Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.
Jag avslutade senaste skriften med vår ankomst till Bilbao den underbara duschen och att vi satte oss till bords i en av säkert tio restauranger längs marinan. Vi var aftonens första gäster klockan var 21,30 och spanjorer tar ju siesta på eftermiddagen och har därför inte särskilt bråttom med kvällsvarden det hade vi där emot. Har man lidit av svåra tvångstankar om mat de senaste två dygnen så har man väldigt brådis vid matbordet.
Menyn kom in och den var på engelska vilket alltid underlättar då vi har viss erfarenhet av att beställa in mat på franska krogar och upplevt en viss osäkerhet om det är fågel, fisk eller möjligen mitt i mellan vi bett servitören att ta in.
Tonfisk ville vi ha, tyvärr sa Pablo eller vad nu denne herre hette, det är inte säsong för det. Nänä, sa vi och läste igenom menyn igen. Nu visade det sig att det inte bara rådde brist på tonfisk utan faktiskt egentligen det mesta. Det är inte ens säsong för turister och det påverkar innehållet i restaurangens kylar avsevärt. Edith och Gustav kände sig omedelbart som hemma ty de fick bröd, stora stycken med bröd och Cola och det hade det ju serverats en del ombord de senaste dygnen. Jag fick ittersalta stora varma räkor till förrätt vilket passade mig som troligtvis var tämligen svulten på vätska och då är salt både gott och nyttigt. Nalle och Olle fick in någon sallad med kanske anjovis i och därmed var vi för stunden lyckliga. Till varmrätt hade Pablo, vi kallar honom det, rekommenderat pojkarna att äta någon sorts grillad stooooooor fisk, Gustav hade vi denna tid lagt ner sitt söta huvud på bordet och sov som en sten och Edith och jag beställde in kalv.
Efter en evig väntan kom så den varma maten. Ni vet Jesus? Han med brödet och fiskarna? Lite så blev läget här. Jo, dottern och jag fick väl ungefär det vi beställt, jag är lite tveksam. I min värld är en kalv ett ganska litet djur och den köttbit som låg på min glödheta talrik såg mer ut som något som var utskuret på en elefant. Nu är ju inte jag styckare och vet inte, men konstigt såg det ut. Till detta serverades det fem bitar pommesfrites. Den unga damen tog en tugga av det mycket blodiga köttet åt tre potatisbitar och återvände till sin mer hemvanda bröd diet.
Pojkarna hade långt innan fått in rena talrikar samt rena bestick och efter en bra stund så dök det upp en liten fisk på ett fat mellan dom. Det var liksom bara en vit fisk som låg där, inte en dillkvist, inte en citronskiva utan oerhört minimalistiskt, en vit fisk på en vit talrik. Länge satt dom och väntade på någonslags sallad, kanske någon form av potatis eller ris eller egentligen precis vad som helst. Långsamt började de försiktigt provsmaka den serverade maten och snart nog tog ju hungern över och ett, tu tre var firren slut och när vi tillslut hade betalat hutlöst mycket pengar för maten hade det fortfarande inte anslutits sig några tillbehör. Vi är rörande eniga om att det i menyn inte nämndens några sides som man kunde beställa in utan det här var som det skulle vara. Som väl var så hade de båda utsvultna seglarna vräkt i sig korv och chips innan vi gick i land och tur var det, men det var inte så vi hade tänkt oss. Men likt Jesus så delades ju fisken upp mellan bröderna Dallner och Nalle drygade ut det hela med att så gott han kunde äta upp Ediths övergivna mat.
Jag tror inte min älskade somnade proppmätt men precis som med mycket annat så vaknar man ju nästa dag och förhoppningsvis går det bättre då.
Att vi inte kunde lämna båten i en hamn som kostar 93 € natten i ett par månader det var uppenbart i samma stund som hamnkapten sa vad det kostade. Vi ville verkligen inte ge oss ut i havet igen. Peter som i stället för att vara med och segla har skött mycket väderrapportering samt hamninfo från sjuksoffan i Västervik, tipsade om en rad olika hamnar ett antal sjömil i väg från Bilbao men vi kände båda två att vi var inte ett dugg sugna på att packa ihop båten efter ett dygn och gå vidare. Nu var det så väl att de flesta av andra marinor kunde inte ta emot oss på grund av vårt djup och storlek, där ser ni, storleken har absolut en avgörande betydelse, för det om man har båt. Nalle var uppe och pratade med hamnkontoret. Jo då dom kunde absolut göra något på priset. Så istället för ca 30 000 kronor i månaden kunde de gå ner till 20 000 ungefär. Nalle försökte höra sig för om de andra hamnarna på andra sidan, nej, nej, nej, sa hamn-Juan, det kostar lika mycket överallt.
Detta trodde maken inte ett ögonblick på så när Olle satt i sig en liter resorb till frukost och gav sig ut och sprang tog Nalle sin cykel och gav sig av på tur till den andra hamnen. Efter en timme var han tillbaka och meddelade att fartyget så avgå och en kvart för att gå in i den andra hamnen. Nu hade vi fått ett pris på tre månader för mindre än vad en månad här kostade. Efter lite om och men ligger hon nu tryggt inne i en oerhört trevlig marina/varv. Vi träffade svenska Lena ombord på sin båt med sin engelske make och deras lurviga hund. Tyvärr hann vi inte riktigt bekanta oss med varandra särskilt väl för morgonen efter meddelade kapten för marinan att vi var tvungna att byta plats då båtägaren till närmaste granne visat oro inför att ha oss liggandes jämsides. Nalle påstod bestämt att det berodde på att vi hade större båt vilket vållat grannen komplex och därav beordrat förflyttning av oss. Med samma oerhörda elegans gled vi ut ur vår parkeringsficka som vi dagen innan likt en smörkniv i ljummet smör smekt oss in. För vår del blev förflyttningen till det bättre, vi kom närmare stan och landbacken. Nu kunde vi njuta av Bilbao, båten satt fast och ingen skulle ut och segla. Tunnelbana in till stan tog en 20 minuter och nu har vi lärt oss att det som syns från havet inte alls är Bilbao utan längs den flod som löper upp genom området ligger det egentligen fyra olika städer som är så sammanvuxna att det är omöjligt att avgöra vart man är alltså kallas hela området för Bilbao. Vi hittade till gamla stan som ser ut som de flesta gamla städer gör. Ett gytter av små trånga gränder och prång, en massa butiker, tack och lov inte en massa turist krimskrams utan glädjande nog sådant som människor behöver. Mat, massa mat. Fiskaffärer med stora bläckfiskar, levande krabbor och humrar. Fiskar som var så fula att Edith sa att hon skulle drömma om monsterfiskarna på natten. Charkuteributiker med hela taket fullt med skinkor och diskarna fulla med oxar, kor och grisar. Spanjorerna i likhet med de flesta andra människor i denna värld ser väldigt välmående ut trots att de köper sitt kött över en disk och grönsakerna låg ganska blandat och inte som här där vissa måste hållas undan från andra. Men va vet jag, vi kanske har lite extra känsliga magar i Sverige. Restauranger var det gott om, problemet är ju bara att ingen serverar mat förrän sena kvällen. Så samtidigt som det varma köket öppnar brukar mina änglar krypa ner i sina pyjamasar men att resa är att ta seden dit man kommer och det går alldeles utmärkt att äta tapas till sent mellis och äta middag vid nio. Ediths lycka visste inga gränser när restaurangen serverade oerhörda mängder med glassar av de flesta smaker en dam i 4 års åldern kan önska. Nalle var nog han med utom sig av lycka då han äntligen fick äta T-bone steak, då detta är förbjudet i Sverige. Efter ” galna kosjuka” eller Creutzfeldt- Jakobs sjukdom är orsaken till det. Inga kända fall i Sverige och efter att ha ätit denna i utlandet häromdagen får jag lov att säga att Nalle då på inget vis verkar mer eller mindre galen än vanligt. Vi åt som galningar och Edith övergav sin glass diet eller rättare sagt hon tog den till nya nivåer genom att doppa friterad potatis i den. Mycket gott, sa hon, tveksamt, sa jag. Nu hade vi ju då förflyttat oss till de centrala delarna av staden och lämnat krogarna i hamnen. Notan för fisken som Nalle likt Jesus delade med sin broder och i viss mån även hustrun kostade nästan 180 €, här hade vi ätit det dubbla, druckit bra vin och kaffe och notan kostade mindre än hälften. Lärdom? Japp, medhavd matsäck i hamnen, överlev in till stan, ät sedan allt vad du kan.
Dagen efter bjöd på en underbar sol och värme, ingen gjorde många knop utan var rätt nöjda med att bara vara. Edith som dagen innan hade uppfyllt sitt mål med hela resan och inhandlat sig en ”BAKINI”, vi vet att det inte heter så men har inte hjärta att rätta henne, svepte runt i sin nya blå baddräkt där midjan var bar och kände sig nog oerhört fin, ty den togs inte av förrän hon hotades med att få stanna kvar själv på båten medan vi andra åkte in till stan och käkade och det var önskvärt om fröken Dallner bar en något mer klädd outfit än bikini. Till sist var även hon klar och efter 100 meter hade hon så mycket skoskav att hon bara satte sig ner och grät. Jag tror hennes peng liksom var slut. Det gjorde helt säkert ont i hennes fot, men att vara tapper tar även på en fyra åring. Hon var trött och varm och säkerligen jäkligt hungrig. Farbror Olle tog barnet på armen och gick och köpte strumpor och därmed lindrades de värsta sorgerna och så småningom kom vi i väg även denna kväll. Skaldjur i långa banor och stora lass och yoghurtglass med chokladsås mitt i natten. Det har givetvis en hel massa olika goda sidor med att heta Edith Dallner, vara fyra år och komma från Valdemarsvik.
Tiden går fort när man har trevligt och snart nog var det söndag och trots att Olle sa hela tiden att han skulle åka hem efter fyra dagar så blev han kvar i en vecka OCH fyra dagar. En utav tjusningarna med Bilbao var att de hade en flygplats. Vi noterade redan under inseglingen att det lyfte flygplan och vid lite efterforskning visade det sig att German Wings flög på sverige och har man just överlevt Biscaya känner man sig lite oövervinnerlig så vad gör det väl att flyga med ett bolag vars personal låser ute piloter och sätter planet i en alp?! I will survive tänkte jag och så bokade vi alla biljetter hem. Eller hem? Vad hem är numera det vet jag inte. Eller jo det gör jag nog. Hem är båten, där jag har allt, dit mina barn säger hem. Det här är som Edith säger, ” vita huset”, en mycket fin plats med, men hem är det nog inte riktigt. Olle flög så på söndagen och vi blev kvar till måndag. Som vanligt i ett ganska stort moln av kaos och viss panik. Nalle blir liksom aldrig klar. Han blir aldrig helt nöjd med förtöjningarna, hundra gånger kontrolleras samma sak och trots det måste ha gå tillbaka igen. Själv är jag färdig att bli tokig. Jag är dess raka motsats och visst glömmer jag saker för att jag kanske är slarvig, men ännu så länge har inte jorden gått under för det och gör det troligtvis inte heller. Tillslut är klockan så mycket att det finns ingen utväg, ska vi med något flyg var vi tvungna att hitta en taxi och det ungefär nu. Det löste sig så bra att hamnkapten råkade va på kontoret där vi skulle lämna in våra nycklar till båten så han fixade taxi och i tid hann vi ut till flyget och hade till och med tid äta innan det bar i väg till Düsseldorf för mellanlandning. Snipp, snapp var sagan slut och vi var i Stockholm och åter i den riktiga världen. Två nätter fick Nalle vara hemma sedan bar det i väg på annan båt och vi är gräsänkor igen.
Det var skönt i ungefär ett dygn att vara hemma så började jag längta tillbaka. Skulle någon erbjuda mig att åka ner och gå över Biscaya i kväll skulle jag inte tveka en sekund. I dag när det har regnat utan uppehåll i ett dygn var det ungefär 30 grader varmt där nere. Tänk för en vecka sedan, då var mitt största bekymmer att det var så varmt på däck att jag brände fötterna, idag har jag andra större problem så som vinterkläder och mössor.