Mig veterligen är inte Holland särskilt stort men de senaste dagarnas krumbukter på kanaler och ändlösa floder har åtminstone fått mig att känna det som de som korsar Stilla havet. Ändlöshet.

Det tar aldrig slut och till skillnad från vägnätet är här inne inte särskilt välskyltat så risken att köra vilse är påtaglig hela tiden. Småkanaler och stora möts och korsar varandra, ännu mindre flyter parallellt och sjökorten här ger ganska lite information.

Vi lämnade Rotterdam efter ett par inlåsta dagar då ingen bro först inte ville öppna och efter stormen inte kunde öppna, för då hade de blåst sönder. Marinan var oerhört fin med bra service, vi låg i redd med stor motorbåt vars besättning bodde ombord året runt med sin hund och papegoja, ingen nöd gick på oss, men fortfarande den där känslan att vara inlåst och därtill betala över 30 € för att få vara där, det är mindre angenämt. Nåväl, tillslut så skulle broarna öppnas och vi skulle få gå i konvoj ut genom stan, vi och ett femtontal andra segelbåtar. Alla knöt loss och drev framför bron, halvvägs upp tog det så slut på broöppnadet. Den gick helt enkelt inte att öppna och det var bara för alla att gå tillbaka till ruta A. Snöpligt men sant. Jag kan gissa att han vi låg hos just hade öppnat en flaska champagne för att med sin hustru fira att de just blivit av med en svensk barnfamilj som ungefär fem gånger om dagen patrullerade över deras däck så hunden där inne blev galen och högg mot glasdörrarna och papegojan vrålade i högan sky. När så korken på skumpan flög i taket kom vi tillbaka och troligtvis sattes de kalla torra dropparna i halsen och så var det firandet över. Nu påstods det att vi skulle få en ny chans ett par timmar senare och maken hoppade i land och sprang upp till affären tjugo minuter senare hoppar okokta ägg och annat tillsammans med Nalle ner i båten. Jag svor över krossade ägg och maken svor över att jag inte hade uppfattat på radion att vi fått en ny avgångstid och den var nu. Jag beklagade mina brister i det Holländska språket vilket väl var orsaken till att jag inget begrep av vad de pladdrade om och övergick till att surt torka upp råa ägg från durken innan de hittades utav terrornätverket Edith och Gustav. Ut med en hiskerlig fart och med samma fart om inte ännu värre rusade vattnet emot oss. Snart nog glesnade karavanen av segelbåtar ty de flesta andra har en maskin som inte vill koka vid smärre ansträngningar. Bland de sista broarna ut ur Rotterdam var vi flera hundra meter efter de andra båtarna och tänkte att de sänker väl bron och vi får vänta på nästa tillfälle. Men akter om oss kom en farkost som såg ut som en flodpråm men med lite mer mast än vad de brukar ha som också nog ville komma under. Vattnet fullkomligt störtade i mot oss och med tanke på det helt galna regnväder som varit dagarna innan och lagt Rotterdam under vatten kunde man nog tänka sig att man släppt på ordentligt för att få ut vatten ur från småkanalerna. Sparven stånkade på allt varmare och med femtio meter kvar hade hon nått kokpunkt. – Dra av skrek jag upp till Nalle, -aldrig, fick jag till svar, det går inte att styra henne med mindre fart, han svor och muttrade och jag påkallade högre makter för att få ett handtag. Jag trodde aldrig vi skulle ta oss igenom och under bron. Då hade en ganska stor och vältrafikerad väg hållits avstängd för broöppning i sisådär en tjugo minuter och jag vet ju själv hur ilsken jag är sommartid i Söderköping, när kön är därifrån till evigheten för den där jäkla kanalbron, jag ska komma ihåg det nästa gång jag sitter fast i Tallbacken, att så har Holländare det hela tiden.

Nåväl tillslut var vi ute på andra sidan och fortsatte nedåt för att nu plocka upp Peter som under natten kört ner från Västervik. Efter något som kändes som en smärre evighet hittade vi så en lilleputt hamn där vi precis lyckades knöla oss in och jag var helt säker, här kommer vi aldrig få ligga kvar, men det gick vägen. 15 € fattigare för en trevlig liten plats i Nieuw Beijerland med el och här hittade vi även Peter och det visade sig även vara möjligt att lämna hans bil där under tiden han är ute och turar med oss. Nu lös solen igen. Edith var som en nyförälskad liten ängel, med famnen full med teckningar och pynt gjort av hushållapapper och snören hälsade hon den påmönstrade välkommen. Jag fick fyra liter svensk mellanmjölk, Gustav fick nyponsoppa och Nalle fick snus, snacka om att alla var saliga. Mat och sömn och i väg igen. Dagen efter erbjöd värre eller helvetes värre med ösregn. Herrarna kom då och då ner som dränkta katter och stoppade i sig lite att äta och dricka och så upp igen. Humöret var väl inte kanske på topp när Nalle efter att ha varit framme och vänt vid en sluss och fått en aning om att han nog borde ha valt att gå en annan väg och komma ut under en bro, förvisso med en sluss under. Framme vid bron råder det onekligen en viss osäkerhet om vi kommer under, bron hade en höjd på 18 meter och vattnet i slussen skulle sjunka. Herrarna kliade sig i skallen och om nu någon av dem hade haft något hår att slita i, så hade dom nog gjort det med. Chansa, sa det entusiastiske slussvakten, men då vi sedan tidigare har en viss erfarenhet av små trinda gubbar som öppnar och stänger broar och slussar, förra gången så fick ju resan liksom en ny vändning då vi stod på kanalens botten i Warten ett par veckor tidigare, så var vi skeptiska. Gubben med sin bro och sluss såg nog rätt övertygande ut eller så hade han bara väldigt tråkigt på jobbet och behövde muntra upp sig med en svensk båt med en mast som nu visade sig vara ungefär 20 meter hög. Företaget var liksom dömt att misslyckas men nu var vi ju inne i hans sluss och när de andra båtarna tuffade ut på andra sidan stod en slokörad båt med dess besättning kvar och väntade på att få slussa ut, men denna gång med aktern före. I loggen skrev maken med förskräcklig ilska ”- BROJÄVEL”, lite försiktigt skrev jag efter, – eller han som inte vet hur hög mast han har. Det vanliga är att masten är ungefär lika hög som båten är lång plus någon meter, men här var det rejält tilltaget. Det var bara att vända och gå tillbaka ut genom den sluss vi först varit och nosat vid. Ja, ja, kommer man inte dit man ska så kommer man ju för all del någon annan stans och det behöver ju inte alltid vara sämre. Kvällen, mörkret och tröttheten kom och vid sista planerade slussen stod där en stor skylt som upplyste att SPORT, dvs fritidsbåtar skulle till höger. Nalle tolkade det som att denna stora sluss bara var för handelsfarten och vi skulle in i en mindre kanal lite mer till höger. Den hade nu stängt för kvällen och vi knöt fast utanför slussen vid en brygga och kröp ner i en rätt kulen båt.  Den ömma modern och de små änglarna gick det väl ingen vidare nöd på de två krakarna som duschat i herrens fria natur på däck en hel dag i ungefär 12 graders värme, dom var det som lite mer synd om. Veden är fortfarande slut så kaminen värmdes med marsaller vilket jag absolut kan rekomendera. Det doftar som stearinljus och ger oerhört god värme. Men det är klart fick jag välja på en säck ved eller ett par marsaller så vore det nog ett enkelt val.

Morgonen kom och med det holländska kustbevakningen. 07,40 bankade det på skrovet och framför oss hade de parkerat en stor båt fast beslutna om att dra in några kronor till deras julfest eller kaffekassa. Nu hade vi begått ett stort lagbrott som lagt oss framför denna lilla sluss. Vem som skulle få gå in där är fortfarande väldigt oklart, men det var då absolut inte vi. Hade vi istället valt den stora kanalen så hade vi kunnat få öppning hela natten och då Nalle lugnt och fint försökte förklara att vi enbart gjort som vi uppfattat det och att det inte någonstans stod någon skylt om att tillläggning var förbjuden fick han till svar att han borde ha läst på skylten. – Vilken skylt, sa Kapten ” Stundom-lite-oresonlig”? – Den som sitter där! svarade havets hjältar. Nu skulle vi beläggas med dryga böter, okänt hur mycket, vi kunde inte få dem där och då och de skulle vidare skickas till Sverige. Det var ju liksom inte mycket att välja på, det var ju bara att förlika sig med vårt brott, erkänna och knyta loss och i svinottan ge sig i väg. Innan vi lämnade brottsplatsen gick så vår Herre bort och läste på skylten. Den var ungefär 50 *30 centimeter där det med små bokstäver stod något för oss icke holländskspråkiga sa oss absolut ingenting, samt en räcka siffror, siffrorna var den paragraf som vi under nattens mörker brutit mot. DUMMA OSS!

Det är för väl att det kommer nya dagar och när de gamla inte var så bra, den som efterföljde var riktigt bra. I går, bortsett från att motorn som vanligt ibland blir lite för varm, kanske när hon har tråkigt, vad vet jag. Det finns ungefär lika många teorier om vad bekymret med motorn är som det finns dagar på året. Jag tror så här; det är inget fel. Hon är som jag, lite tjurskallig och trilsk. För om det vore något som vore trasigt då skulle väl bekymret vara konstant? Då skulle hon väl ändå inte va 89 grader varm tre dagar i rad för att sedan skjuta i höjden en vanlig torsdag och bara man tittar på gasreglaget genast smita upp i straxt kring 100 grader. Det är bara till att vara lynnig och oresonlig och jag kan i viss mån känna igen mig själv, det kokar liksom över ibland.

Tillslut i går kväll kom vi medans det fortfarande var ljust fram till Middleburg och detta är precis slutklämmen på Holland. Snart är detta ändlösa jäkla harvande i dessa kanaler över efter ungefär tre veckor. Mycket har varit fantastiskt, mycket har varit rent fruktansvärt, men som allt annat, bara man har det bakom sig så kan man ju skratta åt det. Middleburg är en oerhört vacker gammal stad som troligtvis helt förskonades från kriget. En väldigt vacker bebyggelse runt om kanalerna med streethouse, alla med namn över över ingången. Vi har sett husen, Kungen av Skottland, Den lilla blåsten, Amerika och ett par hundra till. Hamnen ligger mitt inne i stan och hamnkapten som Peter försökte slå ihjäl så fort vi kom, ville ha 20 €, duschar och soppor ingår samt obegränsat med ström.

Det var förmodligen inte så illa menat när Peter kastade en tamp till den hjälpsamme hamnchefen,- Jag siktar på örat, skojade han och kastade repet till honom. Träffsäkerheten var si så där och han missade örat men tog näsan i stället. Med blodet rinnande längs näsan önskade han oss välkomna. Det dröjer nog innan han hjälper till vill ankomster igen.

Ombord rapporteras allt väl. Edith gör sitt bästa för att fylla Peters alla vakna minutrar och Gustav rör sig som vanligt lite i bakgrunden på sin modigare stora syster. Den unga damen är så upptagen att hon till och med har glömt bort att vilja gifta sig med sin bångstyrige lillebror på flera dagar, jag antar att han känner en viss befrielse, då han har protesterat högljutt när han med tvång har släpats fram till altaret och därmed försökt att ingå tvångsgifte med den lille kraken. Efter shoppingturen i Rotterdam, då den unga fröken snyggt och prydligt hängde av sig sina vita vingar vid ingången och satte på sig ett par svarta samt även ett par rejäla horn i pannan, har hon haft ett tyst förbud mot att visa sig eller för den delen ens sätta in tårna i en affär. Men idag provade vi och någonting kom hon för det ihåg. Hon hämtade ingen laktosfri mjölk, hon frågade OM fick köpa öl till sin pappa för att göra honom glad, men jag sa att i dag var hennes far så glad så ingen öl behövde. Tillslut var hon så i alla fall försvunnen och upphittades med gråten i halsen och en tyg katt i handen, ty detta lilla barn hade alltid velat haft en sådan och just en mjukis katt hade hon ju inte. Styrkemätning uppstod och jag erbjöd genast fri lejd ut ur butiken. Så småningom enades vi kring en massa olika prinsessatrialjer, varvid vi alla numera bär rosa ringar, tiaror samt har trollspön.

Maken skulle jag kunna tänka mig använder sitt över varmvattenberedaren som helt plötsligt bestämde sig för att inte fungera, däremot kan man använda den som grill eller ladda telefonen på den då den är strömförande som ett kärnkraftverk. Men något skall man väl ha att göra. Här blir vi kvar i natt med och i morgon om Gud och båten vill tuffar vi ned genom Hollands absolut sista kanal.

Bye, bye Dutch channels, Hello Engelska kanalen.

Vi avslutade Amsterdan ned konvojsegling mitt i natten genom en nattvaken party stad och ut genom sovande förorter på väg västvart. Vi hade försökt läsa på och lyssna runt hur detta kollektiva seglande skulle gå till med samlad officiell information är inte lätt att hitta här, än värre är bristen på vettigt internet, vilket gör googlande så tids och tålamods krävande att man är färdig att kasta datorn i sjön. Om man lyckats koppla upp sig och det är OM, så tar det sedan en evighet innan man kommer dit man ska och då kan man ge sig fan på att det kommer upp ett felmeddelande som upplyser dig om att du nu nått maxtidsgräns och om du inte frivilligt lämnar sidan kommer du obönhörligt att bli utkastad.
Vi visste för det vilken kanal vi skulle ut igenom så vid 17 lämnade vi Amsterdam Marina och tuffade rakt över gatan, där några redan gått igenom sista bron och lagt sig framför järnvägsbron som är orsaken till denna nattliga manöver. Man öppnar bara bron en gång per dygn, mitt i natten och är man inte där i tid så får man vänta tills morgondagen. Vi knöt fast och lagade middag, skepparn gick och la sig och det enda vi visste var att någongån mellan 00 och 03 borde det vara dags. Min uppgift i det hela var att vakta två röda lampor och är det något jag är bra på så är det just att vakta saker. Jag lider väl troligtvis av någonslags inbyggd ångest av att det går fullkomligt åt pipsvängen om jag missköter min post. Att sätta mig som ankarvakt är oerhört säkert, jag kan titta på en GPS i tre timmar även att jag är fullt medveten om att sjön ligger helt platt och vi inte har rört oss en mm på flera timmar så fortsätter jag att glo tills någon säger åt mig att göra något annat. Jag har en viss erfarenhet av dylika vakter med betydligt större kompetens än jag som lämnade sin post för att ta hand om sin kurrande mage och därmed lämnade bryggan obemannad och patrullerade byssan vilket inte bara var dumt det blev dyrt med.
Framåt midnatt när jag stirrat på två röda lampor i väntan på att en skulle bli grön kom så över VHFèn information om att bron skulle öppnas och stambanan genom Amsterdam skulle bli avspärrad klockan 01,00, då insåg jag att min nit hade nog vara en smula överflödig, ingen behövde titta på signaler. Vid ett kom kontra info, strax kring halv två var det senaste budet. Så sakterliga började alla starta upp och då brovakten vrålat över radion att det hela skulle ske skyndsamt så var alla nog både lite nervösa och lite otåliga. När vi drog på så skapade vi ett rejält skvalp av vår propeller så dom bakom oss flydde under lågmälda svordomar. Själv var jag mest bara otålig att får komma ut därifrån. Tio båtar som tycks driva omkring i en liten bassäng, jag hade fullt sjå med att uppdatera maken om hur nära de andra båtarna var så vi inte körde på någon. Så kom då ljudet från bommarna över järnvägen och bron började långsamt att öppnas, alla kastade sig som klaustrofobiker ur en hiss genom passagen, alla på en nu snygg rät linje. Resan fortsatte genom Amsterdam det var 17 grader varmt, alldeles ljummet som en natt på försommaren hemma.
Halv fyra kom vi inte längre, efter järnvägsbron hade säkert tio broar till öppnats för den lilla flytande karavanen, men nu var det slut.
Efter några timmars sömn gick färden vidare, vi passerade nästan igenom flygplatsen, det lät och kändes som om det skulle starta och landa på däck hos oss. För min egen del är detta den tråkigaste biten av hela kanalresan. Fördelen är absolut att slippa Nordsjön men ledan är stor. Ett tag rodde viss osäkerhet om vi verkligen var på rätt väg, men så kom en vägskylt mitt i vattnen som med en pil i vår riktning angav Rotterdam. Vi hade bestämt oss för att Gouda skulle räcka för i dag, men väl där fanns det ingen gästhamn. När vi förtöjde i väntan på broöppning låg Mc Donalds på andra sidan kanalen. Jag höll inte för Ediths ögon när vi gick genom Red Light i Amsterdam men nu ledde jag henne åt annat håll med viss bestämdhet, ty att vara fyra år, i regn och söndagstråk behöva se Donken på andra sidan, det är rent inhumant och inget man ska behöva uppleva. Det fick bli en påse bilar i stället. Förrådet innehåller så många Ahlgrens bilpåsar att det bör räcka till en varje söndag tills vi åker tillbaka till Sverige och då får jag väl höra av mig till Gävle eller vart det nu är dom görs och försöka få sponsring.
Klockan gick och gick och det som till havs tar tre timmar att nå tar det dubbla här inne i kanalerna. Dom går ju liksom inte raka vägen utan påminner om det svenska mindre landsbyggdsnätet. Ett nät som från början drogs av kor, oxar och hästar. Inte ofta, men ibland får man vackert vänta på broöppning så dan den gick. Framåt kvällningen nådde vi så Rotterdam och hade som vi kunde se det tre broar kvar innan vi var framme. Skylten vid sista bron berättade att man kunde få öppning fram till klockan 20 och vi ropade över radion men inget svar. Rotterdam var ointagligt trots att det återstod för det en timma innan klockan var stängningsdags, någon kanske tog ut komp och gick hem i tron om att ingen stor båt skulle behöva komma in nu när vattnet började gå ut. Jo, det var väl som så att utan att ha sett minsta lilla tidvatten sedan vi lämnade Delfzin så hade vi nog liksom glömt bort hur det va. Vi hade tyckt att det var märkligt lågt vatten sista timmarna men att komma på att det var tidvatten inne i kanalen slog oss inte. I brist på vilja att öppna den jäkla bron fick vi så förtöja mitt inne i ett bostadsområde, längs en liten förtöjningsbrygga eller vad det kan heta, en hållplats förbåtar i väntans tider. Denna saknar då alla typer av bekvämligheter. Inte ens gå iland, ja om man inte heter Jesus och kan gå på vatten, var möjligt då eländet befann sig mitt ute i sjön. Kallt och rått ombord då veden hemifrån är slut och vi annars behöver landström för att värma med el. Alternativet är att starta kärnkraftverket. Ett bensindrivet litet elverk som står på däck och räcker för att hålla lite element i gång och även varmvattenberedaren, problemet med det är ljudet. Det låter som man startat tio gräsklippare och detta i kombination med vibrationerna mot ståldäcket gör att omkringboende på femmils radie omedelbart brukar höra av sig och det är sällsynt att dom har så mycket vackert att säga. Nu var det som det var, lampjävlarna vid bron lös retfullt rött hela natten och det klokaste var nog att bara sova sig igenom tristessen. Klockan sex på morgonen passade det minsann att tända den gröna lampan och öppna bron som skiljt oss från storstaden. Nu insåg vi hur jäkla korkade vi hade varit, hela Rotterdam är fullt med tidvatten. Vi låg nästan en meter högre än kvällen innan och det är inte en angenäm tanke att bli stående på kölen utan vatten runt båten. Det är en sak att köra fast i leran och bli stående med en massa vatten om än inte under så för det runt om. Finns det däremot varken vatten runt eller under, då välter hon och då är problemen betydligt värre än de oerhört små gupp längs vägen som vi tidigare råkat ut för. Vi for omkring som i en tvålkopp i strömmarna in genom stan. Fick vänta nästan två timmar på den sista bron och då gick vattnet ut igen, den bron gick vi under mer eller mindre på tvären. Vi for runt så brovakten ropade till oss och frågade om han verkligen skulle öppna bron då det rådde viss osäkerhet åt vilket håll vi var på väg och det hade ju varit lite oklart hela dagen. När man ropar och ber dem öppna sina broar uppger man åt vilket håll man är ute och reser. – Travelling North to South eller east to west, eller vart man nu ska. Under dagen har jag vid ett flertal tillfällen hört maken bett dom öppna samt angivit vartåt vi är på väg, bitit sig i tungan, beklagat och rättat sig. Jag ska upplysa honom om att det troligtvis i ett sjökort av det elektroniska slaget ingår även en kompasskurs samt att han på plottern kan se åt vilket håll vi har näsan, med hjälp av dessa parametrar borde man ju veta vart man kom ifrån och vart man är på väg. Så det kan nog råda en viss oklarhet vilka våra intentioner är. In kom vi och här ligger vi nu. Hamnen är oerhört vacker, inga grannar kostar väl under 5 miljoner och en del är så stora att dom inte körs till kaj med sin egen besättning. Helt plötsligt i går så kom det ombord ett gäng män som via vår båt klättrade över till en fullkomligt gigantisk motorbåt. Först trodde vi bara att de plockade upp folk men så var det inte utan fartygets skeppare flyttade på sig och någonslags co pilot kom ombord och oerhört imponerande fickparkerade deras monster till båt. Wow, sa jag, hmpf, sa maken.
Vidare följde sedvanlig stadsvandring. Å jag får nog lov att säga att lika charmigt som Amsterdan, horor och hasch till trots, lika själlöst är Rotterdam.
Staden jämnades i princip med marken den 14 Maj 1940 av tyskarna. Endast en kyrka eller för det en bit av den, blev kvar efter det som blev Hollands fall och kapitulation för 74 år sedan. Sedan har man byggt och byggt, mest på höjden , men inte är det så mycket till charm. Edith fick för det släcka sitt sockersug i form utav en våffla doppad i choklad, maken hittade en 50 cents peng på gatan och därmed var dom två rätt lyckliga. Under promenaden hem gick vi förbi en mursnutt på en dryg meter, det som kvarstår av de judiska kvarteren och bredvid en halvmåne fylld med graverade plattor med namn på de barn som fraktades bort härifrån till läger som de aldrig kom hem i från. Sida upp och sida ner med namn och ålder, de äldsta i yngre tonåren och de mista bara någon månad. En av plattorna var tom, den symboliserade alla de barn som ingen visste fanns eller de som bara med sina föräldrar förvunnit. Vi är som sagt var inte så långt borta från Sverige, från all trygghet det innebär att aldrig varit i krig och där ingen idiot gasat ihjäl människor i hundratusental. Det var en tyst liten skara som promenerade vidare, med något hårt och klumpigt i halsen och en tår av välsignelse över de där små änglarna, varav en sov i vagnen och den andra hoppade runt i löven. Änglastatusen varade nu inte så länge för snart var vi inne i affären vilket är som att släppa lös en tromb i form av Edith Dallner. Något händer med henne och hon förvandlas från att vara skapligt resonabel till att helt tappa förståndet. Att få henne att gå med oss andra är omöjligt, men någonslags föräldrar radar har hon, ty då och då dyker hon upp med laktosfri mjölk, konstiga nudlar eller för den delen några öl till sin far i famnen. I går kom hon över en tidning med glittriga pennor som hon bara var TVUNGEN att ha, tvärnit sa pappan, – då frågar jag mamma, svarade den forna ängelen som nu hade förvandlats till motsatsen. Även moderns sa nej, viss ordväxling uppstod och då vi ej nådde fram till någon klok lösning fick det helt enkelt bli så att tidningen som nu blivit livsnödvändig lämnades tillbaka och med lillebror som nu inte alls sov i någon vagn utan även han stämt in i klagosången, inte för någon fånig tidning utan för att han ville ha bananer och inte alls kunde förstå nyttan i att betala dom innan man fick sätta tänderna i dom. Med två illvrålande barn lämnade jag Jumbo livs och därmed en maken som nu ägnade en kvart åt att leta efter sin förlupna familj, samt att välta varukorgen med matvaror ut över hela golvet. Vinflaskorna höll och den bubbliga lyckades han osedd att ställa tillbaka på hyllan och ta en ny som inte hade gjort en luftfärd på en meter samt sedan rullat tjugo meter längs butiksgolvet. Jag undrar hur det såg ut hemma hos dom som hade oturen att köpa den. Så småningom återförenades flocken och ytterligare en stund senare slutade Edith hulka och även denna dag blev det kväller på Sparven.
Denna dag ligger vi kvar i väntan på bättre väder. Det är storm utanför oss och man fruktar för byar uppåt en 30 m/s, så valet att ligga kvar känns mycket gott.
På det hela taget är det väldigt bra med allt och alla så även med båten. Vi nöter inte särskilt på varandra och har nog hittat på våra sätt att vara lite ifred även att ytan är begränsad och att alla alltid är hemma. Ser man att någon är upptagen, med vad det än må vara, duplo, sjökort eller disk och inget säger, då är man tyst. Man får liksom va i fred i sig själv. Gustav sover fortfarande middag och då får Edith den tiden ensam utan sin vilde bror, vars kunskaper och iver i att riva sönder det hon gör är oanad. Fina teckningar drar han en lååååånga blåa streck över, snyggt designade pärlplattor lyckas han nosa sig till och pilla sönder, pusselbitar nedstoppade där ingen kan ta dom, ja han är oerhört innovativ den där lille pojken, men som sagt var så ligger han på laddning någon timme varje dag.
I morgon lämnar vi Rotterdam och går lite mer kanal upp och ner innan vi når fram till Viesslingen dit käre Peter kommer ombord. Med honom kommer lite ditten och datten hemifrån och framför allt kommer det en massa nyponsoppa till jungman Dallner, vilket nog är det han har saknat mest.
Ja så är det med oss, men hur är det med er? Som jag började med så är internet en katastrof. Att försöka läsa tidningar på nätet går knappt, snabba kollar på fb och i bästa fall mailen med. Skriv till oss då blir vi jätteglada. Kan någon klok människa förklara för mig hur man gör för att klistra in en verifieringskod ” under head” så vore jag tacksam i flera veckor.