Vi avslutade Amsterdan ned konvojsegling mitt i natten genom en nattvaken party stad och ut genom sovande förorter på väg västvart. Vi hade försökt läsa på och lyssna runt hur detta kollektiva seglande skulle gå till med samlad officiell information är inte lätt att hitta här, än värre är bristen på vettigt internet, vilket gör googlande så tids och tålamods krävande att man är färdig att kasta datorn i sjön. Om man lyckats koppla upp sig och det är OM, så tar det sedan en evighet innan man kommer dit man ska och då kan man ge sig fan på att det kommer upp ett felmeddelande som upplyser dig om att du nu nått maxtidsgräns och om du inte frivilligt lämnar sidan kommer du obönhörligt att bli utkastad.
Vi visste för det vilken kanal vi skulle ut igenom så vid 17 lämnade vi Amsterdam Marina och tuffade rakt över gatan, där några redan gått igenom sista bron och lagt sig framför järnvägsbron som är orsaken till denna nattliga manöver. Man öppnar bara bron en gång per dygn, mitt i natten och är man inte där i tid så får man vänta tills morgondagen. Vi knöt fast och lagade middag, skepparn gick och la sig och det enda vi visste var att någongån mellan 00 och 03 borde det vara dags. Min uppgift i det hela var att vakta två röda lampor och är det något jag är bra på så är det just att vakta saker. Jag lider väl troligtvis av någonslags inbyggd ångest av att det går fullkomligt åt pipsvängen om jag missköter min post. Att sätta mig som ankarvakt är oerhört säkert, jag kan titta på en GPS i tre timmar även att jag är fullt medveten om att sjön ligger helt platt och vi inte har rört oss en mm på flera timmar så fortsätter jag att glo tills någon säger åt mig att göra något annat. Jag har en viss erfarenhet av dylika vakter med betydligt större kompetens än jag som lämnade sin post för att ta hand om sin kurrande mage och därmed lämnade bryggan obemannad och patrullerade byssan vilket inte bara var dumt det blev dyrt med.
Framåt midnatt när jag stirrat på två röda lampor i väntan på att en skulle bli grön kom så över VHFèn information om att bron skulle öppnas och stambanan genom Amsterdam skulle bli avspärrad klockan 01,00, då insåg jag att min nit hade nog vara en smula överflödig, ingen behövde titta på signaler. Vid ett kom kontra info, strax kring halv två var det senaste budet. Så sakterliga började alla starta upp och då brovakten vrålat över radion att det hela skulle ske skyndsamt så var alla nog både lite nervösa och lite otåliga. När vi drog på så skapade vi ett rejält skvalp av vår propeller så dom bakom oss flydde under lågmälda svordomar. Själv var jag mest bara otålig att får komma ut därifrån. Tio båtar som tycks driva omkring i en liten bassäng, jag hade fullt sjå med att uppdatera maken om hur nära de andra båtarna var så vi inte körde på någon. Så kom då ljudet från bommarna över järnvägen och bron började långsamt att öppnas, alla kastade sig som klaustrofobiker ur en hiss genom passagen, alla på en nu snygg rät linje. Resan fortsatte genom Amsterdam det var 17 grader varmt, alldeles ljummet som en natt på försommaren hemma.
Halv fyra kom vi inte längre, efter järnvägsbron hade säkert tio broar till öppnats för den lilla flytande karavanen, men nu var det slut.
Efter några timmars sömn gick färden vidare, vi passerade nästan igenom flygplatsen, det lät och kändes som om det skulle starta och landa på däck hos oss. För min egen del är detta den tråkigaste biten av hela kanalresan. Fördelen är absolut att slippa Nordsjön men ledan är stor. Ett tag rodde viss osäkerhet om vi verkligen var på rätt väg, men så kom en vägskylt mitt i vattnen som med en pil i vår riktning angav Rotterdam. Vi hade bestämt oss för att Gouda skulle räcka för i dag, men väl där fanns det ingen gästhamn. När vi förtöjde i väntan på broöppning låg Mc Donalds på andra sidan kanalen. Jag höll inte för Ediths ögon när vi gick genom Red Light i Amsterdam men nu ledde jag henne åt annat håll med viss bestämdhet, ty att vara fyra år, i regn och söndagstråk behöva se Donken på andra sidan, det är rent inhumant och inget man ska behöva uppleva. Det fick bli en påse bilar i stället. Förrådet innehåller så många Ahlgrens bilpåsar att det bör räcka till en varje söndag tills vi åker tillbaka till Sverige och då får jag väl höra av mig till Gävle eller vart det nu är dom görs och försöka få sponsring.
Klockan gick och gick och det som till havs tar tre timmar att nå tar det dubbla här inne i kanalerna. Dom går ju liksom inte raka vägen utan påminner om det svenska mindre landsbyggdsnätet. Ett nät som från början drogs av kor, oxar och hästar. Inte ofta, men ibland får man vackert vänta på broöppning så dan den gick. Framåt kvällningen nådde vi så Rotterdam och hade som vi kunde se det tre broar kvar innan vi var framme. Skylten vid sista bron berättade att man kunde få öppning fram till klockan 20 och vi ropade över radion men inget svar. Rotterdam var ointagligt trots att det återstod för det en timma innan klockan var stängningsdags, någon kanske tog ut komp och gick hem i tron om att ingen stor båt skulle behöva komma in nu när vattnet började gå ut. Jo, det var väl som så att utan att ha sett minsta lilla tidvatten sedan vi lämnade Delfzin så hade vi nog liksom glömt bort hur det va. Vi hade tyckt att det var märkligt lågt vatten sista timmarna men att komma på att det var tidvatten inne i kanalen slog oss inte. I brist på vilja att öppna den jäkla bron fick vi så förtöja mitt inne i ett bostadsområde, längs en liten förtöjningsbrygga eller vad det kan heta, en hållplats förbåtar i väntans tider. Denna saknar då alla typer av bekvämligheter. Inte ens gå iland, ja om man inte heter Jesus och kan gå på vatten, var möjligt då eländet befann sig mitt ute i sjön. Kallt och rått ombord då veden hemifrån är slut och vi annars behöver landström för att värma med el. Alternativet är att starta kärnkraftverket. Ett bensindrivet litet elverk som står på däck och räcker för att hålla lite element i gång och även varmvattenberedaren, problemet med det är ljudet. Det låter som man startat tio gräsklippare och detta i kombination med vibrationerna mot ståldäcket gör att omkringboende på femmils radie omedelbart brukar höra av sig och det är sällsynt att dom har så mycket vackert att säga. Nu var det som det var, lampjävlarna vid bron lös retfullt rött hela natten och det klokaste var nog att bara sova sig igenom tristessen. Klockan sex på morgonen passade det minsann att tända den gröna lampan och öppna bron som skiljt oss från storstaden. Nu insåg vi hur jäkla korkade vi hade varit, hela Rotterdam är fullt med tidvatten. Vi låg nästan en meter högre än kvällen innan och det är inte en angenäm tanke att bli stående på kölen utan vatten runt båten. Det är en sak att köra fast i leran och bli stående med en massa vatten om än inte under så för det runt om. Finns det däremot varken vatten runt eller under, då välter hon och då är problemen betydligt värre än de oerhört små gupp längs vägen som vi tidigare råkat ut för. Vi for omkring som i en tvålkopp i strömmarna in genom stan. Fick vänta nästan två timmar på den sista bron och då gick vattnet ut igen, den bron gick vi under mer eller mindre på tvären. Vi for runt så brovakten ropade till oss och frågade om han verkligen skulle öppna bron då det rådde viss osäkerhet åt vilket håll vi var på väg och det hade ju varit lite oklart hela dagen. När man ropar och ber dem öppna sina broar uppger man åt vilket håll man är ute och reser. – Travelling North to South eller east to west, eller vart man nu ska. Under dagen har jag vid ett flertal tillfällen hört maken bett dom öppna samt angivit vartåt vi är på väg, bitit sig i tungan, beklagat och rättat sig. Jag ska upplysa honom om att det troligtvis i ett sjökort av det elektroniska slaget ingår även en kompasskurs samt att han på plottern kan se åt vilket håll vi har näsan, med hjälp av dessa parametrar borde man ju veta vart man kom ifrån och vart man är på väg. Så det kan nog råda en viss oklarhet vilka våra intentioner är. In kom vi och här ligger vi nu. Hamnen är oerhört vacker, inga grannar kostar väl under 5 miljoner och en del är så stora att dom inte körs till kaj med sin egen besättning. Helt plötsligt i går så kom det ombord ett gäng män som via vår båt klättrade över till en fullkomligt gigantisk motorbåt. Först trodde vi bara att de plockade upp folk men så var det inte utan fartygets skeppare flyttade på sig och någonslags co pilot kom ombord och oerhört imponerande fickparkerade deras monster till båt. Wow, sa jag, hmpf, sa maken.
Vidare följde sedvanlig stadsvandring. Å jag får nog lov att säga att lika charmigt som Amsterdan, horor och hasch till trots, lika själlöst är Rotterdam.
Staden jämnades i princip med marken den 14 Maj 1940 av tyskarna. Endast en kyrka eller för det en bit av den, blev kvar efter det som blev Hollands fall och kapitulation för 74 år sedan. Sedan har man byggt och byggt, mest på höjden , men inte är det så mycket till charm. Edith fick för det släcka sitt sockersug i form utav en våffla doppad i choklad, maken hittade en 50 cents peng på gatan och därmed var dom två rätt lyckliga. Under promenaden hem gick vi förbi en mursnutt på en dryg meter, det som kvarstår av de judiska kvarteren och bredvid en halvmåne fylld med graverade plattor med namn på de barn som fraktades bort härifrån till läger som de aldrig kom hem i från. Sida upp och sida ner med namn och ålder, de äldsta i yngre tonåren och de mista bara någon månad. En av plattorna var tom, den symboliserade alla de barn som ingen visste fanns eller de som bara med sina föräldrar förvunnit. Vi är som sagt var inte så långt borta från Sverige, från all trygghet det innebär att aldrig varit i krig och där ingen idiot gasat ihjäl människor i hundratusental. Det var en tyst liten skara som promenerade vidare, med något hårt och klumpigt i halsen och en tår av välsignelse över de där små änglarna, varav en sov i vagnen och den andra hoppade runt i löven. Änglastatusen varade nu inte så länge för snart var vi inne i affären vilket är som att släppa lös en tromb i form av Edith Dallner. Något händer med henne och hon förvandlas från att vara skapligt resonabel till att helt tappa förståndet. Att få henne att gå med oss andra är omöjligt, men någonslags föräldrar radar har hon, ty då och då dyker hon upp med laktosfri mjölk, konstiga nudlar eller för den delen några öl till sin far i famnen. I går kom hon över en tidning med glittriga pennor som hon bara var TVUNGEN att ha, tvärnit sa pappan, – då frågar jag mamma, svarade den forna ängelen som nu hade förvandlats till motsatsen. Även moderns sa nej, viss ordväxling uppstod och då vi ej nådde fram till någon klok lösning fick det helt enkelt bli så att tidningen som nu blivit livsnödvändig lämnades tillbaka och med lillebror som nu inte alls sov i någon vagn utan även han stämt in i klagosången, inte för någon fånig tidning utan för att han ville ha bananer och inte alls kunde förstå nyttan i att betala dom innan man fick sätta tänderna i dom. Med två illvrålande barn lämnade jag Jumbo livs och därmed en maken som nu ägnade en kvart åt att leta efter sin förlupna familj, samt att välta varukorgen med matvaror ut över hela golvet. Vinflaskorna höll och den bubbliga lyckades han osedd att ställa tillbaka på hyllan och ta en ny som inte hade gjort en luftfärd på en meter samt sedan rullat tjugo meter längs butiksgolvet. Jag undrar hur det såg ut hemma hos dom som hade oturen att köpa den. Så småningom återförenades flocken och ytterligare en stund senare slutade Edith hulka och även denna dag blev det kväller på Sparven.
Denna dag ligger vi kvar i väntan på bättre väder. Det är storm utanför oss och man fruktar för byar uppåt en 30 m/s, så valet att ligga kvar känns mycket gott.
På det hela taget är det väldigt bra med allt och alla så även med båten. Vi nöter inte särskilt på varandra och har nog hittat på våra sätt att vara lite ifred även att ytan är begränsad och att alla alltid är hemma. Ser man att någon är upptagen, med vad det än må vara, duplo, sjökort eller disk och inget säger, då är man tyst. Man får liksom va i fred i sig själv. Gustav sover fortfarande middag och då får Edith den tiden ensam utan sin vilde bror, vars kunskaper och iver i att riva sönder det hon gör är oanad. Fina teckningar drar han en lååååånga blåa streck över, snyggt designade pärlplattor lyckas han nosa sig till och pilla sönder, pusselbitar nedstoppade där ingen kan ta dom, ja han är oerhört innovativ den där lille pojken, men som sagt var så ligger han på laddning någon timme varje dag.
I morgon lämnar vi Rotterdam och går lite mer kanal upp och ner innan vi når fram till Viesslingen dit käre Peter kommer ombord. Med honom kommer lite ditten och datten hemifrån och framför allt kommer det en massa nyponsoppa till jungman Dallner, vilket nog är det han har saknat mest.
Ja så är det med oss, men hur är det med er? Som jag började med så är internet en katastrof. Att försöka läsa tidningar på nätet går knappt, snabba kollar på fb och i bästa fall mailen med. Skriv till oss då blir vi jätteglada. Kan någon klok människa förklara för mig hur man gör för att klistra in en verifieringskod ” under head” så vore jag tacksam i flera veckor.