Själva avresan från Honfleur var som att vara med i “Dolda kameran”. Vi hade packat med allt vi ansåg var nödvändigt och det var tydligen en hel del och när allt så stod samlat plus två barnvagnar bara tittade vi på varandra, hur i hela fridens namn ska vi få med allt detta till Sverige, eller ens till busstationen? Det sista löste sig jätte bra för framför oss bodde två Franska konstnärer samt en hund ombord på en segelbåt och de såg vår nöd och lyckades på något otroligt vis få in oss i sin bil och körde upp oss till bussen. Där stod vi i nästan en timma då damen som sålde biljetter hade lunch och då det rådde in viss osäkerhet om vilken buss vi skulle i väg med och det var minst sagt läge att börja chansa och i värsta fall få kånka av 6 väskor, två vagnar och lika många barn. Tillslut blev klockan ett och damen med biljetterna hade fått i sin lunch samt troligtvis en limpa Gitanes, då hennes fingrar var de mest nikotingula fingrar jag sett. På direkt fråga talade hon ingen engelska men till sist insåg hon väl att kön skulle bli allt för lång om hon inte skärpte till sig, svalde stoltheten och pratade ett något mer gemensamt förståligt språk. Med gemensamma krafter lyckades vi fastslå vart vi skulle, hur dags och med vilken buss. Två timmar senare befann vi oss någonstans som jag inte har en aning om vad det hette, vad jag minns så fanns det en gigantisk katedral uppe på ett berg samt en järvägsstation där allt bagage åter skulle stuvas om nu på ett tåg mot Paris. In i vagnen i sista sekund där hela gången var fullkomligt ockuperat med vår packning, Plats hittades i en kupé som enbart hade en ensam man som resenär. Till en början satt barnen som två små tända ljus och den ensamme mannen satt med halvslutna ögon och läste sin dagstidning. Men efter en stund blev barnen så där som barn blir när dom suttit stilla på en buss i två timmar. Deras byxbakar liksom fylls med små myror, Från början yttrade det sig enbart i små krumbukter men efter en timme började dom ta sig allt större utflykter och protesstormarna blev allt mer högljudda när dom nekades allt för vidlyftiga äventyr. Gubben såg bara mer och mer irriterad ut för varje minut som gick och snart nog vek han ner sin Le Figaro, knep ihop ögonen och försökte sova bort bekymren. Det gick inte. Barnen var inte ledsna eller arga, dom var oerhört glada och leksugna och sitta stillet, det var det slut på. Jag försökte hålla barnen på ett lämpligt avstånd från han som vi nu öppet kallade för arga gubben, vilket sedan slog mig, han kanske kunde svenska, det kanske var därför han var arg, för att han förstod vad vi sa? Min man däremot, han tycker att alla borde förstå att barn låter och dom leker, ja detta så länge det är hans egna barn alltså. Andras barn har han inga bekymmer alls att huta åt på bussar eller tåg, dom där andras barn, dom måste väl förstå att han som Nalle var rent av lite road utav stämningen ombord medans jag själv börjar känna svetten på ryggen när Gustav likt en mask krälar runt i famnen på mig. Så för att riktigt slå spiken i kistan med den surkartet så nyser Nalle, det var givetvis inte med flit, men att inte hålla för munnen det minsta samt vråla när man gör det, det var på flit, det kan jag lova. Gubben virade nu in ansiktet i sin orange färgade halsduk, maken försökte kväva ett gapskratt samt talade högt om Ebola. Tack och lov så rullade vi in i Paris och mardrömmen var över eller ja, den bytte för det tillfälligt skepnad. Av och ut med allt och alla. Tunnelbana sa maken, taxi, sa hustrun och så fick det bli. Efter att ha jagat chaufförer till de övergivna droskorna som stod parkerade utanför station i regn en halvtimme dök det tillslut upp en bil som var komplett. Den innehöll även en man som körde den. När allt var inknölat i bagageutrymmet, runt våra fötter, med Gustav lös på golvet i baksätet samt en vagn över oss, gav vi oss så i väg mot hotellet. Strax efter att vi rullat bort från centralen påminner chaffisen om att en väska ingår i själva transporten, för de övriga ville han ha 1 € styck. Skitsnack, tänkte jag, bra affär med dum svensk familj, tänkte nog han. Tillslut var vi vid hotellet, betalade och tackade så mycket för att packningen á 120 kronor fått sig en trevlig resa genom Paris.
Staden bjöd på regn, klockan var sex på kvällen, så med planerna på att göra stan blev det inget. Ner med barnen i badkaret och i väg med maken att hitta mat. Rummet hade Micro och i den tillagades det romantisk middag för till en början 4, men efter ett par timmar, 2.
Champagnen som skulle ha avnjutits i badkaret om inte dom som skulle ha druckit upp den somnat med kläderna på sig i soffan dracks upp till frukost och vips var taxin där och en halvtimme senare var vi på flyget.
Bagaget behövde stuvas om lite men till sist så fanns det 15 kilo fördelet i fyra väskor samt fyra som aldrig vägdes och tack gode gud för det. Mellanlandning i Prag och varken på planet dit eller till Stockholn serverades det någonting annat än små sockerkaksbitar med varierad dricka. Edith klagade högljutt och förstod inte vad i hela fridens namn som det var bord att fälla upp om man nu ändå inget kunde få att äta. Så var då resan över och vi landade på Arlanda där Nalles pappa och barnens älskade farfar mötte oss. En timme senare satt vi i köket ute i Spånga, käkade Felix paj och allt var precis som vanligt, så där vanligt som saker var innan vi åkte.
Dagarna fylles med praktiska spörsmål som till exempel den lilla detaljen att ha någonstans att bo. Kanske hitta lite jobb eller i allra bästa fall två. Nalle har ju den stora fördelen att vara tusenkonstnär, allra minst, så han kan ju alltid hjälpa sin vän på ” Västerums Mur&Puts” som väl gör det mesta inom mureri, kakelugnar och öppna spisar, men allra helst vill han ju på sjön och jobba som styrman. Själv hankar jag mig fram på att ni är snälla och klickar på olika reklam banners, det är klart fick man önska så vore det ju roligt om ni handla lite via dom med. Ett och annat julbord på Davidssons Restaurang och bowling ska det bli med, men sedan vet i katten vad jag ska hitta på. Skriv en bok sa någon, ja kanske, det skulle säkert va skoj det med.
Boende löste sig. För en vecka sedan flyttase vi in i drömkåken 2.0 och om det och vatten genom kökstaket skall jag berätta om i morgon.

Så får man väl tycka vad man vill om reklamens varande. Men ett klick på länken nedan som absolut inte kostar er någonting, ger mig möjligheten att sitta kvar här och koka ihop nya historier. Så vänligen ägna våra annonsörer en minut.

 

 

Advertisements