turer mer eller mindre märkliga skrevs så papper ombord och den svårsålda bytte ägare, för gott. Som alla andra köpare hade även detta gäng en del frågor till säljare. Som till exempel åt vilket håll Stockholm låg och om han även kanske kunde bistå med att rita en karta. Nalle pekade åt rätt håll men rekommenderade bestämt bogserbåt till huvudstaden. Nej, nej, nej. Dom skulle hänga på utombordsmotorer och köra henne upp. Vansinne sa Nalle, självmordsförsök, sa jag. Det är ganska långt till Stockholm och ganska gott om öppet vatten där det kan bli gung åt alla möjliga håll och kanter. Nalle sa att dessa trots allt kanske var tillräckligt galna för att få dt att gå vägen och för den delen var den inte längre vår och hur den försvann bort var inte vår huvudvärk. Nu blev ju deras resa värre än vår seglats. Deras kantades ständigt av kustbevakare, sjöräddning och arga vatten/markägare där de förtöjt utan lov, gått på grund och kört sönder pontoner. Ganska snart dök det upp varningar på Facebook, att folk skulle se till att hålla det låst runt sina båthus och motorer då besättningen på denna flytande farkost tankade väldigt billigt överallt, utan minsta uppsåt att betala. Till sist förliste eländet utanför Lammskär vars ägarinna tydligen inte uppskattade det allra minsta att få oväntat besök. Utav någon fullkomligt outgrundlig anledning för dessa galningar för sig att återvända natten till julafton och ger sig ut mitt i natten i mörker och kyla. Tre trillar i vattnet men som väl är ligger sjöräddningen i Arkösund i princip runt hörnet och kommer ut och räddar dem. En var medvetslös, en hade fått ett EP anfall och alla var hemskt kalla och medtagna. Polis kallades också dit och kunde omhänderta förmodat stöldgods. Nu är dom visst släppta på fri fot och då husbåten skulle bli en present till köparens flickvän skulle jag bara bestämt vilja komma med ett gott råd till nästa gång som vanvettet vaknar i dig och du vill ge presenter i överdåd. Nöj dig med choklad och blommor, kontant betalt, inte stulet, från ICA och lämna det i från dig fortast möjligt.

Men skulle någon fråga lilla Edith så gör det tusen gånger ondare när det brister i örona och sedan även i förståndet. För det gör det när man har legat sjuk i öroninflammation i sin fåtölj en vecka och bara vill ha det tyst, lugnt och skönt. Men si det vill då inte alls hennes lillebror. Han vill allt som är motsatsen till det. Han vill ha liv och rörelse och hjälper ingenting annat så kan han alltid gå och bita någon i benet, då brukar det ju bli fart på folk. Sedan kanske dom inte direkt blir glada men det väcker för det uppmärksamhet. Ediths öron är väl på bättringsvägen vad som kvarstår är att hon är lomhörd. Så här hemma låter det som på långvården. Alla pratar jätte högt så hon skall höra vad vi säger, gör vi inte det svarar hon på vad hon tror att vi sagt vilket oftast är helt uppåt väggarna. Vi stora skrattar gott medans den unga damen blir rosen rasande. Därtill hör hon ju inte riktigt sig själv heller, så hon pratar ju så hela Valdemarsvik hör vad hon säger. Humöret är som vanligt, precis som hon alltid har varit. Överlycklig eller urförbannad, för sådan är hon. I lördags förmiddag stod vi och hängde i köket hos Nalles pappa i Spånga när det ringer i Nalles telefon och på displayen står det ” Lady Sparrow” Honfleur. Det var alltså hamnkontoret som hörde av sig. Vi tittade på varandra likbleka båda två, för varför skulle dom ringa annars om det inte vore total katastrof. Brand tänkte jag, vi har elen kvar ombord med två små element. Sjunken tänkte Nalle, batterierna bör vara slut vid det här laget och det är klart att något kan släppa, allt kan trots allt alltid hända. Som min rigoröst noggranna saliga svärmoder alltid brukade säga, – man kan inte förbise något, inte någonting. Men så var det inte, men däremot för nu tredje gången i livet har vi blivit ombedda att flytta på vår båt ty det skall muddras. Det här börjar ju bli löjligt. Ligger det ständigt en mudderpråm akter om oss och lurpassar. Första gången var när man bestämt sig för att börja muddra Valdemarsviken för ett antal år sedan andra gången var nu i höstas när motorn gick sönder i Belgien. Vi blev ju liggandes i över tre veckor i väntan på delar, mekaniker samt utfört arbete på verkstad. Då sa hamnkapten en vacker dag att om det här skulle dra ut längre på tiden då fick vi nog gå i från Blankenberge ner till Ostende, därför dit skulle det snart komma ett Belgiskt mudderföretag och nu ska det muddras i yttre hamnen i Honfleur. Vi ombads att vara ombord som i måndags och flytta in båten i inre hamnbassängen vilket Nalle sa var omöjligt då vi är hemma i Sverige. Jaha sa fröken i andra änden, då för ni be era kompisar att flytta henne. Jag har inga kompisar sa maken, för det inte i Frankrike alls. Sedan förklarade herr” nu-inte-fullt-så-tålmodig-längre” vad vår överenskommelse med hamnen innebar och vad vi betalat för och vill ni flytta på båten så går det så bra så. Sådant, att det går bra är jätte lätt att sitta i telefon i Sverige och säga för den som vet att hon i det närmaste är omöjlig för någon annan att rubba som hon ligger. För det första så ligger hon med kätting i öglorna i kajen så hon inte skulle kunna nöta sönder tamp och dra i väg själv, att få loss dessa som ” Uppfinnar Jocke” spenderade en halv dag åt att sätta dit så komplicerat det bara går är nog för nån annan ogörligt. Dessutom går hon absolut inte att starta. Ty till det krävs en hel del olika saker men vi kan börja med det mest elementära, nyckeln. Den befinner sig också i Sverige. Pilutta dom. Men, men sa kapten aningen syrligt, ni får så gärna dra henne till bättre plats eller bogsera om så önskas. Bogsering tyckte unga fröken var bra men den fick vi bekosta själva, -aldrig! utbrast skepparn och åberopade ytterligare en gång till vad som var uppgjort och att det var den plats där vi nu ligger som vi blev anvisade och då vi har förskottsbetalat platsen till fram i vår dagarna så borde väl någon ha sagt något redan från början. Den unga dam som ringt upp Nalle, vilket hon säkert ångrade i samma ögonblick han svarat för redan där och då borde det ha varit helt uppenbart att hon ringt till en man vars smidighet och möjlighet att vara tillmötesgående mot människor han fått för sig att de försöker bestämma över hans person, saker eller familj, bad till sist att få återkomma vilket hon just nu inte ännu har gjort och troligtvis aldrig mer kommer att göra. Däremot sitter hon ju nu nere i Honfleur med en svensk lila segelbåt som hon väl troligen önskar åt pipsvängen, tänk för henne vilken lycka att lägga bogserbåtar, mudderpråmar och allt som man behöver utanpå våran lilla båt. För så hade absolut maken gjort själv om det vore tvärtom. Glöm nu inte att dela vidare, läsa och tycka samt gulla med annonsörerna.