Efter ett par dagar i svärfars trygga famn var det så dags att åter dra oss till Valdemarsvik. Så ny bussresa med all vår packning till Norrköping och därefter vidare, barnen och jag med ny buss till mamma och Nalle med merparten av bagaget med Jimmy och hans firmabuss. Min man avskyr att åka kollektivt, ja om man undantar flygplan eller det är inte riktigt bra det heller, det beror på vad det är för flygbolag. När vi var i Barcelona i våras och pengen bara räckte till att flyga Ryan air så gapade han hela vägen dit samt på returen om att det var som att flyga SL-buss och att försöka förklara för honom att man får liksom det man betalar för och kostar det 500 spänn att ta sig tur och retur att till södra Europa så bör det märkas skillnad mot att flyga SAS first class. Men jag kan lika gärna ringa fröken ur och föra dylika samtal med henne, troligtvis lyssnar hon mer intresserat. Så när denne krake till man rest omkring med kreti och pleti nu i tre dagar var nog Jimmys buss närmast att jämföra med en tur med limousine. Alla återsågs i Valdemarsvik och vi trodde det bara var att hämta nyckeln hos vår landlady, en mycket rolig brittisk dam med skojig accent som utbrister i olika meningar vars innehåll aldrig innehåller mindre än sju “Fuck” eller “Fucking”. Hon är gammal sjöman, men det hade jag kanske inte behövt berätta. Vi kom dit till hennes hem som ser ut som en utställningslokal för kristallpjäser på minst 10 kilo samt  tekannor och tillbringare i porslin, vilka ser ut som om de skulle gå sönder bara små barn tittar på det. Edith fick damens förtroende att själv få sitta inne i salen bland grannlåten men Gustav blev omedelbart portad. Över en kopp kaffe blev vi hälsade välkomna men tyvärr fanns det varken vatten eller el i huset utan det fick vi ordna med själva och i samma ögonblick fick Jimmy även övernattande gäster, det tyckte han säkert var jätte skoj. Eller, kanske inte. Har man vuxit i från små barn så kan man nog hålla sig för skratt när man somnar till tonerna av att Edith högljutt beklagar att vi inte bor i det hus som var utlovat och varför, varför gör vi inte det? Samt lille Gustav som oftast somnar sist och vaknar först. Man får i bland vara glad för det lilla och efter två dagar checkade vi ut från hotell Skärkullen och in på Sonjalund. Elgubben kom bara efter ett par timmar efter att jag ringt och bett att få strömmen påkopplad. Han önskade oss så varmt välkomna hem och det hade varit så skoj att följa oss på radio Östergötland som följt oss varje måndag i direktsändning sedan veckan innan vi åkte. Jag har ingen aning om vem han var men var oerhört tacksam över att få ström. Efter ytterligare ett par timmar kom en ny karl med uppgift att sätta på vattnen som varit avstängt. Påkopplingsenheten var längst ner i trägården och jag fick i uppgift att sätta på kökskranarna för att se så vattnet kom fram. Viss oro fanns då vattnet varit frånkopplat i flera år. Så ropade han något och jag hörde inte riktigt ut gick ut och runt kåken och bad honom repetera.

– Va sa du? sa jag.

– Kommer det något vatten?

– Jag springer in och kollar, sa jag. Hann bara vända på klacken då jag hör Edtih som tydligen hört vattengubbens fråga från början och nu utsett sig själv till vattenspaningsansvarig.

– Ja, det kommer vatten, massa vatten ner genom heeeela kökstaket, hojtade en mycket lycklig observatör.

Av med vatten och slå av upp till övervåningen och en tur till materialmännen och köpa rör och blandare, det hade frusit sönder tidigare kalla vintrar. Undan för undan har vi nu installerat oss i drömkåken och har numera både varmt och kallt vatten. Varmt och skönt är det med. Visst saknar jag båten, framför allt det som finns i den. För även om vi hade en enorm mängd saker med oss hem så är det så mycket jag saknar som finns där. Vänner och bekanta har varit oerhört snälla och generösa och lånat ut sina Tv- apparater, barnstolar och mattor. Mamma lånade ut större delar av sitt linneskåp, eller innehållet i det och min gudmor Lilian lånade ut adventsstjärnor och stakar samt en jättefin docka till Edith. Dockmodern gick här på kvällen och pysslade om sin nya familjemedlem som tydligen var ledsen . Dockan bars och vyssades och tillslut sa den unga modern till henne, – Var du tyst, det är ingen fara, tant Lilian kommer och hämtar dig om ett par år. Det är tur hon inga egna barn kommer att ha inom de närmaste 20 åren, hon behöver nog utveckla sin empatiska förmåga en smula.

Så nu är vi tillbaka i verkligheten på allvar igen. Maken försvinner i gryning till arbeten och jag är hemma och vårdar sjuka barn. Efter tre månaders isolering ombord på båten har ingen av de små liven knappt ens nyst, men på dagis hann dom väl knappt visa sig  förrän förkylningar och ögoninflammationer kom och tog dom. Så nu lever vi ett väldigt vanligt Svensson liv, dock utan Volvo och vovve.  På Måndag den 15: december är vi på Radio Östergötland och hälsar på mellan 10-11, lyssna om ni vill.

Som vanligt får ni hemskt gärna klicka på hos vår annonsör, det gör det möjligt för mig att sitta här och fortsätta mitt skrivande.

I morgon ska jag försöka sammanfatta de här tre månadernas seglande, lite det bästa och värsta.

Over från Sonjalund, i en annan del av Valdemarsvik.

Själva avresan från Honfleur var som att vara med i “Dolda kameran”. Vi hade packat med allt vi ansåg var nödvändigt och det var tydligen en hel del och när allt så stod samlat plus två barnvagnar bara tittade vi på varandra, hur i hela fridens namn ska vi få med allt detta till Sverige, eller ens till busstationen? Det sista löste sig jätte bra för framför oss bodde två Franska konstnärer samt en hund ombord på en segelbåt och de såg vår nöd och lyckades på något otroligt vis få in oss i sin bil och körde upp oss till bussen. Där stod vi i nästan en timma då damen som sålde biljetter hade lunch och då det rådde in viss osäkerhet om vilken buss vi skulle i väg med och det var minst sagt läge att börja chansa och i värsta fall få kånka av 6 väskor, två vagnar och lika många barn. Tillslut blev klockan ett och damen med biljetterna hade fått i sin lunch samt troligtvis en limpa Gitanes, då hennes fingrar var de mest nikotingula fingrar jag sett. På direkt fråga talade hon ingen engelska men till sist insåg hon väl att kön skulle bli allt för lång om hon inte skärpte till sig, svalde stoltheten och pratade ett något mer gemensamt förståligt språk. Med gemensamma krafter lyckades vi fastslå vart vi skulle, hur dags och med vilken buss. Två timmar senare befann vi oss någonstans som jag inte har en aning om vad det hette, vad jag minns så fanns det en gigantisk katedral uppe på ett berg samt en järvägsstation där allt bagage åter skulle stuvas om nu på ett tåg mot Paris. In i vagnen i sista sekund där hela gången var fullkomligt ockuperat med vår packning, Plats hittades i en kupé som enbart hade en ensam man som resenär. Till en början satt barnen som två små tända ljus och den ensamme mannen satt med halvslutna ögon och läste sin dagstidning. Men efter en stund blev barnen så där som barn blir när dom suttit stilla på en buss i två timmar. Deras byxbakar liksom fylls med små myror, Från början yttrade det sig enbart i små krumbukter men efter en timme började dom ta sig allt större utflykter och protesstormarna blev allt mer högljudda när dom nekades allt för vidlyftiga äventyr. Gubben såg bara mer och mer irriterad ut för varje minut som gick och snart nog vek han ner sin Le Figaro, knep ihop ögonen och försökte sova bort bekymren. Det gick inte. Barnen var inte ledsna eller arga, dom var oerhört glada och leksugna och sitta stillet, det var det slut på. Jag försökte hålla barnen på ett lämpligt avstånd från han som vi nu öppet kallade för arga gubben, vilket sedan slog mig, han kanske kunde svenska, det kanske var därför han var arg, för att han förstod vad vi sa? Min man däremot, han tycker att alla borde förstå att barn låter och dom leker, ja detta så länge det är hans egna barn alltså. Andras barn har han inga bekymmer alls att huta åt på bussar eller tåg, dom där andras barn, dom måste väl förstå att han som Nalle var rent av lite road utav stämningen ombord medans jag själv börjar känna svetten på ryggen när Gustav likt en mask krälar runt i famnen på mig. Så för att riktigt slå spiken i kistan med den surkartet så nyser Nalle, det var givetvis inte med flit, men att inte hålla för munnen det minsta samt vråla när man gör det, det var på flit, det kan jag lova. Gubben virade nu in ansiktet i sin orange färgade halsduk, maken försökte kväva ett gapskratt samt talade högt om Ebola. Tack och lov så rullade vi in i Paris och mardrömmen var över eller ja, den bytte för det tillfälligt skepnad. Av och ut med allt och alla. Tunnelbana sa maken, taxi, sa hustrun och så fick det bli. Efter att ha jagat chaufförer till de övergivna droskorna som stod parkerade utanför station i regn en halvtimme dök det tillslut upp en bil som var komplett. Den innehöll även en man som körde den. När allt var inknölat i bagageutrymmet, runt våra fötter, med Gustav lös på golvet i baksätet samt en vagn över oss, gav vi oss så i väg mot hotellet. Strax efter att vi rullat bort från centralen påminner chaffisen om att en väska ingår i själva transporten, för de övriga ville han ha 1 € styck. Skitsnack, tänkte jag, bra affär med dum svensk familj, tänkte nog han. Tillslut var vi vid hotellet, betalade och tackade så mycket för att packningen á 120 kronor fått sig en trevlig resa genom Paris.
Staden bjöd på regn, klockan var sex på kvällen, så med planerna på att göra stan blev det inget. Ner med barnen i badkaret och i väg med maken att hitta mat. Rummet hade Micro och i den tillagades det romantisk middag för till en början 4, men efter ett par timmar, 2.
Champagnen som skulle ha avnjutits i badkaret om inte dom som skulle ha druckit upp den somnat med kläderna på sig i soffan dracks upp till frukost och vips var taxin där och en halvtimme senare var vi på flyget.
Bagaget behövde stuvas om lite men till sist så fanns det 15 kilo fördelet i fyra väskor samt fyra som aldrig vägdes och tack gode gud för det. Mellanlandning i Prag och varken på planet dit eller till Stockholn serverades det någonting annat än små sockerkaksbitar med varierad dricka. Edith klagade högljutt och förstod inte vad i hela fridens namn som det var bord att fälla upp om man nu ändå inget kunde få att äta. Så var då resan över och vi landade på Arlanda där Nalles pappa och barnens älskade farfar mötte oss. En timme senare satt vi i köket ute i Spånga, käkade Felix paj och allt var precis som vanligt, så där vanligt som saker var innan vi åkte.
Dagarna fylles med praktiska spörsmål som till exempel den lilla detaljen att ha någonstans att bo. Kanske hitta lite jobb eller i allra bästa fall två. Nalle har ju den stora fördelen att vara tusenkonstnär, allra minst, så han kan ju alltid hjälpa sin vän på ” Västerums Mur&Puts” som väl gör det mesta inom mureri, kakelugnar och öppna spisar, men allra helst vill han ju på sjön och jobba som styrman. Själv hankar jag mig fram på att ni är snälla och klickar på olika reklam banners, det är klart fick man önska så vore det ju roligt om ni handla lite via dom med. Ett och annat julbord på Davidssons Restaurang och bowling ska det bli med, men sedan vet i katten vad jag ska hitta på. Skriv en bok sa någon, ja kanske, det skulle säkert va skoj det med.
Boende löste sig. För en vecka sedan flyttase vi in i drömkåken 2.0 och om det och vatten genom kökstaket skall jag berätta om i morgon.

Så får man väl tycka vad man vill om reklamens varande. Men ett klick på länken nedan som absolut inte kostar er någonting, ger mig möjligheten att sitta kvar här och koka ihop nya historier. Så vänligen ägna våra annonsörer en minut.

De flesta av er är väl så unga så ni inte har en aning om gamla Nordsjön och Harry Brandelius, tror jag han hette. Knappt så jag själv minns. Men växte man upp på Järnvägsgatan 4 b i en gammal kall och dragig träkåk så satt det där en gammal enarmad morfar och han sjöng om Nordsjön och vildandes sång. Vad som får än att lämna Valdemarsvik och via en massa turer genom livet och hamna på en segelbåt i franska Calais, det har jag funderat på många gånger. Jag tror att jag gick i första klass på Lovesebergsskolan när tant Samelius, modern till nuvarande Samelius Ur, satte Robinson Cruse i händerna på mig. Det var första boken jag läste själv och jag gjorde det nästan utan uppehåll. Då förstod jag att det fanns någonting annat än Kritas korbar, Hotel Guldnyckeln och Konsum. Någon annanstans fanns det en annan värld. Ännu i dag vill jag fortfarande inte bli skeppsbruten på en öde ö med Fredag som ända sällskap, men ännu är jag lika nyfiken på vad som finns bakom nästa knut.
Just nu heter knuten Calais och hit seglade vi för helt egen maskin. Efter 15 dygn i Blankenberge, en nyrenoverad motor och en mekaniker 17 timmar ombord så knöt vi loss i går morse vid sju snåret. Dygnen innan hade varit som lite enerverande. Motorn och Dave dök upp i tisdags eftermiddag och vi trodde nog att det mest skulle vara att skruva ihop den och sedan som Edith säger Wrom, bara dra i väg. Icke sa Nicke. Väl medvetna om att Dave tig betalt per timmes närvaro hade Nalle förberett allt för att så snabbt som möjligt pilla allt på plats och snabbt gick det då inte. Timmar, när dom kostar pengar fullkomligt springer i väg. När Ronny/Ragge/ Elvis dessutom började googla hur ventiler skulle sitta var skepparn tjutfärdig.
Framåt åtta satt allt för det där det var tänkt och då var det bara att vri på nyckeln. Man skulle kunna säga som Tjorven sa till farbror Melker; Du Nalle, du har inte den rätta knycken! Säkert inte helt lämpligt sagt, för det inte just då. Vi som förväntansfullt stod runt om som barn på julafton såg en liten grå rök ur huvudet på Kapten Vredesmod och ur motorn hördes ett ynkligt burr, sedan tystnad. Ett nytt försök, mer ryk ur huvudet på fadern och ytterligare ett fnys ur maskin. Dave tittade sorgligt på oss och förklarade att hon verkar inte få ström nog och jag verkligen såg hur han tog ett djupt andetag repade lite mod och försiktigt med sin allra vänasde röst sa; I think there is something wrong with your starter. Sedan kom en försiktig beskrivning om att det troligtvis skulle kosta ungefär 1500 € att laga den och ta ytterligare en vecka. Tystnad.
Nu ska jag skriva något ni aldrig trodde ni skulle få läsa!
Jag, Jonna Magdalena Dallner, skall ALDRG, ALDRIG mer klaga på all bråte som hennes högt älskade make släpar omkring på. Aldrig.
Nalle tittade på Dave och frågade om det inte till och med skulle vara bättre med en ny startmotor. – That should be the best. But you know, that is a lot of money.
– I know, sa kapten Överlycklig och öppnade en av alla lådor och med ett leende från ett öra till ett annat överlämnades en ny startmotor. Nytt hopp och ny startmotor och nu ni! Nu kom wromet. Ett litet knyck på nyckeln så hoppar hon igång. Borta är allt knackande och hostande. Knappt hörbart brummade hon nere i sitt maskinrum. Men lyckan varade i en kvart. Sedan var hon lika varm som vanligt. Dave och Nalle sa fula ord och blängde hotfullt ner på motorn, Peter började planera för grå Golf resa till Västervik och jag började kolla flygbiljetter hem. Fan, sa Dave igen men tyvärr hjälpte det inte. Nu va klockan sent och inget mer fanns för kvällen att göra. Davies familj hade dessutom suttit i hans buss hela kvällen och väntat när han väl likt maken här sa att det tar en kvart ungefär. Nu sex timmar senare ville dom nog med hem. Den kvällen sa vi just inte mycket alls till varandra. Alla var nog fullt upptagna med att planera för hemfärd. Morgonen kom och med den Dave och nya idéer. En ny slang med en svindyr historia för att lufta. Inget resultat. Nalle var uppe på hamnkontoret för att undersöka möjligheterna för övervintring. Tyvärr. Vi ska MUDDRA hamnen. Det skulle komma dit ett belgiskt företag och muddra. Jo den har vi ju hört förut. Det var så vi lämnade Valdemarsvik för några år sedan, ty det skulle komma ett belgiskt företag och muddra och vad jag vet så är dom väl där ännu. Ostende föreslogs som vinterhamnn. Bekymret var ju bara att ta sig dit utan motor. Nalle stod i lejdaren med tårarna rinnandes nedför kinderna. 30 000 kronor fattigare och ingen fungerande båt i alla fall. Svettandes och nu en smula desperat skruvade Dave runt på allt och tre vuxna samt två små barn som kan vara nog så ilskna blängde på honom och hoppades på mirakel. Helt plötsligt börjar han ta tempen på henne. Nalle blir satt som gasreglage vakt och han tar sin termometer och promenerar runt motorn. När ingen trodde på honom kollades instrumentet i vattenkokaren och sakta men säkert går det upp för alla. Det är givaren som är trasig. Hon visar tio grader för mycket. Ny givare som sedan inte passade, men nu visste vi ju. Full fart på alla. Packa och stuva. Lyckan var lika stor som nervositeten var nog lika stor när vi kastade loss. 15 dagar i Blankenberge och inte en minut till. Wrom så var vi i väg. Nu med en tyst och oluktande motor. Inseglingen in till Calais företogs i en jäkla motström i sex knop, det har aldrig hänt förut. Nu är jag alltså här igen, för andra gången på en vecka, denna gång till båts och om vår herre så samtycker så hörs vi från Brest nästa gång och sparven har för första gången passerat tidzon och vi har för en kort stund haft sommartid ombord och ost har blivit väst.
Dä ni.

Att fem människor vandrar likt osaliga andar på en något begränsad yta lär än att vara tålmodiga. De som har svårast att inhämta dessa kunskaper är Edith och hennes fader. Vi andra verkar ha lite mer naturliga gåvor att bara gå ner i varv och likt björnar på vintern sjunker vi ner i någotslags ide. Hade jag inte änglarna att sörja över skulle jag utan några större bekymmer grotta ner mig i en hög med böcker och en termos med kaffe men nu är ju inte tillvaron riktigt sådant skapt längre utan de små raringarna har ju någonslags själklarhet i tillvaron. Ibland kan jag med ett oerhört avund titta på lille Gustav som med ett enormt självförtroende erövrar världen. Han kommer sättandes med sina platta små fötter och tar för givet att alla andra tycker att han är jordens mittpunkt. Edith däremot behöver numer ibland prova sin plats i världsaltet och frågar då och då om vi verkligen fortfarande tycker om henne vilket alla intygar att så är fallet. Men så kolliderar hennes vilja med vad alla andra tycker är bra och gångbart och då ilsknar den unga damen till så man tror att hon skall bli ett litet moln av arga människoatomer efter en stund rinner ilskan av och kvar återstår någonslags sorg över att ha hamnat i onåd hos överheten. När nu alla andra är som lite frustrerade över den lite händelselösa tillvaron kommer dessa utbrott lite oftare än vanligt blandat med många tårar av hemlängtan. Bästa kompisen Anna återkommer alltid när livet för en 4 årig ilskmaja är tufft. Efter att ha dängt något i huvudet på sin lillebror och fått skäll för femte gången på en dag rinner så tårarna ner över äppelkinderna och lilla fröken ylar efter vännen som saknas henne så mycket. Roliga dagar när lillebror snällt delar med sig av sina rikedomar och kritorna ritar som man själv har tänkt sig ägnar hon inte hemmavatten en tanke. Fadern och hon är oerhört lika och det kräver att man håller dom syselsatta, ja ungefär som att ha en Jack Russel hund, annars börjar dom tugga på inredningen. Nu ser vi väl dock slutet på mörkret. I morgon firar Belgarna att en mycket mörk period av deras historia är slut och så gör vi förhoppningsvis också. Dave, eller möjligen David firar inte helgdag utan spenderar dagen med att se till att denna mörka period i livet är över. Det blir bra att han och min man får spendera en dag till tillsammans, han har nämligen ett och annat att lära maken. När han var ombord sist och allt hade burits iland satte han sig på durken med en massa frottétvättlappar och en sprayflaska med något rengöringsmedel. Han instruerade Nalle i hur man ser till att behålla alla sina verktyg i nyskick, något som maken bara satt och gapade över. Jo, i med ena handen i frottén och så en dusch över hylsan sedan torkades den samma av med handduken. När detta var klart så hjälpte Nalle till att bära i land hans grejer och i hans buss såg ut som sterilcentralen på sjukhuset med vita linnehanddukar utan minsta fläck på. Detta är min mans hitintills största upplevelse, med ojämna mellanrum återkommer han till upplevelsen av de nyputsade verktygen som tillskillnad från hans egna glänste i nyskick. Herr Dallners egna har mer eller mindre inslag av rost. Så är det på däck även med cyklar, barnvagnar och allt annat som inte är direkt rostfritt. Cyklarna som var nyservade av cykelkillen hemma i Valdemarsvik skulle gråta om han såg dom nu. Nalles cykel var ju ute på en egen liten resa i Holland och mönstrade på i Amsterdam. Vi akterseglade den då vi lämnade Borkum, men Pedro Donckel var snälla och tog med den till Amsterdam. Enligt kartan såg det ut som om den stod bara några kilometer bort så Nalle tog med barnen i land och tänkte gå och hämta den. Nu visade det sig omöjligt då man inte, A; får ha med cyklar på bussen, B; inte får släpa två barn och en cykel flera mil. Det första var lokaltrafiken som bestämde, det andra var barnens moder. På kvällen fick så fadern ge sig av själv på sin odysée och ta tillbaka det som var hans. Vid 00 tiden började jag överväga hur det skulle gå till att ensam segla iväg mot Rotterdam då maken förlupit hemmet. Vid 01 började jag överväga att efterlysa honom men innan tanke blivit till handling så kom han oerhört nöjd cyklande efter att ha åkt lite fel, gått lite fel men för det tillslut bland de sista slussarna i Amsterdam funnit sin hoj. En glädjens dag. Det har funnits många sådana det lovar jag och det är väl dem man tar fram nu när det bara är för jäkla tråkigt. Hamnkaptenen i Lemmer i vars hamn vi gick på grund och han nog allra mist ville skjuta maken. Brovakten i kanalen som sa åt oss att ta fart, tänk om vi hade tagit oss igenom. Vi hade haft sönder så mycket gasledning som fanns. Kustbevakningen som kom ombord klockan 8 en lördag morgon efter att vi begått något brott som vi fortfarande inte riktigt vet vilket. Stormdagarna i Rotterdam som fick Gudrun att framstå som en liten vindkår. Alla snälla och roliga människor vi har träffat på. Fiskegubbarna på Fehmarn där säkert Nalle hade kunnat bli kvar, flickan i gästhamnen i Gedser som stod utanför båten varje dag och lät sig få itutat att båten bara var femton meter. Hon borde ha sett att den var någon bit längre efter att ha jobbat som hamnvärd hela sommaren. Hamnkapten som Peter kastade tampen tvärs över hela ansiktet på men som ändå var hjärtans snäll och glad. Sjöräddarna här som tillslut bara var snälla och omtänksamma. Så sent som i dag var den yngsta medlemmen i familjen Belgium Rescue här och tittade till oss. En massa mer minnen och människor har gjort resan så här långt synnerligen rolig och väl värd att sitta här och ha tråkigt några dagar. 71 dagar är både en lång tid och en kort snutt i historien. En lång tid utan stora barn, grön mjölk och nära och kära. Kort om tänker sig att detta bara är början. För det är ett som är säkert, inga mer Holländska slussar för oss, nästa sluss vi ska igenom står det Panama på skylten.

Jaha, då har man blivit ett år äldre och hade någon sagt att jag blivit tio år äldre hade jag då banne mig inte blivit det minsta förvånad, så länge känns det som vi varit här. Med hantverkare och mekaniker är det något besynnerligt, de kan inte klockan eller ens vilken dag de sagt att de skall uträtta sina stordåd. Dagarna de bara går och går och ungefär ingenting händer. Mekanikern David orsaker ett visst hopp varannan dag och dagarna där emellan grusas det lika snabbt som det dök upp. Nu är sedan några dagar tillbaka vår motor så renoverad som något bara kan bli och ligger klar på verkstaden men packningarna som den behöver är på väg från troligen England och dit verkar det vara jäkligt långt och absolut har dom ingen fungerande postgång. Hade någon bara sagt något så har vi haft all tid i hela världen att ta båten över till Dover och hämta den förbaskade packningen, men det var det ingen som sa och nu tycks den snart ha åkt vilse, den kraken. Därtill är det klämdag här på måndag för på tisdag är det Vapenstilleståndsdagen. Klockan 11 på tisdagen den 11:e November hålls det två tysta minutrar till minne av första världskrigets slut. Nu har för det mekanikern hört av sig och toppen är renoverad till nyskick och han tänker inte fira helgdag utan komma ombord hos oss och jobba, så precis som jag skrivit hundra gånger tidigare, vill gud väl så sticker vi ut näsan mot kanalen på onsdag.
Det börjar bli dags att lämna det här stället innan vi blir Belgare. Tanterna i mataffären hälsar glatt på engelska när vi kommer in. Tanten och farbrorn med deras vita spets blir lika glada varje dag Peter kommer in på Ibis Taverna och tar sin öl. Vi börjar bli stammisar här. Dagarna fylls med ett visst mått av leda och humöret pendlar lite upp och ner inte så att någon är arg eller så utan mer som om det ligger ett grått blött täcke över båten med dess besättning. När vi inte går omkring och suckar över hur tråkigt vi har så fördriver vi iden med att åka på allehanda utflykter. Tack och lov har vi Peters gråa Golf på parkeringen och snart är väl även den ett känt landmärke här, den har som lite egna trafikregler då dess chaufför samt co pilot för det mesta är osams med tanten som enligt Edith sitter inne i GPS`en och inte kommer ut, är helt oense om vart färden skall föras. Kör trehundra meter och sväng vänster säger tanten, aldrig säger Peter och Nalle och kör tvåhundra meter och sedan svänger höger. Gör om rutt säger damen nu lite upprört, då har pojkarna dessutom Edith i baksätet som ekar uppmaningarna, men inget hjälper och tillslut har vi kört fel och en 180 graders sväng blir nödvändig och tanten i lådan har besegrat de båda herrarna som har lika mycket lokalsinne tillsammans som Gustav 1 1/2 år. Men på något vis har vi för det hittat både till Brugge, Zebrugge och Calais. Brugge var fullkomligt fantastiskt. Det är så vackert så UNESCO har bestämt sig för att skydda den mot allt ont. Hur långt man än orkar gå så står där ett nytt vackert hus och lurar bakom knuten, kyrkor stora och vackra och inget byggt senare än 1800- tal. Tydligen helt förskonat från kriget. Man ser stor skillnad mellan de som tyskarna totalt bombade sönder och samman, Amsterdam och Rotterdam är som två olika planeter, där Rotterdam jämnades med marken i Maj 1940. Brugge skonades medans Calais, som förvisso ligger i Frankrike medan geografiskt kring knuten, bombades rejält och inte många byggnader finns kvar från en tid innan 1945. I Calais firades min 48:de födelsedag. En dag då vår herre skötte bevattningen alldeles utmärkt. Fem minuter efter att vi parkerat bilden var vi alla blöta ända in på bara skinnet. Edith som alltid blir hungrig så fort vi kommer fram någonstans ledde truppen med bestämda steg mot en skylt med en hamburgare på, väl framme fick hon erfara en av livets stora besvikelser. Allt är inte som det ser ut, ty bara skylten fanns kvar. I själva restauranglokalen fanns ingenting, verkligen ingenting. – Dumma dom, dumma dumma dom, sa Edith och sparkade med fötterna i vattenpölen. – Varför ljuger dom om sina hamburgare när dom inga har, dumma, dumma dom! Barnet med dess familj och medseglande traskade, eller mer kanske plaskade vidare mot ny restaurang och då var det så kallt och blött att vad som helst var nog gångbart.
Mycket snofsig restaurang med klok servis personal hittades. Det kloka bestod i att sätta ner oss på ett bord längst bort från alla andra gäster då dessa båda barn just hängt av sig sina änglavingar i entrèn och satt på sig något mer svart och även rivit rätt på ett par horn att sätta i pannan. Gustav tjoade och rev ner det mesta som var löst, Nalle beställde in sugrör till barnen dricka genom att göra ekivoka gester, hade jag jobbat hade jag klippt till honom men denna unga kvinna var kanske van vid icke fransktalande gester i behov av två sugrör, jag hade tolkat det hela helt annorlunda. Mat kom in vilket lugnade läget en smula. Dagens vinnare runt matbordet visade sig vara Edith och Peter. Den unga damen fick minsann det kycklingbitar med pomme som hon tänkt sig. Peter fick kalv, tror vi, med ostsås. Själv trodde jag att jag beställde biff till mig och maken och biff var det säkert, vad jag däremot inte trodde var att den skulle serveras rå. Den hade någonslags stekyta men inuti hade den inte passerat rumstemperatur. Nalles var dessutom kylskåpskall, men av snålhet och hunger pillade han i sig både sin mat och min. Själv avnjöt jag en födelsedagsmiddag fullkomligt genomsvett, med en pojke som mer betedde sig som en babian i knät, en liten flicka till bordsdam som så gott hon kan passade på att spåra ur lite i sin brors anda. Till middag åt jag de kycklingbitar som blev över på apbarnets tallrik, sköljde ner med lite rödvin när pojken för det satt still i mer än 20 sekunder. Just då önskade jag dom allihopa så långt åt pipsvängen som det bara var möjligt. Men som med mycket annat så när dörren är stängd, notan på 500 kronor är betald, ingen är mätt och alla är irriterade, så tillslut kan man ju le och komma ihåg att det var inte alls så dumt att sitta med den här lilla apskocken och fylla 48 år en regnig dag i Calais.
Många gånger genom livet så slås jag av hur lyckligt lottad jag är. Jag kan stå ute på däck och titta upp på fullmånen som tömt hamnen på fem meter vatten och tänka att jag har haft en jäkla tur. Tänk att Jonna Larsson från Järnvägsgatan 4 B är här. Tänk att jag har vuxit upp helt utan krig och bomber som fullkomligt förgjort min barndomsgata. På minnesmuseet i Calais visades gasmasker för spädbarn, film om barnen som samlades upp på olika skolor i staden och skickades söderut för att skonas. Vidriga tanke att packa ihop Edith och Gustav och trots deras tårar och gråt skicka iväg dom till något fullkomligt främmande och inte ens själv veta om jag skulle få se dom igen. Allt det där är jag helt förskonad i från. Jag bara seglar omkring och har skoj för det mesta, hundra meter ifrån hamnen fick folk sina liv sönderbombade under flera år.

17,10 beställeds det slussöppning ut ur Vlissingen och alla drog en enorm suck av lättnad när vi for ut genom slussen med ett 50 tal åskådare. Hon är inte direkt någon prima ballerina det här åbäket till båt och i hamnen låg båtarna som sardiner i en ask och risken var överhängande att våran båt skulle dansa in i för det ett par stycken, men för en gångs skull gled hon bara ut, vända sig om att satte näsan ut mot Nordsjön. Förvisso med lite vind i näsan men med hyfsad hjälp av tidvatten och ström gick vi ner mot trafiksepareringen i Engelska kanalen. Vi hade räknat med att passera Calais på småtimmarna och som det susade på fanns det ingen anledning att ens gå in där utan vi skulle segla på så länge det var möjligt. Utanför Zeebrugge går Peter ner och av en ren slump får syn på maskin temperaturen som de senaste dagarna varit oerhört medgörlig. Nu visade nålen på nästan kokpunkt. Hade detta varit i hemma vatten hade vi bara dragit av maskin gått på tomgång, dragit upp lite fler segel och tagit en omväg ut i havet, men på väg in bland alla båtar på 300 meter i något som väl mest påminner om E 4:an  i rusningstrafik är det inte ett alternativ. I vanliga fall brukar motorn ha den goda smaken att svalna när hon har fått ta igen sig en stund, men nu var hon less på allvar. Nalle sprang upp och ner, kollade remmar, vatten och allt tycktes fungera ända kylde hon inte ett smack. Peter hade det tveksamma nöjet att försöka hålla henne i avsedd kurs vilket banne nig inte är en enkel uppgift. När drygt 30 ton båt med vinden i näsan och ingen maskin ska tvingas gå innebär det en Davids kamp mot Goliat och det är tur att det var Peter och inte jag för jag hade inte orkat hålla henne i fem minuter. Trafiken tätnar och vinden tilltar, 15 meter stadig och en jäkla sjö och en båt som stretar och drar. Till slut ropade Nalle upp Belgiska sjöräddning och förklarade vår belägenhet. Visst kunde vi fortsätta segla men vi skulle så småningom hamna mitt i smeten av båtar som går i ett mycket givet mönster, situationen skulle bli värre, nu ungefär som att cykla på autobahn i rusning. Sjöräddningen ansåg  att vi borde komma till kaj och efter en dryg halvtimme var vi kopplade och en timme senare var vi här i Blankenberge. Ja, ja sa en lite slagen skeppare, det var det ända kloka att göra och med det sagt var han nog rätt tillfreds med sig själv och sitt eget beslut, även om det sedan var jäkligt snöpligt när det nu hade gott så förbaskat bra. När ström var kopplat och Peter fått en öl så skulle bara maken hoppa över till deras kontor och skriva lite papper som brukligt är när man fått ett handtag av Rescue. I land kliver en lättad man, tillbaka kommer en slagen hjälte som askgrå i ansikten slår upp ett driksglas med Bowmoore och överlämnar ett papper.

Sjöräddningen ansåg inte att vi direkt hade svävat i livsfara alltså debiterades det som ren bogsering. Maskinhaveri påstod Nalle som i sak bestred hela fakturan, maskinsvårigheter ansåg blodsugarna.570€ ville dom, då hade vi trots allt fått rabatt då vi skyndsamt blivit medlemmar. Alla satt som skurna i sten och funderade över hur i helvete vi satt där vi gjorde. Dom ända som såg glatt på livet var Edith och Gustav. Under inbogseringen hade vi en ung man från SAR besättningen ombord hos oss, en ung man som troligtvis inte hade haft någon att prata med på flera månader, han var faktiskt en av de få som slår Edith i att kunna hålla låda även på inandningsluften. Med jämna mellanrum rapporterade han över till deras båt hur situationen såg ut här och efter några veckor i dom här länderna förstår man ganska skapligt vad dom säger och i hans rapporter till moderfartyget meddelade han att barnen här sov som stockar. Å det hade dom tills nu. Nu var två änglar utvilade och klockan var två på natten. De stora var mindre leksugna och ägnade sig väl var och en för sig åt att tyst fundera över 5700 kronor till sjöräddning samt en renovering av motor. Morgonen kom, med den besök av skepparen på sjöräddningen som nu i lite skarpare ton ville ha betalt. Skepparn här, ivrigt påhejad av mig och Peter ansåg att den var felaktig men sjöräddningstjurskallen stod på sig och har dessutom mage att påstå att dom var rädda för att vi skulle smita. Jo det är klart vore det möjligt för tre vuxna människor varav en inte är mycket att räkna med  vid fysiskt arbete, ja å Peter han har ont i en fot, så då hänger det på Nalle och barnen att bära ut båten härifrån, på annat vis voro icke denna skapelse till båt flyttbar. Nalle erbjöd ett annat alternativ det var att vi skulle segla ut ur hamnen och så fort vinden vänt så kunne dom komma ut och hämta oss igen, för nu var vi ju för det medlemmar. Inget av förslagen tycktes uppskattas dessutom förklarade han surt att den plats vi nu låg på var en nödhamn och den fick man bara nyttja i 24 timmar, – Bra , fräste Nalle, jag ska genast bära båten åt annat håll. Solen som lyst på oss i en vecka hade slocknat och med den även modet. Vi har väl som lite olika roller och funktioner ombord. Min främsta egenskap är att jag aldrig slutar hoppas och att jag alltid tror Gud om gott, denna regnig och oerhört sorgliga dag hade även jag bekymmer med att se det goda i saker och ting. Hur skulle vi reda ut detta, vart skulle vi hitta så mycket pengar? Var det ens genomförbart? Jag började leka med tanken att ge upp styra om Nord och gå hemåt men att passera Nordsjön i November är ingen önskedröm. Men så mycket har jag lärt mig att när livet ombord kniper då är hemlängtan som ett brev på posten. Nalle cyklade omkring bland varven som hänvisade till England och jag låg på sängen och tittade på det mest svenska som finns ” Vi på Saltkråkan”, tjöt och längtade efter mina stora barn och allt som är känt, tryggt och som vanligt. Jag var nog egentligen inte särskilt ledsen för att resan eventuellt tagit slut utan mer för att jag ingenting kunde göra för att hjälpa Nalle. Han bar liksom hela vårt världsalt på sina axlar och ingen kunde nå fram och hjälpa honom. Peter som är en handlingens man tog tåget till Rotterdam och hämtade sin bill som han lämnade i Nya Beijerland, en liten tripp som slutade vid 01,00 tiden innan han var tillbaka här, det är inte alltid lätt med kollektivtrafik, särskilt inte när det står på Flamländska och måste förbeställas en timme innan man har tänkt sig att man ska nyttja den, men nu har vi lärt oss det med. Nalle fick så småningom tips om någon som var båtmekaniker och kunde hjälpa oss, tyvärr visade det sig att han inte hade möjlighet men hans vän och troligtvis konkurrent kunde. Vid nio på kvällen kom så David ombord, lös med sin ficklampa och motorn baxades fram och tillbaka och han konstaterade att toppen var gången.

– Jag återkommer på fredag morgon, vi river maskin då och jag tittar inte ens på båten utan att se 500€.

– Tack, sa Nalle som för första gången på ett dygn för det inte såg ut som han tänkte ta livet av sig i nästa andetag.

Sjöräddningen gapade fortfarande om sina pengar och Nalle sa att det löser sig, vilket det absolut alltid gör. I värsta fall går det att belåna båten. Hon är kontant betald och det finns pantbrev på fartyget men det är i värsta värsta fall, där var vi inte ännu, ansåg för det inte jag.

Pengar ordnades från högre håll och solen började åter siktas mellan molnen. Barnen och jag skrotade på stranden, helt plötsligt var det över 20grader varmt och även om inget egentligen hade förändrats så kändes det bättre. Efter att ha byggt sandslott samt bevistat en av restaurangerna nere på stranden som hade en så utmärkt inrättning som en gigantisk lekapark inhängnad i anslutning till uteserveringen i två dagar, så hade Nalle och David, som såg ut som en blandning mellan Elvis, Ronny och Ragge, för det burit i väg toppen samt tömt motorn på vatten och olja. Fortfarande gnagde och nötte sjöräddningen på allas humör och det var liksom inte nog jäkligt att dom ville ha nästan sex tusen kronor, det var än värre att dom trodde att vi skulle dra. Nalle gick upp och drämde pärmen med alla sina behörigheter samt våra pass i bänken hos dom och lät sitt eget likt båtens topplock ryka all världens väg. Näe, våra pass fick dom inte ta i pant och i protokollet ändrades maskinproblem till maskinhaveri, men prislappen den bestod. – Idioter, sa Nalle säkert på ett synnerligen förståerligt språk.

En timme senare knackar det på båten och en ung man kommer ombord. Han var sjöräddare och lite orolig för att vi inte hade kläder eller leksaker till barnen. Vi förklarade att vi bodde ombord sedan flera år och att barnen har allt de behöver här men att vi verkligen uppskattade hans omtanke. Maken gav hals över samtliga sina åsikter samt säkert några andras också över sjöräddningens märkliga inställning att enbart rädda liv och inte som i Sverige lite mer preventera innan livsfara uppstår.

– Sorry, sa den unge mannen som kämpade med det främmande språket, den mannen du talade med, eller skällde på är min far och det är min pappa och jag kan inte göra någonting åt vad han bestämt. Det visade sig att den snacksalige vi hade ombord under inbogseringen var hans bror, skepparn hans far och själv var han mest bara snäll och nervös. Säkert ångrade han sitt beslut hundra gånger att han kommit ner i vargkulan här. Två svartögda något frustrerade män som väl för det såg ut som han skulle slitas i stycken då han erkänt vem han var. Nalle tittade på honom och lovade att det inte alls var pojkens fel men han såg inte så övertygad ut. När han försäkrat sig om att barnen inget behövde lämnade båten, säkert glad över att slippa ha med oss att göra. När han väl var i väg såg vi att det stod en påse i lejdaren med ritpapper och en massa pennor, dom var kanske inte så dumma i alla fall.

En timma senare kom sjöräddningens fader ombord och nu var det annat ljud i skällan. Räkningen revs för nu hade mekanikern ringt och intygat att maskin var inte startbar. Sedan hade Nalle och han fisket gemensamt och tydligen ger det rabatt. Nu undrade han dessutom om vi hade mat och kläder ombord. Jag förstår inte riktigt vad dom tror, förvisso ser väl Nalle och Peter ut som dom bor i varsin UFF- container och numer vägrar maken byta kläder, det passar honom utmärkt att dom tycker synd om oss, själv skäms jag över att dom känner ett helt oförtjänt medlidande. Den enda det är synd om är motorn och kanske lite om Nalle, i övrigt är det inte ett dugg synd om någon.

Dagen efter kom så sjöräddningspojken nu med flickvän ombord och med dom fem säckar med leksaker och kläder. Hon hade gjort ett upprop på facebook om den stackars svenska barnfamiljen i sjönöd. Resultatet var fem pussel, 50 nya nallar och gosedjur, en DVD- spelare, filmer, 75 par strumpor till nyfödda barn,en radiostyrdbil, kläder till människor i en storlek mitt i mellan Nalle och mig, samt en massa andra leksaker. Edith och Gustav trodde att det var julafton och vi andra var nästan rörda till tårar över andra människors godhet. Aftonen avslutades med musslor till de stora, konstiga korvar till de små och ett berg av alla nya saker.

Nu log livet lite igen. Sjöräddningen hade blivit just vad det var, en räddning och nu var vi inget skyldiga längre. Hamnen var underrättad och vi fick ligga gratis. I går när vi var på utflykt ringde dom och frågade om det gick bra att dom bogserade vår båt in i inre hamnen för vädret skulle bli sämre. När vi kom ombord var båten flyttad, förtöjd med 8 (!!!!!!!!) tampar, så mycket fendrar vi har ombord och landströmmen kopplad, det här är ett fantastiskt ställe. I morgon kväll väntar vi på besked från David om motorns vidare öden, men det sista vi hörde var att, – det här fixar vi!

Så om allt går vägen lämnar vi Belgien på Onsdag och störtar i väg söder över. Om allt nu går en annan väg och vi står inför ett maskinbyte skall jag i nästa blogg även bifoga våra kontonummer, för då står vi inför lite andra bekymmer. Men ger upp, det gör vi aldrig.

I övrigt rapporteras allt väl. Alla är friska och på förhållandevis gott humör, nu ser vi fram emot en nyrenoverad motor och full fart ut på det stora blå, förvisso ganska fattiga men för det på väg. Dagarna här har trots allt varit jätte fina, varm och soligt som slutet på Augusti hemma. Barnen bekoms ju inte något vidare om huruvida vi haren trasig motor eller ens någon motor alls. Edith anser att hon bor här och i dag sa hon att om hon flyttade hem till Sverige igen så skulle hon leta reda på ett par örhängen hon glömt på dagis.

På tal om Edith så har hon dumpat Gustav. Alla planer på äktenskap är skrinlagda och han får väl så småningom leta efter kärlek på annat håll. Hon kom själv på häromdagen det odugliga i att ha en man med napp, snutte och blöjor, det gick bara inte för sig. Nej, hon hade tänkt om, en annan man skulle hon ha och efter som det allra bästa var upptaget, det vill säga fadern, så fick man ta det som var näst bäst. Hon namngav en gosse på dag, för hördudu mamma, sa Edith, han är ju en kalsongkille och det är ju bra, – självklart sa jag, självklart vill man ha en kalsongkille, vem vill inte det? Så nu lever för det åter Gustav sitt vanliga ansvarslösa ungkarsliv, säkert oerhört tacksam att fortfarande vara i händerna  på Pampers och ännu i många år utom räckhåll på den äktenskapliga marknaden.

BYGGmax har öppnat E-Handel!

Ingenting sägs ju vara som väntans tider och det stämmer nog. Vi traskar omkring här som äggsjuka hönor i väntan på ett högvatten som skepparn har bedömt skall inträffa klockan 16,30. Peter och jag nickar medhållande, det stämmer säkert. Jag minns när jag för flera år sedan frågade vart vattnet tar vägen när det är lågvatten. Jag fick en mycket märklig blick som påtalade min nivå på bildning väldigt tydligt. När jag sedan utvecklade mina funderingar kring tidvatten tittade maken rent oroligt på mig. Jag tycker det är en högst relevant fråga, att undra vart vattnet dyker upp i stället. Sedan kanske jag fick det att låta som om jag trodde att vattnet liksom for omkring planlöst till tex Härnösand och det var inte så jag menade. Att det är något med månen har jag förstått, men har valt att inte gå vidare med frågan. Ska nog fasen googla ämnet sedan.

Gissa hur glad jag blev vid frukosten i morse när Peter frågade exakt samma sak. Vart tar vattnet vägen när det inte är här? Ha ha, jag är för det inte ensam om att vara dum. Jag är det dessutom i gott sällskap.

Att ha medseglande ombord eller i vilket sammanhang det än må vara att ha främmande människor kring fötterna är rena rama lotterieret. Man kan ju tro att man känner varandra tills man ska spendera dygnets alla timmar på väldigt liten yta och dessutom med två små barn.

I det här fallet visade sig att det var rena högvinsten. En stor , lagom tjock liten karl, som kan segla, umgås med folk, är praktiskt sinnad, tycker om barn och är dessutom kock. Jag gnuggar mig i ögonen varje morgon när han sjunger och skrålar ” – Goder morgon, goder morgon….” och tror knappt det är sant. Det fanns alltså en ungefär lika dan snubbe som maken. Nu är vi två ombord som klappar skepparn på axlarna när han misströstar och säger med en mun. – De fixar sig!å det gör det ju alltid.

Vi lämnade Middelburg i går eftermiddag. Hamnkapten som Peter försökte slå ihjäl med en tamå var nere och sa adjöss och tittade ner på däck där det minst av allt såg ut som hos några som ska ut och långsegla, snarare på väg till tippen.

På morgonen sa maken i dag packas allt ihop och röjs av och efter tre veckor på kanaler så är det en del. Vi har ju inte behövt stuva någonting alls men nu när vi ska ut i slutklämmen av Nordsjön och vidare via engelska kanaler kan det ju bli som lite gungigare även om aktuell prognos lovar sol och nästan platt vatten hela vägen ner till Spanien så bör nog prylarna packas ihop. Jag styrde omkring med mitt och tänkte glatt när jag satte upp näsan ett par timmar senare, att på däck borde dom väl vara klara snart. Jag trodde inte det var fysiskt möjligt att två vuxna människor kunde dra fram så jäkla mycket saker på bara två timmar, en hel förskola med 70 barn under 4 år, men inte dom här två helt utan hjälp. Tillslut stod det en ganska ansenlig mängd människor på kajen och titta rakt ner i Noaks dårhus, som allra minst innehåller två av allting. Men tillslut så var skådespelet över, lanternorna som suttit på trekvart i flera år, nätet i relingen är uppe, en livbåt TILL är ditsatt, så nu har vi två även av dom.

I Vlissingen passerade vi resans sista holländska bro och den näst sista slussen, den samma som vi nu om ett par timmar ska ut igenom mot havet. Lite oklart vart vi skulle och det vi såg då banne mig inte ut som de förföriska bilder vi sett men efter lite krumbukter ut mot havet så hittades en sluss in i gästhamnen. Dyrast än så länge, 42€, förvisso oerhört vackert, men det var det en timme upp i Middelburg också och där kostade det mindre än hälften. Gott att vara efterklok. Nu gör vi just inte så mycket annat än att väntar. Först väntar vi på Nalle och pizzor, sedan väntar vi på ett tidvatten som når sin topp halv sex och som vi tänkt att vi bara ska fara iväg västvart på.  Så om väder och vind vill och säkert något annat också så säger vi Bonjour France i morgon kväll. Nu har jag ju varit med om planer som ändras, men det är för det sannorlikt att vi kommer fram någonstans någon gång.

Au revoir!