Från början när vi närmade oss detta pärlband till öar närde jag en önskan om att få komma just hit, men vid första gången sent i lördags natt var det inte möjligt på grund av vind, ström och det förbaskade tidvattnet. Det är dessa element som i hög utsträckning styr vår tillvara numera. Det är inte som att segla hemma i Gryts skärgård där öar, kobbar och skär står som svampar i skogen och är det för runt vid den ena, ja då är det väl inte värre än att man går till nästa. Sent i lördags natt passade det för det inte alls utan det blev en tur 10 nm bakåt i stället och vi var framme i Norderney i gryning. Nu skulle vi ha gått direkt ner till Holland men sent på kvällen kom uppdaterad väderrapport ochh för en gångs skull passade både nivå på vatten och ström alldeles utmärkt om man ville gå till just Borkum. En timme efter att ha kommit till kaj var jag nog rätt färdig med att vara här. I gästhamnen kom vi inte in överhudtaget och för den delen såg det inte vidare roligt ut där i alla fall. Så vi hamnade ute i en liten hamn där vi, en liten suppleybåt, en lots och något annat litet fartyg som nog har något med muddring att göra. Förvisso blåser och stormar det jävulskt där ute på det stora blå så egentligen borde man vara tacksam för vart man än ligger. I natt var jag ute då gick sjön så hög att det sköljde över akterdäck. Skepparn vaknade ur sin söta slummer och gav vår båt en ansenlig mängd extra förtöjningar, för det är klart, sliter hon sig här då har vi rätt stora bekymmer. Utanför hamnpirarna gick vågorna uppåt en sex meter höga, så, jo, slår man ihop detta så är Borkum nog egentligen rätt skapligt. Sjörapporten varslar om ännu sämre väder och skulle vi ha hålla fast vid den plan vi hade från början skulle vi behöva bli kvar här tills på lördag, hemska tanke, för nu är det storm på allvar på väg in över oss. Frustrationen och irritationen är påtaglig ombord. Bara vetskapen om att vi inte kan gå gör än på dåligt humör, när det dessutom kostar 24 € per dygn att vara någonstans där man inte vill vara gör det ännu surare. Nu så kom för det maken på den strålande idén att ingången till kanal ner till Amsterdam ligger ca 15 nm härifrån och dit skulle vi kunna ta oss utan att behöva ens vara i närheten av det stora blå, bara ett litet. Morgonen har ägnats åt att söka kunskap om djup. Det vore inte så näpet att sätta sig fast där inne. Men efter att ha ringt, först fel och hamnat hos en Holländsk radiostation och de visste inget om kanaldjupen, så kom han så till hamnschefen nere i Delfzilj och han lovade djup på minst tre meter. Gissa vilka som ska åka på kanaltur ner till Amsterdam? Även om det är lite tråkigt för det händer absolut ingenting men i vissa sammanhang är bristen på händelser rena fröjden om man jämför med det kaos som råder där ute. Nu är åter humöret rätt gott och ett långsamt pyssel inför morgondagen påbörjas.
Edith har för övrigt flyttat. Ja inte hemifrån, men ut ur sin hytt. Hon har gjort det varje dag ett tag nu. Hon packar ett par väskor, tar sin lillebror i handen och som vanligt förstår han inte vad hennes påhitt går ut på, men för det mesta är han ganska foglig för det till en början. I förrgår flyttade hon in under bordet i övre salongen, den gången utan sin bror utan då fick hennes gigantiska häst komma med. Vi andra förbjöds att komma i närheten och då Gustav började slita ner de filtar som avsåg hennes sovrum, hotades han tillslut till livet av fastighetsägaren. Detta avskräckte inte på minsta vis inkräktaren som finner ett stort nöja i att göra sin syster så arg att tårar, saliv och svett sprutar om henne. Jag ingrep härmed och avstyrde villabråket. Lillebror och jag övergick till att bygga enklare boningar av duplo och den ilskna hemmansägarinnan en trappa upp fick skapa ordning efter eget tycke och förstånd. Ganska snart var det väl inte så skoj att vara eremit under ett bord utan vi bjöds in på sagostund med russin. Sagan handlade som alla hennes påhittade sagor numera om det fasansfulla livet i hennes skola och allt de gräsliga barnen hittar på. När hon kom fram till den delen då flickorna skulle knuffas varnades jag för det kommande innehållet och ombads att hålla för örona på den lille pojken jag hade i knät. För det var verkligen inget för så små barn och så skente hon och fantasin vidare. I dag har hon flyttat in i soffan. Tre ryggsäckar och ett par handväskor står här nu och plats för att sitta ner och äta är tämligen begränsad, det är ju ibland tur att man inte är så stor om baken. Ägarinnan själv har dragit vidare efter att ha vidtalat att ingenting för röras och återfinns just nu i min säng med min padda och spelar Bamse. Humöret är så där. Hon får nämligen inte köpa en egen katt. På hundra vänliga sätt har jag förklarat att vi kan ha en katt på båten, nehe sa hon, då flyttar vi iland då, jag vill verkligen ha en egen riktig liten katt själv. Svaret blev ånyo nekande, vi ska inte flytta i land och vi ska inte ha en katt. Nytt raserianfall, med tårarna sprutande ur ögonen illvrålade hon, att vi var oerhört dumma och elaka som inte ens kunde ge henne en katt. Lillebror stod tyst en stund och tittade mycket intresserat på henne, det såg ut som han funderade över hur så mycket ljud kan finnas i en så liten flicka, men tillsist stämde han in i klagosången och skrek han med. Några kramar senare var cirkusen över och lillebror kröp ihop med sin napp och snutte och ville titta på Saltkråkan. Edith gick och hämtade sig en bit hushållspapper som hon när jag tittar på henne torkar osynliga tårar och hulkar väldigt övertygande.
Till slut när bristen på uppmärksamhet blev för stor frågade hon med darr på rösten om jag verkligen hade uppfattat att hon var ledsen. Mm, sa jag. Tycker du synd om mig då? sa dramatikern under Ipaden. Näe, det gör jag nog faktiskt inte, jag tycker inte synd om dig för att du inte får någon katt och jag tycker inte synd om dig för att du hittar på att du gråter,
Vi var tysta rätt länge, så torkade hon ytterligare någon tår som nog inte finns, darrar ännu värre på rösten och meddelar mig att jag aldrig kommer att få en vän, aldrig så dum som jag är. Så här sitter jag på en plats som en gång var vår soffa, numera får jag väl höra efter om jag kan få hyra den i andra hand och helt utan vänner. Dumma mig.