Att fem människor vandrar likt osaliga andar på en något begränsad yta lär än att vara tålmodiga. De som har svårast att inhämta dessa kunskaper är Edith och hennes fader. Vi andra verkar ha lite mer naturliga gåvor att bara gå ner i varv och likt björnar på vintern sjunker vi ner i någotslags ide. Hade jag inte änglarna att sörja över skulle jag utan några större bekymmer grotta ner mig i en hög med böcker och en termos med kaffe men nu är ju inte tillvaron riktigt sådant skapt längre utan de små raringarna har ju någonslags själklarhet i tillvaron. Ibland kan jag med ett oerhört avund titta på lille Gustav som med ett enormt självförtroende erövrar världen. Han kommer sättandes med sina platta små fötter och tar för givet att alla andra tycker att han är jordens mittpunkt. Edith däremot behöver numer ibland prova sin plats i världsaltet och frågar då och då om vi verkligen fortfarande tycker om henne vilket alla intygar att så är fallet. Men så kolliderar hennes vilja med vad alla andra tycker är bra och gångbart och då ilsknar den unga damen till så man tror att hon skall bli ett litet moln av arga människoatomer efter en stund rinner ilskan av och kvar återstår någonslags sorg över att ha hamnat i onåd hos överheten. När nu alla andra är som lite frustrerade över den lite händelselösa tillvaron kommer dessa utbrott lite oftare än vanligt blandat med många tårar av hemlängtan. Bästa kompisen Anna återkommer alltid när livet för en 4 årig ilskmaja är tufft. Efter att ha dängt något i huvudet på sin lillebror och fått skäll för femte gången på en dag rinner så tårarna ner över äppelkinderna och lilla fröken ylar efter vännen som saknas henne så mycket. Roliga dagar när lillebror snällt delar med sig av sina rikedomar och kritorna ritar som man själv har tänkt sig ägnar hon inte hemmavatten en tanke. Fadern och hon är oerhört lika och det kräver att man håller dom syselsatta, ja ungefär som att ha en Jack Russel hund, annars börjar dom tugga på inredningen. Nu ser vi väl dock slutet på mörkret. I morgon firar Belgarna att en mycket mörk period av deras historia är slut och så gör vi förhoppningsvis också. Dave, eller möjligen David firar inte helgdag utan spenderar dagen med att se till att denna mörka period i livet är över. Det blir bra att han och min man får spendera en dag till tillsammans, han har nämligen ett och annat att lära maken. När han var ombord sist och allt hade burits iland satte han sig på durken med en massa frottétvättlappar och en sprayflaska med något rengöringsmedel. Han instruerade Nalle i hur man ser till att behålla alla sina verktyg i nyskick, något som maken bara satt och gapade över. Jo, i med ena handen i frottén och så en dusch över hylsan sedan torkades den samma av med handduken. När detta var klart så hjälpte Nalle till att bära i land hans grejer och i hans buss såg ut som sterilcentralen på sjukhuset med vita linnehanddukar utan minsta fläck på. Detta är min mans hitintills största upplevelse, med ojämna mellanrum återkommer han till upplevelsen av de nyputsade verktygen som tillskillnad från hans egna glänste i nyskick. Herr Dallners egna har mer eller mindre inslag av rost. Så är det på däck även med cyklar, barnvagnar och allt annat som inte är direkt rostfritt. Cyklarna som var nyservade av cykelkillen hemma i Valdemarsvik skulle gråta om han såg dom nu. Nalles cykel var ju ute på en egen liten resa i Holland och mönstrade på i Amsterdam. Vi akterseglade den då vi lämnade Borkum, men Pedro Donckel var snälla och tog med den till Amsterdam. Enligt kartan såg det ut som om den stod bara några kilometer bort så Nalle tog med barnen i land och tänkte gå och hämta den. Nu visade det sig omöjligt då man inte, A; får ha med cyklar på bussen, B; inte får släpa två barn och en cykel flera mil. Det första var lokaltrafiken som bestämde, det andra var barnens moder. På kvällen fick så fadern ge sig av själv på sin odysée och ta tillbaka det som var hans. Vid 00 tiden började jag överväga hur det skulle gå till att ensam segla iväg mot Rotterdam då maken förlupit hemmet. Vid 01 började jag överväga att efterlysa honom men innan tanke blivit till handling så kom han oerhört nöjd cyklande efter att ha åkt lite fel, gått lite fel men för det tillslut bland de sista slussarna i Amsterdam funnit sin hoj. En glädjens dag. Det har funnits många sådana det lovar jag och det är väl dem man tar fram nu när det bara är för jäkla tråkigt. Hamnkaptenen i Lemmer i vars hamn vi gick på grund och han nog allra mist ville skjuta maken. Brovakten i kanalen som sa åt oss att ta fart, tänk om vi hade tagit oss igenom. Vi hade haft sönder så mycket gasledning som fanns. Kustbevakningen som kom ombord klockan 8 en lördag morgon efter att vi begått något brott som vi fortfarande inte riktigt vet vilket. Stormdagarna i Rotterdam som fick Gudrun att framstå som en liten vindkår. Alla snälla och roliga människor vi har träffat på. Fiskegubbarna på Fehmarn där säkert Nalle hade kunnat bli kvar, flickan i gästhamnen i Gedser som stod utanför båten varje dag och lät sig få itutat att båten bara var femton meter. Hon borde ha sett att den var någon bit längre efter att ha jobbat som hamnvärd hela sommaren. Hamnkapten som Peter kastade tampen tvärs över hela ansiktet på men som ändå var hjärtans snäll och glad. Sjöräddarna här som tillslut bara var snälla och omtänksamma. Så sent som i dag var den yngsta medlemmen i familjen Belgium Rescue här och tittade till oss. En massa mer minnen och människor har gjort resan så här långt synnerligen rolig och väl värd att sitta här och ha tråkigt några dagar. 71 dagar är både en lång tid och en kort snutt i historien. En lång tid utan stora barn, grön mjölk och nära och kära. Kort om tänker sig att detta bara är början. För det är ett som är säkert, inga mer Holländska slussar för oss, nästa sluss vi ska igenom står det Panama på skylten.