Ingenting sägs ju vara som väntans tider och det stämmer nog. Vi traskar omkring här som äggsjuka hönor i väntan på ett högvatten som skepparn har bedömt skall inträffa klockan 16,30. Peter och jag nickar medhållande, det stämmer säkert. Jag minns när jag för flera år sedan frågade vart vattnet tar vägen när det är lågvatten. Jag fick en mycket märklig blick som påtalade min nivå på bildning väldigt tydligt. När jag sedan utvecklade mina funderingar kring tidvatten tittade maken rent oroligt på mig. Jag tycker det är en högst relevant fråga, att undra vart vattnet dyker upp i stället. Sedan kanske jag fick det att låta som om jag trodde att vattnet liksom for omkring planlöst till tex Härnösand och det var inte så jag menade. Att det är något med månen har jag förstått, men har valt att inte gå vidare med frågan. Ska nog fasen googla ämnet sedan.

Gissa hur glad jag blev vid frukosten i morse när Peter frågade exakt samma sak. Vart tar vattnet vägen när det inte är här? Ha ha, jag är för det inte ensam om att vara dum. Jag är det dessutom i gott sällskap.

Att ha medseglande ombord eller i vilket sammanhang det än må vara att ha främmande människor kring fötterna är rena rama lotterieret. Man kan ju tro att man känner varandra tills man ska spendera dygnets alla timmar på väldigt liten yta och dessutom med två små barn.

I det här fallet visade sig att det var rena högvinsten. En stor , lagom tjock liten karl, som kan segla, umgås med folk, är praktiskt sinnad, tycker om barn och är dessutom kock. Jag gnuggar mig i ögonen varje morgon när han sjunger och skrålar ” – Goder morgon, goder morgon….” och tror knappt det är sant. Det fanns alltså en ungefär lika dan snubbe som maken. Nu är vi två ombord som klappar skepparn på axlarna när han misströstar och säger med en mun. – De fixar sig!å det gör det ju alltid.

Vi lämnade Middelburg i går eftermiddag. Hamnkapten som Peter försökte slå ihjäl med en tamå var nere och sa adjöss och tittade ner på däck där det minst av allt såg ut som hos några som ska ut och långsegla, snarare på väg till tippen.

På morgonen sa maken i dag packas allt ihop och röjs av och efter tre veckor på kanaler så är det en del. Vi har ju inte behövt stuva någonting alls men nu när vi ska ut i slutklämmen av Nordsjön och vidare via engelska kanaler kan det ju bli som lite gungigare även om aktuell prognos lovar sol och nästan platt vatten hela vägen ner till Spanien så bör nog prylarna packas ihop. Jag styrde omkring med mitt och tänkte glatt när jag satte upp näsan ett par timmar senare, att på däck borde dom väl vara klara snart. Jag trodde inte det var fysiskt möjligt att två vuxna människor kunde dra fram så jäkla mycket saker på bara två timmar, en hel förskola med 70 barn under 4 år, men inte dom här två helt utan hjälp. Tillslut stod det en ganska ansenlig mängd människor på kajen och titta rakt ner i Noaks dårhus, som allra minst innehåller två av allting. Men tillslut så var skådespelet över, lanternorna som suttit på trekvart i flera år, nätet i relingen är uppe, en livbåt TILL är ditsatt, så nu har vi två även av dom.

I Vlissingen passerade vi resans sista holländska bro och den näst sista slussen, den samma som vi nu om ett par timmar ska ut igenom mot havet. Lite oklart vart vi skulle och det vi såg då banne mig inte ut som de förföriska bilder vi sett men efter lite krumbukter ut mot havet så hittades en sluss in i gästhamnen. Dyrast än så länge, 42€, förvisso oerhört vackert, men det var det en timme upp i Middelburg också och där kostade det mindre än hälften. Gott att vara efterklok. Nu gör vi just inte så mycket annat än att väntar. Först väntar vi på Nalle och pizzor, sedan väntar vi på ett tidvatten som når sin topp halv sex och som vi tänkt att vi bara ska fara iväg västvart på.  Så om väder och vind vill och säkert något annat också så säger vi Bonjour France i morgon kväll. Nu har jag ju varit med om planer som ändras, men det är för det sannorlikt att vi kommer fram någonstans någon gång.

Au revoir!