img_6007

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Ingenting är bara sol som glimmar.

Kap Verde sägs ju vara oerhört solsäkert med bara två förväntade regndagar per år. Nu har vi ännu inte upplevt regn, men det påminner mycket om en normal dag i juni hemma i Sverige därtill hur blåsigt som helst. Vi hade tänkt gå vidare redan som i morgon eventuellt fredag men som det blåser just nu kommer vi troligtvis inte att knyta loss förrän söndag. Vad gör man hela dagarna då? Ja tid den tycks gå lite oavsett vart man är. Barnen fyller den med att leka och pyssla. När man själv inte har bråttom till någonting längre gör det ju ingenting om halva dagen går åt till att låta dem städa. Det är liksom ett winwin för alla. De är oerhört ansvarsfulla i sina uppgifter och Finemang är en slavisk arbetsgivare över sin ilskne lillebror. Efter ett par timmar luktar allt Ajax tallbarr och jag är en tjuga fattigare, Edith har ju sin skola att ta hand om också. För det mesta är det jag som initierar skoldagarna men ganska ofta så sätter hon sig med någon bok och jobbar på egen hand. Det goda i detta är ju att vi lite mer kan ägna oss åt det hon för stunden tycker är roligt. Just för stunden är det matte. Bokstäverna är inte alls så intressanta för stunden, men jag tänker att det hinner svänga innan April. När jag lämnade fartyget nu på förmiddagen var hon hund och Gustav belönade henne glatt med små chokladbitar i gengäld mot uppvisande konststycken i form av att sitta, rulla runt samt vara död. Det senaste tycker han fortfarande är roligast av allt. Kanske för att hon just under den stunden både är tyst och stilla. Nalle har även han varit i pysseltagen och med det lilla virkes förråd vi har ombord har han sågat och limmat små hållare för satellittelefonen och den handburna VHF´en. Detta för att slippa lite utav den kompost som till sist är ett faktum efter ett par dagar till sjöss. Peter har varit iland och jagat WIFI och detta är en jakt det kan jag lova. I hamnen finns det inget utom på den lilla baren Floating Bar, men det är då banne mig ett av de sämre jag någonsin stött på. I bästa fall hinner man öppna Facebook/mail eller vad man nu vill göra och sekunden senare är man utkastad. Peter stackarn har haft oturen att inte ens komma så långt och igår när vi gav oss iväg på utflykt och gav oss iväg till andra sidan ön och där hittade en superbra uppkoppling, ja då hade han inte med sig någon telefon. Själv packade jag ihop mina pinaler och gick upp på stan till den kombinerade turistbyrån restaurangen Mamma Mia som har fantastiskt WIFI och för 30 svenska kronor har jag fått en himmelsk cappuccino och färskpressad apelsinjuice samt Åett fungerande internet, därtill inga barn med mig och för den delen ingen Nalle eller Peter heller. Man kan ju fundera över hur det funkar. Tre vuxna och två vilda små barn ombord på en ganska liten yta. Jo tack, ganska bra skulle jag nog vilja säga. Oftast har alla ganska fullt upp med sitt eget så det är inte så att vi ständigt trampar omkring på varandras fötter. Peter går rätt ofta i land och återvänder med hisnande historier om hans nya kompisar som bor här. Å här bor det en och annan ganska underlig typ, men heter man Peter Ekström och går runt i en två meter lång Thailändsk tomtemössa tycks man passa in överallt. Härom kvällen blev han inbjuden av någon kvinna på saluhallen här på hembränt med fruktbitar i för att dölja den värsta smaken av mäsk. Man får ta sedan dit man kommer och det stämmer väl. Själv har jag blivit oerhört försiktig och inte riktigt lik mitt vanliga naiva och godtrogna jag. Jag skulle aldrig gå ensam på stan här efter att det blivit mörkt. Aldrig. Häromdagen när vi stadsvandrade kom Gustav som vanligt på efterkälken då kom en liten mörk farbror fram till mig, pekade varnande på den lille blonde pojken som sorglöst skrotade runt bakom mig, man släpper inte små söta ljusa barn ur sikte här. Efter det hålls barnen i ett stadigt grepp i handen. Fattigdomen är nog ganska stor här. Överallt följs man av unga pojkar med kupade händer som väntar på att få en peng. I går kväll när nästan all besättning på Viking båtarna samlades och gick ut och käkade var det som om det gick en signal bland killarna. På vägen in i restaurangen var vi helt plötsligt omringade av tiggare. Tiggare, vildhundar och mer eller mindre drogpåverkade människor är nog än så länge mitt mest påtagliga intryck. Kap Verde består av många öar och den här nog minst turister. På södra sidan där vi var i går såg husen ut som mer eller mindre tagna ur vilken kåkstad som helst med två undantag. Två stycken oerhört moderna och tjusiga hotell, det ena såg tomt ut, det andra åt vi lunch på och jag ska nog inte påstå att det var full belagt. Är du inte oerhört intresserad av olika vattensporter samt att vandra längs vulkanernas bergsväggar finns det absolut ingenting att göra. Vi badade upp till knäna i det galet blåa ödsliga havet men strömmar och vindar gör det nästan livsfarligt. Planen med hela turen dit var att komma upp till fyren och titta på jättemantor Av detta blev det ingenting. Efter att ha passerat hela stranden som nog var en dryg kilometer lång och piskats av vulkan sand/grus så var barnen rätt färdiga. Vi käkade lunch och i samma sekund som maten kom in somnade Gustav i sin stol och där sov han gott och tur var nog det. Han är oerhört känslig för mat som är ihop kladdad och bara synen av den pizza han beställt hade fått honom att bli galen. Nu fortsatte hans mat otur även under kvällens sittning. Han beställde kyckling och när den kom sov han även denna gång. Det är banne mig inte lätt att vara liten alla gånger. När jag gick i dag beställde han makaroner och korv av sin pappa och det är nog ett säkrare kort än all den mat vi beställt in och betalat för under denna resa som han inte ätit upp.

När jag nu slår igen locket på datorn hoppas jag att jag hinner med ytterligare än uppdatering innan söndag. Jag hoppas även att teknikern från Raymarine har kommit och även gått och att vi har en fungerande AIS som visar rätt identitet på oss. På fredag ska vi till immigrational och klarera ut härifrån, det är stäng under helgen och utan papper på att vi lämnat detta land kan vi få bekymmer längre fram. Nästa anhalt är Barbados och jag ser verkligen fram mot att komma iväg ut på havet igen och vem vet, någon måste ju komma först och sätta på kaffet även där.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Eder utsände i Mindelo.

Advertisements