Söndag i dag. Snart är det Torsdag och då är väntan på riktigt över. Det som inte är med när bussen lämnar Valdemarsvik är helt enkelt inte med och kommer inte bli det heller. Som vanligt när familjen Annorlunda ska göra något råder det fullkomlig panik dagarna innan. När vi trodde att vi skulle åka förra gången för två månader sedan rörde sig det mesta praktiska om båten om allt Nalle skulle hinna bygga om och förbättra, hur det slutade vet ju alla i dag. Nu måste vi banta ner all packning till vad vi kan bära och vad SAS tillåter i form av bagage.
Jag ska ha med ett par shorts och mina sandaler säger Nalle, absolut säger jag och vet att att hans bagage kommer att fyllas med så mycket verktyg och elektronisk utrustning som ryms i 23 kg och ska jag se honom i något annat än nämnda kortbyxor så får det väl åka med i min packning. Det var som lite enklare när vi kunde packa båten på plats i stället för att släpa allt först till Stockholm med kollektivtrafik, ett byte i Stockholm och vidare till Nalles pappa för att ett drygt dygn senare omgruppera ut till Arlanda. Min man är duktig på mycket olika saker. Men så som solen har även han små fläckar. En av de större är förmågan att åka buss/tåg/flyg/pendeltåg/tunnelbana och även alla andra typer av färdmedel som omfattar fler än honom själv och de absolut närmaste. Han kan gå in genom stationsbyggnader som en vanlig och ganska vänlig människa. Efter två minuter är det som fan flugit i honom och två horn har vuxit ut i pannan och av den där vänligheten finns inget. Han blir tokig på köer, ineffektiva kassörskor, andra resenärer som råkar komma i hans väg. Själv är han helt omedveten om att han kör över folks fötter med blytunga resväskor, vänder sig om med ryggsäcken så han klipper till andra lite kortare människor i huvudet. Att han själv är krånglets mästare har han ingen uppfattning om. Fråga mig hur många gånger vi hamnat på fel terminal ute på Arlanda då att vare sig läsa flygbiljetter eller på andras goda råd ingår.Nu ska vi toppa allt detta på ett par dagar. Planen från början var att flyga ned på fredag men det var inte genomförbart, inte ens om man betalade en massa pengar, helt i onödan, så skulle vi i bästa fall komma samma dag, men mest troligt mellanlanda 15 timmar i Istanbul och komma ned mitt i natten dag två. Jag såg hur sur han var för att allt inte flöt på i alla dessa paralleller som tillvaron utgör. Säljaren flyger hem till England på fredag och vad det anbelangar varvets möjlighet att sjösätta på lördag eftermiddag eller i värsta fall på kvällen vet vi inget. Jag tror som vanligt att allt löser sig, ett drag som min lille timide make verkligen inte alltid uppskattar. När man som han är oändligt stressad över nog praktiskt taget allt just nu så är det som att få en spann med kallt vatten över sig varje gång man söker bekräftan hos mig. Jag har tyvärr, ibland, inte förmåga att jaga upp mig. Jag tänker att så länge man gör så gott man kan och försöker att använda huvudet och tiden klokt så blir det nog så bra det kan. Vi är som lite olika mannen och jag och tur eller väl det. Jag tror han tänker att det är i himmelsk tur att jag et vi. har honom för annars skulle jag aldrig få något gjort och jag låter honom tro det. Vad vi sedan kommer ner till vet egentligen bara Nalle, det är bara han som mött henne levande eller vad man ska säga. Barnen och jag har bara Face Time sett henne och vi tyckte hon verkade toppen, men först på lördag vet vi. Jag gillade henne redan vid första ögonkastet.Dagar efter att Sparven brann hittade vi henne hos en Brittisk mäklare och om det var pianot eller all utrustning som jag föll för vet jag inte. Men precis som när man möter den stora kärleken så bara vet man. Nu är ju detta mer som lite blind date men jag är så säker på att vi kommer att trivas och en gång har hon gått över hela jorden så är jag helt övertygad om att hon likt en gammal häst känner igen sig och precis som våran gamla Sparv viftar på häcken och sätter näsan i havet och kastar sig ut i det stora blå. På lite omvägar är vi på väg till Lagos dit vi den här veckan skulle ha gett oss iväg. Allt blev inte som vi tänkt oss och mycket blev inte som det var meningen. Men, vad var det jag sa? Det löser sig.