2014, så var det slut.
För den som så önskar finns det nog två eller möjligen tre årskrönikor på den gamla bloggen/hemsidan www.sy-ladysparrow.se , men det här blir den första på den här adressen.
2014 blev på sitt vis både händelselöst och det mest händelserika i hela mitt liv. Händelselöst i den bemärkelsen att alla lever för det alla i vår omedelbara närhet lever och inte fick vi något nytt barn heller. Tittar jag nu på lille Gustav som det är snart är två år sedan vi fick fullkomligt översvämmas jag av miraklet med livet. Tänk att en pojke som är så nära att kasta in handduken säga hej och tack till det här livet och lämna två fullkomligt förkrossade föräldrar kan vara så oerhört full med liv i dag. För er som är nytillkomna så fick vi en liten pojke i februari 2013 som dels kom lite tidigt samt hade en ductus, han slöt inte venen som gör att man syresätter lungorna. Detta är helt överflödigt att kunna så länge man ligger kvar i magen men väl ute i dagsljus är det nödvändigt. Som ett bifynd hittademan dessutom ett litet klaffel. Ett dygn efter att han föddes låg han askgrå på neonatalen i Västervik med ett helt hov med läkare runt sig samt två hysteriska föräldrar. Nu är gossen för det fullt frisk och fylld med liv och påhittig som få. Bara de senaste dagarna har han lycklats kasta två tallrikar samt fyra likörglas i golvet samt slitet en rejäl tofs ur håret på sin syster. Så honom är det då rakt inget fel på det lovar jag.
Drama året 2010 när vi både miste våra föräldrar, ja eller en pappa och en mamma var ett fruktansvärt år och fortfarande saknar vi dem oerhört. Under seglingen har jag haft många och långa samtal med pappa där uppe i himmelen, svaren på mina frågor har väl kanske uteblivit men nog har jag många gånger hört honom för mitt inre…..Men lilla Jonna. Jag vet att Nalle gjort det samma med sin mamma med. Precis på samma vis har han nog hört Britt farmor uppe ifrån himmelen oerhört stolt utbrista till de andra änglarna att det är hennes son den där långe mörke som seglat sin familj fram genom europa och lika mallig som hon är över honom lika ledsen har hon varit under våra motgångar, det fanns ingen som kunde vara så deltagande i ens sorg som hon. När Nalle stod med tårarna trillande nedför kinderna i Blankenberge och det kändes som om resan verkligen var över då kunde vi nästan höra uppe ifrån stjärnorna, – Men lilla Nalle vad ska du ta dig till nu då?
Året började som år börjar med Januari och vi hade i julklapp av familjefadern fått en resa till Tobago så den 21 gav vi oss iväg. Bort från snö och kyla och i väg till värme och sol. Dagarna innan vi åkte gick min gamle vän och vapendragare Lisen bort. Under massa år följde vi efter varandra via jobb och kom att bli rätt nära vänner. Under försommaren våren innan blev hon sjuk och i Januari var det över. Sista kontakten vi hade med varandra var så här års ungefär och hon hade trots allt en sådan kärlek till livet och ville så gärna bli frisk men ibland så räcker det inte och hur nu vår herre tänker sig när han gör rätt små barn moderslösa det vet inte jag och kommer nog aldrig att förstå. Lisen var den andra av mina vänner som cancern bara kom och tog under de senaste åren. Jävla skitsjukdom att bara äta upp människor. Lisen begravdes medans vi satt på en solig strand och tittade ut över havet. Dagarna på Tobago bara rann i väg. Vi badade, solade, åt och lekte. Aldrig har två veckor gått så fort som dom. Tänk att till och med Nalle kunde bara vara, han erbjöd ingen att hjälpa till med någonting och än i dag när jag ibland beklagar att han aldrig kan koppla av och bara vara så hänvisar han bestämt till Tobago. Han hade både suttit stilla och tagit det lugnt där. En massa roliga människor träffade vi där, människor som jag aldrig glömmer. Vi hade en taxichaffis som alltid när vi behövde ta oss någonstans körde runt på oss. Vi var väl dessutom hans absolut bästa kunder. En gång tog han med oss på en rundtur kring hela ön. Pris gjordes upp innan och vi hade verkligen en hel dag. Såg vattenfall, promenerade i regnskog, åt på legendarisk restaurang, var på udda strand dit man kunde komma därför att det var hans barndomshem som låg på den. Dessutom så fick vi vara en del i hans familjeangelägenheter. Den här mycket trevlige man låg i skilsmässa och hustruns advokat ringde mitt under vår resa. Vi förstod av samtalet att det var väldigt privat och inget roligt alls. När han lagt på uppstod fem minuter av oerhört pinsam tystnad därefter brister mannen ut i hysterisk gråt. Han tjuter som en siren och tårar och snor sprutar. Ex hustrun vill skinna honom på huset.
Jag la min hand på hans axel för att trösta och maken föreslog att utflykten skulle ställas in och återupptas en annan dag. Nej hulkade chauffören, jag ska bara gråta färdigt, så tog han ett nytt andetag och vrålade ånyo ut sina sorger i tre minuter. Därefter snöt han sig rejält i sin näsduk och resan fortsatte som om ingenting hänt. När vi sent på kvällen återvände till hotellet gjorde maken upp räkningen med honom varvid han även fick någon hundring i dricks. Han räknade noggrant högen med TT-Dollar och sa att det var för mycket tip Nej, nej sa Nalle, det har varit ett fantastiskt arrangeman så du är värd det,- men sa mannen det är mer än dubbelt så mycket mot vad vi kom överens om. Då förstod maken, det pris som var uppgjort var för oss alla och inte per person, men det var ju så dags nu, – ja ja sa den mörke mannen , stoppade pengarna i fickan, hoppade in i sin Nissan och skakade på huvudet över de märkliga svenska gästerna. Jag skällde på herr ”oerhört generös” i tre minuter sedan var vi nog båda överens om att det ju egentligen var värt alltihop, det hade verkligen varit en fantastisk dag. Allt var så där förbaskat fantastiskt som man ser i resebyråkatalogerna, ändå var våra hotellgrannar ständigt missnöjda. Det var bruna inslag i den vita sanden på stranden. Det fanns inte äggröra framme, det var trappor och en liten landsväg mellan hotellet och stranden och det var för långt. Från andra hotell hörde vi klagomål om att caddyn som ingick i golfrundorna inte bar vattenflaskorna utan det fick golfaren göra själv. Ja, svenskar i andra länder kan vara rätt roliga att lyssna på, för vissa vore det ju enklare att bara var hemma än att lämna zonen för trygghet.
Vi ankom Arlanda med en temperaturskillnad på nästan 50 grader och Edith och jag hade haft den goda smaken att bytt om på flygplatstoaletten till kläder något mer anpassat till det nordiska klimatet frös vi bara lite grann när vi gick ut i kylan, men för den som envist valt att resa hem i förd shorts och sandalen var mötet med den kalla nord lite mer uppfriskande. Nalle frös så han var blå om kroppen men att aldrig ge sig är väl en gåva i sig det med.
Ibland förundras jag verkligen över mannen jag är gift med. Han påstår sig avsky kylan och även om han har hela baken full med myror så vet jag heller ingen som med en sådan njutning kan mysa ner i soffan och göra absolut ingenting, träna gillar han inte, inte på något sätt. Ändå utsätter han sig för att åka Vasaloppet. Så även detta år. Pjäxor, om det fortfarande heter det, jag har inte varit i kontakt med någon form av skidåkning sedan i tio års åldern, då för det hette skorna pjäxor och satte man ner foten i någon form av metallbindning vars storlek reglerades med en pinne med en typ mutter på och så stod det Edsbyn över hela skidorna, detta är mina kunskaper om detta. Nåväl, han hittade inga pjäxor, knappt skidor heller, undra om det inte slutade med att han lånade sin brors. Så för att genomföra detta tog han på fredagen min bil, sov hos pappa där nödvändig utrustning plockades ihop. Åkte till Uppsala på lördagen och köpte pjäxor fortsatte till Mora eller Sälen vilket det nu var, sov i bilen och åkte sedan på söndagen en liten skidutflykt på 9 mil. Efter frågade jag när det blev som värst. – Ja så Nalle, det var nog de sista 82 kilometrarna, då var det riktigt jäkligt. Efter detta åkte han faktiskt hem till sin pappa och sov, han börjar bli gammal för tidigare har traditionen varit att komma hem och väcka mig på småtimmarna och när jag muttrar och frågar om han begriper vad klockan är brukar han säga – Jaha, du har åkt Vasaloppet du med, ja då förstår jag om du är trött.
Våren kom och fram i April kunde vi till sist lämna exilen i Västervik. Det var i sig absolut inget fel i att ligga på Pampas i Västervik. Ett liten marina med all tänkbar service och kunskap, men det var långt hem till Valdemarsvik och då vi hade valt att Edith skulle få gå kvar på sitt gamla dagis med sina kompisar blev det rätt dryga dagar för henne. Nalle jobbade här uppe så han pendlade varje dag och för den kostnaden och den tid som gick i bilen kunde man ju göra massa annat. Men en dag var så isen borta och plats ordnades privat för muddringen syntes aldrig bli färdig. Ett halvår senare skulle vi ånyo få höra att vi inte kunde ligga kvar då det skulle komma ett Belgiskt muddringsföretag till gästhamnen, Blankenberge skulle muddra sin gästhamn och vi var tvungna att flytta på oss. Tänk att två gånger få uppleva just de orden, det var knappt så jag trodde mina öron. Solen sken och vår herre ordnade med vind åt rätt håll så Nalle seglade upp på rekordtid och vi andra åkte bil. Vattnet hade varit lågt hela vår/vintern och inte var det högre den här dagen. Grunt visste han att det var på sina ställen precis innan hamnen men efter att ha gått på en gång tog han nu sats och full maskin vilket höll på att sluta inne i hamnkontoret och när båten väl var förtöjd så gick vattnet ut ännu mer och fartyget var inte bara väl förtöjt utan väl nedgrävd i gyttjan som hon stod i, ty detta var i en del av Valdemarsviken som förskonats från det belgiska muddrandet.
Så småningom mildrades tonen mellan mig och de kommunala tjänstemän framför allt de som hade något med hamnen att göra. Det finns något som heter bit ej den hand som föder dig och jag slutade kalla dem offentligt för pappskallar och klantarseln följden av detta var att när yttre hamnen var klar fick vi välsignelsen att gå in i tätorten vilket gjorde livet avsevärt mycket enklare framför allt för Edith. Promenaderna fram och tillbaka från dagis på sammanlagt nästan en mil utifrån förorten var ett dagligt förtret så livet blev aningens smidigare. Nu efter att verkligen bekantat oss med tidvatten känns det ju löjligt att tala om högvatten, men just denna dag hade vattnet gått upp en decimeter och Nalle lyckades vicka loss oss och gick till kaj en resa på 5 minuter, sedan tog en timma att innan vi var förtöjda, det var lite dåligt med vatten under oss. Dagen efter gjorde Nalle ett mycket enligt mig onödigt försök att fickparkera om oss och nu hade vattnet gått ut ännu mer och helt plötsligt kom vi inte in överhuvudtaget till kajen. Lite förtöjningar hade vi kvar i land och tack för det. Dessa fick maken sedan så vackert balansera i land på och med blicken fixerad upp mot Borgsbacken och med armarna rakt ut svepte han likt Elvira Madigan i land på tamparna. Vi andra stod kvar med fasa ombord och inväntade det stora plasken men det uteblev och den lilla ballerinan fick åka till Material Männen och köpa virke till en landgång så även kvinnor och barn kunde lämna fartyget. Dagen efter vaknade jag till tonerna av motorsågar och då var kommun i full gång med att bygga ut bryggan ett par meter så vi kunde ligga fritt och inte stampa på grund hela tiden.
Sommaren ägnades åt arbete och ännu mer arbete. Varje intjänad timme var en timme längre att kunna vara borta. Framåt den sista månaden var nog avfärden det enda som rörde sig i huvudet på oss. Å ena sidan började det bli så verkligt, vi hade satt ett datum, den 1:e september skulle vi gå och det var väl att vi bestämde oss, jag är lite saktfärdig och Nalle blir aldrig klar. Hade det inte varit för att vi stack ut näsan med en exakt dag så hade vi nog pysslat omkring nere på kajen ännu. Barnen spenderade sommarlovet på dagis och de första veckorna hade jag ont i magen för att jag var en sån dålig mamma som bara jobbade men vart efter dagarna gick fick jag ju tillslut erkänna att så roligt som dom hade den här sommaren vet jag inte om dom någonsin kommer att få. Lyxtillvaro. Inte många barn, massor med glada snälla fröknar, super gulliga killar som hade kommunalt sommarjobb och ute och leka hela dagarna. Guldveckor.
All ledig tid användes till att packa, bära i land och bära saker ombord oftast igen. Hade jag ensam regerat hade båten troligtvis varit tom när vi åkte men tack vare Nalle hade vi med oss julpynt, påskpynt samt spädbarnskläder, man kan aldrig veta sa skepparn. Tack vare detta flit och nid i att aldrig kasta eller plocka bort något räddade oss eller ekonomin flera månader senare när vi låg för maskinrenovering i Belgien. Motorn var nyrenoverad men alla hade uppfattningen att den inte ström nog. Mekanikern, Dave, var fullt medveten om att det fanns vissa begränsningar i ekonomin och det var med svetten rinnandes nedför hårfästet han tog ett djupt andetag och sa med sammetsröst till Nalle att vi troligtvis även hade en gången startmotor och nästan ohörbart sa han i samma andetag att det tyvärr var ganska dyrt att renovera den. Gissa om någon var oerhört nöjd när han halade fram en helt nyrenoverad ur gömmorna. Det var då jag högtidligt lovade att jag aldrig mer ska klaga på maken och hans sparande. Sista veckan innan avgång var helt hysterisk. Nalle jobbade dygnet runt. På dagarna var han murare och på kvällarna och nätterna svetsade han ny reling, som blev hur bra som helst. Den gamla var knähög och med vajer som mest liknade snubbeltråd. Den nya blev höfthög och oerhört stabil, genast kändes båten mycket större för nu vågar man gå hela vägen ut till räcket och jag känner mig mycket tryggare och ligger inte längre och funderar på i fall Nalle har tippat i sjön eller inte. Det är absolut inte någon 100% garanti att ingen åker i havet men det är tusen gånger bättre.
Dagis kom och sa hejdå. När 22 barn med personal slagit sig ner så gott de kunde med kex och dricka tittade maken kärleksfullt på mig och sa, där ser du älskling, vi kan ha massa barn till, det får ju plats hur många som helst!
Det var jätte roligt att ha alla där. Jätte skoj för Edith att visa att det faktiskt går att bo på en båt och va ett helt vanligt litet flickebarn med massa Barbie dockor, prinssespinaler och en helt vanlig säng. Just sängar och toaletter var de stora frågorna hos barnen. Vart kissade vi? När jag visade en av toaletterna ropade pojken som stod längst in till de andra vars sikt var skymd – Dom har toalett, kolla det kommer vatten i den också, här bajsar Edith!
Sista dagen handlade vi på ICA och än i dag tror jag en kopia på vårt kvitto hänger i personalrummet. Det är inte så vanligt att någon handlar för drygt 10 000 kronor på lilla ICA Fyren i Valdemarsvik. Av de fick vi en del rabatter samt att Karin Almgren och Magnus Adolfsson där verkligen ansträngde sig så det skulle bli så bra som möjligt och med rätt grejer.
Sportringen i Valdemarsvik hjälpte oss också en hel del på traven. För oss var det en strålande uppgörelse, vi var varma och snygga hela resan och alldeles förutom att de sponsrat oss så hade jag innan alltid varit trogen och köpt de mesta av mina kläder där. Snygga kvalitetskläder, förbannat trevlig personal samt att jag tycker om att handla lokalt. Det är sannorlikt så att om man åker till de stora kedjorna i Norrköping så kostar säkert min jacka ett par hundralappar mindre. Men då ska jag åka dit, elva mil dit och hem, parkera och så tar det en halv dag. Här kan jag hoppa in på vägen till jobbet, dom vet vad jag tycker om och vad jag absolut inte tycker om. Likaså med mina löpskor så har jag fått massa hjälp och kunskap för att det finns tid och engagemang för sina kunder, vilket jag inte upplever på samma vis hos de stora. Lite längre ner på samma gata som Sportringen låg tills för ett antal år sedan Arvid Anderssons herrekipering. Det var en butik i min smak. Jag var där två gånger per år och köpte present till min pappa. En gång angav jag storlek och kragmått, sedan visste han förevigt det. Så när jag kom in la han fram ett antal olika modeller och olika färger som var i helt korrekt storlek. Varför finns inte sådana affärer längre? Förstår inte människor värdet av service och kunskap? Samma sak med tvätterier. Under resans gång nu så har jag överallt sett olika arrangemang för tvättning. Dels obemannade lokaler där du matar tvättmaskiner och torktumlare med mynt eller så fanns det andra där du gav tanten en peng, lämnade din tvätt och hämtade den några timmar senare, ville man ha den struken lämnade man mer peng och då hängde skjortorna snyggt och prydligt på galge. På ett ställe satt tvättmaskinen fastmonterad i väggen utanför supermarket. Så oerhört praktiskt. Vi har mycket att lära av resten av världen.
Sista helgen vi var kvar här hade NT gjort ett jätte reportage om oss vilket gav en massa rolig respons på hemsidan. Massa olika människor hörde av sig, folk som jag inte har en blekaste aning om vilka de är, med massa roliga lyckönskningar. Hoppas ni flyttade med hit till wordpress bloggen med. Jag minns att det var en skolklass ifrån Åby utanför Norrköping som skulle följa oss, hoppas ni gjort det. Lördagkvällen hade vi stort kalas på kajen. Nära och kära, alla våra barn eller nästan alla, kusiner och en pappa dök upp. En salig röra av människor bänkade sig längs kajen och grillade, drack gott, snackade skit och sa hejdå. En del bad jag att komma åter på Söndag morgonen innan vi åkte, för det var så tufft att säga hej då. I avskedspresent fick vi konserver, värmeljus, flaskvatten, batterier och massa olika gosaker. Det här har vi levt gott på i flera månader och ännu är det inte slut. Det kan reta ihjäl mig nu när jag går och handlar att allt jag behöver finns på båten tyvärr ligger den i Honfleur, oerhört opraktiskt, men den gick inte att checka in på flyget. Ja att resan sedan blev lite tumult artad det har ni väl läst till leda alla redan. Samt om ni missat det här har Radio Östergötland följt vår resa med direktsända intervjuer varje måndag, så ingen bör ha undkommit att vi hade en del missöden. En brand gjorde oss en vecka sen från början. Sedan blåste vi sönder seglen, eller vi, det var inte vi det var den jäkla vinden som slet genuan i något som såg ut som jirlanger. Så tog det ett par dagar innan nya segel satt på plats. Tack snälla Cronérs på Vindarnas Nomad för hjälpen med dom och tack snälla Peter Ekström som körde ner dom och lille Guvernören som hjälpte till och bar.
Ja sedan var det ju lite allmänt dåligt väder där ute på Nordsjön så vi fick vända och gå tillbaka till Norderney, nytt oväder Borkum, dagarna gick och det var där i tristessen som vi tog beslutet att försöka forcera Holland medels kanaler. Ett beslut som jag bittert ångrade hundra gånger medans det pågick men nu efteråt är det bland det roligaste jag någonsin gjort. Men visst var det surt när vi loggade 0,8 knop på full maskin och vi kände hur vi sögs som i kvicksand allt längre ner i leran. Men tillslut var vi Amsterdam och helt plötsligt kändes det som om vi var på semester i ett annat land och det var en lång resa Sparven hade gjort. Standing Mast Route var också ett sådant magiskt ögonblick, eller kanske inte själva resan ner till Rotterdam, men att få gå i konvoj med en massa andra båtar mitt i natten under stjärnorna, det var en stor stund av lycka. Kvällen hade jag tillbringat med att stirra på en röd lampa. Nalle skulle ju köra båt hela natten och behövde få sova och då all information om hur detta skulle gå till var obefintlig blev jag satt att vakta lampan som när det var dags att släppa förtöjningarna och gå in under Hollands största järnvägsbro skulle slå om och bli grön. Ingen visste när detta skulle ske och då jag tillhör de trogna tittade jag stint på den röda ända tills de upplyste oss alla över VHFén att det hela skulle gå av stapeln strax efter ett på natten, då vred jag på huvudet.
Ja sedan kom ju Peter så småningom och det var himla gott på många olika sätt. Dels för Nalle, att få ett handtag med båten och för barnen att ha någon mer att fördela sina gracer över och för mig med, att få en vuxen människa till att prata med var rätt så gott. Ja och allt om motorhaverier har ni ju kunnat läsa er till leda över och därefter åkte vi snart hem och här är vi nu. Det blev jul i år också. Detta firades som vanligt i Stockholm och numera är Edith invigd i de storas julnattshemligheter. När vi andra sover natten mot julafton pyntas hela huset och maten lagas. Nu snackar vi inte om att ställa fram en tomte eller två, nu snackar vi pyntning med extra allt och i år fick Edith vara med. Trots faderns oro över innevånarna i julkrubbans hälsa efter att ha träffat på Edith så skötte sig den unga damen alldeles utmärkt och när vi alla vaknade på morgonen såg både Jesus med familj, vise män samt olika djur ut att vara vid god hälsa.
Barnen växte förstås så det knakade under året och det var någon som frågade varför jag inte skriver om dagens Finemang längre. Detta var för er som inte hänger på Facebook, något som jag höll på med under säkert ett år. Edith som kallas för fröken Finemang sa så mycket roliga saker och ställde så många kluriga frågor. Dessa små tänkvärdheter delade jag med mig av och alla var faktiskt sanna, jag hittade inte på någonting. Hon säger fortfarande en massa roliga saker men det är inte som det var då. Edith har blivit äldre och förståndigare. Men visst händer det en massa roliga saker med henne ännu. Första delen av resan skulle hon prompt gifta sig med sin lillebror men han var svårflörtad och spjärnade emot så gott han kunde. I Borkum var hon nära att lyckas. Själv hade hon satt på sig en av sina gräsliga prinsses klänningar och med mig som vigselförättare släpades den ofrivillige brudgummen fram till altaret. När jag precis skulle förklara dem som man och hustru tog sig Gustav ett rejält bett i sin tillkommandes hand och i det ögonblicket förvandlades hjärtelyckan till stor sorg. På handryggen fanns ett mycket detaljerat tandavtryck av en gosse på ett och ett halvt års samtliga tänder. Bruden skrek så det skar genom märg och ben och tårarna sprutade. Gustav själv förstod nog inte riktigt vad han ställt till med men insåg att om den ylande systern skulle tystna innan hon skrek hål i hans trumhinnor så behövdes något göras. Kram, den som är ledsen vill ha kram. Edith lugnade sig så pass att hon tillslut efter lite övertalning från den avsatte prästen, en människa som nu återgått till sitt vanliga jag, mamman, medlaren och diplomaten nu lät sig kramas. I samma stund som de unga tu förenas i sämja drar den lille huliganen tag i hennes hår och lyckas trassla in fingrarna i korkskruvarna så att det tog en kvart att få isär dom. Nu var inte systern nådig längre. – Släng ut honom till pappa och hajarna, vrålade hon.
-Nej men Edith, sa jag, så får man faktiskt inte göra. Även om han gör helt hemska saker så har vi bara att försöka uppfostra honom så han inte gör så där.
– Jag tycker inte alls om honom, inte alls, hulkade Edith.
Jag påminde henne om att hon alldeles nyss hade hyst så djupa känslor att hon ville gifta sig med honom, så fullt så tokig kan han ju inte vara
-Jag ska inte gifta mig med Gustav mer, aldrig mer. Det går inte att gifta sig med en blöjkille som går med napp och en skitig snutte. Jag ska gifta mig med Isak istället. Han bits inte och så är han en kalsongkille och det är en sån man ska ha.
Och med de kloka orden lämnar vi 2014 åt sitt öde, blickar fram mot 2015
