Problemen i livet tycks ju hållas på en tämligen jämn nivå. Det är bara dess karaktär som förändras, eller mer kanske själva innehållet av de små bekymmer som livet tycks vilja pröva en med. Mina nya bekymmer som bytte ut de gamla jag hade i Sverige som bestod i att varje eftermiddag försöka få barns overaller torra och hyfsat rena har förbytts till att Finemang strör olika sommarklänningar omkring sig och i stället för snöglop i ögonen så irriteras jag av att jag numera har solen mitt i ansiktet och jag får svårt att se vad jag skriver. Ja, ja, ni förstår nog vart jag vill komma. Solen lyser på oss från klarblå himmel och det är nog i runda slängar 25 grader varmt ombord just nu. Om vi nu på något vis borde bestraffas för detta så är nätterna ohyggligt kalla, ja i alla fall runt 9 grader och denna skillnad från natt till dag är fasansfull.

Vi ankom Lagos i lördags kväll och hann precis se solen sjunka ned över atlanten innan den raskt kröp till kojs borta i havet och i en handvändning blev allt svart som i en kolsäck. En timme med taxi så var vi framme i hamnen här och nyckel till gate fanns liggande i restaurangen här på varvet. Vårt första möte med våra grannar var en övervintrare med sin hustru från Australien. Han tog mig på rundtur och visade toaletter, duschar och allt annat av vikt. När vi sedan gick genom varvsområdet där det nog ligger ett 70-tal båtar på land klappade han på skrovet till en ganska liten motorbåt och berättade att där bodde de sedan ett år tillbaka. Jag tittade mig runt och såg att det lös i var och varannan båt, att bo på båt fick en annan innebörd. Det är som ett villaområde där alla båtar står längs små gator på stöttor fyra meter upp i luften och i början på fjärde gatan andra kvarteret hittade vi även Emma Laura. Nalle och Peter hade letat längs kajkanten men inte hittat någon båt som kunde vara vår. Men så slog Nalle en lov uppe på varvsplan och där låg hon, hon som ännu heter Emma Laura. Nalle hade framfört ett ganska tydligt önskemål till varvet att hon skulle sjösättas på fredagen men så hade inte skett. Som väl var hade dom för det förstått att vi hade två små barn med oss så till skillnad från de andra båtboenden som hade rakt uppstående stegar i aktern hade vi fått en rejäl trätrappa ställd längs relingen. Jag hann tänka hur det hade varit med den där stegen i aktern, rakt upp fyra meter med två barn och hur mycket bagage som helst. Väl ombord fick vi så se henne för första gången. Om nu kärlek kan uppstå vid första ögonblicket så var det så. Hon var precis min båt. Mycket mindre än Sparven men så hemskt mycket mysigare och så genomtänkt. Visst finns det bekymmer med att hon är mindre vi märker det tydligt i bristen på utrymmen att stuva undan saker. De stora resväskorna som var med hem säljer jag snart till någon förbi gående, för det finns verkligen inte plats för dem.
Det första dygnet ägnades åt att försöka få igång värme, el och toaletter. Det sista vågade vi inte chansa på att det verkligen gick ned i någon svartvattentank så istället för att nyttja bekvämligheterna om bord och riskera att det rann ut på marken promenerade alla i olika lemmeltåg upp och ned för trappen ett otal gånger per dygn till gästhamnsbygget där vi var helt säkra på att grejerna hamnade i det kommunala avloppssystemet. Söndagen hyrde vi bil och toppade allt det där som Nalle är rysligt dålig på. Att shoppa. Därtill att shoppa med mig som både tänker långsamt och är en smula omständlig. Jag är utav den uppfattningen att ett lakan liksom inte bara ett lakan, det har ett annat värde än att bara skydda täcket vilket min man påstår. Alltså måste jag gå runt och vända och vrida på en massa olika påslakan och tillslut tappar Nalle tålamodet. Denna gång måste han ha varit så påverkad av vår nyförvärvade båt att han fromt som ett lamm promenerade runt och fyllde ett par vagnar med täcken, kuddar, lakan, handdukar och allt annat man kan tänkas behöva. Jag mutade honom med endast två saker. Dels en korv på IKEA och efter inhandling så skulle han få åka till en motsvarande Jula affär. Man måste ju hålla sina löften men det var ingen som sa hur roligt man var tvungen att tycka att det var. Efter en kvart hade jag helt ledsnat. Hur roligt kan det vara med skruvar cirkelsågar och skruvdragare. När han tillslut började titta på en ny kompressor var jag nära att hoppa ut genom fönstret. Jag förstår mycket väl sorgen över att svets, kompressor, vattendammsugare och miljoners verktyg brann upp. Problemet på den här båten är att det inte får rum. Det finns inte någon verkstad och inte några stora utrymmen under durken. Till sist nöjde han utan de största maskinerna och vi kunde äntligen gå därifrån. Jag lovar härmed att aldrig mer klaga på honom och hans brist på intresse för inredning för tycker han att det ens är hälften så tråkigt som jag tycker verktyg är så förstår jag.

I går sjösattes vi så nu har vi flyttat ut ur båtvillaområdet och ligger i vårat rätta element. Vi lyftes av en gigantisk kranhistoria och alla var kvar ombord. Först kryssade vi ut bland alla båtar och sedan backades vi ut i bråddjupet. Jag är förskräckligt höjdrädd och tyckte inte att det var det minsta roligt när vi hängde med aktern rakt ut i sjön sisådär en fyra meter upp i luften, men som man brukar säga. Ner kommer man alltid och så gjorde även vi. Nu har vi provkört, tjugo meter från en kaj till en annan och båten flyter och tar inte in något vatten. Allt ser ut att fungera och hitintills finns inte mycket att klaga på. Allt känns väl genomtänkt. En sak har vi ännu, eller rättare sagt Edith inte fått att fungera. Pianot, vi har inte talat om det på ett par dagar och vi låter det liksom falla allt djupare ner i allas medvetande. Det kommer säkert dagar på Atlanten när tristessen blir ohanterlig och då lovar jag att leta rätt på strömbrytaren men fram tills den dagen låter vi den vara ofunnen.
I morgon har vi högvatten vid 15 tiden och då hoppas vi kunna lämna Lagos och börja vår resa ner mot Kanarieöarna och strax efter jul är vi där. Ja som vanligt alltså, om vår herre vill och att det blåser skapligt åt rätt håll.
Till dess önskar vi alla allt väl.
Eder utsände i Lagos.

img_1485

Advertisements