Tags

När jag var liten närde jag en dröm om att bli sjökaptensänka. När jag berättade det för han som på den tiden bara var min pojkvän, men dock blivande make då frieriet kom efter bara några månaders bekantskap, darrade han en smula av skräck. Han studerade just till sjökapten nere i Kalmar och vi satt på hemma på Torrö och pratade om ditten och datten. På något vis halkade vi in på vad vi drömde om som barn och i makens fall hade han sedan sin tid som spermie velat jobba med båtar på ett eller annat vis. För min egen del hade drömmen bytt skepnad några gånger under årens lopp, men jag minns mycket väl när jag var en mycket liten flicka och formulerade orden för mig själv. Sjökaptensänka, det var något det.

Jag tror det var så här. Stora delar av min släkt både på mormor och morfars sida är begravda ute på Gryts kyrkogård och där spenderade jag mycket tid som liten. Varje födelsedag, namnsdag, mors och farsdag och en hel rad med andra dagar firades de hädangångna och släkten åkte mangrant dit. Jag antar att jag tröttnade på att stå stilla efter ungefär en minut och ägnade besöket åt att traska runt och läsa på gravstenarna och än i dag hittar jag som i min egen ficka trots att jag inte varit där på en väldig massa år. Där tror jag för det att det fanns just en gravsten med texten att där vilade Fru XX  ” sjökaptensänka efter Kapten…..”Jag tyckte det lät så oerhört högtidligt så det ville jag bli. När jag sedan 35 år senare berättade för den blivande kapten Dallner om mina framtida planer från barndomen frågade han om jag möjligen tänkt om i mina yrkesval för annars föredrog han att själv bli tandläkare då han inte för det omgående hade några planer på att göra mig till änka.

Frånvarande är han numera för det mesta men för det vid liv och jag har inga planer att följa mina flickdrömmar utan kämpar på med att bära tallrikar och skriva olika saker.

Julen var god och tomten var snäll, Edith har väl nästan genomskådat den rödklädde gubben som kommer med alla paket. Han bryter misstänkt på Ungerska och har likadana skor som farfar, men då svärfadern inte bara är världsberömd forskare utan även har en väl dold skådespelarådra inom sig är han också väldigt övertygande som julens hjälte. Han kommer alltid promenerandes nedför Snårbrinken med säck och käpp. Länge kunde vi se honom genom fönstret och unga damen var nästan tokig när han höll på att gå förbi huset, men i sista sekund vände han om och kom så in och tillslut hade han låtit sig övertygas om att barnen minsann var snälla och just då vet jag inte om dom var just snälla eller mer förstenade av skräck. Gustav höll sina små armar runt min hals så jag knappt kunde andas och Edith visste inte vad hon skulle tro. Med ett stadigt grepp i mitt ben vågade hon tillslut viska – tack och strax gick han sin väg då tomtar just den 24.e december är oerhört upptagna och inte alls har tid att stanna för kaffe och gröt. När den röde hade gått då vågade hon sig fram mot fönstret och tittade länge efter honom och tyst till sin lillebror sa hon- Va inte rädd Gustav, det var nog bara farfar. Men helt säker är hon nog inte.

Tomten hade rättvist sätt till att var och en fick vad den behövde och tycker om, själv tyckte jag om tofflor och böcker och hur nu tomten visste att vi har gräsligt kalla golv vet jag inte men han slog för det huvudet på spiken. Juldag var det dags för hemfärd och annandag afton sa jag adjö till sjömannen. Det har under se senaste åren rått torka på jobb på svenska båtar, inte många finns kvar och de som överlevt ägnar sig mest åt att varsla och permitera. Så det blev stor lycka när maken så fick jobb och ännu bättre när han bara efter några dagar hade fått en fast tillsvidare anställning, ja ibland sker det små underverk, det måste ha varit en del av julens mirakel. Men så tomt det blev. Det var ju bara tre veckor han skulle vara borta ingenting alls om man jämför med den höst han var borta 4 ½ månad, det var lång tid det. Jag var gravid och väntade Gustav, en inte helt okomplicerad graviditet, Edith var liten och jag kämpade verkligen med att hålla fadern så levande som möjligt så hon inte helt glömde bort honom. I skenet av den erfarenheten är tre veckor som en kvart. Nu har vi tillbringat varje dag och nästan varje minut med varandra sedan i augusti. Så när han klev ut genom dörren blev det verkligen knäpptyst. Nu tar det alltid ett par dagar sedan är det helt självklart att vara ensam, man skapar nya vanor och rutiner, men det var betydligt mer tomt än vad det brukar vara när han är i väg. Barnen var sjuka hela jullovet och turades om med att vara vakna på nätterna och hosta tills de kiknade. När Ediths feber gick över tog Gustav över och toppade det hela med ögoninflammation. Han gick här med rinnande näsa, rinnande ögon och var så svullen om ögonen att han stod framför TV´n och böjde upp nacken för att på så sätt kunna ha blicken riktad på vad Bollibompa erbjöd. Under åtta dygn lämnade ingen huset förutom små turer ut i trädgården och göda småfåglarna som förutom timtals barn tv utgjorde vårt största nöje. Nyår passerade i pyjamas med pannkakor till supé och välkyld fanta till. Klockan tio på kvällen fanns ingen vaken här och det sista jag tänkte innan jag somnade var att det var jäkligt synd om mig själv. Jag påstår ju alltid att jag högtidligen ger blanka fasen i samtliga högtider, men det kan man tydligen tycka så länge man har de omkring sig som man tycker om och har roligt med, när man väl sitter ensam i soffan med två små febriga änglar och viskar gott nytt år till sig själv kring 12 snåret på natten, då man vaknat av alla smällare, då är det rätt ensamt och tjurigt. Pratade med en ganska ledsen sjöman på natten som stod på däck på en oljetanker och såg fyrverkerier över Göteborg med tårar i ögonen. Högtider är för  flockdjur, inte för solos.

Nåväl, till sist blev ju alla friska och åter var det vardag med dagis och jobb och på något märkligt vis så lika långa som mellandagarna var, lika korta blev dagarna helt plötsligt nu. Full fart från morgon till kväll och ett tu tre så var det dags för den saknade fadern att komma hem. Ediths lycka visste inga gränser. Efter att ha kramats med pappas bilnycklar och tröjor skulle hon äntligen få kramas på riktigt, lyckan var lika stor som den sorg när han blev två dygn sen efter någon helt galen avmönstring några sjömil utanför Skagen. Men så var han helt plötsligt här. Gustav tog betäckning under bordet för den främmande gubben som brudarna i familjen blev som tokiga i att se, men efter ett tag vågade han sig också fram. För att bevaka sina egna intressen i fadern bet han oss andra i benen då vi närmade oss hans pappa. Morgon efter dansade Edith nedför trappan och in i vardagsrummet, – vart är min pappa? Innan jag hann tänka mig för svarade jag precis som det var. – Han är på jobbet.

Nu var han ju inte längre bort än Katrineholm men si det visste ju inte den unga dam som just återerövrat sin fader, hon trodde att han försvunnit ut på havet igen, hon som just fått hem honom. Efter en kvart med tårar som sprutade ur ögonen hade jag lyckats förklara att han inte körde båt där utan skulle komma hem på eftermiddagen och till och med troligtvis hinna komma till dagis och hämta. Jag tror inte hon riktigt trodde mig förrän jag faktiskt visade upp honom livs levande i farstun på förskolan. Nu börjar det långsamt bli vardag i att vara hemma allesamman igen. Det är en anpassningstid precis som när han åker att ha honom hemma igen. Efter ett par dagar brukar han alltid fråga om jag inte ens det minsta är glad över att ha honom inomhus. Å det är klart att jag är men jädrar så rörigt det blir. Jag som är en smula smygpedant har ju då under tre veckor lyckats städa bort alla spår utav det kaos han skapar omkring sig med allt han drar fram och inget plockar bort, får helt plötsligt se alla mina cirklar rubbas. Ingenting står där jag ställt det och helt plötsligt ligger det smutstvätt på golvet, blöta handdukar kastade där någon stått med BLÖTA FÖTTER på golvet. Efter en stund kan jag med le i tacksamhet över just dom där blöta spåren av Kalle Anka fötter som lämnar spår över hela övervåningen, men det tar som sagt var ett par dygn innan jag tycker det är riktigt roligt. Hur rörigt det än är så önskar jag för det fortfarande inte min flickdröms syselsättning som kaptensänka tillbaka utan önskar att jobb veckor går fort, hemmaveckor i slowmotion och att det snart har passerat påsk för då flyger vi åter till Paris och gör samma, flyg/tåg/buss resa till Honfleur och åter till vår båt. Då hoppas vi på att vår herre föredrar att blåsa någon annanstans och att Biscaya ligger platt som en spegel eller har den goda smaken att blåsa lite lagom åt alldeles rätt håll, för då lämnar vi Frankrike och säger Hola España.

Nu lämnar jag er för nu. Lämnar er för skatteverkets räkning, här skall bildas en egen liten firma. Jag ska nu börja skriva på riktigt, för det är väl det man gör om man innehar en firma som i huvudsakligt syfte har att skriva? Från kaptensänka till skrivtant……vilka vägar livet tar.

Advertisements