img_6945

Adjöss till Atlanten.

Att beskriva Atlantöverfarten skulle kunna lämna ett blankt A4 efter sig och det är ju inte så roligt att titta på. Ja det är bland det tråkigaste jag gjort. Jag brukar tycka att bland det tråkigaste som finns är att flyga, inte för att jag på något vis är flygrädd utan för att jag helt enkelt tycker det är makalöst tråkigt. Tack och lov är jag försedd med en förmåga att somna så fort jag i princip ser en flygplats och sedan brukar jag sova gott med små undantag för start och landning samt mat. Starten tycker jag är skit kul, det passar nog mitt kynne väldigt bra, fullt ös och upp, likaså att landa gillar jag, när planet dånar i flera 100 k/m i timmen och piloten drar spakarna och meckar ner planet på marken i en perfekt harmoni mellan luft och land, det gillar jag, allt där i mellan kan för min del fullkomligt bara vara utan, därtill får man ju inte röka på flyget längre vilket gör det ännu värre så även på allt fler flygplatser råder detta förbannade rökförbud, därmed ogillar jag numera även de flesta flygplatser. Så ja, en fördel med att åka egen båt är att jag rökt och ätit när jag velat.

Överfarten tog ganska precis 16 dygn. Det som hände det hände de första två dygnen och sedan hände ingenting. Dagen då vi lämnade Mindelo, en stad jag förövrigt frivilligt aldrig mer kommer att sätta min fot i, trasslade Genuan och ville inte alls. Nalle slet och lirkade med inhalet i mörkret men den satt som i hälleberget och ja, det som inte löser sig med lite lagom med våld det tycks han ju tro att lite mer våld sätter fart på. Så med lite rejält med kraft lyckades han slita sönder svirveln i hornet och ett tu tre låg seglet i havet och guppade. Nu är det ju lite handlingskraft i honom så ett par minuter senare låg seglat både bärgat och surrat på däck. Det var händelse nummer ett. Natten efter vid 01 kom Nalle ner och väckte mig. Efter brunna båtar är vi oerhört försiktiga ombord med att skrämmas eller hojta i onödan. Nu kom han ned smygande och bedyrade att vi hade det bara bra men att någon annan hade bekymmer. Tjugo minuter innan hade någon ropat upp ett PAN-PAN meddelande på radion. En liten segelbåt utan bränsle eller ström ombord behövde hjälp. Vi tyckte ett tag att vi hade ett eko på radarn som skulle kunna vara dem men snart nog var det borta. Ett bekymmer bland många andra var att de talade bara franska, portugisiska eller spanska. Det var där jag kom in i bilden. Jag kan lite franska, men från att kunna beställa lite mat på krogen, fråga vad klockan är och att min kusin har ett tält är sträckan lång till att tala med en halv hysterisk fransman och få ur honom en position som jag uppfattar rätt. Hade jag kunnat förklara för honom att han fick ta siffra för siffra så hade vi nog rätt ut det men innan dess var han försvunnen. Vi ropade flera gånger men inget svar. Senare gjorde vi allmänna rop till- all ships, men inget svar. Efter någon halvtimme såg vi vad vi tror var sök ljus och precis som när vi hittade den övergivna båten uppe i Atlanten mellan Portugal och Kanarieöarna, vi gjorde vad vi kunde hitta på att göra. Den gången hörde vi av oss till alla berörda myndigheter samt gick upp vid sidan av skrovet och kunde bara konstatera att det låg en överlevnadsdräkt i sittbrunnen samt patroner till nödraketer och att någon valt/tvingats lämna sin lilla segelbåt ”Sunflower”. Vi vet varken hur det gick för den eller de som ropade upp oss mitt i natten, men de har funnits i våra tankar hela vägen hit, man är himla liten på det stora blå.

Samtidigt ska jag ärligt berätta precis vad jag tänkte när jag hörde anropet – pirates! Fem man i en snabbgående ribb med automatvapen, vad gör man då? Vi är helt obeväpnade och Nalle må ju vara hur stor han vill men i det läget finns inget att be för. Nu var vi redan 400 nm utanför kusten så det verkade kanske inte troligt men hade vi hittat dem hade det inte varit ett alternativ att vare sig gå tillbaka eller bogsera, de hade fått lämna sin båt ute på Atlanten och jag hade krävt visitering av var och en innan någon satte sin fot på den här båten. Nu hittade vi dem aldrig så bekymret uppstod ju inte. Dagen efter i brist på Genua uppstod händelse nummer 3. I brist på bröd får man ju som bekant äta limpa så denna trio varav den ena aldrig har seglat med vare sig spinn eller genacker, en har sett andra göra det och den tredje gjort det när hon var typ 11 år, barnen räknas inte in i detta. Nu hissades så detta monster till segel. Vi lyckades med märkningar på seglat för det förstå vad som borde vara upp och ner och därefter improviserade vi. Nu är det ju lite drag där ute. Man har typ all vind rakt akterifrån så länge allt är som det bör men i ett slag så vänder vinden och man har 35 knop och ösregn över sig och blåst från alla håll och kanter och då vill det till att man har ordning på snören och segel och en genacker är en segelmassa som jag inte egentligen har en aning om hur stor den är men mycket tyg är det. Nalle gjorde väl tio misslyckade försök att få upp det men gång 11 verkade det hamna där det skulle och strax efter sa de rich och seglet sprack snyggt och prydligt. Men då min man i vissa lägen är shoppingsgalen har vi givetvis symaskin för segel ombord. Så medans Peter producerade himmelskt goda tonfiskburgare, sötpotatis pommes och dressing en trappa ner turades Nalle och jag om att sy segel. Han har kanske övat lite men jag har aldrig gjort något sådant, jag har genom livet haft en mamma som kan sy allt så jag har liksom inte riktigt haft någon anledning att direkt lära mig, men som jag sa i mitt tal när vi gifte oss. – Anledningen till att gifta mig är att själv bli dubbelt så bra. Så det är väl bara att hålla fast vi det och prova sig fram. Tidigare ägare till maskinen hade reserverat sig för eventuella fel på den och var själva lite tveksamma till dess framtida öden, men vi kan härmed lova att den fungerade toppen och att så fint sydde både hit och dit, förvisso har vi inte försökt hissa den fler gånger, men lagat är seglet för det. Ja de var väl de stora händelserna. Nalle lagade så småningom genuan så den höll för att segla vidare med. Väl på Barbados satte vi Mårten på att fara upp i masten och på två minuter var den sönderslitna svirveln borta. Annars så åt vi mest, glodde på hav och himmel. Edith gick i skolan och dagarna flöt fram, den ena efter den andra. Vad det gällde mat var ambitionsnivån ganska hög. För det mesta hamnade maten där den skulle andra dagar vräkte sjön hit och dit och så gott vi kunde jagade vi kaffekoppar och vår mat. Nalle var nog sammantaget den som råkade mest illa ut, samtidigt var han nog den som hade högst nivå på sin matlagning. En av de sista dagarna gjorde han sig till och kokade pasta, stekte bacon och skulle blancha av lite sparris med. Att laga mat i grov sjö iförd shorts och barfota är bara det i sig förenat med livsfara. När sjön häver hit och dit och stekfett far ut ur pannan samtidigt som båten vräker fram igen och tippar ur pastavattnet ur kastrullen. Tålamodet var väl på upphällningen redan när den första kastrullen sparris rann över hans fötter när sedan även nummer två for ut då var han färdig i byssan för den dagen. Ilsken som en bålgeting hotade han maten till livet, kastade stekspaden all världens väg och sedan drog han sig tillbaka. Jag förklarade för honom att det inte hjälpte det minsta, vilket väl kanske inte är det klokaste man kan säga till någon som är rasande. Då dyker familjens 7-åriga diplomat upp och förklarar att pappa minsann inte är arg utan väldigt ledsen för att all hans fina mat gått åt pipsvängen. Pyttsan, sa jag och städade byssan, serverade en någon form av förning, ej i klass med den som var tänkt men i alla fall blev det mat även den dagen.

Andra dagar har vi ätit rent furstligt ombord. En av höjdarna var när Peter försvann ner och efter en halvtimme började det dofta raggmunk ifrån köket. Tänk den lycka att befinna sig mitt ute på Atlanten och äta raggmunk med stekt bacon. Gustav åt så han höll på att dö, efter fem stycken var han i ett himmelskt tillstånd av mättnad och efter ytterligare några befann sig hans pappa i samma himmelrike.

På den 16:e dagen straxt efter 12 såg vi så Barbados. En känsla av overklighet. Både att vara framme och att det liksom inte var mer. Det var lite grann walk in the park att segla över. Jag hade mentalt peppat mig för oväder och gud vet vad, så var det liksom ingenting. Nalle var förstås väldigt trött, han hade varit vaken mer eller mindre de sista dygnen med bara några få sovtimmar på slutet. Vinden var helt opålitlig och for från 11 knop till 35 på bara några minuter, ost till norr, syd till väst och inget gick att förutsäga. Det goda var att vi gjorde bra fart och det gladde oss alla. Alla ville komma fram och helst typ nu. Efter en vecka ungefär mitt i natten låg Nalle och sov uppe i sittbrunn och bäst som han låg där och drömde om rompunch och vita stränder så får vi en gipp. I samma ögonblick som allt tog en ny riktning var Nalle på däck. Smällen var helt galen och två sekunder var jag klädd och uppe, jag trodde hela masten hade rasat, men som väl var hände ingenting annat än att ett vinchhandtag som var i vägen blev böjt och numer ser ut som en ledsen banan. Den fungerar fortfarande men den ser jäkligt krokig ut. Efter detta sov Nalle med ena ögat öppet tills vi knöt fast i Bridgetown. Vi började vår karibiska resa i Port s:t Charles och klarerade in. Nalle tog med sig alla pass och gick iland. Efter en kvart kom en av officerarna ner till båten och sa att min man hade så oändligt mycket papper att fylla i så om jag kanske kunde vara snäll och fylla i våra egna uppgifter. Jag gjorde som jag var tillsagd och att jag inte reagerade då över datum när pass var utfärdade och utgångna förvåna men jag mycket men det gjorde det inte i alla fall. Nalle kom tillbaka efter en kvart startade upp och sa till Peter att lägga loss och snart var det springet kvar. Då kom officern springadel längs kajen och meddelade att mitt pass var utgånget sedan ett år tillbaka. Aldrig sa jag. Jag visste ju att jag hade fixat nytt pass i somras innan vi åkte på bröllop i Ungern, dessutom verkade det ju inte rimligt att jag skulle kunna ha rest genom hela Europa och vidare via Kap Verde där mitt pass dessutom var stämplat på immigrationskontoret. Alltså borde det finnas två pass ombord. Nu var ju redan passet stämplat och jag önskades välkommen in i landet, dock fanns det ett litet bekymmer, jag fick inte lämna landet. Nu vet jag med att det finns säkert 200 länder där det är värre att bli sittandes i än Barbados och tillslut hittades passet i farfars skrivare i Stockholm. Nalle kopierade alla innan vi åkte och mitt blev kvar. På torsdagen skickades det med DHL från Stockholm och i onsdags när vi spårade det visade det sig att passet hade befunnit sig på Barbados två gånger. Först åkte det från Stockholm till Leipzig och vidare till Amsterdam, sedan en tur till staterna och Panamacity och sedan Barbados. Passets lust att resa tycks inte ha haft några gränser för bäst som jag satt där, tjurig som en 3-åring och trodde att jag skulle bli kvar för evigt, så drog passet till Panama IGEN!!!!

Tillslut tog det reson och återvände och tack och lov har vi ett konsulat, förvisso pyttelitet inhyst i en resebyrå, men i alla fall ligger det i ett litet rosa hus i Christ Church. När Nalle återvände torsdag morgon var en av mina lyckligaste stunder. Snabbt packades båten ihop och vi gick upp till Port s:t Charles och klarerade ut. Samma kvinna var åter igen i tjänst och när Nalle berättade historien om passet som glömdes i Stockholm sa hon milt att hon tänkte inte skälla på honom för det trodde hon att andra hade gjort så det räckte och det stämde nog rätt väl.

Nu har mörkret lagt sig över S:t Lucia och jag tänker runda av här. Snart återkommer jag med en massa samlade karibiska historier och till dess önskar jag er all framgång i snösvängen. Själv ska jag borsta av sanden från mina fötter och gå ner och äta mat.

På åter hörande, eder utsände i den Karibiska övärlden.

Adjöss till Atlanten.