De flesta av er är väl så unga så ni inte har en aning om gamla Nordsjön och Harry Brandelius, tror jag han hette. Knappt så jag själv minns. Men växte man upp på Järnvägsgatan 4 b i en gammal kall och dragig träkåk så satt det där en gammal enarmad morfar och han sjöng om Nordsjön och vildandes sång. Vad som får än att lämna Valdemarsvik och via en massa turer genom livet och hamna på en segelbåt i franska Calais, det har jag funderat på många gånger. Jag tror att jag gick i första klass på Lovesebergsskolan när tant Samelius, modern till nuvarande Samelius Ur, satte Robinson Cruse i händerna på mig. Det var första boken jag läste själv och jag gjorde det nästan utan uppehåll. Då förstod jag att det fanns någonting annat än Kritas korbar, Hotel Guldnyckeln och Konsum. Någon annanstans fanns det en annan värld. Ännu i dag vill jag fortfarande inte bli skeppsbruten på en öde ö med Fredag som ända sällskap, men ännu är jag lika nyfiken på vad som finns bakom nästa knut.
Just nu heter knuten Calais och hit seglade vi för helt egen maskin. Efter 15 dygn i Blankenberge, en nyrenoverad motor och en mekaniker 17 timmar ombord så knöt vi loss i går morse vid sju snåret. Dygnen innan hade varit som lite enerverande. Motorn och Dave dök upp i tisdags eftermiddag och vi trodde nog att det mest skulle vara att skruva ihop den och sedan som Edith säger Wrom, bara dra i väg. Icke sa Nicke. Väl medvetna om att Dave tig betalt per timmes närvaro hade Nalle förberett allt för att så snabbt som möjligt pilla allt på plats och snabbt gick det då inte. Timmar, när dom kostar pengar fullkomligt springer i väg. När Ronny/Ragge/ Elvis dessutom började googla hur ventiler skulle sitta var skepparn tjutfärdig.
Framåt åtta satt allt för det där det var tänkt och då var det bara att vri på nyckeln. Man skulle kunna säga som Tjorven sa till farbror Melker; Du Nalle, du har inte den rätta knycken! Säkert inte helt lämpligt sagt, för det inte just då. Vi som förväntansfullt stod runt om som barn på julafton såg en liten grå rök ur huvudet på Kapten Vredesmod och ur motorn hördes ett ynkligt burr, sedan tystnad. Ett nytt försök, mer ryk ur huvudet på fadern och ytterligare ett fnys ur maskin. Dave tittade sorgligt på oss och förklarade att hon verkar inte få ström nog och jag verkligen såg hur han tog ett djupt andetag repade lite mod och försiktigt med sin allra vänasde röst sa; I think there is something wrong with your starter. Sedan kom en försiktig beskrivning om att det troligtvis skulle kosta ungefär 1500 € att laga den och ta ytterligare en vecka. Tystnad.
Nu ska jag skriva något ni aldrig trodde ni skulle få läsa!
Jag, Jonna Magdalena Dallner, skall ALDRG, ALDRIG mer klaga på all bråte som hennes högt älskade make släpar omkring på. Aldrig.
Nalle tittade på Dave och frågade om det inte till och med skulle vara bättre med en ny startmotor. – That should be the best. But you know, that is a lot of money.
– I know, sa kapten Överlycklig och öppnade en av alla lådor och med ett leende från ett öra till ett annat överlämnades en ny startmotor. Nytt hopp och ny startmotor och nu ni! Nu kom wromet. Ett litet knyck på nyckeln så hoppar hon igång. Borta är allt knackande och hostande. Knappt hörbart brummade hon nere i sitt maskinrum. Men lyckan varade i en kvart. Sedan var hon lika varm som vanligt. Dave och Nalle sa fula ord och blängde hotfullt ner på motorn, Peter började planera för grå Golf resa till Västervik och jag började kolla flygbiljetter hem. Fan, sa Dave igen men tyvärr hjälpte det inte. Nu va klockan sent och inget mer fanns för kvällen att göra. Davies familj hade dessutom suttit i hans buss hela kvällen och väntat när han väl likt maken här sa att det tar en kvart ungefär. Nu sex timmar senare ville dom nog med hem. Den kvällen sa vi just inte mycket alls till varandra. Alla var nog fullt upptagna med att planera för hemfärd. Morgonen kom och med den Dave och nya idéer. En ny slang med en svindyr historia för att lufta. Inget resultat. Nalle var uppe på hamnkontoret för att undersöka möjligheterna för övervintring. Tyvärr. Vi ska MUDDRA hamnen. Det skulle komma dit ett belgiskt företag och muddra. Jo den har vi ju hört förut. Det var så vi lämnade Valdemarsvik för några år sedan, ty det skulle komma ett belgiskt företag och muddra och vad jag vet så är dom väl där ännu. Ostende föreslogs som vinterhamnn. Bekymret var ju bara att ta sig dit utan motor. Nalle stod i lejdaren med tårarna rinnandes nedför kinderna. 30 000 kronor fattigare och ingen fungerande båt i alla fall. Svettandes och nu en smula desperat skruvade Dave runt på allt och tre vuxna samt två små barn som kan vara nog så ilskna blängde på honom och hoppades på mirakel. Helt plötsligt börjar han ta tempen på henne. Nalle blir satt som gasreglage vakt och han tar sin termometer och promenerar runt motorn. När ingen trodde på honom kollades instrumentet i vattenkokaren och sakta men säkert går det upp för alla. Det är givaren som är trasig. Hon visar tio grader för mycket. Ny givare som sedan inte passade, men nu visste vi ju. Full fart på alla. Packa och stuva. Lyckan var lika stor som nervositeten var nog lika stor när vi kastade loss. 15 dagar i Blankenberge och inte en minut till. Wrom så var vi i väg. Nu med en tyst och oluktande motor. Inseglingen in till Calais företogs i en jäkla motström i sex knop, det har aldrig hänt förut. Nu är jag alltså här igen, för andra gången på en vecka, denna gång till båts och om vår herre så samtycker så hörs vi från Brest nästa gång och sparven har för första gången passerat tidzon och vi har för en kort stund haft sommartid ombord och ost har blivit väst.
Dä ni.

Advertisements