”Detta började skrivas under gång ner över Biscaya men skrevs färdigt idag den 29 april 2015, därav det lite röriga, då/nu.”
Tre män i en båt.
Å så Edith och jag. I skrivande stund är klockan 20,33 och vi befinner oss mitt ute på Biscaya, detta fruktade och omtalade hav. Ännu så länge har hon uppfört sig riktigt väl och endast erbjudit lite lagom gung natt och förmiddagstid, där i mellan har vattnet legat som en spegel och solen har vänligt nog skinit varmt och gott på oss. Inga större katastrofer har inträffat om man bortser från Butan/Propan bekymret som vi inte lyckades lösa i Roscoff. Jodå, det fanns allt propan att köpa bara man hade en likadan tub med sig och det hade vi ju inte. Nalle erbjöd sig att betala det dubbla men majoren som utsett sig själv till gaskungen nekade bestämt. Så det blev en tur till frukt och grönsaksaffären och ett par säckar med grillkol. Jag log en smula åt dom där säckarna när de släpades ombord. Ja, ja grilla ni i blåsten, själv äter jag hellre äpplen tills jag kräks. Nu har det visat sig att vi ganska snabbt började tröttna på frukt, chips och bröd och då tidiga kvällar inneburet bleke på havet har det varit en oerhörd källa till lycka att knöla in stekpannan i grillen och laga till de mest suspekta måltider, men är an hungrig så kan jag verkligen rekommendera brunabönor, bockwurst, stekta ägg och stekt burkpotatis. Inget som väl någon av oss frivilligt skulle äta hemma men här är allt gott och då ska man komma ihåg att vi så sent som i söndagskväll satte i oss 7 portioner med olika kinamatlådor med fyra risburkar, tre lådor nudlar och två med fried rise. Vi har liksom inte varit ute i tio veckor på väg över Stilla havet men redan nu fantiserar vi om kebabrullar, pizzor och en stor T-bone till Nalle. Till det mindre lyckade vad det gäller byssans angelägenheter så har även det som ombord kallas för kärnkraftverket tillslut bestämt sig för att tacka för sig, tre år i mänsklighetens tjänst och därtill att bli duschat i saltvatten var och varannan dag fick det att ge upp. Nej, självfallet ät det inget kärnkraftvek i egentlig mening. Det är ett bensindrivet elverk som man utvinner 220 ström ur. Det låter som 40 gräsklippare och luktar som en omkullvält bensinstation, men ibland är det en sagolik lycka att få varmt kaffevatten eller för den delen se på TV en stund eller vad man nu behöver göra. I dessa bris-på-gas dagar har det varit enda kända sättet att använda vattenkokaren på. Vi gjorde ett försök att byta tillbaka till vår gamla propangastub som nog faktiskt inte riktigt är slut men då slangen är full med butangas som är mycket tyngre orkar inte propanen fram utan det bara står och bubblar i ledningen in till spisen och som med det mesta annat, jag är inte rädd men jag har en oerhörd respekt för gas. Ett stort PANG härute vore inte skoj. Nåväl, elverket började tjura, det lät och luktade men gav inge vidare med ström, typ ingen ström. Nalle bråkade tillbaka och fick möta verkets ilska i form av 220 volt i fingrarna men då fick vi ström för det. Till sist var det ohjälpligt, Kapten beväpnade sig med en stor bräda och gick ut över däck för att lära fanskapet till elverk att veta hut, då sa det fjutt och har sedan dess inte producerat så mycket som en gnutta ström. Kaffe och vällingvatten producerades i kastruller på grillen vilket gick skapligt. Ett försök till vattenkokning gjordes med det enda eluttag som finns ombord som går att använda utan landström eller för delen ett fungerande elverk. Max för denna är viss 1500 WATT alltså för att ladda telefoner eller annat småplock, inte ställa dit en vattenkokare som drar 2200. Det började ryka och lukta rätt illa, för det gör brända kablar. I morse dracks så kaffe som för det var så pass ljummet att neskaffe pulvret löste sig i vattnet, mer var det inte. Nu blev det så lyckat så kablarna var reparabla och herr Hamster hade väl förstås en vattenkokare till ombord, en mindre med en avsevärd mindre hunger på elektrisk effekt. Nu kokas det små mängder vatten i taget och maken, trots att jag ibland beskriver honom som furiskt arg på både ditten och datten, är en oerhört god människa, för det mot sina egna är inte alls kaffe sugen längre utan bara Olle och jag skäms bort med kaffe. Problemet är nämligen inte helt löst. Det ryker förvisso inte länge, det luktar lite bränt och är säkert inte helt nyttigt för själva elapparaten. Skulle dessutom den gå hädan så tror jag att Nalles lillebror lånar min cykel och på ren ilska och envishet lyckas cykla iland. Det är inte helt okomplicerat att sakna all kontakt med omgivningen. Inga telefoner fungerar, inga e-mail att läsa, inga sms från nära och kära. Just nu syns vi inte ens på Marin Traffic. Häromdagen hade vi varit osynliga ett bra tag och när vi väl dök upp så visade AIS en som ni ser att vi befann oss ungefär ett dygn från den Amerikanska östkusten. Det stämde inte. Jag tror att det står att vi är out of range hos er och det stämmer. Vi sänder och tar emot i samma antenn som VHF´en, dvs så lång ögat ser, horisonten. För oss är det inte ett bekymmer, vi ser andra båtar och dom ser oss och det är vad som är angeläget för oss.
Trafiken här ute är inte särskilt stor, en och annan fiskebåt, en del delfiner och i kväll även en uggla. Helt konstigt var det. Den cirklade runt oss och såg ut som den letade efter någonstans att få sätta ner klorna en stund och vila vingarna. Några gånger fick en fäste uppe i riggen men efter att ha gjort lite olika inseglingar satte den sig på räcket precis bakom mig. Märklig känsla, mitt ute på Biscaya med en lite uggla som fripassagerare.
Ugglan visade sig vara en Minervauggla som tydligen är ganska vanliga i trakterna men vad den gjorde ute till havs lär vi aldrig få veta. Senare på natten fick Olle också sällskap av en liten fågel som kollade runt lite i sittbrunn, ruggade upp sig och satte sig att sova då natten gick mot morgon. Vinden tilltog igen natten mellan torsdag och fredag, vred över, från att ha varit stadigt ostlig hela tiden, så kom den rent västlig och ett jäkla skramlande i segel innan allt skotats om och båten hittade en ny takt och rytm på sin färd mot Bilbao. Nalle sov gott nere på durken precis under lejdaren upp till styrplatsen när jag klättrade upp och önskade matrosen god morgon. Regn, lite hunger och trötthet började synas i ansiktet på min käre svåger. De timmar han hade haft frivakt hade han krupit ner i sin binge men det är inte alltid lätt att komma till ro och kunna sova när båten då och då sätter ner näsan långt ner i vågdalarna och någon minut senare reser sig upp på häcken, rystar på sig och vaggar lite mer stilla en stund för att en stund senare kasta sig hals över huvud rakt nedför igen. Det är svårt att sova när man en gång per var femte minut lyfter 40 cm ovanför huvudkudden.
Vindändringen och lite segeltrassel hade dragit ner takten rätt avsevärt, tidigare på natten hade vi loggat ungefär en 7 knop och hade ett ungefärligt ETA till Bilbao till 17 nu loggade vi knappt 4 och Olle började kalkylera med ännu en natt till sjöss. Tanken på cykeln över havet var nog inte långt borta just då. Mat situationen började bli lite jobbig. Tack vare den lilla vattenkokaren kunde vi ju för det få varmt kaffe vilket ökade trivseln ombord med ungefär 100 %, Gustavs välling var ju härmed också räddad, Edith? Ja hon har varit oerhört nöjd med att leva på morötter, kiwi, bröd, apelsiner, the, godis och flingor med mjölk. Värre var det för herrarna ombord. Deras knapra diet tog de verkligen. Lagad varm mat är underskattad. På grillen hade vi de två stilla dagarna lagat middag och det är roligt att se hur gränser flyttar sig. Saker som man knappt skulle ta på sin gaffel blir plötsligt gourmandiska läckerheter, som till exempel:
Bruna Bönor med stekta ägg, bacon, stekt potatis och stekt kokkorv.
Låter det inte underbart?
Morgonens regn förbyttes mot sol och farten drogs på lite med maskinhjälp och simsallabim loggade vi 7 knop igen.
Delfiner byttes mot valar och de spanska bergen började avteckna sig i horisonten. Först såg det bara ut som mörka bulliga moln men några sjömil senare var dom tydliga, som långa böljande höga kullar.
Helt plötsligt hade vi teckning på telefonerna, Olle kunde kolla VISA-news mail, vi läste oroliga sms hemifrån och kunde svara att livet var fullkomligt förträffligt för nu fanns knappt minnen av hunger eller tristess och sjösjuka. Ett stort orosmoment under natten hade varit tidvattnet, skulle vi ha ankommit senare än 21 skulle vi inte ta oss in utan bli tvungna att ligga och driva till 8 på morgonen, rena döden ur alla perspektiv. Men nu skulle vi vara där i god tid så vida inget hände. Å det skulle det väl inte göra? Eller?
Snart nog när vi gick mot inloppet till Bilbao såg Nalle tullen på väg mot oss med hyfsat stor båt och snart nog satte dom i en ribb och kurs rakt mot oss, dock inte ett ljud på radion så vi ropade på dom för att fråga hur de ville ha det men inte ett ord till svar. Har man haft Fransk KBV så vet man att det KAN ta två och en halv timma innan man ser ryggen på dem. För så lång tid tog det för dem att med gummihandskar genomsöka fartyget, intervjua oss om ditten och datten samt kontrollera alla certifikat, försäkringsbrev och alla pass.
Ner till mig kom en tjänsteman ifrån Spanskt tullverk som började med att be om ursäkt att han störde. När fransoserna var ombord fick vi en kurs och fart att hålla, den här gången frågade vi snällt om vi kunde gå in mot hamnen då vi inte ville missa högvattnet, inga problem sa Pablo eller Juan eller vad han nu hette. Vårt samtal skulle ta ca 10 minuter sa han, såvida jag hade ordning på pappren och visste vart vi hade våra pass. Jag uppfyllde samtliga av hans önskemål, svarade på frågor rörandes bruttovikter, masthöjder samt hur många hästar som gömmer sig i maskineriet. Tack sa, tjänstemannen som var obeväpnad och iklädd Dockside seglarskor och inga strumpor!? Hans kollegor var dock beväpnade och bar uniformsenliga kängor. De med pistol hade ägnat ungefär 3,5 minut av genomsökning av fartyget, gjort tummen upp och återvänt till Nalle och Olle på däck där de diskuterade olika restaurangtips och sevärdheter. Jag signerade pappren och tryckt på kopian står det att det Spanska tullverket tackar så mycket för att vi är så tillmötesgående samt ursäktar om de på något vis åsamkat någon form av trubbel. Jag kontrollerade senare kopian av det franska protokollet och precis som jag trodde så förekom det inte några sådana ursäkter från samma ämbete hos den nordligare grannen.
Vid sju seglade vi så in i hamnen som jag tror heter typ Gexcio som snart nog också visade sig att det var det absolut dyraste vi någons satt in näsan i 93€ natten. Precis just i den stunden var det fullkomligt ointressant. Vi skulle duscha, något som inte längre bara var ett privat bekymmer utan nu ett kollektivt problem, alla luktade mer eller mindre illa. Barnen tvagades varje kväll med tvättlappar, men det är inte riktigt det samma som att stå under varmt vatten och bli ren, sätta på sig rena kläder. Som ett mantra rabblade alla maträtter som vi skulle trycka i oss. Jag ville ha hummer, Nalle T-bone och Edith skulle äta jordgubbsglass i stora lass.
Dusch grejen var väl det enda av allt detta som blev som vi tänkt. Med rena kläder, tvättade kroppar gungade vi upp till krogen. Ungefär där tog matdrömmen en annan riktning skulle man kanske kunna beskriva det som.
Men det får vi ta i morgon. Då ska jag berätta hur det är att hålla fast barnen och läsa sagor samtidigt, tekniker för att få av sig kläderna när båten nästan slår kullerbyttor och försöka gå på toaletten. Samt om två hungriga sjömän som fick in en fisk på en talrik på en restaurang i Bilbao efter att ha seglat över Biscaya Bukten.