Jaha, då har man blivit ett år äldre och hade någon sagt att jag blivit tio år äldre hade jag då banne mig inte blivit det minsta förvånad, så länge känns det som vi varit här. Med hantverkare och mekaniker är det något besynnerligt, de kan inte klockan eller ens vilken dag de sagt att de skall uträtta sina stordåd. Dagarna de bara går och går och ungefär ingenting händer. Mekanikern David orsaker ett visst hopp varannan dag och dagarna där emellan grusas det lika snabbt som det dök upp. Nu är sedan några dagar tillbaka vår motor så renoverad som något bara kan bli och ligger klar på verkstaden men packningarna som den behöver är på väg från troligen England och dit verkar det vara jäkligt långt och absolut har dom ingen fungerande postgång. Hade någon bara sagt något så har vi haft all tid i hela världen att ta båten över till Dover och hämta den förbaskade packningen, men det var det ingen som sa och nu tycks den snart ha åkt vilse, den kraken. Därtill är det klämdag här på måndag för på tisdag är det Vapenstilleståndsdagen. Klockan 11 på tisdagen den 11:e November hålls det två tysta minutrar till minne av första världskrigets slut. Nu har för det mekanikern hört av sig och toppen är renoverad till nyskick och han tänker inte fira helgdag utan komma ombord hos oss och jobba, så precis som jag skrivit hundra gånger tidigare, vill gud väl så sticker vi ut näsan mot kanalen på onsdag.
Det börjar bli dags att lämna det här stället innan vi blir Belgare. Tanterna i mataffären hälsar glatt på engelska när vi kommer in. Tanten och farbrorn med deras vita spets blir lika glada varje dag Peter kommer in på Ibis Taverna och tar sin öl. Vi börjar bli stammisar här. Dagarna fylls med ett visst mått av leda och humöret pendlar lite upp och ner inte så att någon är arg eller så utan mer som om det ligger ett grått blött täcke över båten med dess besättning. När vi inte går omkring och suckar över hur tråkigt vi har så fördriver vi iden med att åka på allehanda utflykter. Tack och lov har vi Peters gråa Golf på parkeringen och snart är väl även den ett känt landmärke här, den har som lite egna trafikregler då dess chaufför samt co pilot för det mesta är osams med tanten som enligt Edith sitter inne i GPS`en och inte kommer ut, är helt oense om vart färden skall föras. Kör trehundra meter och sväng vänster säger tanten, aldrig säger Peter och Nalle och kör tvåhundra meter och sedan svänger höger. Gör om rutt säger damen nu lite upprört, då har pojkarna dessutom Edith i baksätet som ekar uppmaningarna, men inget hjälper och tillslut har vi kört fel och en 180 graders sväng blir nödvändig och tanten i lådan har besegrat de båda herrarna som har lika mycket lokalsinne tillsammans som Gustav 1 1/2 år. Men på något vis har vi för det hittat både till Brugge, Zebrugge och Calais. Brugge var fullkomligt fantastiskt. Det är så vackert så UNESCO har bestämt sig för att skydda den mot allt ont. Hur långt man än orkar gå så står där ett nytt vackert hus och lurar bakom knuten, kyrkor stora och vackra och inget byggt senare än 1800- tal. Tydligen helt förskonat från kriget. Man ser stor skillnad mellan de som tyskarna totalt bombade sönder och samman, Amsterdam och Rotterdam är som två olika planeter, där Rotterdam jämnades med marken i Maj 1940. Brugge skonades medans Calais, som förvisso ligger i Frankrike medan geografiskt kring knuten, bombades rejält och inte många byggnader finns kvar från en tid innan 1945. I Calais firades min 48:de födelsedag. En dag då vår herre skötte bevattningen alldeles utmärkt. Fem minuter efter att vi parkerat bilden var vi alla blöta ända in på bara skinnet. Edith som alltid blir hungrig så fort vi kommer fram någonstans ledde truppen med bestämda steg mot en skylt med en hamburgare på, väl framme fick hon erfara en av livets stora besvikelser. Allt är inte som det ser ut, ty bara skylten fanns kvar. I själva restauranglokalen fanns ingenting, verkligen ingenting. – Dumma dom, dumma dumma dom, sa Edith och sparkade med fötterna i vattenpölen. – Varför ljuger dom om sina hamburgare när dom inga har, dumma, dumma dom! Barnet med dess familj och medseglande traskade, eller mer kanske plaskade vidare mot ny restaurang och då var det så kallt och blött att vad som helst var nog gångbart.
Mycket snofsig restaurang med klok servis personal hittades. Det kloka bestod i att sätta ner oss på ett bord längst bort från alla andra gäster då dessa båda barn just hängt av sig sina änglavingar i entrèn och satt på sig något mer svart och även rivit rätt på ett par horn att sätta i pannan. Gustav tjoade och rev ner det mesta som var löst, Nalle beställde in sugrör till barnen dricka genom att göra ekivoka gester, hade jag jobbat hade jag klippt till honom men denna unga kvinna var kanske van vid icke fransktalande gester i behov av två sugrör, jag hade tolkat det hela helt annorlunda. Mat kom in vilket lugnade läget en smula. Dagens vinnare runt matbordet visade sig vara Edith och Peter. Den unga damen fick minsann det kycklingbitar med pomme som hon tänkt sig. Peter fick kalv, tror vi, med ostsås. Själv trodde jag att jag beställde biff till mig och maken och biff var det säkert, vad jag däremot inte trodde var att den skulle serveras rå. Den hade någonslags stekyta men inuti hade den inte passerat rumstemperatur. Nalles var dessutom kylskåpskall, men av snålhet och hunger pillade han i sig både sin mat och min. Själv avnjöt jag en födelsedagsmiddag fullkomligt genomsvett, med en pojke som mer betedde sig som en babian i knät, en liten flicka till bordsdam som så gott hon kan passade på att spåra ur lite i sin brors anda. Till middag åt jag de kycklingbitar som blev över på apbarnets tallrik, sköljde ner med lite rödvin när pojken för det satt still i mer än 20 sekunder. Just då önskade jag dom allihopa så långt åt pipsvängen som det bara var möjligt. Men som med mycket annat så när dörren är stängd, notan på 500 kronor är betald, ingen är mätt och alla är irriterade, så tillslut kan man ju le och komma ihåg att det var inte alls så dumt att sitta med den här lilla apskocken och fylla 48 år en regnig dag i Calais.
Många gånger genom livet så slås jag av hur lyckligt lottad jag är. Jag kan stå ute på däck och titta upp på fullmånen som tömt hamnen på fem meter vatten och tänka att jag har haft en jäkla tur. Tänk att Jonna Larsson från Järnvägsgatan 4 B är här. Tänk att jag har vuxit upp helt utan krig och bomber som fullkomligt förgjort min barndomsgata. På minnesmuseet i Calais visades gasmasker för spädbarn, film om barnen som samlades upp på olika skolor i staden och skickades söderut för att skonas. Vidriga tanke att packa ihop Edith och Gustav och trots deras tårar och gråt skicka iväg dom till något fullkomligt främmande och inte ens själv veta om jag skulle få se dom igen. Allt det där är jag helt förskonad i från. Jag bara seglar omkring och har skoj för det mesta, hundra meter ifrån hamnen fick folk sina liv sönderbombade under flera år.

Advertisements