Tags

Uppdateringen här har visst skötts med farmors hand eller vad det heter. Jag vet inte vart dagar och veckor tar vägen. Sist jag skrev var den 14 November och vi låg i ett kallt och regnigt Calais. Nu tre veckor senare känns det så långt bort i tiden att jag skulle lika gärna kunna säga att det var ett år sedan eller att jag nästan drömt alltihopa. Vi lämnade Calais och hade lite löst tänkt att gå direkt mot Brest men natten blev kall och alla seglande var både trötta och frusna så Le Havre var inte alls ett dumt alternativ och efter lite fix och trix för att ta oss in var det en lycklig liten skara som knöt fast båten och drog på landströmmen, tände i kamin och långsamt tinade upp. Kamin går fortfarande inte att använda under gång. Eller, jo det går om man inte är så känslig mot rök. Ty varje gång båten guppar åt det ena eller andra hållet så skapar det ett rökmoln ur kamin och vid andra eller tredje guppet känns värme sekundärt jämfört med obehaget av att varken kunna se eller andas. Natten ner längs Engelska kanalen var det mest odramatiska vi har gjort under hela resan. Många är de historier man hört och läst om väder och trafik men vi skred ner under en stjärnklar himmel och ett alldeles platt vatten. så småningom kröp jag till sängs med änglarna och sov som en sten när Nalle kom ner och väckte mig vid midnatt och sa att inget var farligt men vi väntade besök utav Fransk kustbevakning som önskade genomsöka fartyget. Jag gick upp och nog ett väldigt kvinnligt beteende, så vek jag snyggt och prydligt ihop barnens kläder som låg och skräpade i soffan, plockade undan i byssan och satte upp håret i en ny knut. Allt detta torde säkert vara helt nödvändiga åtgärder då man får oväntat besök miss i nassen. Därtill la jag faktiskt fram även sådant som är nödvändigt när man får dylika besökare. Pass, nationalitetscertifikat och behörigheter. I fjärran såg vi dem komma och det skulle ta drygt två timmar innan vi såg häcken på dem försvinnande åt samma håll som de kom i från. Ombord kom fem beväpnade gossar från havets hjältar, de talade mer eller mindre dålig engelska och var tillika mer eller mindre otrevliga. Efter all formalia om vilka vi var, hur mycket pengar och vapen vi hade ombord samt iförda gummihandskar sökt igenom smutstvättkorgen och allt annat och hittat intet var stämningen oerhört uppslupen och vips pratade dom ganska hygglig engelska och ansåg unisont att det minsann var så här man borde leva och vara med sina barn och fruar. Vi kom överens om att höras nästa gång vi passerade så lovade jag att sätta på kaffe. Åter ner i sängen till de små änglarna som helt ovetande fått sina kuddar grundligt kontrollerade medans dom låg med sina söta huvuden på dem.
Morgonen och solskenet kom och bäst som vi satt och åt frukost bankade Peter på luckan, Nalle rusade upp direkt och jag tyckte att han skrek att det brinner, larmvarningssystemet är väl påkopplat jag lovar. Jag hann tänka vad som kunde ha börjat brinna däruppe, men nästa tanke var att få livbåtar i sjön.
Det brann inte. Han hade inte ropat att det brinner. Han ropade DELFINER! För första gången såg vi delfiner. Ett stimm på kanske femton individer som skuttade runt båten. Edith var salig. Hon stod ute vid relingen en meter från dom som hoppade upp mot henen. Säkert en kvart följde dom med oss, sedan var det tydligen inte roligt längre, ett, tu tre var dom borta och av dom såg vi ingenting mer. Men vilken energi det gav, vi var alldeles lyckliga allihopa och äntligen kändes det som om vi hade kommit någon vart.
Det har hänt så mycket på dom här tre månaderna, allt som gott sönder och all evig försening så har det ibland känts som om vi inte kommer någonstans alls, men äntligen fick vi verkligen uppleva något annorlunda.

Två dagar blev vi kvar i Le Havre och under dom dagarna bestämde vi oss för att det här fick bli slutet för den här etappen. Förvisso låg Biscaya blank som en spegel framför oss och vädret var strålande, men så här års vet man inte hur länge det varar och Peter skulle helt enligt planen åka hem.

Peter avslutade sina veckor ombord med att laga en brakmiddag med okänt innehåll. Det är ju en del av spänningen med att vara i främmande land där man inte till fullo begriper vad det står. Vi hade en aning om att det var kalkonrullader men är inte helt säkra. Tisdagmorgon tog han sin kundvagn, packade ihop sina saker och mönstrade av. Inte helt osorgligt. Edith hade träffat på en ny bäste vän, någon som erbjöd henne lite egentid, utan lillebror, mammor och pappor. Vi andra hade fått en vän en medseglare och en himla rolig prick att fått spendera tre veckor med.

Hamnen i Le Havre var inte möjlig att övervintra i så vida man inte gjorde egna pengar eller var miljonär redan från start. Ungefär en 10 000 i månaden för att knyta fast båten och efter som vi behövde ha plats i tre månader så var vi tvungna att se oss om efter alternativ. Nu löste hamnen det själva och på förmiddagen hade vi fått plats inne i Honfleur för en tredjedel av det de önskat i Le Havre. På nästa högvatten gav vi oss i väg på den sista resan för den här delen av resan, Sista broöppningen, sista slussen med ett rätt stort vemod. Nu var det liksom skrivet i sten, vi var på väg hem. Nalle var rätt färdig seglad, nätterna är kalla nere i Frankrike så här års också och nu kom vi inte längre. Han ville hem. Hem till pappa i Spånga, sitta i köket och få god mat, ett par droppar vin samt obegränsat med varmvatten. Jag var inte riktigt där ännu, jag ville längre och förvisso saknade jag barnen hemma så det ibland gjorde ont rent fysiskt i mig, men jag hade nog kunnat stå ut. Samtidigt kändes det som Nalle absolut fick ta beslutet. Det är främst honom väder och vind drabbar.

Vid 18 tiden tisdag kväll hade vi så kommit till kaj i en så oerhört vacker stad, jag vill verkligen rekommendera alla som turar runt i Frankrike att stanna till där. Allt ser ut som pepparkakshus hämtade ur någon bröderna Grimm saga. Följande dygn gick åt att packa, packa och packa. Torsdag morgon var vi så färdiga eller så färdiga man nu kan känna sig. Allt som ska med hem, allt som man kan tänkas behöva ställdes så på kajen och jag såg framför mig ungefär det scenario som väntade oss i form av att åka buss, tåg och flyg hem till Sverige, med ett bagageberg och två redan trötta barn.

 

 

Svenskadomäner.se
Om den resan och hur det är att komma iland, det ska jag berätta om i morgon.

Advertisements