Historiskt sett så vet ni ju alla att jag inte alls är bra på att fatta mig kort utan mina utläggningar råkar bli kilometer långa men nu skall jag inte bli långsam alls, det är jäkligt kallt om fingrarna. Det finns som bekant ingen rättvisa i denna värld vilket vi blev påminda om så fort vi stoppade näsan ut ur lejdaren i fredags morse. Vi hade ankommit Honfleur sent i söndags eftermiddag i rejäla vinterkläder från Stockholm och möttes av strålande sol och dryga 20 grader i Paris. Tisdagen bjöd på uppåt en 26 och som sagt var fredagen på 11 och ösregn. Olle, Nalles lillebror som i stället för Peter är med och gastar var nästan lovad shortsväder, vilka nog ligger kvar längst ned i hans packning om han inte bär dom under alla andra plagg som går åt för att inte frysa ihjäl. Vi lämnade Chereborouhg tidig morgon i en jäkla vind från sämst tänkbara håll, rakt mot bryggan men snäll hamnpersonal kom ut med sin ribb och gav ett handtag i rätt riktning. Gunget kom liksom med en gång! Annars brukar man ha en stund på sig men så fort sista tampen var lossad så vräkte sig båten ut och sedan dess fortsatte det. Situationen ombord kunde ha varit betydligt värre ur illa mående perspektiv ty kvällen innan för att fira Olles ankomst inhandlades det två stora tråg med musslor som skulle kokas i litevin med mycket vitlök och sköljas ned med ett par flaskor bubbel. Hade vi satt i oss dom hade vi nog toppat illamåendet solen del upplevde redan 100 meter utanför kajen. Men även med sköljning och sedan två timmars vädring så gick det inte att tro att musslorna var annat än sura, så var även skepparen! Ilsken som en bålgeting kastade han ner samtliga ohyggligt stinkande odjur i en påse och med sin bekanta cykel åkte han tillbaka till affären där dom två timmar tidigare inhandlats. Nu är det så med det här landet att kunskaper i det engelska språket är om ens existerande så i alla fall väldigt mediokra. I denna affär fanns ingen. Nalle öste tillslut ut asen i påsen tittade hotfullt på personalen varpå alla förstod att den svartögde mannen med självdöda musslor var inte helt nöjd. Maken hade nu frågat 15 olika människor i detta varuhus om någon talade engelska, parle vous anglais? No svarade alla. Nu höll det på att gå till handgripligheter, kunden krävde att samtliga andra paket skulle öppnas. Till än början erbjöd han sig att betala men när det visade sig att alla var lika dåliga fick han behålla sina pengar, fick 5€ tillbaka plus lite räkor, detta medans maken mellan tänderna uttalade lite olika svenska besvärjelser samt frågade dem om de Parle vous Nam Nam? Och precis som mellan barn utan gemensamt språk så förstod de varandra tillslut. Den arge mannen var missnöjd ochbutiksbiträdet började frukta för sitt fortsatta arbete bakom fiskdisken. Den arge köpte mer räkor och cyklade hem och förhoppningsvis hade dom något krisbearbetnings program som damen kunde ta del i och därmed var alla skapligt lyckliga. Nåväl, åter till gunget. Hade vi nu fått i oss musslorna hade kräkskatastrofen varit ett faktum men nu så låg det mest ett litet moln av illamående. Olle kände av sjön mest hela tiden och Edith och Gustav kräktes rätt bra fram på morgonkvisten. Strax innan midnatt fick vi en uppdaterad väderprognos men då var det försent att göra så mycket åt det. Strax innan var jag upp och pratade med Nalle som trodde på ungefär två timmar innan sjön skulle lägga sig lite och vi rundade udden mot Brest. Efter som vi fått ombord Butan i stället för Propan kan vi inte laga mat och ettbyte skulle ske i Brest. Två timmar senare skrapar jag ihop alla krafter och släpar mig upp på däck då häver båten från den ena sidan över på den andra och undrar hur det går med dom där två timmarna, prova med tio vrålar skepparn tillbaka vinden har vänt. Mycket har jag varit med om men det här var nog värst hittills. Det som inte var stuvat flög omkring inne båten, tack och lov var däck rejält surrat så till och med persiljeplantorna står kvar. Barnen och jag åt chips, kakor, lite frukt till nattamat vilket gjorde dom överlyckliga och vem vill inte ha glada barn. Vid sex tiden på morgonen kom Olle ned och berättade att vi skulle gå in mot Roscoff istället för Brest vilket var en oerhörd lycka. Gustav tog då och då ut nappen och kräktes i sängen, det värsta torkades bort med tröjärmen, Edith kröp ut till toaletten efter att en gång provat att gå varpå hon i nästa sjö flög som en kanon kula tillbaka samma väg väg som hon kom men man utvecklar tekniker och metoder för allt. Nio på morgonen knöt vi fast och allt blir tyst och stilla. Vad vi kan se i spåkulan så får vi det lite gungigt runt Brest i morgon sedan stillnar det ut. Vi tror Gud om gott och i bästa fall hörs vi ifrån Bilbao om fyra dagar, eller från någon annanstans, vad vet jag.