Alla Viking Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

img_6755

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Käpprätt åt Kap Verde.

 

Alla Exploriars skulle komma iväg från kaj 14.00 på söndagen men det blev som vanligt inte som man tänker sig. Tre båtar drog, men inte vi och många med oss. På lördagen blåste det 30 m/s och vi var dåligt förberedda. Dagarna innan bara gick och inte mycket blev gjort. Vi var bunkrade med mat och diesel men kvar var att stuva och måla nytt namn på båten. Vi tog ett nytt beslut, att gå måndag eftermiddag. Dagen ägnades åt att göra det sista, vilket bland annat innebar att skepparn i vanlig ordning sprang i land och köpte ännu mer konstiga saker. Denna gång en ny AIS, då den vi har visar att vi heter Emma Laura och seglar under Brittisk flagg vilket inte alls stämmer. Ingenstans på den vi har finns någon ingång som direkt inbjuder till att jacka i en dator och själv ge sig in i den och byta namn. Så vad gör då Nalle? Han går enligt känd Nallelogik och köper en ny, för än så länge en okänd summa. Detta läggs i gnisten med order om att lösa situationen. Nu är mina kunskaper om AISér rätt begränsade och en viss känsla av panik inför att göra fel. Dels kunde jag klura ut att mojängen kostade massor med pengar och gör man fel så har man liksom gjort fel, det finns ingen återvändo. Jag tror jag fick till det men samtidigt hörde jag av mig till Gunilla Svensson på Hjertmans i Norrköping och bad om hjälp med den som redan fanns. Så småningom hörde hon av sig efter kontakt med Raymarine och berättade att det var olösligt utan att de själva fick tag i den. I samma ögonblick var vi färdiga att gå. Så nere i gnisten i en låda ligger en ny AIS som jag tror heter Lady Sparrow som visar att vi är en svensk båt, nu hanns inte detta med så vi heter fortfarande Emma Laura är en brittisk båt, trots att det står Lady Sparrow målat på aktern. Nu när vi sitter här fast förtöjda på Kap Verde kan vi bara konstatera att det inte vållade oss några bekymmer än så länge för det.

Första kvällen längs Gran Canarias ostkust var som tagen ur bilderboken om solnedgångar. Solen vaggade ned i havet och på en kvart var allt över sedan tar det ytterligare en halvtimma och allt är kolsvart. Det har blivit så att vi följer solen ganska precis barnen och jag. Kvällarna avslutas med äppelbitar som serveras ur plastmuggar ty inget annat funkar så vida man inte är jäkligt sugen på att plocka fruktbitar över allt i hela båten. Det är som om allt får ett eget liv så fort man lämnar kaj. Saker som står stilla och likt betongsuggar stått där för jämnan börjar helt plötsligt på oerhört lätta fötter fara omkring som apor över hela båten. Alltså serveras allt i muggar eller på tallrikar som har underlägg vilket för det förhindrar de värsta kaskaderna av kaffe och mat.

Första dagen var Atlanten oerhörd medgörlig. Vi panerade skinkskivor, gjorde hasselbackspotatis och kände oss oerhört nöjda. Det var som om vi dansade en stilla vals över havet. Vågorna var säkert en tre meter men längde mellan dom var ganska lång och man hinner få ganska mycket gjort på de sekunderna innan båten viker ner sig igen. Vi har loggat ungefär 6-6.5 knop hela vägen så även när allt farit omkring, människor så väl som mat så har vi ändå kommit någon vart. Referenserna ändras hela tiden. Jag minns förr när vi gick över till Gotland och tyckte det var ett företag. Som kortast 9 timmar och som längst 16. Det tyckte man då var evigheten. Nu började vi resan i Lagos och gick till Las Palmas det var runt 600 nm den här var 850. Det är långt.

Onsdag morgon vaknar barnen och jag till massa vind rätt i baken och en massa gammal sjö som gjorde att vi hävde en hit en dit. Allt var ett rullande kaos. Tack och lov för god stuvning. Inte mycket rasade ner och gick sönder. I båten ingick ett antal riktiga vin och dricksglas, dem har vi decimerat. Å andra sidan vilken idiot ger sig ut mitt på Atlanten med riktiga glas. Nu är vinglasen slut, ja förutom det som Nalle snodde på en restaurang sista kvällen i Las Palmas. Det står välinpackat bland en massa mjuka saker i byssan. Maten den dagen bestod av omelett som i varannan sjö hamnade på durken då den liksom rann över kanten i stekpannan vartefter sjön hävde. Det samma skedde sedan även efter med diskvattnet. Ett, tu tre hade jag tömt vasken över mina under ben och fötter, men dom luktade ju i alla fall YES. Nu var det inte det värsta som hände det dygnet. På kvällen när jag gick och lade mig var det så vansinnigt varmt i våran hytt så idiot jag öppnade ventilen på babordssidan, dvs min sovsida. Mycket gott om än lite slirigt somnade jag till ljudet av den brusande Atlanten. Säkert drömde jag en av alla galna drömmar som jag sedan avgång fyllt nätterna med. Galet långa drömsekvenser som jag oerhört tydligt minns på morgonen efter. Jag har ingen aning om vad de står för, kanske borde gå och snacka med någon om det där när jag kommer hem…….om jag nu gör det. Nåväl för det, bäst jag låg är och sov vaknar jag utav ett vansinnigt dån och in kommer ta mig fan hela Atlanten in genom ventilen, ja just den ja, den jag öppnade för att det var så gott med frisk luft och det goda i att lyssna på dånet ute i havet. Hade jag bara tänkt en gång. Bara en enda jäkla gång, så hade det sparat mig så mycket jobb, så mycket hemsk stank och ett visst mått av förnedring. Ni kan ju själva gissa ungefär hur mycket idiot man framstår som när man gör sådant. Ungefär hur mycket som helst, om ni undrade. In kommer en kaskad med salt vatten som fullkomligt dränker merparten av mina kläder, i princip alla Gustavs kläder samt den förbannade heltäckningsmattan som durken i vår hytt är belagd med. Jag lever alltid i tron att Nalle är värst, men nu vet jag inte längre.

Nu vid kaj i Mindelo är tvättmaskin nummer tre i gång för att befria fartyget från mögliga kläder dofter. Allt står öppet och vädrar och i bästa fall lyckas vi torka ur båten. Annars har faktiskt inte mycket hänt de här fem dygnen som gått sedan vi gick. Båten går som klockan. Vi har seglat hela vägen, maskin har gått på tomgång och allt ter sig som det var tänkt. Visst är det lite ödsligt där ute. Under två dygn såg vi inte ett livstecken någonstans ifrån. Varken i form av fåglar, fiskar eller andra båtar. I förr går natt susade en av deltagarna i konvojen förbi på AIS’en med kurs rätt ut i havet annars ingenting. Timmar blir till dagar och på något vis går dagarna rätt fort i alla fall. Man inrättar sig efter ljus och mörker, hunger eller inte hunger. Så gott vi har kunnat har vi lagat riktig mat ombord. Framgången har varit varierad. En av alla mina eviga omeletter hamnade väl mer på durken i byssan än i pannan och när Nalle skulle servera maten han varmhöll i ungen och sjön tog fart bortifrån Amerika och liksom kastade ut formen i samma ögonblick som han öppnade luckan, då var det färdigt den dagen. Vi kan säga att alla åt i varierade mängder av tystnad den dagen. För mig är det inga bekymmer med maten. Jag gör som igelkottar i ide. Jag burrar upp mig går ner på lågmetabolism och känner mig toppen med eller utan mat. Jag brukar säga att jag skulle kunna vara med i vilket Robinsson eller annat självsvält program som helst, bekymret är att de ska alltid hålla på och bygga grejer och så, i det ögonblicket inser jag med att jag vore utröstad. Här ser vi ut att överleva ö råden varje dag. Det är ju rätt spännande sett ur ett socialt perspektiv att låsa in tre vuxna och två små barn på ganska liten yta men jag får lov att säga att det fungerar utmärkt. Peter vaknar varje morgon och sjunger – Goder morgon, goder morgon, båd herre och fru och även om man var irriterad sekunden innan så går det rätt fort över. Peter blev ju aldrig kung över den där ön han hittade så nu har jag slagit i barnen att han egentligen kommer ur yttre rymden, planeten Petronius och att hans mössa antingen är en rymdkapsel, en helikopter eller en sambandscentral för rymd kommunikation. Gustav skiter i vilket. Han är nöjd med att en till vuxen finns ombord och sitter lika gärna i Peters knä och ljuger ihop rövarhistorier som hos mig. Edith är mer tveksam, hon är ganska säker på att det nog inte är sant, men helt säker är hon inte och jag tänker nog inte berätta sanningen, för det inte ännu. Barnen mår bra. Dom är precis som vanligt. DE bråkar lite lika eller mycket som förut. Edith sitter vaken nästan hela nätterna med sin pappa och kör båt. Lönen består i alla vackra stjärnor och all mareld. Härom natten när jag kom upp till dem hade hon försökt fotografera månen för att visa mig. Den var eldröd och i nedan så den såg verkligen t som den log mot oss och det har nog hela resan gjort. Gungigt och gropigt men så fullkomligt underbart. Helt ensamma under himmelsgloben och flera tusen meter under oss. Man blir som lite ödmjuk inför allt. I natt började vi så närma oss Kap Verde och Mindelo. Vart de andra 13 båtarna höll hus hade vi ingen aning om men ju närmare vi kom hittade vi två andra. En dansk båt med tre killar ombord som en av tre båtar kom i väg på söndagen när det var sagt. Yin&Yang som kom i väg på måndag morgonen. Då börjar det helt plötsligt växa ut horn i delar av den här besättningen. Segel sätts om och maskin dras på lite mer, jag avfärdade dem som barnungar, det viktiga var inte att komma fram först utan att komma fram överhuvudtaget. Strax innan kaj ska jag inte på något vis förneka att jag diskret, givetvis, men i alla fall dansade en mindre segerdans. Vi kom först till kaj, å andra sidan var danskarna först runt udden. Om man nu ska tänka sig mätbara vinster så var nog känslan när vi vända in mot piren och det bara stillnade ut. Från tre meter vågor från alla håll vilket fick båten att fullkomligt bara vräka omkring till att i nästa ögonblick vara vattnet slätt som en barnrumpa. Allt har gått bra men nog fasen är det gott att ligga still. Det ska vi nu ägna de närmaste kanske fyra dagarna åt. Semestra, stuva om och små pyssel ombord.

Jag hoppas vi hörs av innan avgång västerut men till dess önskar vi er goda januari dagar. Själva har vi 25,3 i vattnet och ca 28 i luften, så ingen nöd på oss.

Eder utsände på Kap Verde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements