Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.
Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.

”Detta började skrivas under gång ner över Biscaya men skrevs färdigt idag den 29 april 2015, därav det lite röriga, då/nu.”

Tre män i en båt.

Å så Edith och jag. I skrivande stund är klockan 20,33 och vi befinner oss mitt ute på Biscaya, detta fruktade och omtalade hav. Ännu så länge har hon uppfört sig riktigt väl och endast erbjudit lite lagom gung natt och förmiddagstid, där i mellan har vattnet legat som en spegel och solen har vänligt nog skinit varmt och gott på oss. Inga större katastrofer har inträffat om man bortser från Butan/Propan bekymret som vi inte lyckades lösa i Roscoff. Jodå, det fanns allt propan att köpa bara man hade en likadan tub med sig och det hade vi ju inte. Nalle erbjöd sig att betala det dubbla men majoren som utsett sig själv till gaskungen nekade bestämt. Så det blev en tur till frukt och grönsaksaffären och ett par säckar med grillkol. Jag log en smula åt dom där säckarna när de släpades ombord. Ja, ja grilla ni i blåsten, själv äter jag hellre äpplen tills jag kräks. Nu har det visat sig att vi ganska snabbt började tröttna på frukt, chips och bröd och då tidiga kvällar inneburet bleke på havet har det varit en oerhörd källa till lycka att knöla in stekpannan i grillen och laga till de mest suspekta måltider, men är an hungrig så kan jag verkligen rekommendera brunabönor, bockwurst, stekta ägg och stekt burkpotatis. Inget som väl någon av oss frivilligt skulle äta hemma men här är allt gott och då ska man komma ihåg att vi så sent som i söndagskväll satte i oss 7 portioner med olika kinamatlådor med fyra risburkar, tre lådor nudlar och två med fried rise. Vi har liksom inte varit ute i tio veckor på väg över Stilla havet men redan nu fantiserar vi om kebabrullar, pizzor och en stor T-bone till Nalle. Till det mindre lyckade vad det gäller byssans angelägenheter så har även det som ombord kallas för kärnkraftverket tillslut bestämt sig för att tacka för sig, tre år i mänsklighetens tjänst och därtill att bli duschat i saltvatten var och varannan dag fick det att ge upp. Nej, självfallet ät det inget kärnkraftvek i egentlig mening. Det är ett bensindrivet elverk som man utvinner 220 ström ur. Det låter som 40 gräsklippare och luktar som en omkullvält bensinstation, men ibland är det en sagolik lycka att få varmt kaffevatten eller för den delen se på TV en stund eller vad man nu behöver göra. I dessa bris-på-gas dagar har det varit enda kända sättet att använda vattenkokaren på. Vi gjorde ett försök att byta tillbaka till vår gamla propangastub som nog faktiskt inte riktigt är slut men då slangen är full med butangas som är mycket tyngre orkar inte propanen fram utan det bara står och bubblar i ledningen in till spisen och som med det mesta annat, jag är inte rädd men jag har en oerhörd respekt för gas. Ett stort PANG härute vore inte skoj. Nåväl, elverket började tjura, det lät och luktade men gav inge vidare med ström, typ ingen ström. Nalle bråkade tillbaka och fick möta verkets ilska i form av 220 volt i fingrarna men då fick vi ström för det. Till sist var det ohjälpligt, Kapten beväpnade sig med en stor bräda och gick ut över däck för att lära fanskapet till elverk att veta hut, då sa det fjutt och har sedan dess inte producerat så mycket som en gnutta ström. Kaffe och vällingvatten producerades i kastruller på grillen vilket gick skapligt. Ett försök till vattenkokning gjordes med det enda eluttag som finns ombord som går att använda utan landström eller för delen ett fungerande elverk. Max för denna är viss 1500 WATT alltså för att ladda telefoner eller annat småplock, inte ställa dit en vattenkokare som drar 2200. Det började ryka och lukta rätt illa, för det gör brända kablar. I morse dracks så kaffe som för det var så pass ljummet att neskaffe pulvret löste sig i vattnet, mer var det inte. Nu blev det så lyckat så kablarna var reparabla och herr Hamster hade väl förstås en vattenkokare till ombord, en mindre med en avsevärd mindre hunger på elektrisk effekt. Nu kokas det små mängder vatten i taget och maken, trots att jag ibland beskriver honom som furiskt arg på både ditten och datten, är en oerhört god människa, för det mot sina egna är inte alls kaffe sugen längre utan bara Olle och jag skäms bort med kaffe. Problemet är nämligen inte helt löst. Det ryker förvisso inte länge, det luktar lite bränt och är säkert inte helt nyttigt för själva elapparaten. Skulle dessutom den gå hädan så tror jag att Nalles lillebror lånar min cykel och på ren ilska och envishet lyckas cykla iland. Det är inte helt okomplicerat att sakna all kontakt med omgivningen. Inga telefoner fungerar, inga e-mail att läsa, inga sms från nära och kära. Just nu syns vi inte ens på Marin Traffic. Häromdagen hade vi varit osynliga ett bra tag och när vi väl dök upp så visade AIS en som ni ser att vi befann oss ungefär ett dygn från den Amerikanska östkusten. Det stämde inte. Jag tror att det står att vi är out of range hos er och det stämmer. Vi sänder och tar emot i samma antenn som VHF´en, dvs så lång ögat ser, horisonten. För oss är det inte ett bekymmer, vi ser andra båtar och dom ser oss och det är vad som är angeläget för oss.
Trafiken här ute är inte särskilt stor, en och annan fiskebåt, en del delfiner och i kväll även en uggla. Helt konstigt var det. Den cirklade runt oss och såg ut som den letade efter någonstans att få sätta ner klorna en stund och vila vingarna. Några gånger fick en fäste uppe i riggen men efter att ha gjort lite olika inseglingar satte den sig på räcket precis bakom mig. Märklig känsla, mitt ute på Biscaya med en lite uggla som fripassagerare.

Ugglan visade sig vara en Minervauggla som tydligen är ganska vanliga i trakterna men vad den gjorde ute till havs lär vi aldrig få veta. Senare på natten fick Olle också sällskap av en liten fågel som kollade runt lite i sittbrunn, ruggade upp sig och satte sig att sova då natten gick mot morgon. Vinden tilltog igen natten mellan torsdag och fredag, vred över, från att ha varit stadigt ostlig hela tiden, så kom den rent västlig och ett jäkla skramlande i segel innan allt skotats om och båten hittade en ny takt och rytm på sin färd mot Bilbao. Nalle sov gott nere på durken precis under lejdaren upp till styrplatsen när jag klättrade upp och önskade matrosen god morgon. Regn, lite hunger och trötthet började synas i ansiktet på min käre svåger. De timmar han hade haft frivakt hade han krupit ner i sin binge men det är inte alltid lätt att komma till ro och kunna sova när båten då och då sätter ner näsan långt ner i vågdalarna och någon minut senare reser sig upp på häcken, rystar på sig och vaggar lite mer stilla en stund för att en stund senare kasta sig hals över huvud rakt nedför igen. Det är svårt att sova när man en gång per var femte minut lyfter 40 cm ovanför huvudkudden.
Vindändringen och lite segeltrassel hade dragit ner takten rätt avsevärt, tidigare på natten hade vi loggat ungefär en 7 knop och hade ett ungefärligt ETA till Bilbao till 17 nu loggade vi knappt 4 och Olle började kalkylera med ännu en natt till sjöss. Tanken på cykeln över havet var nog inte långt borta just då. Mat situationen började bli lite jobbig. Tack vare den lilla vattenkokaren kunde vi ju för det få varmt kaffe vilket ökade trivseln ombord med ungefär 100 %, Gustavs välling var ju härmed också räddad, Edith? Ja hon har varit oerhört nöjd med att leva på morötter, kiwi, bröd, apelsiner, the, godis och flingor med mjölk. Värre var det för herrarna ombord. Deras knapra diet tog de verkligen. Lagad varm mat är underskattad. På grillen hade vi de två stilla dagarna lagat middag och det är roligt att se hur gränser flyttar sig. Saker som man knappt skulle ta på sin gaffel blir plötsligt gourmandiska läckerheter, som till exempel:
Bruna Bönor med stekta ägg, bacon, stekt potatis och stekt kokkorv.
Låter det inte underbart?
Morgonens regn förbyttes mot sol och farten drogs på lite med maskinhjälp och simsallabim loggade vi 7 knop igen.
Delfiner byttes mot valar och de spanska bergen började avteckna sig i horisonten. Först såg det bara ut som mörka bulliga moln men några sjömil senare var dom tydliga, som långa böljande höga kullar.
Helt plötsligt hade vi teckning på telefonerna, Olle kunde kolla VISA-news mail, vi läste oroliga sms hemifrån och kunde svara att livet var fullkomligt förträffligt för nu fanns knappt minnen av hunger eller tristess och sjösjuka. Ett stort orosmoment under natten hade varit tidvattnet, skulle vi ha ankommit senare än 21 skulle vi inte ta oss in utan bli tvungna att ligga och driva till 8 på morgonen, rena döden ur alla perspektiv. Men nu skulle vi vara där i god tid så vida inget hände. Å det skulle det väl inte göra? Eller?
Snart nog när vi gick mot inloppet till Bilbao såg Nalle tullen på väg mot oss med hyfsat stor båt och snart nog satte dom i en ribb och kurs rakt mot oss, dock inte ett ljud på radion så vi ropade på dom för att fråga hur de ville ha det men inte ett ord till svar. Har man haft Fransk KBV så vet man att det KAN ta två och en halv timma innan man ser ryggen på dem. För så lång tid tog det för dem att med gummihandskar genomsöka fartyget, intervjua oss om ditten och datten samt kontrollera alla certifikat, försäkringsbrev och alla pass.
Ner till mig kom en tjänsteman ifrån Spanskt tullverk som började med att be om ursäkt att han störde. När fransoserna var ombord fick vi en kurs och fart att hålla, den här gången frågade vi snällt om vi kunde gå in mot hamnen då vi inte ville missa högvattnet, inga problem sa Pablo eller Juan eller vad han nu hette. Vårt samtal skulle ta ca 10 minuter sa han, såvida jag hade ordning på pappren och visste vart vi hade våra pass. Jag uppfyllde samtliga av hans önskemål, svarade på frågor rörandes bruttovikter, masthöjder samt hur många hästar som gömmer sig i maskineriet. Tack sa, tjänstemannen som var obeväpnad och iklädd Dockside seglarskor och inga strumpor!? Hans kollegor var dock beväpnade och bar uniformsenliga kängor. De med pistol hade ägnat ungefär 3,5 minut av genomsökning av fartyget, gjort tummen upp och återvänt till Nalle och Olle på däck där de diskuterade olika restaurangtips och sevärdheter. Jag signerade pappren och tryckt på kopian står det att det Spanska tullverket tackar så mycket för att vi är så tillmötesgående samt ursäktar om de på något vis åsamkat någon form av trubbel. Jag kontrollerade senare kopian av det franska protokollet och precis som jag trodde så förekom det inte några sådana ursäkter från samma ämbete hos den nordligare grannen.
Vid sju seglade vi så in i hamnen som jag tror heter typ Gexcio som snart nog också visade sig att det var det absolut dyraste vi någons satt in näsan i 93€ natten. Precis just i den stunden var det fullkomligt ointressant. Vi skulle duscha, något som inte längre bara var ett privat bekymmer utan nu ett kollektivt problem, alla luktade mer eller mindre illa. Barnen tvagades varje kväll med tvättlappar, men det är inte riktigt det samma som att stå under varmt vatten och bli ren, sätta på sig rena kläder. Som ett mantra rabblade alla maträtter som vi skulle trycka i oss. Jag ville ha hummer, Nalle T-bone och Edith skulle äta jordgubbsglass i stora lass.
Dusch grejen var väl det enda av allt detta som blev som vi tänkt. Med rena kläder, tvättade kroppar gungade vi upp till krogen. Ungefär där tog matdrömmen en annan riktning skulle man kanske kunna beskriva det som.
Men det får vi ta i morgon. Då ska jag berätta hur det är att hålla fast barnen och läsa sagor samtidigt, tekniker för att få av sig kläderna när båten nästan slår kullerbyttor och försöka gå på toaletten. Samt om två hungriga sjömän som fick in en fisk på en talrik på en restaurang i Bilbao efter att ha seglat över Biscaya Bukten.

Vattnet ligger så blankt utanför ventilen bredvid mig att det nästan ser ut som vi rör oss fram genom en blå matta av sammet. Annat väder är visst att vänta men just nu njuter vi av de dagar vi haft här nere.
Som vanligt när familjen annorlunda ska göra någonting så händer det ju tusen saker runt omkring, bra och dåliga, men händer grejer det gör det.
Tisdagen för två veckor sedan hände två stora saker och jag som föredrar goda nyheter börjar med det som var bra; Nalle kom hem efter att ha varit på annat hav i tre veckor och kört tankbåt, säkert roligt det också men för oss är det en glädjens dag när han kommer. Denna dag kom han så tidigt att han kunde vara med upp till dagis och hämta de små änglarna, ja eller för det de små barnen. Ediths lycka vet inga gränser när hon får återse sin stora kärlek i livet, hon blir som en Jack Russel som hoppar upp och ner och nästan briserar i ett moln av mänskliga atomer när lyckan bara bubblar ur henne. Hennes lillebror som fortfarande är en lite mer försiktig general vet nog inte riktigt vad han ska tycka om att få hem sin pappa igen. Sista svängen Nalle var hemma var Gustav oerhört fäst vid sin far och vek inte många meter från honom. Stor gråt och tandagnisslan när pappan åkte och jobbade på dagarna, då denna pappa givetvis inte kan vara hemma och va ledig när han liksom ändå är hemma och liksom i formell mening är just ledig. Däremot när vi så till sist följde honom till bussen för att vinka adjö och inte se honom på tre veckor tyckte Gustav det var oerhört spännande och vinkade som en galning och var jätte nöjd, något som han sedan fortsatte att göra i ett par veckor, då han är så liten och nog inte förstod att fadern redan lämnade bussen efter en timma och sedan fortsatte till Göteborg och inte alls satt kvar och åkte på allehanda bussar så som den till Gryt eller för den delen till Falerum via Kvarnvik, Gustav ropade pappa och vinkade glatt till dem alla. Edith däremot bröt ihop fullkomligt. Hon grät floder hela vägen hem och saknade genast sin pappa så det skar i hjärtat på henne. Vi gick långsamt hem den kvällen, satt och var ledsna hos ankorna borta vid kvarndammen en stund, vandrade vidare med tårarna allt mer sakta trillande nedför kinderna, men nu var det för det bättre, sa Edith. Ankorna hade för det förstått, du, sa Edith, du vill bara att vi går hem och ritar teckningar och dricka varm choklad, jag, ja behöver få va ledsen. Sedan traskade vi hem i tystnad. Inte ens lillebror opponerade sig. När man är ledsen hjälper inte alltid varmchoklad, men det kan för det lindra lite grann.
Ja ja, vi överlevde med råge de tre veckorna. Det blev påsk som firades i Stockholm med massa god mat och äggmålning och precis som jag skrev nyår, så är stora helger för dem som har familjen runt sig. Jag vet att jag skrev då att jag tidigare mest har fnyst åt jular, påskar och pingstar men sedan jag blev fru Dallner och insåg att det nog fanns en mening och innehåll i alla dessa traditionstyngda dagarna så blir det fruktansvärt tomt utan honom. Ännu en gång satt det en ledsen sjöman och en tjutfärdig hustru i varsin ände på telefon och önskade varandra glad påsk.
Påsken den tog ju slut och som sagt var så blev det ju snart tisdag och sjömannen kom hem farandes. När Gustav väl hade fått spana lite på sin far och stoppa ut tungan och pruttat med munnen så står som ett moln av saliv så gick det nog an att kramas lite med. Tyvärr så innehöll denna glädjens dag en smula smolk i sin bägare. Peter vår vän och medseglare som även skulle ha följt med den här etappen trillade nedför lejdaren på sin båt där han bor och landade på ryggen. En tur till sjukhuset visade på kompressioner och en sprucken kota vilket omöjliggör segling för hans del. Trist för oss, helvete för honom. De fäljande dagarna fördes det många resonemang både med varandra men nog främst innanför skallbenen på oss själva. Vad är vi kapabla till själva? Hur många dygn klarar man av att mer eller mindre vaken? Hur mycket vågar man lämna barnen ensamma nere i båten? Tusen frågor med lika många svar. Jag bestämde mig till slut för att vara ärlig, jag ville inte gå över Biscaya själva. Nalle skulle få ta ett alldeles för stort ansvar själv. Det är en sak som i dag då kanalen ligger som en spegel, då kan jag också köra båt, men i ohyggligt oväder och barnen är vakna och Nalle måste sova….jag vet inte, men jag såg det som svårt. Vi diskuterade olika nya medseglare och vart hittar man någon som A, är ledig B, kan segla? Tills vi kom på Olle, Nalles lillebror. Han sitter just nu mest och hoppas på ett nytt amerikanskt visum och köra båt kan han. Ja, sedan kan han ju klättra i berg och springa väldigt långt väldigt fort, vet inte hur det kan användas men det är säkert väldigt bra det med. Så i morgon kväll klockan 18 rullar hans tåg in i Chereborough dit vi är på väg just nu och har varit sedan vid 10 i morse.
I söndags morse 04.45 hämtade taxin oss hos Nalles pappa och körde ut oss till terminal 5 på Arlanda, det är ju därifrån ALLA flyg utrikes går, eller? Njae, vi letade en stund och lite sena var vi redan från start så paniken var total när vi kollade bokningen, terminal 2, jäääävlar. Ut och fånga en ny taxi få in barn och all våran packning, bort till rätt ställe och när Nalle skulle betala skrattade chaffisen och bjöd på resan. Det var tur det för några timmar senare åkte vi taxi i Paris för närmare 600 kronor. Det går att åka tåg från flyget till järvägsstation, absolut, med allt vårt bagage, våra barn samt Gustavs vagn. Det går, jag vet, men det går tusen gånger enklare att direkt hoppa in en taxi, istället för att göra som min man. Man släpar sin redan lätt irriterade familj med ett antal kollin bakom sig till andra sidan flygplatsen, en tur på cirka 20 minuter. Ställer ifrån sig familj och packning för att stå i kö i ungefär en kvart på station. Bli förevisad de olika tågbyten som kommer att krävas för att nå vårt tåg samt inse att det kostar drygt 20 €, därtill få sig en avhyvling av hustrun för att man tagit med fel resväska. En som bara innehöll skräpkläder och nog för evigt skulle bli kvar i Stockholm hade nu fått följa med till Paris till förmån för den som innehöll barnens alla kläder och som snyggt och prydligt nu står i svärfars källare.
– Vi åker taxi, väste maken mellan huggtänderna!

Lite tåg och lite buss så var vi så småningom om framme i Honfleur. Båten var en glad överraskning, varm, torr och framför allt kvar. Barnen blev så där saligt överlyckliga att komma hem. Hem till sina grejer, hem till det kända. Modern och faderns lycka och någonslags frid infann sig också. Vi torkade bort det värsta dammet och hittade en flaska billigt bubbel ombord. Missade affären innan stängning men ombord finns ju det mesta kvar, så den romantiska middagen vi hade föreställt oss med musslor och champagne förbyttes till nudlar och mineralvatten och jag kan lova att man somnar minst lika gott i soffan på det också.
Två dagar sprang i väg. Fix med båten, skrapade ihop den sista dieseln som fanns ombord ty ingen finns i Honfleur att köpa. Tömma henne på nästan 2 kubik vatten som ingen hade tömt innan vi åkte hem, få ordning på strömmen då hon var lite batteridöd när vi kom ner. Undan för undan var hon så resklar och vi med. På nedåtgående högvatten lämnade vi en av de vackraste städer jag sett och satte näsan mot Cherborough. Tidigt i morgon bitti på högvattnet smyger vi in och sover en stund. Sedan väntar ett högeffektivt dygn. På fredag går vi vidare och som det ser ut nu hoppar vi över Brest och går rakt ut mot Biscaya, men som någon sjöng; -”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall. ”
Nu ska det väl mycket till innan vi hamnar just i Hudiksvall, ja det skulle väl va om jag lämnades ensam alldeles för länge vi rodret. Men jag har sagt så många gånger att nu åker vi hit och dit och är framme både nu och då och så många gånger fått bita i det sura äpplet och medge att vi är någon helt annan stans och kom fram någon helt annan gång, så jag passar mig lite grann numera.
Vi hörs från nånstans och nångång kommer vi fram till något om vi inte helt åker vilse.

Detta skrevs en tisdag efter att vi lämnade Honfleur. Bristen på internet har varit total därför blir det het konstigt med kronologin.