Foto: Jonna Dallner

Vi vaknade som vanligt tidigt på morgonen denna lördagsmorgon, den tredje dagen i mars. Länge låg vi och lyssnade på det stilla klucket mot skrovet och hörde staden framför oss vakna. Musik, tuppar som gol och alla de andra ljud som människor sprider.

Kvällen innan hade vi kommit in i mörkret och blivit anvisade en boj då det inte gick att ankra. Ur mörkret kom en liten båt med en strålkastare och Marcus ombord. För ca 200 kronor fick vi en boj och hans beskydd. Vi suckade och betalade. Han berättade kort att hans hem blåst bort i orkanen och alla måste hitta inkomst här och vi nog gjorde ett klokt val att betala, framför allt för vår säkerhet. Som vanligt tänker man alltid att man är rätt godtrogen och snällt betalar både för ditten och datten och allt som oftast låter man sig luras. Beskydd eller inte, bojen behövde vi för ankra gick inte och fortsätta upp i mörkret var vi inte heller så sugna på.

När Nalle lämnade sängen för att i vanlig ordning servera mig kaffe på sängen möttes han av en helt obegriplig syn. Marcus hade ju förvisso sagt att inget fanns kvar vilket är lite svårt att ta in, men när man väl såg det insåg vi hur rätt han hade. Ingenting finns kvar.

I slutet av september förra året härjade ovädren här i Karibien, de pendlade i skala 4-5, där 5 är vindar på över 70 m/s, enligt Saffir-Simpson skalan. Jag har en kort stund upplevt drygt 30 och trodde jag skulle dö, däröver kan jag inte ens föreställa mig vad det innebär. Jag tror alla följde utvecklingen på Tv, nyheterna sände inslag från öarna som uppmanades att evakuera eller förbereda sig för katastrofer. De som förväntades drabbas värst skulle lämna öarna eller dö. Hur det skulle gå till att lämna förstår jag verkligen inte. Min uppfattning om för det Dominica, är inte att de direkt badade i pengar innan orkanen heller, så för vilka pengar dessa människor skulle fly för, det vet jag inte. De flesta människor levde i största mån på turister eller småföretagsamhet. Det finns inga naturtillgångar som ger goda inkomster till staten vilket får till följd att de själva får betala barnens skolgång och sin egen sjukvård. Ön har sedan den 3:e november 1978 varit ett eget land då de skiljde sig från Storbritannien och har därmed inte som grannön Martinique ha Frankrike att hämta ut veckopeng ifrån. Flera gånger tidigare har ön drabbats av orkaner, i slutet på 70-talet passerade David här som även den utplånade en del av hus och tillhörigheter.Men ingenting har ens påmint om Maria.

Denna gång visste man om att orkanen var på väg. Den klassade ned från en 5:a till en 4:a och man avvaktade. Snart ändrades det igen och man uppmanade så många som möjligt att ta skydd i de skyddsrum som finns samt att försöka ta sig uppåt i den mer höglänta terrängen. Landets premiärminister, Roosevelt Skerrit, skrev i ett inlägg på twitter, -” Nu är det guds nåd enbart som kan rädda oss” Själv blev han räddad efter att ha fått sitt hus sönderblåst och fyllt med sten och bråte. I den utkant av Roseau där vi ligger tog de flesta till flykten i kyrkan som tack och lov höll. Tyvärr var det många som inte trodde det skulle bli så farligt och av dem saknas många. Enligt uppgift härifrån dog ca 60 personer samt 30 är försvunna. Av dessa är ett antal barn som försvann i tumulten.

I går tog Marcus emot oss i sitt hem där vi fick träffa delar av hans familj, bland annat hans dotter som var runt fem månader den dagen. Under åtta timmar pågick orkanen som värst, åtta timmar, det är en oändligt lång tid att knipa fast sina barn och inse att man förlorat allt. Marcus, hans fru och barn har inte längre något hus utan bor hos bekanta i vad vi hemma skulle kalla för skjul eller uthus. Det finns inte längre något innertak utan bara ett plåttak som han själv skarvat ihop med det de hittat. Fattigdomen är omfattande, inga turister kommer längre, de två stora hotellen söder om oss längs stranden är helt i ruiner och inte många båtar stannar här. Elektriciteten är fortfarande, sex månader senare inte helt fungerande så i de flesta trädgårdar står ett elverk och skramlar. Marcus hade också ett, men då valet kom mellan att döpa sin dotter eller ha ström några timmar blev valet enkelt. Nu bor de i ett hus utan el men har en döpt dotter. Vi vandrade sedan tillsammans genom förödelsen. En tragedi som vi och många andra följde på avstånd via nyheterna. Kanske lyssnade vi mer intresserat då vi var på väg hit men snart slutade media sända härifrån, ingen bad längre om hjälp så vi levde nog i en tro att allt var i det närmaste återställt.

Det var en enorm sorg att gå runt i ödeläggelsen. Jag frågade Marcus flera gånger hur det någonsin mer kan bli vardag här. Hur blir livet som vanligt. Han tittade på mig med sina smala bruna och ganska tomma ögon, – Vad har vi för val? Vi överlevde, vi måste leva vidare. Vi gick uppför en lång backe där övervåningar på husen bara var borta. Det var som han sa, det fanns för det en rättvisa i orkanen, den skördade jäms över. Den tog inte bara de fattigas hus, den slet överklassens i stycken med. Hur väl armerat det än hade varit så fanns ingen nåd vinden, vattnet och bråten tog allt i dess väg. Det bildades flodfåror där vattnet fullkomligt vräkte ned och med det också träd stockar och stora stenar. Vi gick längs det som varit gator men nu bara var stenrösen och små flodfåror där vattnet letade sig fram, det var här de hämtade sitt färska vatten en ganska lång tid efter katastrofen. Ingen infrastruktur fanns. Vart efter vi kom högre upp pekade Marcus in bland husen eller resterna av dem och berättade vem som bott där och vilka som saknades eller begravts i massorna och av sina egna familjer grävts fram. Till sist nådde vi den högsta toppen som det med viss möda gick att ta sig till. De sista metrarna gick vi på en stig på raskanten som kanske var 40 cm bred, nedanför var en ravin på sex meter, det var vägen hem till vår guides kompis. Uppe på alla rasmassor låg ett hus, ett hus som för det exteriört var skapligt oskatt, bredvid på samma tomt låg ännu ett hus, ett hus helt inbäddat i sten och bråte. På ena sidan kunde man se ingången till huset och delar av ett fönster, inuti var det så fullt med stenar att det inte ens under en mansålder skulle kunna gå att tömma det. Miljoner små runda stenar och lika mycket rötter och annat som kommit ned från bergens bördiga sluttningar. Allra längst upp på berget fanns ett litet trähus, kanske på 20 m2, jag tittade upp på det och Marcus skrattade och sa, -” Ja, just ja, det där huset klarade sig ju med. Hans tak blåste av, men själv var han helt oskadd, en riktig rastaman, du vet, de dör inte”

På balkongen i det minst skadade huset satt en kille i kanske 20-årsåldern. Han bodde där med mamma, pappa, flickvän, sin syster och systerdotter i Ediths ålder. Vi stod helt tysta och bara skakade på huvudet. Han kom klättrande över stenblocken och ville ha ett par cigaretter och i gengäld berättade han sin historia. En av alla dessa likartade. Historien om att förlora allt, spotta i nävarna och gå vidare. Om kärleken till sitt land tacksamheten för att ha överlevt. Jag frågade om jag fick ta lite bilder, kände att jag absolut inte ville frossa i deras elände eller bli sensations turist, men han bara skrattade och önskade mig välkommen att ta så mycket bilder jag ville. Jag ville så gärna berätta deras historia och framför allt vad som är situationen nu.

Foto: Jonna Dallner.

Direkt efter kom hjälp från Martinique, USA och många andra håll. Dels som ren arbetskraft att schakta bort allt som dragits omkull, mat, förnödenheter, gräva fram deras familjer, soldater som hade till uppgift att hålla lag och ordning. Man blir nog exakt så kriminell som man behöver och plundringar är nog ofrånkomlig. Den första tiden fanns ingen el, inget vatten, taket på öns största sjukhus hade försvunnit, inte förrän nu mognar den första bananstocken.

Nu har all hjälp åkt hem och inga turister kommer. Det ser bättre ut längre norr ut på ön. En del finns kvar av inspelningsplatserna från Pirates filmerna som lockar turister, vattenfall och regnskog, men till de här platserna kommer ingen. Vi blev kvar här i två dagar och har betalat vår beskyddar och boj peng. De andra som kommer går så fort de kan på morgonen och sätter troligtvis inte in fot i land. Jag har som vanligt ingen lösning på de stora bekymren i världen men om mina turistpengar kan hjälpa en familj att få ett tak på sitt hus, eller så småningom köpa ett elverk då ska jag vara nöjd med hela min resa här. Marcus är allfixare och guide. Han var en av de allra första att försöka få ordning på hamnen och tillsammans med en för alla okänd svensk seglare byggde han upp den enda bryggan som finns här. Man kan nog be honom om hjälp med allt tror jag.

Jag råkade bara hamna här, de som bor här, ja de bor här och det här är deras verklighet. Om några timmar knyter vi loss och går vidare norr ut. De som bor framför oss nere på stranden de fortsätter att leta plåt och träbitar som går åt för att lappa ihop sina hem och föröka leva ett så vanliga liv som det går. Själv kommer jag aldrig glömma varken Marcus eller byn och jag kan bara önska att fler av oss seglare stannar upp här ett par dagar. Gå iland och prata med människorna, låt dem visa sin himla charmiga stad med så många olika miljöer, handla här och därmed vara med och bidra till att de kan resa sig upp igen.

Jag lämnar den här utkanten och Marcus ankarvik i utkanten av Roseau, jag är nog inte en annan än vad jag var häromdagen när jag kom hit, men jag har sett den första naturkatastrofen i hela mitt liv och förstått lite grann av omfattningen av det jag såg på TV. Jag har mött människor som med all sannolikhet mist någon de tyckte om. Ödmjukheten och tacksamheten inför att just jag fick alla de möjligheter jag fick, enbart genom att födas där jag gjorde är större än någonsin och jag tar mycket med i minnet men bland det starkaste var synen av en sådan omedelbar medkänsla Marcus visade när Nalle berättade om båten som brann upp. Hur får människor så stora hjärtan?

Eder utsände i Roseau, knappt 6 månader efter orkanen.

Vi går norröver.

Vi började ju som sagt på Barbados och Bridgetown, de första dygnen ankrade därefter fyra nätter till kaj. Det är toppen med alla dessa ankarvikar, för det första är de gratis och för det andra är de sällan särskilt lång från civilisationen. Nackdelen var bara att det gungade lika mycket som ute på Atlanten. Det tog tio minuter att ta sig till broarna mitt inne i stan. Små förtöjningsplatser fanns längs kajen och efter att ha knutit fast så var man i city.

Alla Viking Explorers hittade snabbt ett stam hak nere på stranden och där var vi väl så gott som varenda kväll. Dagarna fördrev vi där med, fast då på beachen. Vågorna gick höga men som väl var åt stranden till, så bäst som man stod där kom hela havet och puttade omkull en. Det var vid ett av dessa tillfällen som Fröken Finemang förvisso redan innan var bra tovig i håret blev omkull vält av havet samtidigt som lillebror ramlade på ända och satte sig på hennes huvud. Saltvatten, tovor och mycket sand gör håret till betong. Vi ägnade två dagar, lika många flaskor balsam och allt tålamod som finns men till sist fanns ingen återvändo. Håret åkte av. Det var en dread. En som gick från öra till öra, tjock som en falukorv. Stackars Edith med sitt änglalika hår. Sprött, tjock och sällan klippt. Det var så himla tovigt att ingen nåd fanns. Hennes tårar sprutade ur ögonen medans jag bit för bit tuggade mig igenom falukorven, men när allt var klart tittade hon sig själv i spegeln länge och väl, efter två minuter sken hon som solen och utbrast – Gud, vad jag är snygg!! Ja, tänk om man hade det självförtroendet. Ett par gånger de kommande dygnen hade hon ett par existenciella sammanbrott men snart nog var hon bara Edith, en korthårig sådan. Fadern var inte direkt lika imponerad som alla andra vars komplimanger haglade över den lilla damen. Pappan, kanske i brist på eget hår eller i någon form av cementerad genusuppfattning är av den åsikten att flickor har långt hår, pojkar kort och där med punkt. Ja, lille Gustav lever väl på ett undantag med sitt numera superblonda hårsvall, men i övrigt är det just så enkelt som jag nyss beskrev. Nu två veckor senare har fadern för det slutat titta argt på det korta håret och alla njuter verkligen av för det en daglig jätte konflikt är över, världskriget det innebar att borsta håret. Miljarders hårstrån tunna som silkestrådar och en hår öm unge under det, så numera lever vi för det i borst harmoni. Dagarna på Barbados flöt iväg de också och för de av er som läste förra kapitlet vet ni ju att jag mest gick omkring och var en sur passlös turist. I tristess blir man mest drivandes, sittande på strand baren och hänga eller bara dö i sittbrunn på båten. Då är det bra att ha en Nalle, ja han är oerhört användbar annars med men just som man är så där lagom uppgiven, helt säker på att passet är stulet och givetvis hamnat i händerna på någon som inte vill annat än att begå terrorhandlingar mot USA eller köpa ett nytt hem på Ellos postorder, det är då Nalle är toppen. Han brukar börja med något som han själv påstår är dans. Jag tycker det mest ser ut som någon slags parningsakt fåglar håller på med. Hjälper det inte övergår han till fysiska handgripligheter som att köra fingrarna i magen på mig kittla mig och vråla –”Lilla Draken”!! Han skrattar så han kiknar själv och initialt blir jag skitförbannad men efter en stund ger jag alltid upp och så får man se till att skrapa ihop sig och tro på att allt kommer att lösa sig. Det gjorde det ju så småningom också och tillslut hade jag bara surat bort en förmiddag. Det är ju trots allt så att vi är fem människor ombord. Fem olika viljor och individer, alla olika sammanflätade. Barnen och jag behöver inte titta på varandra så många gånger för att se vad den andre tänker. Pappan som vi knappt sett de två senaste åren är lite mer oförutsägbar och Peter är mest bara Peter. För det mesta strävar dessa fem åt samma håll men ibland ser det ut som en havrekärve ombord. Det stretar åt alla håll och vi har lika olika metoder för att komma dit hän att vi är nöjda. Jag blir sur, stänger hytt dörren och läser en bok, Nalle muttrar och besöker samtliga fronter för att snarast mäkla fred och se till att alla mår bra, Edith blir super sur och helt oförhandlingsbar och Gustav skriker ut sin Intifada mot hela världen. Peter är i dessa lägen den neutrala zonen som håller sig utanför stridslinjerna så gott han kan. Tack och lov så varar dessa strider inte särskilt länge och inte ens jag som normalt sätt ät oerhört långsint orkar bråka bort en massa tid när man nu kan ha det väldigt bra. Det är tack och lov inte särskilt ofta som tålamoden briserar här, barnen är trots att de spenderar all tid tillsammans oerhört tåliga med varandra och försöker man vara snäll och dela på dem går de mest omkring och saknar den andre och när man försöker försvara den ena från den andre och skäller på någon av den så har man genast en ny pakt emot sig som skyddar sitt syskon mot vuxenvärldens makt.

Ett museum han vi med under väntetiden på Barbados. National historiska museet. Bara att åka buss hit och dit är en upplevelse. I princip finns inga hållplatser utan bussen stannar där det går människor. Det kostar två dollar oavsett om du åker kort eller långt och tillslut är bussen så fullpackad med människor att ingen plats finns kvar. Sedan blir det som en rundtur genom bostadsområden och ut på snirkliga landsvägar i full fart och med jätte hög musik som skramlar och lever takt med de halvdåliga vägarna. Att de dessutom för oss kör på fel sida vägen gjorde det hela ännu mer spännande. Museet för det var en halvtimme bort och inrymt i ännu än av de illröda tegelbyggnaderna som det finns gott om. Det speciella teglet kom till Barbados med fartygen som barlast och sedan användes det som material när man byggde, som gatubeläggning och allmänt fyllnadsmaterial. Vi gick runt i ett par timmar och för det jag gick ut därifrån rätt stum och fylld av den där kollektiva skammen som jag känt några gånger tidigare. Både när jag besökte samemuseet uppe norr och judiska i Prag. Skam kanske egentligen fel ord, mer en gammal skuld som jag inte kan göra något egentligen åt. Jag kan inte ändra på någon av historierna, vare sig utrotning av judar eller slavhandel. Men min uppfattning om hur viktigt det är att vi berättar historierna vidare, hur oändligt viktig vår uppgift som föräldrar är i att fostra våra barn till hyggligt goda människor, den stärks ytterligare efter en dag i deras historia. Vad jag Jonna Larsson, från Järnvägsgatan 4B har gjort för att förtjäna min historia och mitt ursprung vet jag inte, men tacksamheten över den är ännu djupare nu. Det fanns en utställning riktad till barn. Gustav skuttar som vanligt på lätta ben genom tillvaron medans hans syster som är utav en betydligt känsligare natur samt betydligt äldre hade många frågor och funderingar. Varför var det bara de vita brittiska barnen som hade de fina dockskåpen och porslinsdockorna? Pojkarna hade bilar, flygplan och tåg att roa sig med, medans deras rum städades av färgade betjänter. Det fanns dockor som visades som bar kolsvarta med stort lockigt hår, kodumma stora vita ögon och läppar som ingen i den mänskliga historien någonsin haft, ett rent spä mot sin medmänniska. Så sent i historien att saker fotograferats fanns bilder på hyddor där det levde flera familjer utan några bekvämligheter men 100 meter längre bort låg plantageägarens boning som inte hade några likheter med bostäderna som deras slavar hade som sina hem. Vi såg skisser i genomskärning från fartygen hur man räknat ut hur man bäst fraktade slavarna. Precis som man räknar när man lastar med olja, bananer eller cement så gjorde man någon slags lastplanering för att få med sig så många som möjligt på så liten yta som det bara gick. Man kan tänka sig hur det var att hamna längst in och var lastat först.

Efter tre timmar var turen i Barbados historia över och ön som i dag är ett paradis fick ytterligare en dimension. Med förundran tittade jag på alla dessa oändligt glada och gästvänliga människor. Inte ens jag med min historia är så där lycklig. Hur kunde de se ut som dom var så nöjda med en bakgrund som deras? Ja, kanske därför. En tacksamhet över att allt blev bra. I takt med industrialiseringen och med någon form av reform av mänskliga värden blev slavarna tillslut onödiga. Man fann möjligheten att skapa syntetmaterial och därmed var bomullsplantagen oeffektiva, fabrikerna producerade i en takt som farmerna inte kunde hålla och tillslut kostade arbetskraften mer än vad den smakade. Barbados har inga naturtillgångar, odlar inte särskilt mycket utan den mesta land ytan har tagits i anspråk för vägar, städer, flygplatser och annan infrastruktur, det blir inte mycket över att leva på förutom att bo. Den enda tillgång man har där är dess människor. Vi var inne i fiskehamnen och bunkrade vatten för en halv förmögenhet och då frågade jag vattenmannen vad de försörjer sig på som land sett, – oss själva, sa han. – Det är vi som är tillgången, med vår glädje och kärlek och något sa mig att det nog var sant. Hela befolkningen ser ut antingen som Bob Marley eller vad hon nu hette, en gigantisk färgad kvinna som gjorde braksuccé i någon musikal på 80-talet med någon låt som jag tror möjligen hette I´m telling you eller kanske You gonna love me, skit samma, stor var hon och såg väldigt lycklig ut för det. Det är nog mitt samlade Barbados intryck. Alla är oerhört vänliga, jag hörde i alla fall inte talas om någon större kriminalitet och alla verkade vilja oss väl.

Efter passets ankomst drog vi vidare i ett jäkla gung upp till S:t Lucia och Rodney bay, jag tror det är dit som de flesta hamnar. Oavsett om man ligger ankrad eller går in till kaj som vi gjorde är man skyddad mot vinden. Lika platt som Barbados var är Lucia kuperat. Tidigt på morgonen började vi se bergen som är alldeles gröna. Sandstränderna är inte alls lika vanliga som kring Bridgetown och landskapet är kuperat med höga berg och djupa dalar. Vi låg kvar i två dagar och hann med en tur upp till Pigeon Island. Ett naturreservat med ett högt berg på slutet där Chief Commonder Rodney lät bygga ett fort, utmärkt för att skjuta kanoner mot fransmännen på Martinique, fram till andra världskrigets hade amerikanarna signalstation på tvillingberget. Det finns gott om lämningar i sämre och bättre skick. Rester utav förläggningar, kaserner, mäss samt Rodneys egen bostad finns kvar dock bodde han tydligen i princip inte på ön utan föredrog att bo ombord på sitt fartyg. I dag ser man inget militär aktivitet utan bara en fantastisk miljö att ströva omkring i. Dagen avslutades med en enorm långpromenad hem genom Gross Islet där vi kvällen innan var på street market. Vi fick tips av en kille i Valdemarsvik om att det någonstans där skulle finnas en man som i sitt förflutna bott i Sverige och jobbat som diplomat både under Palme och Bildts tid men som efter pensionering dragit sig tillbaka och sedan dess drivit restaurang på sitt hustak. Uppgifterna om honom var mer än tio år gammal och tyvärr hittade vi honom aldrig.

I söndags lämnade vi S:t Lucia och gick vidare till den franska grannen Martinique i ett helvetiskt väder. Vi hade hela sjön i sidan och alla for som vantar ombord. Barnen har en fantastisk förmåga att somna så fort det blir väder. Gustav somnade på durken under bordet vilket är bästa platsen om man inte vill ramla ner och slå sig. Nalle som under gång ronderar fartyget och tittar till så både besättning och båt har det bra tittade in i maskinrummet och hittar en smärre barnpool där inne. Det står vatten i höjd med motorn och de kommande fem timmarna gick vi för full maskin och pumpade vatten var 15:e minut. Det hela upptäcktes 20 minuter efter att vi lämnat kaj och Nalle tittade frågande på mig, vad gör vi? Vänder och går tillbaka, var mitt förslag, men avslutade med, – men du bestämmer. Hade jag använt mitt veto som räddast ombord hade vi gått till Lucia igen men nu lämnade jag det hela lite öppet och rakt ut fortsatte vi så fort maskin höll för. Vattnet togs in så länge motorn var på men segelalternativet fanns inte då vi hade hårda men himla dålig riktning på vinden. Det hade tagit oss något dygn att komma fram. Vi for som apor ombord och jag som oerhört sällan känner av sjön tackade vår herre för sovande barn som jag inte behövde vara nere och ta hand om, dels så var det svårt att bara ta sig upp och ner och när sjöarna gick som högst kände även jag av ett begynnande illamående. Vi kom fram och gick in och ankrade i S:t Anne, en ankarvik som ser ut som Bödacamping i juli. Båtarna ligger som packade sillar och tillslut måste ju någon hamna längst ut, i det fallet är vi inte NÅGON! Vi kryssade in mellan båtar och ankarkättingar och tillslut låg vi snyggt och prydligt längst in och Nalle tog dingen i land- Något klareingskontor hittade han inte, numera vet vi att det ligger inrymt i ett litet fik uppe på stan, men det fick bero istället för att anmäla vår ankomst handlade han mat och vi behöll gulflaggen uppe. Vi gick in mot stan och hittade en vik i ett mangroveområde där det både var ankrade båtar men framför allt såg vi de första vraken som förra årets orkaner vållat. En del låg på sidan omkullvräkta andra uppspolade mot land och några såg man bara topparna på riggen av. Ännu en gång känner jag tacksamhet över att komma någonstans ifrån där vi knappt vet innebörden av oväder. Ankarbekymren har blivet en följetång, alltid är det någon som är arg för att man ligger för nära, alltid någon som står på sin båt och vrålar antingen åt egen besättning eller åt andra båtar. Den 20:e var det så till sist Gustavs efterlängtade födelsedag. I god tid hade dagen planerats av honom och inga detaljer kunde fattas. I gryning steg vi så upp och sjöng 7 stämt, det blir så när 4 man sjunger väldigt falskt, ”Ja må du leva” Det gick åt två repriser innan jubilaren något förvånad började vakna till och inse vad det var för dag. Men två sekunder senare slog han upp sina bruna ögon och kastade sig över sina paket samt släkte ett sitt ljus föreställande en 5:a nedsatt i en muffins. Trots faderns misstro om framgången i paketjakten dagen innan var den lille gossen överlycklig för sin röda gitarr med flames på som låg inslagen i ett stort paket. Vi har sedan dess haft otaliga konserter ombord och har sedan någon dag tillbaka infört restriktioner i hur långa och många de skall vara samt på vilken ljudnivå. Efter morgonfirandet blev det lunch på McDonalds och därefter hade Gustav beställt strandparty. Vi gick åter ut och ankrade och gjorde samma manöver igen. In i massan med båtar och cirkla runt tills vi hittar den optimala platsen närmast stranden utan båtar framför oss. Ett litet bekymmer var båten akter om oss. Eller det var snarare så att DE hade bekymmer med båten för om dem. Dvs vi. Gubben ombord gapade och skrek på franska och Nalle skriker tillbaka på svenska då han inte talar franska vilket alla här gör. Nu hade man nog inte behövt vare sig tala eller förstå språket för att inse andemeningen i herren bakoms ursinne. Vid Nalles finn så även Peter som är kaptens bäste hejjarklack i fråga om att hitta på galenskaper samt mer eller mindre lämpliga terrorhandlingar mot ens antagonister. Vi åkte iland och enligt önskemål åt sandiga muffins, meloner samt drack solvarm cola, men Gustav var nöjd. Väl tillbaka på båten var gubben ännu argare och nu hade Nalle ledsnat på honom, ryckte på axlarna och sa surt att han ändå inte fattade vad han sa. – Jag kan prata sa Gustav och innan någon hann stoppa honom var ungen ute på akterdäck, pekade med hela handen rakt ut mot havet och skrek – GO!. Jag tog oron på allvar och var uppe halva natten så vi inte började dragga, för hade vi gjort det hade vi haft stora bekymmer. Nu låg vi stilla och rörde oss inte ur fläcken och på däck på den dyra catamaranen som var så oroliga för vår närhet såg jag inte ett livstecken på hela natten. Tydligen sov dom gott trots deras skräck över att få in 44ft stål båt i sitt fina fartyg. På morgonen for de i väg med tummarna riktade nedåt och sedan har vi legat i ensamt majestät. Akter om oss har vi fåt en ny svensk granne; Benny som med sin båt Kairos har seglat runt hela jorden allt som oftast ensam. Himla trevlig granne som berikat oss med nya böcker samt bjöd på oändligt god torkad fisk detta plus att han inte har några åsikter om att vi ligger nära gör honom till en fröjd till granne. Motor bekymren visade sig bestå i sönderrostad låda som avgasvattnet passerar igenom. Nalle rev ut den, gjorde rent med thinner och lagade med kemisk metall och efter några timmar provkörde vi och det är torrt som i en öken inne i maskin. Det är väl förövrigt det enda som är torrt numera. Vi har det senaste dygnet fått så mycket regn som det väl normalt regnar här under ett halvår. I natt har det blåst och ösregnat, till och med en svensk midsommar bleknar i sammanhanget. Dagens plan är att ta oss in till stranden på någon grillfest som funkar som knytkalas. I skrivande stund gör Peter potatissallad ivrigt påhejad av barnen som är oerhört intresserade av matlagning, det låter som det inte direkt är ömsesidigt, kocken skulle nog gläds av att få pyssla ifred men om man nu bara har 14 meter att fördela sig på för man ibland bara stoppa in öronen inåt i huvudet och stänga av dem och försöka va ifred på insidan. Det är inte alltid så lätt och särskilt inte en sådan här regnig och blåsig dag men det är ju det bästa med livet. Om den här dagen inte riktigt blir som man tänkt sig så kommer det en ny i morgon, som väl är.

Tills vi hörs igen skall ni veta att ni är många som är saknade. Häromdagen passerade vi vad vi tror är halvtid för vår resa och det firade vi med att öppna paketet från Tommy och Alexandra. Himmelen inpackad i en kartong. Knäckebröd, wienergum, skinkost, sardiner och kexchoklad. Kärlek. När vi gav oss i väg förra gången hade vi avskedsfest på kajen. Alla kom med olika gåvor i form av vattenflaskor, bullens korv och massa olika konserver och godis. Nu får vi väl ha tvärtom fest när vi kommer hem, för Vat är helt tömt på allt, det finns inte ett enda någe kvar. Men det är ett framtida bekymmer, till dess lever vi kvar i här och nu. Och sedan är det ju så att även livet här nere fyller på med massa gott. Som i går, när S/Y Looma med Mads och Lotta kom förbi och lämnade av en burk med lingonsylt, något som vi saknat massor, särskilt de dagar vi ätit raggmunk.

Eder utsände på Martinique, en del av den Franska staten.

Adjöss till Atlanten.

Att beskriva Atlantöverfarten skulle kunna lämna ett blankt A4 efter sig och det är ju inte så roligt att titta på. Ja det är bland det tråkigaste jag gjort. Jag brukar tycka att bland det tråkigaste som finns är att flyga, inte för att jag på något vis är flygrädd utan för att jag helt enkelt tycker det är makalöst tråkigt. Tack och lov är jag försedd med en förmåga att somna så fort jag i princip ser en flygplats och sedan brukar jag sova gott med små undantag för start och landning samt mat. Starten tycker jag är skit kul, det passar nog mitt kynne väldigt bra, fullt ös och upp, likaså att landa gillar jag, när planet dånar i flera 100 k/m i timmen och piloten drar spakarna och meckar ner planet på marken i en perfekt harmoni mellan luft och land, det gillar jag, allt där i mellan kan för min del fullkomligt bara vara utan, därtill får man ju inte röka på flyget längre vilket gör det ännu värre så även på allt fler flygplatser råder detta förbannade rökförbud, därmed ogillar jag numera även de flesta flygplatser. Så ja, en fördel med att åka egen båt är att jag rökt och ätit när jag velat.

Överfarten tog ganska precis 16 dygn. Det som hände det hände de första två dygnen och sedan hände ingenting. Dagen då vi lämnade Mindelo, en stad jag förövrigt frivilligt aldrig mer kommer att sätta min fot i, trasslade Genuan och ville inte alls. Nalle slet och lirkade med inhalet i mörkret men den satt som i hälleberget och ja, det som inte löser sig med lite lagom med våld det tycks han ju tro att lite mer våld sätter fart på. Så med lite rejält med kraft lyckades han slita sönder svirveln i hornet och ett tu tre låg seglet i havet och guppade. Nu är det ju lite handlingskraft i honom så ett par minuter senare låg seglat både bärgat och surrat på däck. Det var händelse nummer ett. Natten efter vid 01 kom Nalle ner och väckte mig. Efter brunna båtar är vi oerhört försiktiga ombord med att skrämmas eller hojta i onödan. Nu kom han ned smygande och bedyrade att vi hade det bara bra men att någon annan hade bekymmer. Tjugo minuter innan hade någon ropat upp ett PAN-PAN meddelande på radion. En liten segelbåt utan bränsle eller ström ombord behövde hjälp. Vi tyckte ett tag att vi hade ett eko på radarn som skulle kunna vara dem men snart nog var det borta. Ett bekymmer bland många andra var att de talade bara franska, portugisiska eller spanska. Det var där jag kom in i bilden. Jag kan lite franska, men från att kunna beställa lite mat på krogen, fråga vad klockan är och att min kusin har ett tält är sträckan lång till att tala med en halv hysterisk fransman och få ur honom en position som jag uppfattar rätt. Hade jag kunnat förklara för honom att han fick ta siffra för siffra så hade vi nog rätt ut det men innan dess var han försvunnen. Vi ropade flera gånger men inget svar. Senare gjorde vi allmänna rop till- all ships, men inget svar. Efter någon halvtimme såg vi vad vi tror var sök ljus och precis som när vi hittade den övergivna båten uppe i Atlanten mellan Portugal och Kanarieöarna, vi gjorde vad vi kunde hitta på att göra. Den gången hörde vi av oss till alla berörda myndigheter samt gick upp vid sidan av skrovet och kunde bara konstatera att det låg en överlevnadsdräkt i sittbrunnen samt patroner till nödraketer och att någon valt/tvingats lämna sin lilla segelbåt ”Sunflower”. Vi vet varken hur det gick för den eller de som ropade upp oss mitt i natten, men de har funnits i våra tankar hela vägen hit, man är himla liten på det stora blå.

Samtidigt ska jag ärligt berätta precis vad jag tänkte när jag hörde anropet – pirates! Fem man i en snabbgående ribb med automatvapen, vad gör man då? Vi är helt obeväpnade och Nalle må ju vara hur stor han vill men i det läget finns inget att be för. Nu var vi redan 400 nm utanför kusten så det verkade kanske inte troligt men hade vi hittat dem hade det inte varit ett alternativ att vare sig gå tillbaka eller bogsera, de hade fått lämna sin båt ute på Atlanten och jag hade krävt visitering av var och en innan någon satte sin fot på den här båten. Nu hittade vi dem aldrig så bekymret uppstod ju inte. Dagen efter i brist på Genua uppstod händelse nummer 3. I brist på bröd får man ju som bekant äta limpa så denna trio varav den ena aldrig har seglat med vare sig spinn eller genacker, en har sett andra göra det och den tredje gjort det när hon var typ 11 år, barnen räknas inte in i detta. Nu hissades så detta monster till segel. Vi lyckades med märkningar på seglat för det förstå vad som borde vara upp och ner och därefter improviserade vi. Nu är det ju lite drag där ute. Man har typ all vind rakt akterifrån så länge allt är som det bör men i ett slag så vänder vinden och man har 35 knop och ösregn över sig och blåst från alla håll och kanter och då vill det till att man har ordning på snören och segel och en genacker är en segelmassa som jag inte egentligen har en aning om hur stor den är men mycket tyg är det. Nalle gjorde väl tio misslyckade försök att få upp det men gång 11 verkade det hamna där det skulle och strax efter sa de rich och seglet sprack snyggt och prydligt. Men då min man i vissa lägen är shoppingsgalen har vi givetvis symaskin för segel ombord. Så medans Peter producerade himmelskt goda tonfiskburgare, sötpotatis pommes och dressing en trappa ner turades Nalle och jag om att sy segel. Han har kanske övat lite men jag har aldrig gjort något sådant, jag har genom livet haft en mamma som kan sy allt så jag har liksom inte riktigt haft någon anledning att direkt lära mig, men som jag sa i mitt tal när vi gifte oss. – Anledningen till att gifta mig är att själv bli dubbelt så bra. Så det är väl bara att hålla fast vi det och prova sig fram. Tidigare ägare till maskinen hade reserverat sig för eventuella fel på den och var själva lite tveksamma till dess framtida öden, men vi kan härmed lova att den fungerade toppen och att så fint sydde både hit och dit, förvisso har vi inte försökt hissa den fler gånger, men lagat är seglet för det. Ja de var väl de stora händelserna. Nalle lagade så småningom genuan så den höll för att segla vidare med. Väl på Barbados satte vi Mårten på att fara upp i masten och på två minuter var den sönderslitna svirveln borta. Annars så åt vi mest, glodde på hav och himmel. Edith gick i skolan och dagarna flöt fram, den ena efter den andra. Vad det gällde mat var ambitionsnivån ganska hög. För det mesta hamnade maten där den skulle andra dagar vräkte sjön hit och dit och så gott vi kunde jagade vi kaffekoppar och vår mat. Nalle var nog sammantaget den som råkade mest illa ut, samtidigt var han nog den som hade högst nivå på sin matlagning. En av de sista dagarna gjorde han sig till och kokade pasta, stekte bacon och skulle blancha av lite sparris med. Att laga mat i grov sjö iförd shorts och barfota är bara det i sig förenat med livsfara. När sjön häver hit och dit och stekfett far ut ur pannan samtidigt som båten vräker fram igen och tippar ur pastavattnet ur kastrullen. Tålamodet var väl på upphällningen redan när den första kastrullen sparris rann över hans fötter när sedan även nummer två for ut då var han färdig i byssan för den dagen. Ilsken som en bålgeting hotade han maten till livet, kastade stekspaden all världens väg och sedan drog han sig tillbaka. Jag förklarade för honom att det inte hjälpte det minsta, vilket väl kanske inte är det klokaste man kan säga till någon som är rasande. Då dyker familjens 7-åriga diplomat upp och förklarar att pappa minsann inte är arg utan väldigt ledsen för att all hans fina mat gått åt pipsvängen. Pyttsan, sa jag och städade byssan, serverade en någon form av förning, ej i klass med den som var tänkt men i alla fall blev det mat även den dagen.

Andra dagar har vi ätit rent furstligt ombord. En av höjdarna var när Peter försvann ner och efter en halvtimme började det dofta raggmunk ifrån köket. Tänk den lycka att befinna sig mitt ute på Atlanten och äta raggmunk med stekt bacon. Gustav åt så han höll på att dö, efter fem stycken var han i ett himmelskt tillstånd av mättnad och efter ytterligare några befann sig hans pappa i samma himmelrike.

På den 16:e dagen straxt efter 12 såg vi så Barbados. En känsla av overklighet. Både att vara framme och att det liksom inte var mer. Det var lite grann walk in the park att segla över. Jag hade mentalt peppat mig för oväder och gud vet vad, så var det liksom ingenting. Nalle var förstås väldigt trött, han hade varit vaken mer eller mindre de sista dygnen med bara några få sovtimmar på slutet. Vinden var helt opålitlig och for från 11 knop till 35 på bara några minuter, ost till norr, syd till väst och inget gick att förutsäga. Det goda var att vi gjorde bra fart och det gladde oss alla. Alla ville komma fram och helst typ nu. Efter en vecka ungefär mitt i natten låg Nalle och sov uppe i sittbrunn och bäst som han låg där och drömde om rompunch och vita stränder så får vi en gipp. I samma ögonblick som allt tog en ny riktning var Nalle på däck. Smällen var helt galen och två sekunder var jag klädd och uppe, jag trodde hela masten hade rasat, men som väl var hände ingenting annat än att ett vinchhandtag som var i vägen blev böjt och numer ser ut som en ledsen banan. Den fungerar fortfarande men den ser jäkligt krokig ut. Efter detta sov Nalle med ena ögat öppet tills vi knöt fast i Bridgetown. Vi började vår karibiska resa i Port s:t Charles och klarerade in. Nalle tog med sig alla pass och gick iland. Efter en kvart kom en av officerarna ner till båten och sa att min man hade så oändligt mycket papper att fylla i så om jag kanske kunde vara snäll och fylla i våra egna uppgifter. Jag gjorde som jag var tillsagd och att jag inte reagerade då över datum när pass var utfärdade och utgångna förvåna men jag mycket men det gjorde det inte i alla fall. Nalle kom tillbaka efter en kvart startade upp och sa till Peter att lägga loss och snart var det springet kvar. Då kom officern springadel längs kajen och meddelade att mitt pass var utgånget sedan ett år tillbaka. Aldrig sa jag. Jag visste ju att jag hade fixat nytt pass i somras innan vi åkte på bröllop i Ungern, dessutom verkade det ju inte rimligt att jag skulle kunna ha rest genom hela Europa och vidare via Kap Verde där mitt pass dessutom var stämplat på immigrationskontoret. Alltså borde det finnas två pass ombord. Nu var ju redan passet stämplat och jag önskades välkommen in i landet, dock fanns det ett litet bekymmer, jag fick inte lämna landet. Nu vet jag med att det finns säkert 200 länder där det är värre att bli sittandes i än Barbados och tillslut hittades passet i farfars skrivare i Stockholm. Nalle kopierade alla innan vi åkte och mitt blev kvar. På torsdagen skickades det med DHL från Stockholm och i onsdags när vi spårade det visade det sig att passet hade befunnit sig på Barbados två gånger. Först åkte det från Stockholm till Leipzig och vidare till Amsterdam, sedan en tur till staterna och Panamacity och sedan Barbados. Passets lust att resa tycks inte ha haft några gränser för bäst som jag satt där, tjurig som en 3-åring och trodde att jag skulle bli kvar för evigt, så drog passet till Panama IGEN!!!!

Tillslut tog det reson och återvände och tack och lov har vi ett konsulat, förvisso pyttelitet inhyst i en resebyrå, men i alla fall ligger det i ett litet rosa hus i Christ Church. När Nalle återvände torsdag morgon var en av mina lyckligaste stunder. Snabbt packades båten ihop och vi gick upp till Port s:t Charles och klarerade ut. Samma kvinna var åter igen i tjänst och när Nalle berättade historien om passet som glömdes i Stockholm sa hon milt att hon tänkte inte skälla på honom för det trodde hon att andra hade gjort så det räckte och det stämde nog rätt väl.

Nu har mörkret lagt sig över S:t Lucia och jag tänker runda av här. Snart återkommer jag med en massa samlade karibiska historier och till dess önskar jag er all framgång i snösvängen. Själv ska jag borsta av sanden från mina fötter och gå ner och äta mat.

På åter hörande, eder utsände i den Karibiska övärlden.

Adjöss till Atlanten.

Jag tror förutom Västervik att detta är det blåsigaste stället som finns på den här planeten. Jag har givetvis inte de minsta vetenskapligt belägg för det och helt säkert är det ännu en av mina överdrifter, men tame tusan att det har blåst sedan vi satte in näsan här. Vi ligger förtöjda med aktern in mot bryggan, där vi då har vårt sovgemak. I bästa fall är man så trött så man bara slår ihop på kvällen för börjar man väl lyssna på tamparna som gnekar fram och tillbaka blir man klarvaken och två minuter senare galen. Därtill hugger hon och sliter så det är lika gungigt som på Atlanten ombord. Att man aldrig är helt stilla och att det låter gör en både lite trött och irriterad. Leksaker som i bästa fall bara ligger och rullar mot något skott eller i värsta fall spelar melodier varje gång de slår in i inredningen kan få en att fullkomligt förlora förståndet. På nedresan låg en hylsa lös inne i ett skåp, en hel natt lyssnade alla på det som lät som en stenkula som rullade längs en gammal marmorbelagd skolkorridor. Vart efter båten gungade kom ljudet tillbaka. Jaha, tänker ni, dumma lata människor som bara klagar. Gör något åt det! Jo, det ska jag förklara. Skåp öppnas inte under gång så gärna. Just i detta skåp förvarar Nalle merparten av sina verktyg och om man jämför mängden irritation över en rullande hylsa mot det inferno som skulle ha uppstått om jag öppnat och blivit dränkt i skruvmejslar, hylsnycklar och 200 lösa buntband, ja då får väl hylsfan ligga där och rulla och jag trycker kudden hört över huvudet. Riktigt så mycket gungar det ju givetvis inne i hamnen som ute på havet men trots allt, det är alltså aldrig stilla. Detta, samt den eviga blåsten och brist på solsken gör en rätt så less.

Alla börjar nu förbereda sig för avgång och vi hade planerat att gå i dag, lördag men bestämde oss två timmar innan klockan blev 12 och förta gruppen av Vikingar ger sig av att vi lugnar oss tills i morgon. Vi är förvisso utklarerade från och med i dag, men ber vår herre om gott och att det i egentlig mening inte har någon betydelse. Kontoret är stängt i dag och fram tills tisdag så även om man skulle vilja göra något åt det så kan man inte. Nalle och Peter är på stan och handlar det sista som säkert tillslut blir ett par kundvagnar. Främst ska vi ha med oss frukt och grönsaker härifrån. En stock bananer kostar inte så många kronor, är himmelskt goda och får långsamt mogna på däck. Mjöl och annat har vi så förhoppningsvis kan vi baka under gång och få bröd. En gång har vi provat att baka ananas paj och om det sedan berodde på att alla var så utsvultna på sötsaker eller om et var så gott som vi faktiskt upplevde, vet jag inte, men underbart var det för det.

Det goda med konvojsegling är att det finns så många mer eller mindre kloka människor omkring sig. Alla med olika bakgrunder, kunskap och erfarenheter. Vissa är oerhört tråkigt. Det bakomliggande är nog lika varierande som mängden deltagare. Till slut härnere blev vi 17 båtar tror jag. Endast en kille från Göteborg seglar helt ensam, modigt, jag skulle inte göra det. Även om jag vore en jäkel på att segla skulle jag inte ha modet. Väldigt många har med sig crew eller jag tror egentligen alla har det. Det är tufft att bara vara två även med autopilot, den innebär inte att du kan krypa ner och sova hur länge som helst. Även om man inte sitter uppe hela tiden så för det var 20:e minut vill vi för det titta efter. På de här jätte vattnen är det inte alls säkert att någon står på bryggan hela tiden på de stora fartygen och innan man hamnar för nära varandra vill vi kunna göra något åt det. I går eftermiddag blev vår AIS uppdaterad. Först väntade vi i två dagar på att han skulle komma och till sist gjorde han det faktiskt. Han tittade in, suckade och sa att det här var en mycket gammal modell och att det troligtvis skulle bli billigare att köpa nytt. Jag tittade på min man med en blick som sa honom att om han köpte en jäkla pryl till så kastar jag plånboken i sjön. Denna gång förstod han budskapet och muttrade olika ohörbara saker. Raymarine kille skruvade ner vår apparat och sa ungefär, – vi hörs!

• Ja, men pris då, sa Nalle.
• Jag hör av mig om det innan det är klart.

Å vad det betyder kunde vi sedan bara drömma om. Ett dygn senare hade vi ingenting hört och Nalle gick upp till deras kontor. Nu var han inte där men de kunde prata i telefon. Pris kunde vi få i kassan men eftersom han inte var färdig ännu så kunde vi inte betala, dock fick han ett timpris. 105 €/h. Jahopp och redan hade ett dygn gått och inte var det klart. Senare på eftermiddagen lämnades allt tillbaka, klart för installation nedknölat i en plastpåse. Det kostade en timmes jobb men då fick man montera själv, vilket Nalle ägnade sig åt hela eftermiddagen. Jo, nu heter båten även Lady Sparrow på Marine Traffic, bekymret var nu bara att en sladd blev över. Det fanns ingenstans att sätta i den och inga andra båtar syntes. Inte ett eko någonstans. Nu kommer det fina i kråksången med att vara många. En brygga innanför oss ligger Hafsorkestern, döpt efter Mumin pappans båt, som väl i och för sig stavade med Å, Hafsårkestern, men i internationella sammanhang är det klokt att inte stava saker med alfabetets sista vokaler. Nåväl, karln ombord är klok som en bok och efter 10 minuter i elskåpet här var saken klar. Trådar satt i en stor sockerbit och i den skulle en annan knippe trådar sitta och då de fått kontakt dök det plötsligt upp en herrans massa båtar och allt är nu i ordning.

Nu återstår bara att fatta hur SSB radion fungerar, jag har fått i gång den men skulle behövt ha gått den där kursen för amatörradio som jag har tänkt gjort i flera i år. Den skulle va god att kunna använda, den sänder på längre avstånd än VHFén vilket är en fördel ute i den oändliga Atlanten.

Nu återstår det att kramas adjö till de som går i dag, i går när ni läser det här.

Nu är klockan 8.30 i det här landet, det är söndag morgon och dags att säga bye, bye till Kap Verde. Mycket har varit roligt, en del mer trassligt. Utsikten över hamnen och vulkanerna fantastisk, men nu är det nog. För sista gången har jag packat min dator, köpt en färskpressad apelsin juice endast för att komma åt ett vettigt WIFI.

Om ett par timmar seglar vi ut i atlanten och nästa rapport kommer från Barbados, hoppas jag. Vad vi vet om vädret är att det är helt ok. Det kommer ett lågtryck längs amerikanska kusten som vi nog inte på något vis kommer att träffa på utan bara få smaka på den gamla sjö som ligger kvar. Till Karibien kommer vi nu oavsett om vi vill eller inte. Passadvinden tar oss dit vi ska så det är bara att segla med. Gunga kommer det att göra och jag hoppas att när jag kommer hem så är allt surrat och stuvat. Det sista jag ska göra är att besöka Floating Bar för sista gången och bjuda Edith på den glass som jag lovat henne var och varannan dag. Antingen har jag inte haft pengar på mig eller så har Laktos tabletterna legat kvar ombord och vi har prövat den några gånger under resans gång och det blir inget bra, en laktos mage på liten yta den drabbar alla.

Fram tills att vi hörs igen önskar vi er alla goda dagar och om allt går som tänkt så hörs vi om 15.6 dagar, det är Nalles tips för hur lång tid det tar. Jag har sagt 18 och Peter jobbar bredare och sagt mellan 2-4 veckor. Den som kommer till kaj får se.

Eder utsände i Mindelo.

 

 

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

 

 

Alla Viking Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.