Tidigt i går morse cyklade maken i väg. En cykel är ju på en egen resa med Pedro Doncker, så vill man kan man hålla ögonen även på den via AIS, Marine Traffic. Maken gav sig för det av på min cykel till kanalkontoret för att få bekräftat att vi skulle klara djupet där inne. Efter tjugo minuter återvänder han och överlämnar en vit plastpåse och säger till mig att jag ska nyttja påsens innehåll med andäktighet och vördnad. En snabbtitt ner ser jag att den innehåller 4 kartor samt en tjockare turistinformation om Emskanalen samt de övriga säkert 100 andra kanalerna som likt en myrstack i genomskärning breder ut sig över hela landet. Nalle började med att välta 40 cyklar som stod som dominobrickor i ett snillrikt ställ och fick sedan vackert ställa dem tillbaka, så humöret var säkert anfrätt från början. När nu sedan gossen som utav någon outgrundlig anledning fått till uppgift att förestå butiken inte talade någonting annat än Holländska var väl tålamodet slut antar jag. Nalle har till och med bekymmer att handla hemma i en svensk affär om det inte går fort nog eller om kunder framför krånglar och ska hålls med rabattkuponger eller glömt koder till sina kort, bara det kan få honom att krypa ur skinnet. Denne unge man svarade Nalle på holländska och frågorna ställdes på tyska. Skepparn uppfattade det som om pojken frågade om han skulle betala. Ja sa Nalle som visste ungefär vad en båt i vår storlek kostar att korsa Göta Kanal. Pojken sa något mer som uppfattades som ännu mer betala, efter fyra gånger tog Nalle fram kortet för nu fick det va bra. Den unge mannen försvann ut på lagret och kom tillbaka med en vit plastpåse med fyra kartor och en turistkatalog över hela Holland samt alla de tänkbara kanaler som finns här. Med tanke på att det in i de flesta bostadsområden finns en liten kanal med en liten, liten bro så bör det finnas några 100 000 vattenvägar. För påsens innehåll ville nu grabben ha 77 € varpå maken höll på att svimma. Ynglingen hade inte frågat maken om han ville betala, han hade frågat om han ville köpa kartor. Troligtvis gick han ut på lagret och skrattade så han tjöt åt denne tysktalande svensk som köpte kartor för en dagslön över områden där inte ens en optimist jolle flyter fram. Stämningen var en smula muttrig ombord under en timme. Kartornas innehåll visade sig dessutom alldeles utmärkt ingå i de elektroniska sjökort vi har ombord. Första slussen in var lite nervpirrande då allt står på holländska, ljussignaler som vi inte förstod vad de avsåg men skepparn gick på magkänsla och den ömma modern gick ner och stekte pannkakor. Sjökortet angav ett djup på i runda slängar en meter och vi behöver åtminstone 2.20 och gärna några centimeter till men på AIS’en kunde vi se båtar med ännu större djupgående som rörde sig där inne. Därtill är maken skapad sådan att säger någon att det inte går så får det liksom motsatt effekt på.honom, något svart börjar lysa i hans ögon och så trycker han ner gasreglaget och muttrar åt båten att nu du Sparven, oss säger då ingen jävel åt att det inte går och det lustiga i kråksången är att det allt som oftast just går till och med väldigt bra. Dagen förflöt i stillhetens tecken och med lite darr på handen tog vi ett djupt andetag och tackade för broöppning i vad vi då trodde var den sista bron in i Groningen. Yachthafen kan jag varmt rekomendera. 20€ mitt inne i stan, tvättstuga och el ute i pollarna. Så i går tvättade vi för första gången i en tvättmaskin sedan vi lämnade Kalmar och det är på pricken en månad sedan. En stadstur med en sovande son i vagn och en ilsken unge till fots. Den unga damen kan bara inte förstå varför just hon har haft sådan otur i livet och fått oss som föräldrar efter som vi kategoriskt vägrar att köpa en cykel till henne eller för den delen en axelväska. Lite Taimat i en kartong gjorde livet lite lättare sedan bar det hem för då var det dags för show ! Edith och Gustav hade övat hela dagen, ordnat pengar, polska förvisso, klippt biljetter och placerat ut kuddar. Som vanligt larvar Gustav mest efter Edith och i bästa fall förstör han för det inte hennes regi. Med varsin mikrofon, en i form av en marackas och en mer träpinne, ni kan ju gissa vem som fick ha träpinnen?, framfördes så ett antal hemsnickrade sånger på ibland ett för oss helt främmande språk. Om man kan tänka sig en blandning på samtliga europeiska språk och då ska man komma ihåg att turkiska så väl som isländska är en del av dessa samt även något afrikanskt klickklick språk . Där i mellan ylade hon att solen sken på henne. Då och då avbröts sången för då blev dansstegen så avancerade att det inte gick att koncentrera sig på sång. Gustav ville mest bara ha applåder. Han sjöng små korta trudelutter la ifrån sig pinnen och mottog publikens jubel. Själv hade han just sovit middag i tre timmar och var som nyladdad. Hans syster ruttnade snart, käkade en näve halvbrända popcorn konstaterade att brorsan var hopplös att ha ned. Senare i livet ska jag förklara att det där med att bilda band med sina syskon inte alltid är vägen till mental hälsa. Familjen Jackssom känns väl inte enbart som ett framgångskoncept. Dottern somnade medans lillebror levde rövare i ganska exakt tre timmar till.
Nu har det blivit en ny dag med nya glädjeämnen och en del att klia sig i huvudet över. Bron öppnade nio i går morse för oss och framme vid nästa skakade dom på huvudet och fäktade med armarna. I vår väg skulle det snart komma en bro som vi omöjligen kunde ta oss under med en masthöjd på nästan 17 meter. Vänd om. Pratade med en tysk båt som rekomenderade att gå tillbaka till Delfzijl och gå ut Nordsjön igen. Skulle vi nu bli tvungna till det så fruktade jag för en ung mans liv i en liten kanalinformatiionskiosk. Jo jag är ganska säker på att maken klivit av båten, cyklat bort, tagit på sig hörselkåporna för att slippa höra den pojken och helt sonika vridit huvudet av honom. Som väl var behövdes det inte utan vi vände helt om och gick in i stan igen. Samma broar öppnades igen och då varje liten bro är personligt bemannad vinkade vi efter tio minuter hej hej till samma brovakt fast nu med näsan åt andra hållet. Sedan gjorde Nalle det som han är helt unikt världsbäst på. Fullt fokus, orubbligt beslutsam, vi ska fram. Första bron vevades manuellt av en uniformerad man som för det inte stoppade oss. Nalle frågade om det var vägen till Lemmer. Ja sa han, trevlig resa! Å trevligt blev det. Om man kan föreställa sig en smal snirklig kanal med broar var 100: de meter som öppnades för oss och en stor holländsk flodpråm. Vi fick för det uppfattningen av att vi nog var på håret för stora för den här resan. Överallt stannade lördagsflanörer och fotograferade, önskade fortsatt framgång. Broväktarna var oerhört hjälpsamma och tydliga vart vi inte fick åka, det är som gatukorsningar i kanalerna och svänger man fel får resan genast ett snöpligt slut. Så småningom började vi båda kunna andas. Alldeles lagom fick hon plats och lite, lite vatten fanns det nog allt mellan kölen och botten. 16 broar passerade vi innan vi var ute ur Groningen, resans absoluta höjdpunkt än så länge. Av andra hade vi hört att det inte skulle va möjligt men nu vet vi, just det hör var inte bara möjligt, det var dessutom jäkligt roligt. Om vi sedan kommer ut nere i Lemmer det kommer det vidare rapporter om.

Advertisements