Foto: Jonna Dallner

Vi vaknade som vanligt tidigt på morgonen denna lördagsmorgon, den tredje dagen i mars. Länge låg vi och lyssnade på det stilla klucket mot skrovet och hörde staden framför oss vakna. Musik, tuppar som gol och alla de andra ljud som människor sprider.

Kvällen innan hade vi kommit in i mörkret och blivit anvisade en boj då det inte gick att ankra. Ur mörkret kom en liten båt med en strålkastare och Marcus ombord. För ca 200 kronor fick vi en boj och hans beskydd. Vi suckade och betalade. Han berättade kort att hans hem blåst bort i orkanen och alla måste hitta inkomst här och vi nog gjorde ett klokt val att betala, framför allt för vår säkerhet. Som vanligt tänker man alltid att man är rätt godtrogen och snällt betalar både för ditten och datten och allt som oftast låter man sig luras. Beskydd eller inte, bojen behövde vi för ankra gick inte och fortsätta upp i mörkret var vi inte heller så sugna på.

När Nalle lämnade sängen för att i vanlig ordning servera mig kaffe på sängen möttes han av en helt obegriplig syn. Marcus hade ju förvisso sagt att inget fanns kvar vilket är lite svårt att ta in, men när man väl såg det insåg vi hur rätt han hade. Ingenting finns kvar.

I slutet av september förra året härjade ovädren här i Karibien, de pendlade i skala 4-5, där 5 är vindar på över 70 m/s, enligt Saffir-Simpson skalan. Jag har en kort stund upplevt drygt 30 och trodde jag skulle dö, däröver kan jag inte ens föreställa mig vad det innebär. Jag tror alla följde utvecklingen på Tv, nyheterna sände inslag från öarna som uppmanades att evakuera eller förbereda sig för katastrofer. De som förväntades drabbas värst skulle lämna öarna eller dö. Hur det skulle gå till att lämna förstår jag verkligen inte. Min uppfattning om för det Dominica, är inte att de direkt badade i pengar innan orkanen heller, så för vilka pengar dessa människor skulle fly för, det vet jag inte. De flesta människor levde i största mån på turister eller småföretagsamhet. Det finns inga naturtillgångar som ger goda inkomster till staten vilket får till följd att de själva får betala barnens skolgång och sin egen sjukvård. Ön har sedan den 3:e november 1978 varit ett eget land då de skiljde sig från Storbritannien och har därmed inte som grannön Martinique ha Frankrike att hämta ut veckopeng ifrån. Flera gånger tidigare har ön drabbats av orkaner, i slutet på 70-talet passerade David här som även den utplånade en del av hus och tillhörigheter.Men ingenting har ens påmint om Maria.

Denna gång visste man om att orkanen var på väg. Den klassade ned från en 5:a till en 4:a och man avvaktade. Snart ändrades det igen och man uppmanade så många som möjligt att ta skydd i de skyddsrum som finns samt att försöka ta sig uppåt i den mer höglänta terrängen. Landets premiärminister, Roosevelt Skerrit, skrev i ett inlägg på twitter, -” Nu är det guds nåd enbart som kan rädda oss” Själv blev han räddad efter att ha fått sitt hus sönderblåst och fyllt med sten och bråte. I den utkant av Roseau där vi ligger tog de flesta till flykten i kyrkan som tack och lov höll. Tyvärr var det många som inte trodde det skulle bli så farligt och av dem saknas många. Enligt uppgift härifrån dog ca 60 personer samt 30 är försvunna. Av dessa är ett antal barn som försvann i tumulten.

I går tog Marcus emot oss i sitt hem där vi fick träffa delar av hans familj, bland annat hans dotter som var runt fem månader den dagen. Under åtta timmar pågick orkanen som värst, åtta timmar, det är en oändligt lång tid att knipa fast sina barn och inse att man förlorat allt. Marcus, hans fru och barn har inte längre något hus utan bor hos bekanta i vad vi hemma skulle kalla för skjul eller uthus. Det finns inte längre något innertak utan bara ett plåttak som han själv skarvat ihop med det de hittat. Fattigdomen är omfattande, inga turister kommer längre, de två stora hotellen söder om oss längs stranden är helt i ruiner och inte många båtar stannar här. Elektriciteten är fortfarande, sex månader senare inte helt fungerande så i de flesta trädgårdar står ett elverk och skramlar. Marcus hade också ett, men då valet kom mellan att döpa sin dotter eller ha ström några timmar blev valet enkelt. Nu bor de i ett hus utan el men har en döpt dotter. Vi vandrade sedan tillsammans genom förödelsen. En tragedi som vi och många andra följde på avstånd via nyheterna. Kanske lyssnade vi mer intresserat då vi var på väg hit men snart slutade media sända härifrån, ingen bad längre om hjälp så vi levde nog i en tro att allt var i det närmaste återställt.

Det var en enorm sorg att gå runt i ödeläggelsen. Jag frågade Marcus flera gånger hur det någonsin mer kan bli vardag här. Hur blir livet som vanligt. Han tittade på mig med sina smala bruna och ganska tomma ögon, – Vad har vi för val? Vi överlevde, vi måste leva vidare. Vi gick uppför en lång backe där övervåningar på husen bara var borta. Det var som han sa, det fanns för det en rättvisa i orkanen, den skördade jäms över. Den tog inte bara de fattigas hus, den slet överklassens i stycken med. Hur väl armerat det än hade varit så fanns ingen nåd vinden, vattnet och bråten tog allt i dess väg. Det bildades flodfåror där vattnet fullkomligt vräkte ned och med det också träd stockar och stora stenar. Vi gick längs det som varit gator men nu bara var stenrösen och små flodfåror där vattnet letade sig fram, det var här de hämtade sitt färska vatten en ganska lång tid efter katastrofen. Ingen infrastruktur fanns. Vart efter vi kom högre upp pekade Marcus in bland husen eller resterna av dem och berättade vem som bott där och vilka som saknades eller begravts i massorna och av sina egna familjer grävts fram. Till sist nådde vi den högsta toppen som det med viss möda gick att ta sig till. De sista metrarna gick vi på en stig på raskanten som kanske var 40 cm bred, nedanför var en ravin på sex meter, det var vägen hem till vår guides kompis. Uppe på alla rasmassor låg ett hus, ett hus som för det exteriört var skapligt oskatt, bredvid på samma tomt låg ännu ett hus, ett hus helt inbäddat i sten och bråte. På ena sidan kunde man se ingången till huset och delar av ett fönster, inuti var det så fullt med stenar att det inte ens under en mansålder skulle kunna gå att tömma det. Miljoner små runda stenar och lika mycket rötter och annat som kommit ned från bergens bördiga sluttningar. Allra längst upp på berget fanns ett litet trähus, kanske på 20 m2, jag tittade upp på det och Marcus skrattade och sa, -” Ja, just ja, det där huset klarade sig ju med. Hans tak blåste av, men själv var han helt oskadd, en riktig rastaman, du vet, de dör inte”

På balkongen i det minst skadade huset satt en kille i kanske 20-årsåldern. Han bodde där med mamma, pappa, flickvän, sin syster och systerdotter i Ediths ålder. Vi stod helt tysta och bara skakade på huvudet. Han kom klättrande över stenblocken och ville ha ett par cigaretter och i gengäld berättade han sin historia. En av alla dessa likartade. Historien om att förlora allt, spotta i nävarna och gå vidare. Om kärleken till sitt land tacksamheten för att ha överlevt. Jag frågade om jag fick ta lite bilder, kände att jag absolut inte ville frossa i deras elände eller bli sensations turist, men han bara skrattade och önskade mig välkommen att ta så mycket bilder jag ville. Jag ville så gärna berätta deras historia och framför allt vad som är situationen nu.

Foto: Jonna Dallner.

Direkt efter kom hjälp från Martinique, USA och många andra håll. Dels som ren arbetskraft att schakta bort allt som dragits omkull, mat, förnödenheter, gräva fram deras familjer, soldater som hade till uppgift att hålla lag och ordning. Man blir nog exakt så kriminell som man behöver och plundringar är nog ofrånkomlig. Den första tiden fanns ingen el, inget vatten, taket på öns största sjukhus hade försvunnit, inte förrän nu mognar den första bananstocken.

Nu har all hjälp åkt hem och inga turister kommer. Det ser bättre ut längre norr ut på ön. En del finns kvar av inspelningsplatserna från Pirates filmerna som lockar turister, vattenfall och regnskog, men till de här platserna kommer ingen. Vi blev kvar här i två dagar och har betalat vår beskyddar och boj peng. De andra som kommer går så fort de kan på morgonen och sätter troligtvis inte in fot i land. Jag har som vanligt ingen lösning på de stora bekymren i världen men om mina turistpengar kan hjälpa en familj att få ett tak på sitt hus, eller så småningom köpa ett elverk då ska jag vara nöjd med hela min resa här. Marcus är allfixare och guide. Han var en av de allra första att försöka få ordning på hamnen och tillsammans med en för alla okänd svensk seglare byggde han upp den enda bryggan som finns här. Man kan nog be honom om hjälp med allt tror jag.

Jag råkade bara hamna här, de som bor här, ja de bor här och det här är deras verklighet. Om några timmar knyter vi loss och går vidare norr ut. De som bor framför oss nere på stranden de fortsätter att leta plåt och träbitar som går åt för att lappa ihop sina hem och föröka leva ett så vanliga liv som det går. Själv kommer jag aldrig glömma varken Marcus eller byn och jag kan bara önska att fler av oss seglare stannar upp här ett par dagar. Gå iland och prata med människorna, låt dem visa sin himla charmiga stad med så många olika miljöer, handla här och därmed vara med och bidra till att de kan resa sig upp igen.

Jag lämnar den här utkanten och Marcus ankarvik i utkanten av Roseau, jag är nog inte en annan än vad jag var häromdagen när jag kom hit, men jag har sett den första naturkatastrofen i hela mitt liv och förstått lite grann av omfattningen av det jag såg på TV. Jag har mött människor som med all sannolikhet mist någon de tyckte om. Ödmjukheten och tacksamheten inför att just jag fick alla de möjligheter jag fick, enbart genom att födas där jag gjorde är större än någonsin och jag tar mycket med i minnet men bland det starkaste var synen av en sådan omedelbar medkänsla Marcus visade när Nalle berättade om båten som brann upp. Hur får människor så stora hjärtan?

Eder utsände i Roseau, knappt 6 månader efter orkanen.