Vattnet ligger så blankt utanför ventilen bredvid mig att det nästan ser ut som vi rör oss fram genom en blå matta av sammet. Annat väder är visst att vänta men just nu njuter vi av de dagar vi haft här nere.
Som vanligt när familjen annorlunda ska göra någonting så händer det ju tusen saker runt omkring, bra och dåliga, men händer grejer det gör det.
Tisdagen för två veckor sedan hände två stora saker och jag som föredrar goda nyheter börjar med det som var bra; Nalle kom hem efter att ha varit på annat hav i tre veckor och kört tankbåt, säkert roligt det också men för oss är det en glädjens dag när han kommer. Denna dag kom han så tidigt att han kunde vara med upp till dagis och hämta de små änglarna, ja eller för det de små barnen. Ediths lycka vet inga gränser när hon får återse sin stora kärlek i livet, hon blir som en Jack Russel som hoppar upp och ner och nästan briserar i ett moln av mänskliga atomer när lyckan bara bubblar ur henne. Hennes lillebror som fortfarande är en lite mer försiktig general vet nog inte riktigt vad han ska tycka om att få hem sin pappa igen. Sista svängen Nalle var hemma var Gustav oerhört fäst vid sin far och vek inte många meter från honom. Stor gråt och tandagnisslan när pappan åkte och jobbade på dagarna, då denna pappa givetvis inte kan vara hemma och va ledig när han liksom ändå är hemma och liksom i formell mening är just ledig. Däremot när vi så till sist följde honom till bussen för att vinka adjö och inte se honom på tre veckor tyckte Gustav det var oerhört spännande och vinkade som en galning och var jätte nöjd, något som han sedan fortsatte att göra i ett par veckor, då han är så liten och nog inte förstod att fadern redan lämnade bussen efter en timma och sedan fortsatte till Göteborg och inte alls satt kvar och åkte på allehanda bussar så som den till Gryt eller för den delen till Falerum via Kvarnvik, Gustav ropade pappa och vinkade glatt till dem alla. Edith däremot bröt ihop fullkomligt. Hon grät floder hela vägen hem och saknade genast sin pappa så det skar i hjärtat på henne. Vi gick långsamt hem den kvällen, satt och var ledsna hos ankorna borta vid kvarndammen en stund, vandrade vidare med tårarna allt mer sakta trillande nedför kinderna, men nu var det för det bättre, sa Edith. Ankorna hade för det förstått, du, sa Edith, du vill bara att vi går hem och ritar teckningar och dricka varm choklad, jag, ja behöver få va ledsen. Sedan traskade vi hem i tystnad. Inte ens lillebror opponerade sig. När man är ledsen hjälper inte alltid varmchoklad, men det kan för det lindra lite grann.
Ja ja, vi överlevde med råge de tre veckorna. Det blev påsk som firades i Stockholm med massa god mat och äggmålning och precis som jag skrev nyår, så är stora helger för dem som har familjen runt sig. Jag vet att jag skrev då att jag tidigare mest har fnyst åt jular, påskar och pingstar men sedan jag blev fru Dallner och insåg att det nog fanns en mening och innehåll i alla dessa traditionstyngda dagarna så blir det fruktansvärt tomt utan honom. Ännu en gång satt det en ledsen sjöman och en tjutfärdig hustru i varsin ände på telefon och önskade varandra glad påsk.
Påsken den tog ju slut och som sagt var så blev det ju snart tisdag och sjömannen kom hem farandes. När Gustav väl hade fått spana lite på sin far och stoppa ut tungan och pruttat med munnen så står som ett moln av saliv så gick det nog an att kramas lite med. Tyvärr så innehöll denna glädjens dag en smula smolk i sin bägare. Peter vår vän och medseglare som även skulle ha följt med den här etappen trillade nedför lejdaren på sin båt där han bor och landade på ryggen. En tur till sjukhuset visade på kompressioner och en sprucken kota vilket omöjliggör segling för hans del. Trist för oss, helvete för honom. De fäljande dagarna fördes det många resonemang både med varandra men nog främst innanför skallbenen på oss själva. Vad är vi kapabla till själva? Hur många dygn klarar man av att mer eller mindre vaken? Hur mycket vågar man lämna barnen ensamma nere i båten? Tusen frågor med lika många svar. Jag bestämde mig till slut för att vara ärlig, jag ville inte gå över Biscaya själva. Nalle skulle få ta ett alldeles för stort ansvar själv. Det är en sak som i dag då kanalen ligger som en spegel, då kan jag också köra båt, men i ohyggligt oväder och barnen är vakna och Nalle måste sova….jag vet inte, men jag såg det som svårt. Vi diskuterade olika nya medseglare och vart hittar man någon som A, är ledig B, kan segla? Tills vi kom på Olle, Nalles lillebror. Han sitter just nu mest och hoppas på ett nytt amerikanskt visum och köra båt kan han. Ja, sedan kan han ju klättra i berg och springa väldigt långt väldigt fort, vet inte hur det kan användas men det är säkert väldigt bra det med. Så i morgon kväll klockan 18 rullar hans tåg in i Chereborough dit vi är på väg just nu och har varit sedan vid 10 i morse.
I söndags morse 04.45 hämtade taxin oss hos Nalles pappa och körde ut oss till terminal 5 på Arlanda, det är ju därifrån ALLA flyg utrikes går, eller? Njae, vi letade en stund och lite sena var vi redan från start så paniken var total när vi kollade bokningen, terminal 2, jäääävlar. Ut och fånga en ny taxi få in barn och all våran packning, bort till rätt ställe och när Nalle skulle betala skrattade chaffisen och bjöd på resan. Det var tur det för några timmar senare åkte vi taxi i Paris för närmare 600 kronor. Det går att åka tåg från flyget till järvägsstation, absolut, med allt vårt bagage, våra barn samt Gustavs vagn. Det går, jag vet, men det går tusen gånger enklare att direkt hoppa in en taxi, istället för att göra som min man. Man släpar sin redan lätt irriterade familj med ett antal kollin bakom sig till andra sidan flygplatsen, en tur på cirka 20 minuter. Ställer ifrån sig familj och packning för att stå i kö i ungefär en kvart på station. Bli förevisad de olika tågbyten som kommer att krävas för att nå vårt tåg samt inse att det kostar drygt 20 €, därtill få sig en avhyvling av hustrun för att man tagit med fel resväska. En som bara innehöll skräpkläder och nog för evigt skulle bli kvar i Stockholm hade nu fått följa med till Paris till förmån för den som innehöll barnens alla kläder och som snyggt och prydligt nu står i svärfars källare.
– Vi åker taxi, väste maken mellan huggtänderna!

Lite tåg och lite buss så var vi så småningom om framme i Honfleur. Båten var en glad överraskning, varm, torr och framför allt kvar. Barnen blev så där saligt överlyckliga att komma hem. Hem till sina grejer, hem till det kända. Modern och faderns lycka och någonslags frid infann sig också. Vi torkade bort det värsta dammet och hittade en flaska billigt bubbel ombord. Missade affären innan stängning men ombord finns ju det mesta kvar, så den romantiska middagen vi hade föreställt oss med musslor och champagne förbyttes till nudlar och mineralvatten och jag kan lova att man somnar minst lika gott i soffan på det också.
Två dagar sprang i väg. Fix med båten, skrapade ihop den sista dieseln som fanns ombord ty ingen finns i Honfleur att köpa. Tömma henne på nästan 2 kubik vatten som ingen hade tömt innan vi åkte hem, få ordning på strömmen då hon var lite batteridöd när vi kom ner. Undan för undan var hon så resklar och vi med. På nedåtgående högvatten lämnade vi en av de vackraste städer jag sett och satte näsan mot Cherborough. Tidigt i morgon bitti på högvattnet smyger vi in och sover en stund. Sedan väntar ett högeffektivt dygn. På fredag går vi vidare och som det ser ut nu hoppar vi över Brest och går rakt ut mot Biscaya, men som någon sjöng; -”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall. ”
Nu ska det väl mycket till innan vi hamnar just i Hudiksvall, ja det skulle väl va om jag lämnades ensam alldeles för länge vi rodret. Men jag har sagt så många gånger att nu åker vi hit och dit och är framme både nu och då och så många gånger fått bita i det sura äpplet och medge att vi är någon helt annan stans och kom fram någon helt annan gång, så jag passar mig lite grann numera.
Vi hörs från nånstans och nångång kommer vi fram till något om vi inte helt åker vilse.

Detta skrevs en tisdag efter att vi lämnade Honfleur. Bristen på internet har varit total därför blir det het konstigt med kronologin.

Advertisements