Jag vet att jag suckat mer än tungt de två gånger per år som båtförsäkringen skulle betalas. De år som vi i princip bara bodde ombord och låg till kaj tänkte jag många ofta att det var jäkligt sura pengar, en massa till Alandia för själva båten och en annan peng till hemförsäkring. I dag ler jag över att ha haft ett gott skydd och på tre veckor är båtärendet klart. Det gör inte sorgen mindre, det finns så oerhört mycket som aldrig kommer att kunna ersättas. Men vi har fått möjlighet att genomföra våra drömmar en gång till. Jag har fortfarande svårt att prata om det, kan inte förklara det, men till och med bilder av Sparven gör ont. Det enda jag kan jämföra det med är när pappa just hade dött. För varje gång jag pratade med någon om det så blev det lite mer verkligt, när jag berättade det för någon ny så var det som om jag bekräftade att det faktiskt hade hänt. Så länge jag behöll det för mig själv så var det fortfarande tveksamt ä, mer som en dröm. Vi valde själva att låta oss intervjuas av den lokala tidningen när vi blev tillfrågade, jag tänkte att det skulle bli som att svara alla på en gång och inte behöva förklara för var och en. Nalle stackarn, visste nog inte alls varför han var med. Allt kändes rätt ok tills jag svängde in på macken på morgonen och ser oss på löpsedeln och mitt eget namn, Jonna och Nalles dröm brann upp eller vad det nu stod. Då, i det ögonblicket blev det helt uppenbart, det var verkligen på riktigt, vi har ingen båt och allt som var i den var borta.

Redan dagen efter olyckan hade vi bestämt oss för att vi skulle i väg. Hur och vart hade vi ingen aning om. Men vi skulle inte vara kvar här. Nalle har sammanlagt sovit hemma med oss kanske 30 nätter på två år. Antingen jobbar han på sin vanliga båt eller så jobbar han på annan båt och är det inte båtar så renoverar han hus till sin pappa i Stockholm. Våran resa har varit själva moroten framför honom. Att så länge ha gått miste om en massa kramar från barnen, att vara en självklar del i deras vardag, att bara vara med via telefon och olika filmsnuttar har varit tufft, det lovar jag. Vi har byggt de senaste åren med mantrat, – sedan, sedan, då ska vi bara segla och ha det bra. Jag har tröstat barn som saknat sin pappa med att berätta om vintern, då ska vi vara tillsammans. Inga barnflickor på 4 månader, bara vara tillsammans och framför allt hänga med pappa. Så, nej, det fanns inte en tanke på att ge upp. Nu hade vi sådan tur att Alandia agerade fort och i en hamn söder över ligger en båt som faktiskt var den första vi tittade på när vi väl började titta runt efter en ny Sparv. Vi har nog växlat 50 båtannonser mellan varandra den senaste veckan. Men antingen har dom varit för små, för stora, haft fel köl eller varit byggda i fel material eller legat på fel sida jordklotet. Nu har vi hittat en som vi tror vi skulle tycka om båda två. Edith är tveksam, det är fel färg. Hon vill ha en lila båt som inte kan brinna. Vi vuxna var mer egalt inställda till färgen däremot var vi helt överens om att den inte skulle brinna och den här är för det isolerad med ett icke brinnande material. Vi har lagt ett bud som vi hoppas ska gå vägen och i stället för att åka till Portugal och mönstra på Lady Sparrow vilket var den ursprungliga planen så åker vi förhoppningsvis till samma destination men går ombord på fartyget som vi tror kommer heta S/Y Sparrow. Någon ny Lady blir det inte. Eller är hon kanske en Tia Dalma? Det är som med barn, man vet inte vad dom ska heta förrän man fått dom, men då brukar det vara helt uppenbart vilka dom är. Sedan ger vi oss i väg, sparvar eller calypser, ärligt talat ger jag blanka f-n i vilket. Vi ska i väg ochvi ska vara tillsammans. Nästa gång jag skriver hoppas jag berätta om en blå båt och om nya äventyr med Kapten Omöjlig, Finemang, Vrakplundraren och Lillebror. Det blir grejer det.

Advertisements