Lugna gatan mot Las Palmas.

 

För en gångs skull eller kanske mer för första gången är vi precis där vi skulle vara till och med lite tidigare än vad vi hade tänkt oss. Vi avgick Lagos i Portugal i Onsdags eftermiddag och ankom Gran Canaria i dag på morgon kvisten. När vi lämnade kusten bakom oss så försvann Algarvekustens mäktiga klippformationer i solnedgången. Mycket märkligt landskap, lite likt Gotland och klippstenarna men de här var sandgula och i var och vartannat klippskreva låg små sandstränder inkilade med jämna mellanrum. Vi vek av ned mot Atlanten i eget majestät och har knappast sett en enda båt på nedvägen.

Den första natten sov barnen och jag ihop snurrade som tre kringlor i soffan och på småtimmarna hade jag kramp i precis överallt. Jag smög upp till Nalle som satt och körde och gick ut på akterdäck och ovanför mitt huvud var hela stjärnhimmeln. Från den ena horisonten till den andra var det stjärnor överallt. En del små en del stora som fotbollar, alla stjärnbilder som jag har en aning om vad de heter samt flera tusen till. I en båge rakt över huvudet löpte vintergatan som en båge ut ur det yttersta av universums tak. Man blir rätt liten när man sitter ombord på en 14 meter lång segelbåt och tittar upp ovanför sin egen lilla rymd. Det är nog då man på riktigt börjar ställa sig alla de där märkliga frågorna om jorden verkligen inte är platt, om pingviner har knän och hur sjutton blev vi människor till? Jag lyckades nog inte svara på någon av dessa exsistensiella frågor och utan böjer mig i tacksamhet över livet och gläds med pingvinerna om de nu har knän, skiter i om jorden är platt eller rund, bara den funkar och vart jag kommer ifrån, det vet jag ju egentligen mycket väl. Järnvägsgatan 4B.

 

Dagar över Atlanten fördriver man med att äta mycket, se på delfiner, sova och äta lite till. Delfinerna är helt fantastiska för oss uppe i kalla nord. Som torpeder dyker de helt plötsligt upp längs skrovet och ser för det ut som om de hoppar och leker med båten. Detta pågår tills Peter tar fram kameran. I samma ögonblick som han närmar sig de lekfulla djuren försvinner de som i ett trollslag. De första två gångerna såg vi det som en trist slump men sedan insåg vi sambandet. De måtte ha föredraget att resa in cognito för inte en enda gång lyckades Peter, kameran och delfinerna vara på samma ställe. I går morse bjöd de på fantastisk julaftonsföreställning runt båten. Helt säkert var de ett trettiotal. – Nu vore det väl som själva fan om jag inte skulle kunna få med någon på bild, sa Peter och tog fram telefon. I samma ögonblick låg vattnet åter helt platt runt båten. Hädanefter får vi skapa kodord som delfinerna inte känner till, alternativt får vi gå till affären och köpa honom ett vykort med delfiner på.

Dagarna har även fyllts med utforskning av vår nya båt. Det finns en massa olika knappar att trycka på, tack och lov är de flesta utmärkta och den förväntade effekten uppstår om man trycker den knapp som erbjuder tex lanternor som skall tändas, så långt allt väl, det finns dessutom en miljon andra saker som vi får lära oss vartefter. Det tog oss en dag att förstå hur man tömmer vattnet i vasken, men på 24 timmar insåg vi att den röda knappen på skottet i byssan nog hade något med saken att göra och det hade den och på det viset fortsätter vår Odyseè genom båten. I två dagar har vi försökt få tvättmaskinen att fungera. Efter att Nalle tvättade 70 meter skot är han egentligen fullkomligt förbjuden att tvätta men med mig på så nära håll tänker jag att han inte kan ställa till med så mycket. I trumman låg det kvar en förpackning med tvättmedel i form av små pelletskulor som i sin tur låg i en boll full med hål. Överst i bollen var ett litet lock som tydligen var alldeles för litet för att Nalle skulle kunna se det. Så istället för att tålmodigt kolla runt på klotet tar han tag i det mina sina gigantiska händer och vrider de två globerna mot varandra och lyckas givetvis ha sönder den och pellets rullar runt i hela båten. Vårt fartyg rör sig som en gigantisk vagga i sjön och långsamt rullar hon från sida till sida och det gjorde de förbannade kulorna med. Tänk om han bara kunde låta bli saker ibland! 20 minuter senare hade vi fått fatt i samtliga och stoppat tillbaka dem och övergått till helt vanligt tvättmedel och maskinen startades först efter att tvättmäster fått lova på heder och samvete att inget annat än vanlig människotvätt låg i, efter att detta försäkras startades så kraftverket. Tvättmaskin hoppade i gång och allt var frid och fröjd i ungefär tre minuter sedan dog det. Två dagar innan provkörde Nalle elverket bara för att han kunde och då tickade det och gick så fint. Sedan stängdes det av och det gjorde hela båten med. Det blev alldeles tyst och stilla. Inget brum från maskin, inte ett ljud. Vi visste att vi hade massa diesel ombord men ändå kom ingen fram. En liten stund gled vi tystnad och loggade 2-3 knop vilket skulle innebära ankomst till Kanarieöarna kring nyår. Snart nog förstod Nalle att bränslekranen han stängt av då han slog ifrån kraftverket inte bara försörjde det utan även maskin. Men den som inte ger sig blir oftast till sist belönad och efter en hel del pumpande och luftande startade hon så fint igen.

Nu ligger tvätten inlåst som i hälleberget och varje gång vi startar elverket och ens tittar åt tvättmaskinen stannar allt. Om ett par dagar kommer det på riktigt ett bekymmer, tvättmaskinen har ju liksom tagit alla våra kläder som gisslan och snart är lagret av rena kläder slut.

Nu har vi två veckor på oss att begripa oss på båten och dess innehåll och möjligheter.

När vi kom fram i morse gick vi glatt in i hamnen och ropade upp kontoret på kanal 11. Hamnkapten tillönskades en god morgon och i gengäld ville vi ha en liten bryggplats. Nopp sa han som svarade, tyvärr det är fullt, ni får gå ut och ankra och här sitter vi nu. Nalle, Peter och Edith gav sig i väg med Britt-Anders som jollen heter och försökte ställa oss i kö för plats vid en brygga men då det är julafton här idag så stängde de 14 så det får det bero tills i morgon bitti. För att få ställa oss i denna kö krävs det kopior på samtligas pass, ägarbevis på båten samt försäkringsbrev. När allt detta är inlämnat kan man kanske få en plats om två tre dagar. Jag tröstar mig med att vi för det ligger och guppar gratis här på undantaget, samtidigt är det rätt surt att va parkerade här ute, särskilt då det visade det sig att snurran till jollen inte funkar. Nalle gjorde ett par halvtappra försök att laga men gav upp och rodde in till hamnen och hem igen. Ytterligare ett besök krävdes lite senare för lite inhandling, ty man kan ju inte ligga här utan att dricka Cava, det går ju bara inte, så min lille gondolier gav sig ånyo ut över fjärden denna gång med även Peter och Edith i lasten. Borta i hamnen hittades för det en elstartande motor av svenskbåten S/Y Black Pearl, vi är ju typ med i samma film och då måste man ju hjälpas åt så nu väntar vi med spänning eller framför allt rorsman väntar med lättnad på att slippa ro.

Just för stunden råder det siesta ombord. Pojkarna Dallner och Ekström är rätt trötta och även Edith som gått sin fars vakter som förstärkt utkik har varit helt tyst i en timme. Endast lillebror och jag är vakna, han kollar på svenska barnprogram och ser inte något så särdeles storartat i att vi lyckades att gå 650 nm på fyra och ett halvt dygn. Han är som vanligt, där jag är och framförallt min telefon är där är han.

img_6557

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements