Det där har liksom alltid varit mina ledord. Jag är en rätt sorglös, helt prestigelös och dålig förståelse för bitterhet och ängslan. Nu har det kommit lite på kant. De första dagarna var bara ett praktiskt inferno. Föersäkringsbolagen tog ett par dagar. Hur kunde det ha hänt? Vad sa polisen? Tusen frågor och inte ett vettigt svar. Nere i Holland stod Nalle, utan båt, utan kläder utan drömmar. Med ett fullkomligt urbränt vrak. På tio minuter hade våran båt, vårt hem, vår dröm och vårt pensionärsboende gått upp i rök. Alandia meddelande till en början att de inte hjälpte någon på plats och då kan man ju fundera på vart man skulle behöva hjälp om inte där? Efter en del och men där det kunde uteslutas att branden var eget fel så gick allt ganska snabbt. Nalle och Peter kom tillbaka på lördagsnatten men en ny blå holländsk Pegeut. Det var en sådan lättnad att få hem honom. Skitig, illaluktande lite bränd men vid liv och för det fysiskt oskadd. De första dygnen gömde vi oss och tittade på de bilder jag i telefon tvingade honom att gå ner i båten och ta. Han for så illa, allt var bara en bränd sörja som stank fan. Jag var dock säker på att bilderna skulle komma till användning. När man nu som jag aldrig sparar kvitton på något är man glad över att för den visa hur sakerna såg ut i bränt eller rökskadat skick. Vi skrev listor efter listor. En del saker minns man precis vart dom stod, hur många de var och när man köpte det. Annat var omöjligt. Hur många skruvar av alla tänkbara sorter hade Nalle? Vad var helt relaterat till båten och således omfattades av själva båtens försäkring och vad är lösöret? Hur övertygar man Länsförsäkringar om anledningen till klänningar från Prada, kostymer och barnens doppresenter ombord på en segelbåt. Jo för oss var ju svaret enkelt. Vi bodde där. Nu kommer vi inte längre i vårt jagande efter kvitton. Man lär så länge man lever. Nästa gång kassörskan på HM frågar om du vill ha ditt kvitto säg ja och spara det! Dagarna går ju oavsett om man vill eller ej. Barn ska till skola och själv måste man jobba och det är nog väl det. Nalle åkte på sjön och om det var vare sig klokt eller bra kan man ju fundera på. Det är ett ganska stort ansvar att fara runt med en jättebåt full med olja och då ska man kanske vara fokuserad på det inte vara trasig som trassel och tankarna någon helt annanstans. Men han förmågor som få andra har när det gäller att bita ihop. Den här törnen känns som den historiskt längsta någonsin. Det hade varit gött och haft honom hemma. Nu skickar vi bilder kors och tvärs tills man tillslut inte har en aning om vilken båt vi pratade från början. För en ny båt blir det och den ska ligga på Kanarieöarna eller  Spanien/Portugal. Å segla ska vi. Fröken Finemang har idag fått ett formellt avslag på sin ledighetsansökan. Men som den kloka rektorn sa; – det lär ju inte hindra er så då är det ju bättre att vi gör det i samförstånd. Så vi kommer att vara lediga med skolböckerna packade. Nu är det bara en båt som behövs. Det ligger en lite mindre sparv nere i Portugal som vi väl egentligen inte har råd med. Det räcker ju liksom inte bara med en båt. Vi har inga flytvästar kvar, räddningsdräckter eller annat man fyller en båt med. Men iväg ska vi med flaggan i topp.