Ni blev tillslut ganska många som läste om Vildänders sång, en historia om min gamle morfar som jag trodde fyllde 105 år just den dagen. Nu påstår min mor att han fyllde den 7:e, ja ja, det var ju nära för det. Jag tänkte att jag skulle gå upp över kyrkogården och kontrollera saken men det är fortfarande så mycket snö där uppe att ockulärbesiktning skulle kräva att jag först grävde fram stenen innan jag kunde läsa vad det står och till detta är jag för lat. Ni var jätte många som hörde av er något som jag tycker är oerhört roligt, nästan roligare än att skriva, då känns det som jag skriver till någon och inte bara sitter här i min ensamhet och petar och påtar. Mycket roligt var att jag hittade lite ny/gamla släktingar. Minan barn brukar påstå att jag är släkt med alla här i Valdemarsvik och något ligger det i det, samhället är inte stort och på mormor och morfars sida kommer alla härifrån trakterna och många syskon var det. Så att det kommer fram olika damer och herrar och säger att dom är kusiner med min mamma hör till vanligheten. Nu hörde ett kusinbarn till min mamma av sig, ja det blir ju förstås en syssling till mig och kom ihåg min morfar sedan sin barndom. Någon annan skrev och berättade att hon också mindes honom eller kanske inte själva morfar utan hans otäcka krok. Han var inte så farlig som han såg ut, han var en rysligt snäll farbror. Men jag kommer så väl i håg när jag gick i småskolan hade med någon kompis hem som nog va lite förundrad över mannen vid köksbordet. Flickan som var rätt våghalsig frågade morfar om han månne var pirat. – Japp sa han, det har jag varit och här åt hajarna upp mina fingrar, sa han och sträckte fram högernäven som även den var okomplett. Någon gång på 50-talet, tror jag, pålades hamnen här inne i Valdemarsviken och hur han bar sig åt minns jag inte men handen hamnade i pålmaskin som slog ner pålarna i botten. Av den anledningen fattades det ett och halvt finger även på den handen. Hade det nu inte varit för att ordinarie ortoped på lasarettet i Söderköping som väl var tog sig lite välbehövlig semester i slutet av sommaren och en vikarie kom i hans ställe hade inte morfar haft någon hand på höger sidan heller. Man hade under sommaren försökt att lappa ihop de rester som fanns kvar av fingrar men det ville sig inte och Knutte blev bara sämre och sämre. Så kom då denne semestervikarie och i en handvändning bestämde att fingerslamset skulle väck och snart därefter var han hemma. Förvisso med lite mindre fingrar än innan men i övrigt fullt frisk. Min kamrat gapade storögt och tittade på den skada hajarna hade gjort på fingrarna och jag tror faktiskt aldrig att jag har berättat hur det egentligen låg till. Samma dag som jag skrev om morfar så gick jag förbi Järnvägsgatan och berättade för Edith att det var där jag hade bott när jag var en liten flicka, tyckte hon först väldigt synd om mig eftersom vi bodde ute. Jag utgick i från att hon förstod att det stått ett hus där, men det var visst inte helt uppenbart. Sedan tyckte hon ännu mer synd om mig eftersom någon rev det. Snart återgick allt till det vanliga och av den omsorg hon visat mig fanns inget kvar, jag var ju tvungen att medge att vi hunnit ut ur huset innan dom rev det och det med råge. Jag tror mormor var den sista som bodde där. Många har bott i den där kåken före oss men efter var det nog ingen. Mormor, Alice, kämpade på ett år efter att morfar gick bort själv men sedan lämnade hon Järnvägsgatan till förmån för gamla Norrbacka och i och med det så blev det bara hemstad för trämask och stora myror. Huset som väl stått där sedan 1800 talet och hade inrymt både cafè, cykelaffär och bostäder till som mest tre familjer stod där för regn och vinds förfall och ingen ville ha det. Sista sommaren smög jag med Nalle upp där en natt. Vi var alldeles nyträffade och jag ville så gärna visa mitt kungarike. In i själva huset tog vi oss inte och väl var väl det för när jag några månader senare var inne med lånad nyckel fanns inte mycket till golv kvar, så hade vi gått in där hade vi nog fortare än vi anat hamnat en trappa ner. Däremot var mormors sylt och potatiskällare orörd. Så än i dag finns det svartvinbärssaft kokat av mormor 1974 med prydligt skriven etikett ombord på båten. Det stod mängder med burkar och flaskor där inne i mörkret och det doftade precis som det gjorde när jag var liten, lite fukt, jord och doften av min egen rädsla. Där inne var det inte bara hemvist för mormors saftflaskor och geleer, där inne bodde också spindlar större än jag själv samt råttor som var som mindre hundar. Jag var skräckslagen inför dessa kolossala djur samtidigt som dom var oerhört fängslande också. Råttorna matade morfar in i burar som han agnade i soprummet. Längst bort i bodlängan fanns ett gammalt utedass eller egentligen två, det ena var förråd för säsongspinaler, pulkor och skidor på sommaren och min cykel på vintern och innanför den andra dörren var det soprum. På den tiden körde man inte fram sin soptunna på gatan utan sopgubbarna som jag förövrigt också var livrädd för knallade upp för trapporna och bar ner innehållet i bilen igen. I det utrymmet trivdes de stora blodtörstiga bestarna som morfar lockade in mot en säker död. Den hungriga kände doften av korv, knallade in varpå ett lock stängdes bakom dom och därmed var det egentligen 1-0 till morfar. Detta var till en början med inget som bekymrade burgästen då det till en början med fanns mat. Bekymret uppstod när den var slut och den ville gå hem. Ingen utgång fanns längre och råttan blev förbannad. Morfar fattade eller tänkte nog inte som vi föräldrar i dag tänker att vi på något vis skall skona våra barn från allt som kan tänkas vara obehagligt utan med mig i släptåg gick vi upp till soprummet för att se över nattens fångst och morfar var oerhört nöjd då han såg sitt byte. En fullkomligt hysterisk stor råtta som spottade och fräste, högg mot nätet och pep för sitt liv. Med buren hängandes i kroken och mig i den andra handen gick vi ner över gatan och över banvallen för att nå fram till åkanten och dränka det galna djuret. Efter något som var som en evighet lade sig vågorna kring buren och djurskrället hade tagit sitt sista andetag. Vi pratade aldrig om det, en del saker måste man helt enkelt bara göra. I bland behöver man dränka råttor, en del dagar vässa liar eller hugga ved med en rejäl yxa. Allt som en 7 åring behöver kunna.

Advertisements