Tags

Jag vet att jag nästan alltid avslutar mina alster med att skriva, i morgon ska jag skriva om ditten och datten. Ja och sedan blir det i morgon och jag har baken full från morgon till kväll och när det väl är tyst och stilla här då brukar det ta ungefär fem minuter innan Herr och Fru Dallner sover i varsin del av soffan. Jo då, nu har vi även soffa så den stackars maken inte längre behöver sova på golvet framför Tv`n. Han har nämligen för vana att varje kväll äta som om ingen mat någonsin mer kommer att serveras, sedan klagar han en stund på magont och påstår sig inte alls vara för mätt utan det måste absolut ha varit något annat, sedan ska han ta sig fem minuter på en av visarna, vilken kommer jag inte ihåg, den stora tror jag och det brukar vara det sista man ser av honom i vaket tillstånd för den dagen.

Jo vi kom till Drömkåken, Sonjalund, för en månad sedan och flyttade in i ett kallt tomt hus och nu fyra veckor senare är det något som påminner ett hem. Snälla vänner och bekanta har generöst lånat ut saker och mycket har vi släpat hem från lite olika magasinslokaler. Min käre svärfar som ibland påstår sig ha framtida planer på att sälja huset och skaffa sig något mer praktiskt har hela sin vind fylld med våra och lillebror Olles saker. Vi har liksom inte flyttat hemifrån eller mer när vi väl har flyttat har all kvarlåtenskap sparats på sagda vind och svärfadern själv skulle nog få väldigt svårt att få in så mycket som en grytlapp där då vi utnytjat ytan väl till våra pinaler. Men nu är för det ena halvan av vinden för det befriats på allt som för mig har något värde. De kartonger som är märkta med texten ” Minnenas allé” de står kvar och de kan de gott göra. När så farfar beslutar sig för att flytta kan jag tänka mig att man beställer hem en container och då kanske dessa kartonger göra mycket annat bråte sällskap. Min man har mig veterligen aldrig kastat något och då menar jag något, sedan har han en förvisso förtjusande dotter, men hon är på pricken lika dan, så i minnenas kartongerna ryms det ungefär 50 mer eller mindre trasiga Mc Donalds leksaker, 14 sjömansklänningar och ett antal årgångar av tidningen Min Häst, givetvis nerknölat i samma kartong. Nu vet jag att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag aldrig ska klaga på makens iver att spara saker då han i Belgien trollade fram en ny startmotor ur sina gömmor. Jag ska inget säga denna gång som kan framstå som klagomål, jag bara konstaterar kort att dom inget slänger, punkt slut.

Tiden går fort oavsett om man har roligt eller ej, över en månad har gått sedan vi landade i Sverige och fortfarande är det rätt skönt att vara på landbacken. Det är kallt, inte 20 minus som här, men för det ingen hetta i Frankrike heller och visst kan vi hålla oss varma på båten med men vad hittar man på hela dagarna? Vi kom inte över Biscaya som var vårt mål innan hemresan. Att sitta fyra personer i en förvisso ganska stor segelbåt och glo är inte att rekommendera för den mentala hälsan.

Honfleur är en oerhört förtjusande stad men efter ett par dagar hade vi redan sett det mesta. Både Nalle och jag har rätt mycket myror i baken och blir ganska lätt uttråkade så kajsegling är nog ingenting för oss. Visst vi har spenderat en massa tid till kaj i Valdemarsvik men då gick vi till våra jobb varje dag och barnen till dagis, men att sitta i franskt vinterrusk det hade inte varit skoj.

Men det här är för det som varit skoj.

Holländska kanaler, när man väl fick distans till dom. Både en oerhört vacker upplevelse som turist att få passera igen en massa samhällen som man aldrig hade sett annars.

Lördagen då vi gick mitt igenom Groningen som den största båt på evigheter och brovaktarna vevade 16 broar för hand och folk samlades längs gatorna som följde kanalen och ropade lyckönskningar och tipsade om vidare resemål.

Seglingen från Sverige ner till Bornholm.

Efter hur mycket trassel som helst kom vi äntligen i väg från hemmavatten. Vi hade just blivit ensamma efter att medseglaren lämnat fartyget, vi hade nya batterier och nya segel. Vår herre bjöd på god vind, alla segel var hissade, det var som om hela båten fylldes med nytt syre och väl i Rönne gick vi på Konsum och köpte en flaska vin för första gången.

Kielkanalen.

Äntligen var vi verkligen på väg någonstans. Därtill gick det verkligen bra också. Jag som gått Göta kanal och vet vilket inferno det kan vara fruktade att det här skulle va samma sak fast 1000 gånger värre. Här har man sällskap med containerfartyg som är flera hundrameter långa. Av dem såg vi inte mycket. De körde helt enkelt bara om oss och det var den kontakt vi hade.

Amsterdam.

Första gången som det kändes som vi lyckats få med oss Sparven till annat land på riktigt. Två dygn bland fnask i min mammas ålder i skyltfönster samt haschånger, det var annat än Valdemarsvik det.

Standing mast route.

Strax efter 01 på natten gick vi och ett tiotal andra segelbåtar i karavan ut ur ett nattvaket Amsterdam. Undan för undan öppnades större och mindre broar ut ur staden. Natten var varm och det var fullkomligt magiskt.

Peter kom till Neue Beierland.

Att få ombord medseglare är nog ungefär som att spela på Lotto. Antingen vinner man eller så vinner man inte. Det finns ingenting som befinner sig där emellan. Nu kom Peter och det var rena högvinsten inklusive Joker. En liten skön lirare, som bara smalt in. Inget var svårt eller krångligt. Han och Edith gjorde egna små lyxturer på konditorier och åt bakelser. Han kunde köra båt och när han inte kunde förstod han att be om hjälp, det är en gåva. Han hade intigritet och påstod att han var på kontoret ibland, alla förstod då att man inte stör en man som är fullt upptagen med skrivbordstjänst. Sedan fattade vi med att han bara vilade öronen lite men det sköna var att då kunde man själv gå undan i fem minuter och ingen undrar vad som är galet. Att han sedan även hade med sig en Grå Golf som följde oss på resan var heller ingen nackdel.

En del av tiden i Blenkenberge.

Stranden. Denna underbara långa sandstrand där barnen kunde leka dag ut och dag in. Värmen som var då, hemma var det snö och vi hade 24 grader varmt och det största bekymret var solen i ögonen. Småstadskänslan. Det dröjde inte länge förrän man var tjenis med damerna i affären och Peter hittade ett stamställe att gå och dricka sin öl på.

Sjöräddarna som efter att ha varit rena ondskan förbyttes och blev godheten själva. Den kvällen när dom bar ombord alla leksaker till barnen kommer jag för alltid komma i håg samt det ögonblick då de verkligen förstod att vi inte bara var lata och därför bad om inbogsering till hamn utan verkligen hade en trasig motor och dom rev räkningen på nästan 7000 kronor, det kommer jag också att minnas.

Engelska kanalen.

Nyrenoverad motor, ny kraft i besättningen och bra väderprognos. Det var här jag tyckte Peter vrålade att det brinner när han egentligen ropade – Delfiner! Det här nog Ediths största upplevelse. Dom hoppade så hon nästan kunde klappa dom.

Le Havre.

Hittade snus till Nalle i en tobaksaffär. Det var lycka det.

Honfleur.

Som att segla in i en pepparkaksstad. Alla hus är brun/svarta och gatorna är lika breda som en normal svensk trottoar.

Mindre roligt då…..

Ja batteribranden var inte så särdeles roligt. När man väl insåg att båten inte tänkte explodera så var nästa katastrof ekonomin. Försäkringsbolaget var de första dygnen lite oklara och vi trodde tillslut att vi skulle få ta hela skadan själva men så småningom klarnade allt och även om det kostade en hel del var det lösbart och mycket blev bättre när elektrikern och Nalle fått rota runt i hela systemet, så nu kan för det inte samma sak hända igen.

I storm över Hanöbukten.

Jag var inte rädd men det är jäkligt opraktiskt när båten ena sekunden ligger ner på ena sidan för att i nästa ögonblick häva sig över på den andra. Kläppen på min garderob höll inte för detta och innehållet vräktes ut som lava ur en vulkan. I nästa sjö lyckades jag få in det mesta och igen med dörren. Två minuter senare kom allt ut igen och då gav jag upp. Det var den natten Edith sa att hon hade en magkänsla. – Oj, sa jag, vad säger den då? – Jo sa den unga damen, den säger att jag nog behöver kräkas. Att ta sig ut på toaletten i 29 m/s kräver en viss planeringen. Man kryper framåt mellan sjöarna, men vi hann. Edith gjorde vad hon tänkt sig och sedan kröp vi med samma metod tillbaka till bingen och höll oss fast. Innan infernot fullkomligt brakade loss utvecklade Gustav en oerhört god teknik i att just ta sig fram mellan sjöarna. Ett par steg framåt, sätta sig ner och vänta tills vågen är över och sedan ett par steg till. Men när sjön tillslut bara vräkte åt alla håll och kanter då la han sig och sov. Tillslut slet vinden sönder seglen och inget mer fanns att göra än att gå in till kaj. Simrishamn låg närmast och för alla som varit där så är det allmänt känt att inseglingen är hemsk, dessutom i bleckmörker och en jävla sjö. Jag litar fullkomligt på Nalle, med någon annan skulle jag aldrig ha gjort det. Han vet hur båten rör sig, hur lång tid det tar för henne att vända upp sig och gå åt det håll man tänkt sig och hur hon beter sig i grov sjö. Det är då man blir varse om hur stor båt man har och hur kompetent skeppare det är ombord.

Motorhaveri i Blenkenberge.

‘Det var så bedrövligt att jag fortfarande knappt vill tänka på det. Att det skulle bli fasansfullt dyrt insåg vi i samma ögonblick som det hände. Men det värsta var sorgen. Vi visste just då inte ens om vi skulle kunna fortsätta resan. Vi hade ingen aning om vart vi skulle hitta pengar till det om det nu var lagbart. Det var en sorg. Men den värsta var att se Nalle. En man som brukar brinna av iver, både i medgång och motgång. Han har alltid lösningar på allt och brukar kunna trolla med knäna om det behövs, men den här gången tog orken och hoppet bara slut. Det gick inte att vare sig trösta eller försöka komma med hopp. Det var liksom hans egen sorg och inget hjälpte. Så småningom hittades det både mekaniker och pengar. Men det dröjde tills den morgon när vi på högvatten lämnade hamnen efter 15 dygn som det åter lös i ögonen på honom. Då först trodde han att det var sant att vi faktiskt tillslut hade fått ligga gratis i hamnen trots att det egentligen kostade 30 €/dygn och att båten gick som den skulle.

Hur var det då?

Jo på det hela taget ångrar jag inte en minut. Visst man har lärt sig massor, så förhoppningsvis finns det misstag man inte gör om. DEt har varit en underbar tid att få vara tillsammans. Tillsammans med barnen och varandra. Inte en gång på tre månader tror jag att vi har sagt – skynda er, till barnen. allt har fått ta tid. Att leva så nära varandra under ibland ganska tråkiga och enformiga omständigheter kräver lite av uppfinningsrikedom. Man får så gott man kan hålla sig fast i sina rutiner för mat och barnavård och där emellan skämma bort sig så mycket man kan med god mat och övriga belöningar som man kan hitta på.

Hur var det med barnen då frågar många.

Jo det var bra. Det gick betydligt bättre än vad jag trott. Jag tänkte att bristen på stimulans skulle orsaka en del gnissel framför allt mellan syskonen Dallner som är rätt viljestarka båda tv. ;en det var som att de insåg båda två att nu var dom hänvisade till varandra och det var bara att gilla läget. Edith blev tålmodigare och Gustav lärde sig den hårda vägen att inte bara förstöra allt som Edith skapade. Sedan hölls dom i sär en del också. Edith gillar att segla och visar redan nu på stort intresse utav däckstjänst. Dessutom är ho fantastisk på att leka med ingenting alls, hon hittar på och fantiserar så när alla andra tycker att det som syns är hav, hav och åter hav då har hon hittat på en lång saga om allt som då tydligen bara hon ser. Lillebror sover ju fortfarande middag och då fick hon all den tiden för sig själv med oss. När det kaos då? Jag är nog en rätt cool mamma och tänker att så länge barnen är med oss är ingenting särskilt farligt. När batterierna brann väckte jag dom små änglarna och förklarade för Edith att det var lite farligt så vi måste skynda oss lite att komma av båten. Mycket lugnt klädde vi på oss, tog med det vi för stunden behövde och klev i land. ´Jag upplevde inte att hon var rädd för ett ögonblick, ingen annan bar sig märkligt åt och den ända som var upprörd var hennes lillebror som var urförbannad för han tappade sin mugg med nyponsoppa i sjön, i övrigt var det en ganska vacker natt i Byxelkrok med långa samtal om stjärnor himmelen och om det var där morfar och farmor var. Någon annan gång förberedde jag med vinterkläder, överlevnadsdräkter och samtal om i fall vi måste lämna båten nu behövdes det inte men fortfarande häromdagen sa hon att om det börjar brinna då ska jag krypa in i din dräkt eller hur? Vi har övat en del och pratat mycket om hur vi ska göra så jag tror vi är rätt förberedda och framför allt vet Nalle och jag vad vi gör och hur vi gör. Ja å tre månader senare är vi fortfarande gifta och oerhört lyckliga med varandra, som någon sa, det som inte dödar det stärker.

Å nu då?

Ja nu blev det ju som så att mannen i mitt liv fick jobb på sjön. Efter en del tröstlösa år med fin examen så dök det plötsligt upp ett jobb så i lördags morse mönstrade sjömannen så på och blir borta i tre veckor. Länge sa någon, inget säger jag som en gång sa hejdå till min man och visste att jag inte skulle se honom på fyra månader. Då är det här ingenting att klaga på. För egen del vårdar jag mest sjuka barn, den ena snuvan och rinnande ögon avlöser varandra och Gustav och jag turas om att hosta oss igenom nätterna. Framåt mars åker vi tillbaka till Honfleur och våran båt. Sedan får det bli segling i tre veckors etapper och sedan hem och jobba. Men då vi redan denna vinter missar möjligheten att gå över Atlanten så får det anstå till nästa år och nu blir det till att tura oss ner i längs Spanien och Portugal och in i medelhavet, men på tre veckor hinner man ta sig rätt långt och då en av fördelarna med att vara sjöman är att man tjänar lika mycket när man jobbar som när man är hemma kan det nog bli en ganska skön tillvaro. Så när jag sammanfattar allt fram tills nu så har det mesta varit skitskoj, annat lärorikt och småsaker rent  bedrövliga.

Om några dagar kommer den årliga nyårssammanfattningen och som vanligt, glöm inte att besöka annonsören, dom blir glada och i slutänden även jag.

Advertisements