Ibland är det ju så man funderar på om var och en har sin egen förbannelse, en personlig Akilleshäl som liksom hänger efter dig som ett tuggummi under dina skosulor. I vårt fall måste det vara elektricitet.Vi lämnade Sparven här på Power Boat marina i April och då fungerade allt, väl ombord igen så har liksom saker gått sönder av sig självt. Förbryllande minst sagt. Det börjar med att vi inte får in någon landström i båten. Då låg vi på torra land på den allt för sorgliga grusplanen och klättrade modiga tre meter upp och ned varje gång toaletter måste uppsökas eller andra kontakter med yttervärlden. Vi mätte strömmen. eller jag ska nog inte blanda in mig själv alls i det där. Nalle mätte ström, så ska det heta. Jo då vi hade 220 fram till oss men där tog det slut, vi hade ingen ström in i båten. En omvandlare gör om elen till 24 volt, tror jag och varken den eller det relä som skulle göra det fungerade. Den lille elektrikern ombord, han som skrev eltentan 5 gånger och därmed borde kunna,höjde handen och liksom vred omkring på kepsen, det är alltid ett dåligt omen när han gör det. Det är som om han försöker vri runt lite i huvudet men där inne stod det tyvärr still. Ett rent fysiskt trasigt relä hittades, skruvarna var uppskruvade och plastbiten var sönder, den var inte det när vi lämnade båten men nu var den de facto paj. Vi beställde en ny i torsdags och väntade. På eftermiddagen gick Nalle upp till kontoret och undrade vart mojängen höll hus varpå damen i receptionen varifrån hela varvet styrs, tittade sårat på gnällspiken på andra sidan desken och förklarade att mannen med prylen var en mycket pålitlig man som arbetade hårt. För övrigt hade vi ju beställt den samma dag. Då bokade vi sjösättning i stället, för att ligga kvar där uppe började kännas ohållbart, det kom vi fram till efter ett dygn. När jag tänker på Tamara som låg här i ösregn i veckor fylls jag av den djupaste beundrar, mitt tålamod var slut samma natt som vi kom. Förmiddagen efter, dvs fredag vid 11 åkte vi i sjön vilket gick helt bekymmersfritt, märk väl att jag noggrant även påtalar det som fungerar. huvudmaskin startade på första försöket och vi hade drift både framåt och bakåt och utan några incidenter gick vi och la oss på anvisad plats. Nu var det ju bara att starta upp hjälpkärran och därmed vore strömproblemet löst, den laddar ju ström ifrån sig själv och inte ifrån land där de initiala bekymren fanns. Elsystemet ombord är påskostad, exklusivt och jäkligt komplicerat vilket gör att man helt säkert inte ska stoppa så mycket fingrar i det själv. Efter 20 försök hoppade hjälpkärran igång och om man får den att fungerar klarar vi oss utmärkt. Landström ligger man ju aldrig ändå på här borta. Det här är tredje gången sedan vi kom över Atlanten vi ligger till kaj, därför är möjligheten att skapa egen ström nödvändigt då allt ombord kräver ström. Dieselspis, vattenpumpar,toaletter och belysning. Maskin brummade och gick men någon ström som gav laddning på batterier det ville den minsann inte släppa ifrån sig. Nytt fösök, huvudmaskin och då laddade hon minsann.

Nu kunde vi laga mat, få varmvatten och allt det goda som ström för med sig. Lördag skulle elkillen dyka upp, detta lovade varvet, läs, LOVADE. Nu ska man komma ihåg vart vi är. Alla rycker på axlarna och säger; It Will come, OM ALLT! Som svensk, med vårt stressade och högeffektiva sätt att leva blir man ibland tokig här. I dag på förmiddagen dök han så upp, mannen med de magiska elektriska gåvorna. Relät var precis inte så nödvändigt, bra att ha men inte så viktigt som vi trodde. Andra bekymmer fanns som var mer allvarliga. Han mätte omkring och kliade sig i huvudet då det helt plötsligt började ryka ur eländet, det gjorde det inte innan han satte sina fingrar i det. Kanske fick något som var trasigt kontakt, kanske gick något sönder. Efter en kvart går han och vi fattar inte riktigt om han ska komma tillbaka eller om han helt enkelt tackade för sig. Nu kom han som väl var efter en stund med som han sa, goda och dåliga nyheter.

• – Ta de dåliga först tack, sa jag, överlever man så kommer det ju något som lindrar och tröstar efter. Han beklaga vår belägenhet men de kunde kanske låna ut en laddmojäng då vår måste avlägsnas och åka till södra Trinidad och i bästa fall bli lagad allt detta till det facila priset av 8000 TT, tack och lov har de egna dollar här som inte har något att göra med dem längre norrut, men det är fortfarande så mycket pengar att jag blir tokig. Jag frågade elektriske mannen när det goda nyheten skulle komma och tittade han på mig som om jag var dum i hela huvudet. Lånet av prylen var nog det goda, kanske verkade jag otacksam och det var jag nog med för den delen.

I övrigt har vår dinge tackat för sig, sagt upp sig och lagt sig själv på sophögen bakom båten. Sopsortering är tyvärr inte uppfunnet här och batterier blandas med hushållssopor och färgburkar. Jollen hade redan på slutet av förra resan visat tecken på att den var döende. Den läkte som ett såll och alla såg nybadade ut när man nådde land. Ständigt östes den på vatten vilken hjälpte den närmaste kvarten men snart var den som en barnpool igen. En åra försvann redan uppe på Martinique, men med motor och en åra klarar man sig rätt bra. Nu när vi kom ombord saknas den andra åran också plus durklappar vilken gör den i det närmaste omöjlig och på vippen till farlig att använda. I morgon sägs mannen som säljer begagnade jollar dyka upp. Efter elhistorien badar vi väl ånyo inte i pengar, 10 tusen hit eller dit, det gör skillnad. Nu har vi tagit kontakt med sårat försäkringsbolag, Alandia och hoppas på att få hjälp den vägen och så mycket som jag lovordat dem kan man ju bara hoppas att det löser sig den här gången också.

Nu har jag gnällt färdigt, tror jag. Det är en massa som är helt strålande också. Tiden tillsammans är underbar. Vi är fortfarande kvällstrött och morgonpigga. Kvällarna spenderar vi med Mårten på Soffi, äter mat och dricker gott, klockan nio är det tyst och släckt, då ligger vi i våra bingar och han har släpat sig de 50 metrarna bort till sin båt. Varje morgon vaknar mig då det fortfarande är lite svalare och planerar för en arbetsdag fylld med uppgifter, vid 10 är det så varmt att man inte längre får så mycket som något ute gjort utan får pula omkring nere i båten i ett lugnt och makligt tempo. Med barnen går det bra, lite tråkigt tycker de att det är, ingenstans finns här att bada eller roa sig. Det är verkligen ett varv. Gustav har inga problem att roa sig med filmer eller lån av min telefon, Edith sköter sin skola men därefter vill hon härifrån. Nu trodde vi att vi att vi skulle gå i morgon med det ser inte troligt ut. Vi blir kvar här i väntan på ström och därefter ska det klareras ut och där i mellan ska vi nog bestämma oss för vart vi ska. Det blåser inte riktigt vindar mot Tobago, det gör det för övrigt aldrig, men det blåser sämre än vanligt. Så här sitter jag i väntans tider med glasssugna barn som längtar mer än vanligt efter sin pappa. Det är nog egentligen inte själva pappan som sådan utan att han ska dyka upp och vi kan gå härifrån, någon måste vara ombord i fall Herr El behagar dyka upp. Senast jag såg Nalle gick han i väg med någon verktygslåda och påstod att han hissat upp Mårten i masten och skyndsamt behövde gå tillbaka. Antingen fick han väl inte ner honom för nu är det ett par timmar sedan eller så kom de på annat. En annan gång påstod han och maskinchefen ombord på en båt som vi båda jobbade på att de behövde gå iland och leta efter en mycket speciell bult. De hittade varken bult eller knappt vägen hem däremot hittade Herr Dallner en jäkligt ilsken blivande hustru när väl benen bar hemåt. Nu tror jag det blev en dyrköpt läxa och jag inbillar mig för det att det inte händer igen utan det är nog mer sannolikt att Mårten dinglar omkring uppe i luften och Nalle inte får ner honom. Nåt ska man väl ha att göra när inget annat går som tänker sig

Eder utsände på Trinidad.

Jag har vid fyra tillfällen under denna tid befunnit mig på utsidan av lagens rå märken.

Den första som illegal, passlös turist på Barbados. Detta var dock inte mitt eget fel utan jag själv skyller allt på den man som la mitt pass i sin faders kopierings maskin, scannade och åkte till Portugal endast med mitt gamla pass i vår packning.

Om detta finns att läsa i en äldre blogg och Nalle har fått skäll så det räcker och saken får betraktas som förlåten.

För så småningom efter en egen jorden runt resa återfick mitt pass sin längtan till mig och landade som planerat på svenska konsulatet på Barbados.

Kriminalitet nummer två var vid ett tillfälle då talesättet, – tillfället gör tjuven, bevisades.

Maken och jag befann oss på tu man hand en afton i S:t Pierre och följde stranden söderut. I slutet av stranden hittade vi en liten restaurang med en ung man som det skulle visa sig var både krögare, servitör och kock.

Man ska nog vara glad för att man i det närmaste befinner sig som enda gäster i denna underbemanning.

Han välkomnade oss stort och utan att vi egentligen bestämt oss hade vi satts ned vid ett bord.

Han beklagade bristen på lobster men hade en rad andra delikatesser. Fågel, fisk eller mitt emellan? Han kunde ordna allt.

Det fanns ett annat sällskap i lokalen som tack och lov talade lite engelska och googlade fram en bild på det vi erbjöds. När han först försökte förklara vad det var lät det som fiskbullar och det äter jag inte ens hemma, men när vi nu såg bilderna så såg det ut som några slags friterade fisk knyten.

Nalle fick en öl och i brist på rödvin fick jag rosé som för det var drickbart.

Bullarna var verkligen super goda och väldigt välkryddade och vi sa väl att vi skulle äta upp och dra vidare. Men när han dukat ut så kom genast varmrätten in.

Stekt NÄBBGÄDDA!!!!!! Som oerhört torr strömming. Jag försökte äta med kniv och gaffel till skillnad från Nalle som omedelbart gav upp och åt med fingrarna. Krögarn sa till slut åt mig att sluta fåna mig och äta som min man. Det hela slutade med att jag åt upp alla mina sides som var oerhört varierande även att de kanske inte direkt hade något med varandra att göra och att Nalle åt upp samtliga förbannade gäddor i ren snålhet. I halvtid kom den glade kyparen ut med en skitig plastdunk på 25 liter. Ur den bjöds vi alla på rumpunch och stämningen var god och glad. Men, det finns alltid en orm i alla paradis. Ut mot lobbyn kunde vi helt plötsligt se tre poliser samt tre vansinniga kvinnor som i furisk ilska skrek ut sina synpunkter på vår krögare samt att vår nye vän nu var barbröstad då de arga damerna slitit kläderna av honom.

Damerna vrålade i mun på varandra, krögarn försökte freda sig och polisen gjorde sitt bästa för att uppräthålla någon form av ordning eller för den delen se till att de inte klöste ögonen ur honom. Jag fick uppfattningen om att det i ungefär lika delar handlade om brustna hjärtan och pengar. En inte helt unik kombination. Mitt i tumulten var det dags för oss att gå och med denna galna massa av mänskliga ilskna atomer stod vi och hemskt gärna ville betala.

Det fick bli ett tillfälligt eld upphör då man faktiskt också behöver sköta sina affärer. Polisen stod i allvarligt samtal med de mycket upprörda damerna som fullkomligt spottade ur sig anklagelser och var så där arga som jag faktiskt bara tror att förrådda franska damer kan vara. Det var då tillfället uppstod.

På en bänk just bakom polisen stod två Hacke Hackspett med en hängmatta mellan sig, kanske 50-tal, möjligtvis 60. De vill jag ha tänkte jag. Kanske var det rumpunchen eller den allmänna galenskapen som gav mig modet eller bristen på omdöme, trots allt stod polisen 70 cm ifrån mig. Tyvärr eller kanske som väl var satt dyrgriparna fastmonterade i träskivan på bänken och jag kunde inte få loss dem, då fick jag syn på hästen! Å inte för att jag på något vis behövde en svanslös plasthäst så var det som om min hand levde sitt eget liv och den fula hästen var snart i min BH.

Vad jag skulle ha den till vet jag fortfarande inte och strax var notan betalad och den genomsvettige ägaren ursäktade sig tusen gånger kysste oss på kinderna och i nästa ögonblick var slagsmålet i full gång igen.

Detta var den kriminella handlingen nummer två.

Vi kom till Union Island, ankrade och undersökte läget för bunker både av vatten samt diesel vilket visade sig var hutlöst dyrt. Läget började bli aningen desperat ty fartyget innehöll snart vare sig det ena eller andra. Watermakern är ett stängt kapitel ombord, vi pratar inte ens om eländet längre för det blir så dålig stämning ombord då och diesel har vi ännu inte lyckats uppfinna någon mojäng som gör. Men att efter att ha stått på bryggan vid vad vi kunde se den enda plats som sålde och ingen vare sig ser åt oss än mindre svarar på tilltal gav vi upp. Längre ned stod en sur gubbe som angav ett gallon pris och efter lite räknade kom vi fram till knappt 20 kronor litern. Vi bad vår herre om goda vindar och tänkte att det kanske går att driva ned till Carriacou på luft och kärlek. Union hade kanske varit roligt om man engagerat sig mer. Det ligger en liten bar ute på revet och på en annan gigantisk hög med stora snäckor sägs någon bo. De där jättesnäckorna som ibland pryder svenska trädgårdsgångar tas upp här ur havet, man tar ut innanmätet och äter upp det. När Nalle beställde det beskrevs det ungefär som musslor och det älskar vi ju. Hur detta smakade talar vi inte heller om för Nalle får något så plågat och ljusgrönt över ansiktet och det kan jag lova, han är inte kräsen. Överallt i hamnen ligger det berg och drivor med dessa snäckor och utanför finns det som sagt var en hel ö byggt av dem. Ankringen är enligt min mening inte särskilt rolig, man ligger som utmed en stor väg. På landsidan löper den jäms med den lilla flygplatsen.

Det var för övrigt från den som den stackars killen från Schweiz fick flyga upp till Kingstown och röntga sitt onda ben. Ett par dagar innan hade kom vi iland med dingen uppe på Mayreau och får syn på en stor man som ligger i vattenbrynet omgiven av några kamrater. Vi gick bort och frågade om vi kunde hjälpa till varpå de berättade att killen stupat i vattnet och landat illa rakt ned på knät. Vi kunde nog konstatera direkt att benet var av men själva tyckte de att det var nog med lite Ipren och vila. Vänta ni, tänkte jag. Efter en halvtimme kom de bort till oss och sa att benet var dubbelt så stort och att han hade vansinnigt ont. Efter mina samtal med Robert dagen innan visste jag att ingen sjukstuga finns på ön och endast en vårdcentral på Union Island. Jag sa till dem att det klokaste vore att få ombord honom och gå tillbaka till Kingstown för han behöver röntgas. Intresset för det var obefintligt. De var ett kompisgäng som hyrt katamaranen i tio dygn och utgått ifrån Kingstown och var nu på väg söderut. Följden blev att han fick seglas ned till Union Island vidare med flyg upp till S:t Vincent där man bara kunde konstatera att benet var av, gipsade och sedan fick han flyga hem till Schweiz igen och därefter var hans tre dygn som seglare i Väst Indien över. Tack och lov var han välförsäkrad, just i stunden en klen tröst kanske, men i efterhand när sjukhusräkningarna börjar komma underlättar det nog en hel del.

Vi åt och sov och på morgonen väntade bara utklarering från S:t Vincent och Grenadinerna.

Då visar det sig att den där söndagsmorgonen för någon vecka sedan när vi klarerade in hemma hos tullaren för hur mycket pengar som helst var helt uppåt väggarna fel. Inte med ett ord meddelade han att vi var tvungna att ta kontakt med migrationsmyndigheten också. Följden blev att vi befann oss helt illegalt i ett land, igen. En massa ringande hit och dit och papper som fick fyllas i efterhand. Nalle och Peter fick departure stämplar i sina pass, sedan gav han upp, för det fanns ju inga ankomna. Ett tag var stämningen minst sagt obehaglig och Nalle krökte på nacken så gott han kunde och tillslut hade vi alla de dokument som behövdes och illa kvickt lämnade vi ön utan att se oss om.

Kriminell handling nummer tre var därmed ett faktum.

Det är ju inga avstånd mellan öarna här och efter 16 dygn på Atlanten är ju ingenting längre långt och vart efter tiden här går och man hoppar mellan öarna blir man lite bortskämd. Nästa skutt ned till Carriacou var ännu en sådan där dagsutflykt. Vi gick in i Tyrrel Bay och ankrade, tog dingen in som för övrigt numera heter Fjollen. När vi började den här resan kunde Gustav av någon anledning inte säga Jollen. Hur han än försökte blev det Fjolle och så fick den heta. Numer säger han jolle alldeles utmärkt och det är ju bra för honom men mindre roligt för oss andra. Klareringen ligger direkt ovanför varvet och då vi skulle gå i ottan dagen efter så klarerade vi även ut direkt. Med dessa papper i handen går man sedan ned till varvet, visar att man ska lämna landet, ön tillhör Grenada, på så vis handlar man skattefritt. Vi fyllde båten med vatten och diesel så vi säkert tog oss till Tobago. Det finns inte direkt någon anledning att bunkra några mängder då bränsle är väldigt billigt på Tobago och framför allt på grannön Trinidad. Vad jag vet så är väl dessa öar de enda i Karibien med egna naturtillgångar i form av olja och gas. Nu är ju inte längre oljemarknaden vad den har varit så riktigt lika billigt som det var när vi var här för fyra år sedan är det inte men fortfarande är det betydligt bättre pris än på de andra öarna norröver.

Vi räknad med 18 timmar ned hit och då tidvattnet och strömmar är högre och värre här behövde vi komma i väg lunch tid för att inte ha hela sjön mot oss. Under ett halvt dygn hinner man ju både ha ström med sig och tyvärr även mot sig. Ett par knop mer eller mindre gör skillnad och efter att ha läst spaltkilometrar om svåra och besvärliga samt om väldigt dyra inklareringar var planen att komma in under expeditionstid. Ett tag susade det på som tusan och vi hade ett ETA i gryning på morgonen men vi njöt så länge det varade och sa att vi får dra av lite på slutet. Det skulle snart visa sig vare ett av våra mindre bekymmer.

Strax efter midnatt gick jag upp och satte mig i sittbrunnen och rökte. Ute var det svart som i en kolsäck endast stjärnorna och månen speglade sig i havet när det plötsligt far upp en Fregattfågel precis i aktern. Fåglarna är jättestora och ligger normalt i flockar och väntar på fisk. När väl bytet är lokaliserat vänder de ned rakt mot vattnet och sekunder senare stiger de som jaktplan rakt upp i luften. Jag vet inte om de även ägnar sig åt nattfiske men den här kom från absolut ingenstans med näbben riktad rakt upp mot himlen.

Jag frös till is inombords och han tänka att nu jävlar händer det något och i nästa ögonblick stannade motorn.

Peter körde och Nalle sov men den sömnen var över på en tusendels sekund, i ett nafs stod han klarvaken och försökte starta igen. Det hände ingenting. Vinden var så där och framför allt riktningen hade mycket att önska. Vi drev inte direkt mot Charlotteville och startförsöken var tämligen fruktlösa.

Motorn var glödhet så felsökningen var inte den enklaste, men snart nog hade Nalle fått ut bränsle och kunde bara konstatera att den såg ut som lervälling. Om det var så att vi fått ombord dålig diesel när vi bunkrade eller om det helt enkelt var utfällningar från tanken det vet vi inte förrän vi kommer fram till Trinidad och kan öppna tankarna och börja göra dem rena, är det från den senaste bunkern känns det rätt surt. Man ber ju inte om precis om ett par provrör innan man häller det i tanken och för den delen, nu var det ju redan som det var. ETA’t blev bara senare och senare och under någon timma hade vi inget alls vilket innebär att man har mer än ett dygn kvar innan man är framme.

Anledningen till denna stress över ankomsttid är att så vitt vi har läst är det alltid mer eller mindre bekymmer att klarera in på Tobago. I andra länder hissar man gul flagg, dvs att man är ej inklarerad och att ens besättning ej bär på några sjukdomar samt den flagg som landet man tänker bevista har. Kommer man sent på kvällen lugnar man sig till nästkommande dag eller om platsen man ankommit ej har tull respektive migrationskontor går man vidare dit det finns.

Så är det inte här. Det finns historier om seglare som gått in i Englishman bay, tagit en taxi ned till Scarborough och fått betala sura pengar i böter samt en hel del obehag. Man måste således gå raka vägen till antingen Charlottville eller Scarborough. I det första fallet finns egentligen bara tullen så för att fullfölja processen innan du har pappren klara måste det komma upp personal från emigration dit. Normalt finns de där under kontors tid några dagar i veckan, annars ringer tullen till dem och de sätter sig i bilen och kommer upp, varpå man får betala övertidsersättning för dem. Vidare får man inte befinna sig här utan att vara inklarerad, man droppar ankaret, får dingen i sjön och springer dit, den första fråga man får är hur dags man kom.

Om allt detta hade vi läst, en del var rena skräckhistorierna om tusentals kronor i böter för att man gjort fel på ett eller annat vis, andra hade tagits i förvar. Inget av detta kändes så uppmuntrande och vår ursprungsplan var att glida in vid nio, kasta i ankaret och sedan bums knalla upp och få ordning på pappren. Mer och mer började planen gå åt pipsvängen och framåt fyra tittade Nalle och jag på varandra och i tyst samförstånd bestämde vi oss för att händer det snart inget drastiskt så går vi direkt till Trinidad. Nu var nämligen inte klareringen det värsta nu hade vi en gastäckt precis framför oss. Hur vi än bar oss åt drev vi rakt mot det. Ett ilsket rödmarkerat fält med så mycket förbud om att passera att det inte var något att ens fundera på. Vi provade att slå för att vinna lite höjd men det gav inget direkt resultat.

Att gå mot Trinidad när vi var utklarerade från Grenada med nästa destination Tobago så är det inte bara att byta ö och åka någon annan stans. Det hade säkert gott om man kunnat hävda motor bekymmer, men bekymmer hade det blivit. Nalle luftade och luftade och provstartade, flera gånger puttrade det till och hon gick en liten stund men så fort man belastade så stannade hon. Därtill finns ju vårt gamla bekymmer med kylarvattnet. Innan man slår av så stänger man kylvattnet och gasar lite för att tömma, följden är att man måste skruva på vattnet när man startar annars kokar motorn. Man måste således bestämma sig när det verkar fungera att slå på vattnet men också ha så mycket maskinverkan att man kan tömma den när man slår av. Gasfältet kom närmare och närmare och Nalle la om spåret så tajt utanför det bara gick, men då fanns ingen, verkligen ingen marginal att spela på. Skulle vi få mer vind eller mer ström så vore vi helt rökta. Ny kurs och Trinidad kändes allt mer aktuellt. Helt plötsligt så ser vi en båt på radarn dock utan AIS, antingen för att den är avslagen eller för de ingen har. Med de krumbukter vi gjort under eftermiddagen, kvällen samt nu hela natten skulle Kustbevakningen inte vara en långsökt gissning. Jag tog upp alla papper på både båt och människor och så var det bara att vänta. Jag tyckte att de körde alldeles för långsamt för att va dem vi trodde och efter en kvart och ingenting hade hänt kunde vi bara konstatera att det inte var någon som tittade efter oss. Timmarna gick och Nalle bytte bränslefilter samt fortsatte i sina oförtrutna försök att starta motorn och efter timmar av orolig väntan så startade hon snällt och beskedligt och snart sjönk ETA igen och vid 10 var vi tillbaka på Tobago, efter fyra år.

Sist vi var här var i mitten på januari och vi hade fått resan av Nalle i julklapp. Själv hade jag tömt plånboken och köpt en ny kamera till honom och tyckte nog att jag toppat klapparna det året. Det var rätt surt när jag fick min present. En flaska brun utan sol!?! Hur fan kunde man köpa något så idiotiskt dumt. Nästa paket var bättre men sedan kom det sista. Ett måttband! Ni vet ett sådant som ligger inrullat i ett metall fodral och så drar man ut bandet när man sedan har mätt färdigt det som behövde veta längden av så rullar det in sig precis som sladden till dammsugaren. Där satt han med sin nya kamera med extra objektiv i knät, själv hade jag fått en flaska konstgjord solbränna som mest ger orangea handflator, en blus och ett måttband. Hur fan resonerar denna man när han köper julklappar, tänkte jag. Så drog jag ut lite av måttbandet, då såg att det var en extra pappersremsa påklistrad. Drog ut lite till, mer papper. Så började jag läsa och då såg jag vad det var. Det var en sönderklippt flygbiljett. Ivrigt slet jag ut 75 cm till och då såg jag hela biljetten. Jag skulle med flyg till Tobago med familjen, avresa den 21 januari. Mörker byttes mot sol och Nalle blev återigen, världens bästa Nalle.

Jag minns att vi tittade ut mot havet och sa,- Hit ska vi tillbaka, men nästa gång tar vi vår egen båt.

Veckorna här gick fort förra gången och snart var vi hemma i kylan igen. Nu stod vi på däck och återsåg en del av de platser vi var på förra gången och långsamt gled vi in på ankringsplatsen.

Snabbt som ögat var vi iland och promenerade samtliga upp till inklareringen, den ligger höger från hamnen och upp vänster uppför backen på baksidan av polisstationen och sjukstugan. Just denna dag var ingen före oss i kön och då detta är första landet vi besökt där alla fysiskt måste närvara var jag tacksam över att vi inte behövde sitta i kö. Tullen tog emot oss och pappersexercisen var inte värre här än någon annanstans. Frågorna var som överallt annars. Hur många master, vad är skrovet gjort av, antal motorer, glöm inte utombordare till dinge. Inget var värre än vanligt. På en kvart var det klart sedan fick vi sitta ned en stund och vänta på att damerna på emigration hade tid och efter en kort stund var vi välkomna in. Två stycken unga kvinnor tog emot oss på ett mycket vänligt och välkomnande sätt. Efter en timme var alla papper klara, Edith hade fått en penna för att hon var så snäll, hennes Nalle som har eget pass hade även han klarerat in och fått stämpel och Gustav hade hunnit med två omgångar av vansinnes utbrott över att inte få leka hela havet stormar samt stor brist på wifi. Som Peter och Nalle hade tolkat det hela fick vi nu inte lämna staden utan nytt tillstånd. Man behövde en reseplaneraring över vart och när man tänkte sig att röra sig på ön. Kom ihåg att detta är en ö av ungefär Gotlands storlek. När jag hörde det avfärdade jag det som nonsens, jag tycker det är illa nog att man måste klarera ut ifrån Tobago och in på Trinidad, det är trots allt samma land, men så är det. Vi blev kvar ett par nätter, träffade Eric, vår gamle vän och taxichaffis som körde omkring på oss sist vi var här. Vi hade oroat oss för att gå in här på långfredagen då detta officiellt är ett katolskt land, vi tänkte att allt skulle vara stängt och i sorg å Jesu vägnar. I land var det party till småtimmarna då det är en långhelg och vad Jesu lidande anbelangar verkar ingen vara särskilt bekymrad. Natten till påskafton sov alla dåligt. Edit och Gustav for upp och ner till framåt två på natten. Hur skulle det bli med påskharen? Fanns den verkligen här? Jag lovade gång på gång att den fanns även i dessa regioner och att hon givetvis visste vart dessa små änglar befann sig. Framåt 2 på natten var vingarna aningens solkiga och deras mor aningens upprörd. Då bytte Edith taktik. Haren som kom med ägg var inte längre en söt och fluffig kanin som kom med gotter till barnen. Nu var den ett rovdjur som nog hellre åt de små barnen än att ge dem godis och med ens var Gustav hysterisk och kunde inte alls sova. Jag vill minnas att vi hade det ungefär lika dant kring jul med dessa förbaskade glädjespridare, tomtar eller kaniner, barnen blir tokiga i vilket fall.

Påsk blev det och då snälla Lina hemifrån skickat godispengar till barnen visste glädjen inga gränser när de såg sina små berg med allehanda godis när de vaknade.

Själva drack vi kaffe planerade för vidare turer på ön som vi under förmiddagen delgav befälet på ön.

Man går helt enkelt hem till honom när det är stängt på kontoret. Jag berättade att vår plan var att gå ned till Bucco och att jag utgick ifrån att det inte var några bekymmer med det. Nja, sa han och undrade om vi hade sagt det när vi klarerade in, att vi hade sagt till att vi ville resa omkring. Jag utgick ifrån att det var självklart och på något vis lyckades jag övertyga även honom om att det bara var att gå. Sagt och gjort gick vi vidare och inte förrän i går när vi ändå passerade Charlotteville fick vi klart för oss vad vi gjort.

För att gå ned hit krävs att man klarerar ut från Charlotte går hit och tar en taxi ned till Scarborough och klarerar in på denna sida ö. Vem var det som sa att det inte var så krångligt? Jo, troligtvis jag. Nu har vi för det en vän på ön. Med hjölp av honom har vi nu löst det och i kväll kommer emigration hit till Bucco och klarerar ut oss.

Alltså befinner jag mig återigen i kriminalitet och får strax kalla mig själv för återfallsförbrytare.

Förhoppningsvis återgår jag till mitt vanliga jag annars låser de kanske in mig och bara jag får dagliga utevistelser samt hummer de har här går det ingen nöd på mig.

Tills vi hörs igen har vi förflyttat oss till Trinidad och ligger för första gången på riktigt länge vid kaj. Mina vidare högst illegala äventyr i Karibien.

Epilog.

I skrivande och postande stund sitter jag på Trinidad. Vi kom som planerat på fredag eftermiddagen och fick en kajplats. Omedelbart uppsöktes klareringskontoret.

Gissa vad de sa?

Vi hade inte riktigt rätt papper med oss från Tobago.

Eder utsände med glorian käckt på sned i den karibiska administrativa djungeln.

ÄVEN I DETTA PARADIS LURAR ORMEN KRING HÖRNET.

Vi lämnade Kingstown och tuffade långsamt ned till Mustique. En helt privat liten paradis ö med en befolkning fylld av integritet. Så lång bort från alla försäljare och alla som vill hjälpa oss med i stort sett allt, ja givetvis mot en bra slant i ersättning. När vi gled in i den enda vik som finns gled det upp en kille i en liten båt som ville ha 200 ECD för tre nätter. Vi fick vår boj och en informationsfolder om allt man ombeds att inte göra på ön, sedan tackade han och åkte.

Timmarna innan hade ett långt och enträget fiskande äntligen gett något slags resultat. Vi har sedan Kanarieöarna, alltså kring jul, bogserat rev och en massa olika drag bakom båten och av detta fullkomligt kammat noll och ingenting. Det är ju tur att vi inte räknade med fisk som en källa till proteiner ombord. Alla de andra båtarna har fiskat och fått mer fisk än vad de egentligen velat ha, endast vi har fått ingenting.

Mellan S:t Vincent och Mustique fick så äntligen napp. Helt plötsligt skrek Peter att något som inte för en gångs skull var tång eller sjögräs satt på kroken. Tio minuter senare låg det en död Barracuda på däck. Barnen skrek i skräckblandad förtjusning, en barracuda är ett riktigt rovdjur med hela munnen full av djävulskt vassa tänder. Direkt efter dess ankomst slogs den ihjäl och det var nog det som roade dem mest. Gustav pratade om dess frånfälle i flera dagar. När vi först såg den visste vi inte riktigt vad det var för en fisk men killarna i hamnen visste besked och meddelade vad det var samt att den dessutom var oerhört god.

Sagt och gjort, firren rensades och skars och fileades, lades i stekpannan med smör och åts upp i ett huj. Edith, blev efter att ha sett dess hädangång vegetarian och åtnjöt ett par potatisar för hon tänkte minsann inte äta något som så brutalt blivit mördat.

En timme senare sov alla som stenar och det hade vi nog gjort gott om inte de små änglarna plötsligt stod inne i vår hytt vid tre snåret och Edith oerhört myndigt meddelade att nu hade vi verkligen ett stort problem.

• Vad? sa jag, inga problem som hon upptäcker brukar vara så enorma för oss andra så dags.
• Vi har FÅGLAR inne i båten!

Jag kan medge att det är ett stort problem och snart var vi varse om att det inte bara var en utan två och därtill var det inte fåglar utan hysteriska fladdermöss som kommit in. Utrustade med lakan jagades dem akter över och till sist lyckades Nalle med en obeskrivlig taktik jaga ut dem genom en ventil. Tricket var tydligen att själv blåsa upp sig till tredubbel storlek, vifta med armarna och själv anta skepnaden utav en Concord. De små fladdermössen blev väl troligtvis vansinnigt rädda vid anblicken av denna gigantiska och mycket märkliga fågel och lämnade oss sedan i fred och läxan fick bli att vi därefter stängde igen om oss på kvällarna. Kvar ombord är nu bara den lilla citrongula ödla som rest med oss rätt länge nu. Med jämna mellanrum ser vi den men då den håller sig utom synhåll så fort vi ska iland är det följaktligen kvar här.

Under en promenad upp på berget på en av de få vägar som man som turist får gå på passerade vi polisstationen. En vit liten villa omgiven av en prunkande trädgård med en lite träskylt på framsidan med texten Mustique Policestation. Jag hade aldrig förstått vad det var om inte skylten upplyst mig. Dagen efter knallade jag dit och knackade på dörren och frågade om jag kunde få göra en intervju. Båda skruvade lite på sig men tillslut gick de med på tio minuter. En och en halv timma senare lämnade stationsbefäl Cutty och hennes aspirant bakom mig. Öns kriminalitet hade vi klarat av på ett par minuter resten kom att handla om livet i stort, om barn och deras framtid och skillnaderna mellan våra olika länder. Min första fråga var om vad de upplevde som vardags kriminalitet, det som jag kan tänka mig fyller svensk polis vardagar. Snatterier, trafikbrott, omhändertaganden av påverkade människor samt allt det som är relations relaterat. Hon log lite moderligt mot mig och förklarade att på den här ön finns inte kriminalitet. Ingen stjäl något, trafik brott är kanske inte så stort då det knappast finns bilar på ön och nästan alla är små eldrivna skapelser som mer ser ut som en golfbil än något man kör för fort i. Folk super inte sig fulla, går hem och klår upp sina fruar och barn så det bekymret fanns inte heller.

• Vi är rent genetiskt ett vänligt folk. Vi är snälla och vill inte bråka med någon. Visst händer det att det är bråk mellan män och deras fruar men det kommer inte till vår kännedom. Det sköts internt och plötsligt flyttar mannen ut från sin familj. Vad det gäller barn så får man absolut slå dem, de måste fostras och disciplineras.

Jag berättade om det svenska systemet, om lagen om barnaga och att vi försöker lära barn att samtala och lösa konflikter på andra sätt än att slåss. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och helt ärligt sa hon att hon undrade om vi svenskar på riktigt hade en näve skruv lös. Som vanligt när jag känner mig angripen kryper jag ihop lite grann och börjar genast fundera över vad som på riktigt är rätt eller fel, men att slå kvinnor och barn är bara åt helvete fel och så får de tycka vad de vill.

När jag gick därifrån var jag på något vis uppfylld utav deras oerhörda lycka, hur de i ryggmärgen var så harmoniska och ville varandra så innerligt väl. Tio minuter senare hade jag åter blivit mitt vanliga jag och insåg att allt givetvis är en form av hur man bestämt sig för att definiera sitt samhälle och sin lagstiftning. Om man beslutar att ett samhälle tillåter barnaga, hustru misshandel, sexuella övergrepp i relationer, att det är inte är ett brott att köra alkohol eller drogpåverkad, ja då är ju det mesta lagligt. Hon påstod att kriminaliteten endast fanns på huvudön, S:t Vincente, jag tänkte när väl förtrollningen släppt, att hon troligtvis kunde ta sig i häcken, skurkarna finns överallt, de har bara olika kostymer. Ön är underbar och ofantligt vacker. Man slipper alla som vill sälja saker, du får verkligen be om dess tjänster. Det är vansinnigt dyrt att äta ute så ät ombord och handla innan ni går dit. Det är absolut värt pengarna att stanna vid boj och snorkla, spana på sköldpaddor eller för den delen Mick Jagger, men ön är lite grann ett ” Hittepåland”.

Vi lämnade överklassen och istället för Tobago Cays gick vi till Mayreau och Saltwhistle Bay. Nu snackar vi Karibien. Kritvita stränder, palmer och vatten så turkosblått som man bara ser på vykort. En gång hörde jag någon säga att något var onödigt vackert och det är just vad det är. Första natten låg vi ankrade utanför baren ” Last bar before the jungle” men ett jäkla gungande fick oss att smyga in på morgonen efter att det stora lämmeltåget med katamaraner gått. Det var som om de hade en tidtabell att gå efter. Alla gick vid 9.30 och då blev det rätt tomt och en halvtimme senare kom de första och snart nog kom ungefär 15 till. I mitt nästa liv eller i min nästa ekonomi ska jag ha en katamaran, vilka ytor, vilket totalt brist på djupgående. Helt ljudlöst smyger de runt en och ankrar precis i strandlinjen.

Vi hade tänkt stanna ett par nätter men blev kvar fyra och hade det inte varit för att tiden började bli knapp så hade jag varit kvar ännu. Looma med Lotta och Mads kom dagen efter det blev både sundownerns och ett par kvällar i land. Dagarna fördrev i en ljuv kombination av strandhäng och promenader. Ön, precis som Sverige består av en fram och en baksida, enligt dem själva. På den sida vi låg fanns en pytte liten affär, stor som ett normalt uthus, ett par barer samt ett resort, som bestod utav ett antal bungalows och en riktigt trevlig bar, för övrigt den enda som tar kort. Maten var väl si sådär men å andra sidan är Mads och Lotta så jäkla trevliga så bristen på lobster var helt ok, tonfisken var väl ingen gourmandisk sensation, men kvällen var varm och stjärnhimmeln fantastisk, så vad var väl en bal på slottet?

Andra dagen i land fotvandrade vi över till andra sidan. En tur på 30 minuter enkel resa. När man uppåt höjderna tittade bakåt och såg vår lilla båt guppa ute i viken så kände jag en sådan oerhörd tacksamhet.

Åter igen var jag där, tillbaks till Järnvägsgatan 4B. Tillbaka där jag var liten, vårt kungarike, mormor, morfar och jag. Min morfar som lärde mig allt egentligen. Det är fortfarande egentligen få saker jag lärt mig efter att han dog 1978 som varit direkt nödvändiga. Det viktigaste han lärde mig var egentligen tre saker.

• Att världen består av massa olika länder, olika människor, men att världen egentligen är en plats.
• Att skriva vackert och kunna läsa och därmed inhämta kunskap.
• Att inte va rädd för att dö.

Det var nog lite annorlunda att vara Knutte Med Krokens älskade barnbarn, men det gjorde mig till den jag är och det är jag rätt nöjd med men framför allt bottenlöst tacksam. Morfar kom inte ut från Sverige någonsin, han fick aldrig möjligheten, men han gav mig allt det i stället. När man nu står här på andra sidan jorden så slås man ofta av hur ofantligt priviligierade vi är. Tänk där stod jag på bergets topp, tittade ned på vår båt, på kyrkogården som snirklar längs en dalgång ned mot havet med getter betandes kring gravarna och alla dessa oerhört vänliga människor. Vad fasen har jag gjort för att förtjäna det här?

Efter tips av min vän Kaj letade vi reda på rastamannen Robert som driver en restaurang eller vad man ska kalla det för. En kombinerad bar/restaurang/museum eller vad det nu än är. Sett från gatan är det ett enda virrvarr av plankor, snäckor, växter i alla färger som finns. Stora målade hjärtan, blommor och allt i rasta färgerna. Helt plötsligt hördes röster inifrån och ut stack en liten smal gubbe sitt tandlösa ansikte. Efter honom kom hans bäste vän, sedan berättade sin egen makalösa historia. En historia som så småningom ska få ett helt eget kapitel. Om en man som blev faders lös som liten, vars mamma flyttade till Trinidad och som efter en tur på haven som räkfiskare återvände och sedan knappt lämnade ön. Hans mamma hade alltid lagat mat och när Robert var liten och stod och tjatade vid spisen om att få smaka hade hon slagit honom över fingrarna med sleven. Mat smakar man inte på förrän man äter den, man lagar den med kärlek och omtanke och det räcker. Själv lagade han mat med samma princip. Han provsmakade den aldrig.

Han ägde ingen telefon än mindre mobiltelefon. Han hade VHF i baren, man ropade på 16. Han hade aldrig googlat något, det han inte begrep sig på gick han undan och mediterade över, fattade han inte då, så var det inget att förstå sig på.

Rätt enkelt kan man tänka.

Jag frågade om jag fick komma tillbaka dagen efter och sitta ned i lugn och ro och prata om livet, Haili Selassi och livet som krögare i världens ende. Han log sitt vänliga pojkaktiga leende och önskade mig så välkommen åter.

Och likt prinsessparet Victoria och Prins Daniel återvände jag till Robert och hans mycket kärleksfulla värld.

Jag traskade på nytt upp till honom dagen efter. På mycket stort allvar tog han emot mig som en oerhört viktig gäst till honom. Jag inser att det är det som gör hans plats i solen. Att få alla att känna sig som så oerhört viktiga, det är det som gör att prinssessor, fotbollsstjärnor och tusentals andra människor under 25 år återvänt till denne 62 årige lille man. En sådan genuin nyfikenhet och kärlek till sina gäster. När jag frågade vad moroten var att hålla öppet 365 dagar per år från 7 på morgonen tills sista gästerna går hem tittade han på mig med små pliriga pepparkaksbruna ögon och svarade – För att jag är så vansinnigt nyfiken! Jag vill träffa alla människor, jag vill veta allt om dem!

Jag känner egentligen bara en annan människa som har samma lust till sin restaurang, min bästa vän, min hittepå syster, Myriam Davidsson som jag jobbat med i massa år. Bara hon kan säga, – Jonna habibi, pengarna är inte viktiga, det viktiga är att gästerna mår bra och har det roligt. Belöningen är kärleken. Tänk, så mötte jag en lika dan till här borta!! Trots att han inte längre är 25 år satsar han framåt. Det senaste är en terrass på taket där man ska kunna sitta lite avskilt titta på stjärnorna, månen och njuta av hans mat och sällskap.

Hans något märklige vän och följeslagare Snake som aldrig lämnat ön var även han en riktig rasta man. Flätorna eller kanske mer hårkorvarna ned till midjan är egentligen en historisk frisyr som unga krigare hade. De stora flätorna symboliserade trädets grenar som viner i vinden.

Snake hade slutat sova. Han mediterade några gånger per dygn och hans kropp behövde inte längre sömn. Efter stängningsdags såg han till att allt var städat och undanplockat, sedan såg han till att Robert kom hem till sin fru ordentligt och sov. Vid tre på natten vandrade han runt ön, gick förbi restaurangen och förberedde frukosten och gick sedan hem till Robert och väckte honom. Klockan 7 var frukost serveringen öppen igen, alla dagar lika dana 365 dagar om året.

Vi pratade om likheter och olikheter mellan våra hemländer. Mycket är likt, egenföretagarens ständiga ok av skatter och moms. Mycket är olikt. Av någon anledning klarar många av dessa öar inte av att på något vis kunna producera någonting själva, för oss helt obegripligt. Med tanke på klimatet så borde de ju kunna både hålla massa djur samt odla massa saker. Men det finns ingen organisation, ingen infrastruktur och absolut ingen större vilja heller. Man kan ju fundera över varför man till exempel inte skaffar sig gemensamma kyl och frysrum. Man skulle då kunna importera kött på ett helt annat vis och göra inköpen i betydligt större skala vilket skulle få ned priserna lite. Det som inte produceras på S:t Vincent importeras mestadels från England. En gång i veckan kommer båt därifrån. Varorna packas sedan om och körs med färjorna till öarna inom Grenadinerna. Det är många som skall ha betalt på vägen och det är väl det som gör att allt är fullkomligt från vettet dyrt i land. Själva åker de som kan till Union Island och handlar, med en något mer snabbgående båt tar det 10 minuter.

Men där hade Snake aldrig varit. Han sov inte, han vandrade eller arbetade. Han spred sitt budskap om en kärlek och påstods sig absolut inte vara religiös men när han beskrev det han trodde på, om tanken på allas lika värde, om tron på kärleken om respekten till sin nästa och eftertänksamheten så är det väl snubblande nära det som de flesta kallat för tro.

Han förklarade för mig att anledningen till att vi människor begåvats med de långsmala muskler i benen var för att gå, så fort vi får en impuls eller en tanke om att göra någonting ska vi omedelbart förflytta oss. Vi ska inte, som vi européer gör, hålla på och analysera en massa och sedan oftast inte komma någon vart. Dels får vi inget gjort sedan motverkar det hela vår naturliga drift, att komma någon vart.

Jaha du, tänkte jag, förvisso har jag oerhört långa ben, som gjorda för att springa med, men jag ägnar mängder med tid åt att gå omkring och fundera på massa olika saker, men, trots detta har jag till skillnad från Snake kommit ganska långt, det är en bra bit från Sverige och hit bort. Men det kanske inte var så han menade, han kanske syftade på någon form av inre resa där han har kommit om mig, det är kanske så, att allt är till sist relativt.

Roberts eventuella ekonomiska överskott fonderades till öns barn eller rättare sagt deras skolgång. Skolan är inte obligatorisk och kostar rätt mycket. Dels för själva skolgången men även för böcker, uniform och när man börjar motsvarande vårt högstadium får man åka till Kingstown och färjeresorna bekostas även de av föräldrarna. Nu får de flesta barn på ön för det möjlighet till grundläggande utbildning. Tyvärr slutar oftast det oftast där. Tjejerna har sällan så mycket andra drömmar än att skaffa en egen familj och där tar det liksom slut. Hos Robert satt fyra, fem tjejer i 20 års åldern varav fler utav dem redan var flerbarns mammor. Jag frågade om det var ungefär så här för de flesta och det var det. Man träffade en kille, blev med barn och sedan fortsatte det bara så. Det som skrämde mig var att det låg så oerhört nära att daska till de här små barnen. Tålamoden var korta och var som att det var en helt vanlig dag med barn som gråter så tårarna sprutade över att åkt på en hurring utav en trött mamma. Jag förklarade försiktigt att där jag kom ifrån hade man tagit barnen ifrån dig och placerat dem hos en fungerande familj och själv hade du hamnat i fängelse. Hon tittade tyst på mig med de där tomma bruna ögonen som jag nu så oändligt många gånger sett under resan, de uppgivna och så trötta ögonen, så sa hon till mig med en ton av kanske trots eller triumf, – men här är det mina barn och jag som bestämmer.

Vi satt tysta en stund, hon vilade blicken någon stans långt borta där vi inte fanns runt henne. Hon såg ut som om hon såg på sin dotter som var två, men någon kontakt fanns inte. Hemma fanns en lillebror på 10 månader och någonstans fanns även ett äldre barn. Jag ska inte ge mig in i någon mätning av kärleken till sina barn som större eller mindre här eller där. Jag ska heller inte börja skatta i vilka mammor eller pappor som är bäst och tar hand om sina barn på mer eller mindre bra vis. Jag kan nog bara konstatera att man nog oftast gör så gott man kan och att samhället formar sina medborgare efter de resurser samhället har.

Jag drog på min sista fråga för den bekymrade mig lite. Jag ville fråga om de själva definierade sig som fattiga. Men hur ställer man den utan att såra och själv framstå som så djävla vit, lycklig och själv placerad på en pedistal. Men till sist hade jag hittat på en formulering jag tyckte dög och uppenbarligen var det absolut ingen skam utan bara ett faktum, ja, de beskrev sig som fattiga och inget var konstigt med det.

Det vilar något bittert mitt i solskenet, något säger mig att de givit upp. Ungdomarna vill inte jobba som de gamla gjort utan vill ha pengar, kläder och allt som de jämngamla på Union Island i mycket större omfattning har tillgång till. De hoppas på att hitta tjejer från Europa och kunna ge sig i väg. Men varför gör dom ingenting? Vart efter dagarna går mot kväll är de flesta så pårökta att inget blir gjort mer den dagen. När Robert byggde sin bar högg han virket på ön efter tillstånd hos öns ägarinna som bor i det gigantiska huset bakom lekparken. Virket fraktades sedan till Union där det kapades och gjordes plankor av, tillbaks ut till ön igen. Så är det med allt. Ön är full med höns trots det kommer alla ägg från andra öar.

Katolikerna kom tidigt till ön som på den tiden ägdes av en familj på Union Island. Kyrka byggdes som snart nog brann ned. Ny kyrka byggdes och även den stod i ljusan låga. Nya tag och nya planer. En kyrka i plåt, den blåste iväg och tillslut gav prästen upp och åkte till Belgien. Ska man få något gjort så gör man det själv. Sagt och gjort, prästen lärde sig att mura och en tid senare kom han tillbaka med hink och murslev och sedan den dagen har Mayreau sin egen katolska kyrka. Kommer ni dit så gå runt på baksidan och titta ut över havet. Jag tror prästen tänkte att om inte Guds ord inte räckte att locka folk till kyrkan så kanske utsikten över det turkosa vattnet bort över Tobago Cays gjorde susen.

Orstborna är säkerlige troende så där som folk är mest. En del ryms i den stora frikyrka på andra sidan gatan, andra i sin dimmiga tro om en kärlek och för det några firar mässa hos Fadern på ön. Vi kom inte iväg på mässan men satt där inne en stund och bara va. Edith som aldrig kan vara tyst tittade på bilden av Jesus när han bar korset på Golgata, – Ligger det där i Valdemarsvik? Näe, sa jag det är långt borta från hemma, – Gustav, Gustav, titta på Jesus, han fick bära sitt kors i Göteborg!

I två sekunder blev hon tyst och funderade på vad hon just sagt. – Men du sa ju att det var långt borta mamma!

Tänk att ha seglat till andra sidan jorden och därtill på ett väldigt konkret sätt tagit oss hit. Jag kan förstå det abstrakta i att flyga långt bort, men det här har vi gjort i långsamt gemak och när Finemang tänker på något som är långt hemifrån så tänker hon på Göteborg. Det kanske dröjer innan våra barn blir riktiga världsmedborgare, fötterna i sin egen mylla kanske är mer förankrade än vad vi tror. Vi tycker att vi tagit oss så lång, upplevt så mycket, men sett ur hennes perspektiv så är hon ännu kvar i det lilla, vi har bara glidit ur det vanliga livet, men snart sugs vi in där igen och åter är Göteborg långt bort.

Vi lämnade Robert, den tomma lekparken och gick nedför backen. Vi hade en mission kvar.

Kaj´s andra tips var att leta redan Lördag.

Han var en man som fått namnet efter veckodagen han ordnade lobster fest åt en båt med svensk skeppare. Kapten kunde inte uttala hans namn utan likt Robinsons vän, Fredag fick Lördag sitt namn.

Efter lite efterforskningar visades vi in under ett palmblads belagt tak och där var han.

Det blev ett magiskt möte. En smal man i vår ålder blev liksom självlysande när vi sa att vi var från Sverige och hade hälsningar från Kaj. Han kramade oss som om vi saknat varandra i åratal och äntligen återsetts.

Jag ska i nästa karibiska avsnitt berätta historien om Lördag om ännu en man med långa flätor i håret och skägget om tron på ”one love”, men om en man med livet kvar i sina ögons speglar, om han och återseenden på Tobago, samt mina kontakter med insats styrkan.

Till dess önskar jag er goda vårdagar. För egen del ska jag försöka bli av med all sand i mina skor.

Eder utsände i Bucco, Tobago.

Vi återvände till Martinique efter en sista natt hos Marcus på Dominica. En långsam tur ned till S:t Pierre som verkligen är en höjdare. Ett elände att klarera in i, då de sällan eller aldrig har öppet, men i övrigt väldigt vackert. Barnen och jag hängde på stranden medans Nalle ägnade två dagar åt just inklarerings bekymren. Solen sken från klarblå himmel och livet var så där lätt och gott. Mitt i det så ljuvliga fick så Nalle besked från Ungern att hans så älskade farbror tillika gudfar hade vid 90 års ålder somnat in.

Solen mörknade lite och man kände för första gången en sådan påtaglig uppfattning av avståndet hem. Vi kollade möjligheter för honom att flyga ned till Budapest och närvara vid begravningen men var för sent ute vilket gjorde det helt omöjligt att för rimliga pengar ta sig dit. Den fredagen rådde det någon slags kompakt tystnad ombord. Det var i allra högsta grad väntat att den gamle mannen skulle gå bort, men då man inte kan sörja i förväg, när man är i närheten, så blir det som det blir.

Dagarna gick och snart nog var allt som vanligt igen. Vi passerade åter igen Les Marine och gick in och storhandlade. Detta var nog barnens bästa dag på länge, inte för att det direkt går någon nöd på dem till vardags men när möjligheten till lunch på Mc Donalds dök upp då sprang Gustav så fort de små benen bar och när dom till slut sprang fortare än vad han hade förmåga till for han med armarna rakt ned i asfalten. Pojken grät så tårarna sprutade och armbågarna var fulla med grus, blod och småsten. Men lyckan över en Happy Meal kartong och ett lekrum översteg smärtan och snart nog var han på bana igen. Det goda med Donken är tre. Snabbmat, lekrum och WIFI och allt detta för en rimlig peng. Redan samma kväll gick vi ut till S:t Anne igen och återsåg andra Vikingar. Micke och Lotta på Svea af Vallerviken, Oliver och Carlott på Icelander. Den här världen här borta är inte så nämnvärt stor, det är lite som att tuffa omkring hemma i skärgården, alltid möter man någon som man känner. Vi turade upp norr ut igen och gick in i Le Anses d’Arlet, ett samhälle inte större än två gator. Men så underbart. Barnen och jag parkerade omedelbart på stranden och lyckades för första gången på 3 månader bränna oss i solen. Vi byggde sandslott, samlade snäckor och bara va. Ombord kämpade Nalle med watermakern som aldrig och då menar jag aldrig har varit ens en smula medgörlig. Han har ägnat dygn sammanlagt med att läsa manualer och för en gångs skull även följt dem. Eländet har besvarat hans vedermödor med att gå upp i tryck, sucka lite och slå av. Nalle har enligt vanligt maner hotat den till livet samt att få en enkel resa ned på havets botten men inte ens i ren förskräckelse har den producerat så mycket som en enda droppe vatten mot förväntat 30 l per dygn. Innan dödsdomen över den var fullbordad och Nalle iklädde sig rollen som dess bödel bjöds Micke på Tamara ombord. Efter att ha mätt ström och lirkat med den visade det sig att den på riktigt faktiskt var trasig. Ingenting att ens lägga ned tid och möda på. Lagning får bli på varvet nere på Trinidad och tills dess stänger vi luckan om den och låter de två surpellarna hålla sig i från varandra. Kvällarna ägnade vi åt att äta. Vi var fyra svenska båtar, alla sprugna ur Viking Explorers, som rensade kylskåpen på våra båtar och lagade mat på vad vi hade. Det är dagar jag så varmt kommer att minnas länge. Visst är hela resan fantastisk på alla vis, alla platser vi varit på, underbar segling, all tid tillsammans, men det jag verkligen i hjärtat kommer att behålla är alla sköna människor. Hela gruppen av Vikingar har varit en så himla hyggliga mot varandra, så hjälpsamma och verkligen bjudit på sig själva, sin kunskap och sin erfarenhet. Alla vi båtar kommer från 1000 olika förutsättningar. En del har gjort det här förut, en del har kapp seglat och andra har knappast lämnat sin egen skärgård. En del har super stora fina och välrustade båtar andra har pyttesmå och seglar utan mer än nödvändig utrustning. För alla har det så vitt jag vet gott bra. Alla har tagit sig över Atlanten och tuffar nu omkring här runt bland öarna.

Givetvis så blir det ju som i alla större grupper av människor så kommer man varandra mer eller mindre nära och vad som blir kvar när vi väl är hemma, det har jag ingen aning om. Det kanske bara var i det här sammanhanget vi hade en massa gemensamt.

Sista kvällen var vi ute och käkade allesammans. Vi hamnade på en mörk bakgata dit någon pekat när vi frågade efter en öppen restaurang. Vi gick och vi gick. Det var alldeles mörkt och det enda som hördes var havet som kluckade och grodorna som levde rövare i mörkret. Jag var rätt säker på att någon väntade oss i mörkret som minst av allt ville servera mat. Men rätt som det var öppnade sig ett staket och där innanför låg en fullkomligt fantastisk restaurang där jag åt den i särklass godaste tonfisk jag någonsin ätit. Fantastisk mat, underbara människor och fina Tomas på Condios som så klokt sa, – Jag tycker vi dricker rött vin, för det tycker Jonna om.

Hur kan man inte tycka om en sådan snubbe? Maten var så god så jag lyckades till och med få i mig en citron tarte även att magen stod i elva hörn. Trötta och mätta gick vi sedan i vattenbrynet hem. Himlen var kolsvart, bara stjärnorna som lyste oss hemåt var uppe. Väl vid dingebryggan var det dags att säga hejdå till alla. Tamara som väl kanske tar upp och åker hem eller fortsätter ut Panama, Tomas och Condios som seglar hem i vår och så Mårten med sin lilla Soffi som väl inte vet vart han tar vägen ännu. Soffi som måste vara den båt med mest själ av alla. På något vis har hon förmänskligats, kanske för att skepparen ombord har varit så fäst vid sin lilla tjej.

Vi gick på morgonkvisten med näsan mot S:t Vincente. Ett jäkla blåsande och en hemsk sjö och framför allt en makalös ström gjorde att vi i stället gick in på S:t Lucia i en pyttevik. Detta var en lördag och det är ju märkligt att en by inte större än Gryt hemma i skärgården kan ha ett sådant nattliv. Fram till gryningstimmarna var det en massa skön musik och folkliv. Vi blev anvisade boj på kvällen för en del pengar, för det får man ingenting annat än någonstans att hänga fast båten. Av de som bor där erbjuds man ständigt varor och tjänster och det är ett bekymmer hur fasen man ska förhålla sig till det. Jag vill verkligen inte vara ovänlig mot någon, jag förstår deras önskan att kunna tjäna lite pengar på oss turister, men vi är heller inte gjorda av pengar även att vi med deras ögon säkerligen lever i sus och dus. Det är som Nalle sa någon dag, – Jag skulle gärna hjälpa varenda människa här som vill sälja frukt, fisk, hämta ens sopor eller ordna utflykter, men då har vi nog inte riktigt råd själva att fortsätta resan. Det handlar inte ens för oss om små pengar. Bojarna kostar runt en hundring natten och att få ingen passad i land en femtiolapp. Några tackade i all vänlighet nej till att få jollen vaktade när de var i land och handlade, när de kom tillbaka var gummit förvandlat till tagliatelle och det är ju lite tråkigt. Vi lämnade S:t Lucia för sista gången den här resan och smög ut faktiskt utan att varken ha klarerat ut eller in. Vi hissade deras gästflagga och låtsades som om det regnade gav oss i väg som om vi aldrig varit där. Sedan ägnade vi en hel jäkla dag åt att ta oss 35 nm till Vincente. Först blåste det absolut ingenting och det goda med det var att vi hade en obetalbar delfin och grindvals föreställning på vägen ut vid bergen. Landskapet i sig är så vackert med de höga lummiga bergen att det sedan flänger omkring både valar och delfiner runt kring båten gör det inte sämre. Sedan kom vinden och då vi senaste tiden minst sagt har haft en del maskinella bekymmer är inte motvind och motström i direkt optimalt. Motorn har sedan avgång i Lagos gått som klockan. Det har bara varit att vrida om nyckeln och trycka på knappen, sedan har det sagt brum och i väg har det gått. Nu kom helt plötsligt inte brum alls. Nalle tryckte och tryckte men brummet ville inte komma. Till sist lyckades han tvinga igång henne och när vi kom fram till ankringen i S:t Pierre visade det sig att oljan var full med vatten. Hon tömdes dagen efter på all gammal olja. Ny för 1500:- köptes samt att vi fyllde på med kylarcement. Experimentet så ut att fungera och vi slog oss lite för bröstet och tänkte att det var kylar vatten som tyvärr letat sig in. Kanske en blockpackning och det har vi ju varit med om med gamla Sparven och har ett hum om vad det kostar. Snart var bekymret det samma igen, men när Kapten Supersmart hade fått tänka efter lite så klurade han ut att det nog var det motsatta. Inte kylvatten utan sjövatten. När vi hade stampat i sjön i åtta timmar utan att knappt röra oss framåt fick han nog. Dels skulle vi in på en ankring vi knappt visste fanns. Vad vi kunde se låg inga andra båtar där och tyvärr finns det en del historier som inte slutat lyckligt i de här trakterna så vi hade ingen lust att komma in på småtimmarna som sjökortet visade om vi skulle fortsätta för segel. Motorn hoppade i gång på 7:e försöket och oljetrycket var väl inte det högsta men gick gjorde hon och in på ankringen tog vi oss. Viken in var superliten en enda båt till låg där och ytan att ankra på var betydligt mindre än vad sjökortet visade. Sista timmarna var Edith så hungrig så hon höll på att bli tokig.  I ett mycket svagt ögonblick när båten behagade att inte uppföra sig som en apa lovade jag att baka pizza, av detta kan man väl tillslut fastslå att jag på riktigt inte är klok. Edith stackarn grät och förbannade att deg måste jäsa och dessutom två gånger. Vad det beror på vet jag inte men sista tiden har jag verkligen känt av sjön. Inte så att jag hängt över relingen, men jag har definitivt inte mått bra. Att få för mig att stå nere i byssan när båten lever rövare är bland det mest korkade jag gjort. När jag precis hade börjat göra hennes pizza ropade Nalle ner att nu kommer det gunga. – Jasså, nu kommer det att gunga! och va fan gjorde det innan??? Med livet som insats lyckades jag få ihop något som påminde om en Hawaii, kastade in den i ugnen och störtade upp för frisk luft och tittade på havet en stund. En kvart senare satt hon med sin efterlängtade middag i knät och jag har aldrig tror jag sett någon så lycklig.

Pizzerian stängde på grund av dåligt väder och öppnade inte förrän vid låg ankrade i Chateaubelairbay. Gustav som i ren hunger somnat ifrån tillvaron vaknade när jag satte honom framför pizzadegen och presenterade menyn till en överlycklig pojke. Ja, det finns dagar som slutar så oerhört bra. Alla somnade mätta som fem proppar och motorn tömdes på sjövatten innan hon stängdes av och startade snällt när man vred om nyckeln. I går begick vi ytterligare ett av de säkert 100 misstag vi gjort under denna resans gång. Lärpengar får det väl kallas för. Vi klarerade in i denna lilla by som är stort som en tredje del av Valdemarsvik. Upplysningar om kontorets belägenhet kostade 2 cigaretter samt två liter flaskvatten av en förbi roende liten gubbe. Med adressen på fickan tog Edith och Nalle dingen in till land där den vaktades av en ung man för sammanlagt 25 ECD, arbetet övervakades av en äldre kollega med en stor machete på magen. Då det var söndagsmorgon skedde så klareringen i samma byggnad som mannen vars arbete var att stämpla våra papper bodde. Han kom helt enkelt ut från övervåningen av sitt hem, låste upp en dörr på entreplan och där sköttes pappersexercisen som tillslut kostade 600 svenska kronor. Då bjöd han på barnens vistelse i landet. Jag begriper inte hur andra far omkring här på Grenadinerna med att enbart betala någonstans skatt mesans vi i princip blev rånade. Dessutom hade gubben mage att beklaga att flesta bara smyger in i hans ankarvik och går i gryning utan att klarera in. No shit Sherlock! Jag kommer aldrig mer göra det. Aldrig!!! Lite bunker att frukt och svindyra cigaretter så hade den lilla trippen kostat runt 1000 kronor.

Vi lämnade dom på förmiddagen och följde kusten ned. Efter någon timme så kom vi till Wallilaboubay och återsåg en del av inspelningsplatserna. Klippan med hål i där de tre hängda piraterna var samt bryggan Jack Sparrow klev iland på finns där. Vi hann inte sätta in näsan förrän vi var omringade av småbåtar som ville visa oss allt och sälja ännu mer. Walt Disney sägs ha lämnat kvar alla kulisser och byggnader efter inspelningen och sagt att de fick göra vad de ville med det. Tydligen ville de inte särskilt mycket för som jag förstått är det mesta helt förfallet och endast klippan finns väl kvar och det lär den väl göra i en miljon år till. Men visst var det ett historiskt ögonblick när Lady Sparrow om än bara för en halvtimma fick sätta in näsan i sin rätta miljö. Vi gick aldrig iland, trots löften om vattenfall och en massa andra sevärdheter utan flöt vidare nedåt och vid 17 var vi framme i Kingstown. Efter en del svårigheter med att ens komma hit, vind och ström rakt emot oss såg vi lagunen framför oss men vi så också att vi aldrig skulle kunna komma in. Senaste mätning var gjord i slutet på 70-talet och sjön bröt och vräkte åt alla håll och kanter så vi fick vända. Lösningen blev en liten gubbe i en dinge som lotsade in oss på andra sidan och för 60 ECD ligger vi kungligt på boj. Innanför oss finns en restaurang med ett toppen wifi som når ut till båten, vilket innebär att alla stundtals är överlyckliga och åtnjuter alla tänkbara filmer på Youtube för att i nästa ögonblick vara färdiga att slita huvudet av varandra vartefter telefoner och paddor tar slut på batteri eller båten flyttar sig en smula vilket avsevärt försämrar möjligheten till kontakt med omgivningen.

Vi går nu mot slutet av vår resa. Den 6:e förväntas hon vara på varv på Trinidad och det lutar åt att vi flyger hem den 11:e. Hem och jobba ihop en ny stor påse med pengar. Vad som sedan händer vet vi inte, men av alla dessa lärdomar vi gjort under de här snart 4 månaderna kommer det bara att bli bättre.

Eder utsände i Kingstown.