Efter ett par dagar i svärfars trygga famn var det så dags att åter dra oss till Valdemarsvik. Så ny bussresa med all vår packning till Norrköping och därefter vidare, barnen och jag med ny buss till mamma och Nalle med merparten av bagaget med Jimmy och hans firmabuss. Min man avskyr att åka kollektivt, ja om man undantar flygplan eller det är inte riktigt bra det heller, det beror på vad det är för flygbolag. När vi var i Barcelona i våras och pengen bara räckte till att flyga Ryan air så gapade han hela vägen dit samt på returen om att det var som att flyga SL-buss och att försöka förklara för honom att man får liksom det man betalar för och kostar det 500 spänn att ta sig tur och retur att till södra Europa så bör det märkas skillnad mot att flyga SAS first class. Men jag kan lika gärna ringa fröken ur och föra dylika samtal med henne, troligtvis lyssnar hon mer intresserat. Så när denne krake till man rest omkring med kreti och pleti nu i tre dagar var nog Jimmys buss närmast att jämföra med en tur med limousine. Alla återsågs i Valdemarsvik och vi trodde det bara var att hämta nyckeln hos vår landlady, en mycket rolig brittisk dam med skojig accent som utbrister i olika meningar vars innehåll aldrig innehåller mindre än sju “Fuck” eller “Fucking”. Hon är gammal sjöman, men det hade jag kanske inte behövt berätta. Vi kom dit till hennes hem som ser ut som en utställningslokal för kristallpjäser på minst 10 kilo samt  tekannor och tillbringare i porslin, vilka ser ut som om de skulle gå sönder bara små barn tittar på det. Edith fick damens förtroende att själv få sitta inne i salen bland grannlåten men Gustav blev omedelbart portad. Över en kopp kaffe blev vi hälsade välkomna men tyvärr fanns det varken vatten eller el i huset utan det fick vi ordna med själva och i samma ögonblick fick Jimmy även övernattande gäster, det tyckte han säkert var jätte skoj. Eller, kanske inte. Har man vuxit i från små barn så kan man nog hålla sig för skratt när man somnar till tonerna av att Edith högljutt beklagar att vi inte bor i det hus som var utlovat och varför, varför gör vi inte det? Samt lille Gustav som oftast somnar sist och vaknar först. Man får i bland vara glad för det lilla och efter två dagar checkade vi ut från hotell Skärkullen och in på Sonjalund. Elgubben kom bara efter ett par timmar efter att jag ringt och bett att få strömmen påkopplad. Han önskade oss så varmt välkomna hem och det hade varit så skoj att följa oss på radio Östergötland som följt oss varje måndag i direktsändning sedan veckan innan vi åkte. Jag har ingen aning om vem han var men var oerhört tacksam över att få ström. Efter ytterligare ett par timmar kom en ny karl med uppgift att sätta på vattnen som varit avstängt. Påkopplingsenheten var längst ner i trägården och jag fick i uppgift att sätta på kökskranarna för att se så vattnet kom fram. Viss oro fanns då vattnet varit frånkopplat i flera år. Så ropade han något och jag hörde inte riktigt ut gick ut och runt kåken och bad honom repetera.

– Va sa du? sa jag.

– Kommer det något vatten?

– Jag springer in och kollar, sa jag. Hann bara vända på klacken då jag hör Edtih som tydligen hört vattengubbens fråga från början och nu utsett sig själv till vattenspaningsansvarig.

– Ja, det kommer vatten, massa vatten ner genom heeeela kökstaket, hojtade en mycket lycklig observatör.

Av med vatten och slå av upp till övervåningen och en tur till materialmännen och köpa rör och blandare, det hade frusit sönder tidigare kalla vintrar. Undan för undan har vi nu installerat oss i drömkåken och har numera både varmt och kallt vatten. Varmt och skönt är det med. Visst saknar jag båten, framför allt det som finns i den. För även om vi hade en enorm mängd saker med oss hem så är det så mycket jag saknar som finns där. Vänner och bekanta har varit oerhört snälla och generösa och lånat ut sina Tv- apparater, barnstolar och mattor. Mamma lånade ut större delar av sitt linneskåp, eller innehållet i det och min gudmor Lilian lånade ut adventsstjärnor och stakar samt en jättefin docka till Edith. Dockmodern gick här på kvällen och pysslade om sin nya familjemedlem som tydligen var ledsen . Dockan bars och vyssades och tillslut sa den unga modern till henne, – Var du tyst, det är ingen fara, tant Lilian kommer och hämtar dig om ett par år. Det är tur hon inga egna barn kommer att ha inom de närmaste 20 åren, hon behöver nog utveckla sin empatiska förmåga en smula.

Så nu är vi tillbaka i verkligheten på allvar igen. Maken försvinner i gryning till arbeten och jag är hemma och vårdar sjuka barn. Efter tre månaders isolering ombord på båten har ingen av de små liven knappt ens nyst, men på dagis hann dom väl knappt visa sig  förrän förkylningar och ögoninflammationer kom och tog dom. Så nu lever vi ett väldigt vanligt Svensson liv, dock utan Volvo och vovve.  På Måndag den 15: december är vi på Radio Östergötland och hälsar på mellan 10-11, lyssna om ni vill.

Som vanligt får ni hemskt gärna klicka på hos vår annonsör, det gör det möjligt för mig att sitta här och fortsätta mitt skrivande.

I morgon ska jag försöka sammanfatta de här tre månadernas seglande, lite det bästa och värsta.

Over från Sonjalund, i en annan del av Valdemarsvik.